Sommaren är min själ inte förbi! Obekymrad av molnformationerna skiner solen fram i form av den statliga televisionens matinétablå: Per-Axel Branners filmdrama På farliga vägar, tisdagen den 18 augusti.Filmen hade premiär på nyåret 1945, med huvudsakligen goda recensioner; Sture Lagerwall var Birgits motspelare vad gäller den manlige huvudrollen: den onde hallicken från Sonja nu transformerad till ingenjör med arvspengar i fickan. Det var också andra gången på kort tid som Birgit spelade dotter till Bullen Berglund, som också han skördade ett rättvist samtida beröm för sin tolkning. Under 1940-talet producerades förvisso rekordmånga filmer men kombinationsmöjligheterna var kanske lite förutsägbara.
Birgit gestaltar här fru Lannier, barnlös hemmafru som tycker att äktenskapet börjar gå lite på rutin. Efter att ha försökt piffa upp vardagen och samtidigt utmana den kaxige maken misstänks hon plötsligt för mordet på en ute på sta'n rätt ökänd fransk ingenjör och tillika förförare som av ett oblitt öde hamnat här i kalla Norden. Tengroth stultar i filmens inledande parti runt i en frisyr som kanske inte är den mest klädsamma på henne, "gummig" för att använda sig av Kid Severins vokabulär. Allt hon satts att bära gestaltar för övrigt idel runda former.
Innehållsmässigt har hon dock en roll som liknar de hon gjorde mot slutet av filmkarriären: kvinnor som av omständigheter kastas ut från den ombonade tryggheten, men också individer som med egen vilja söker sig bort från det som utåt verkar vara en harmonisk tillvaro, men som minsann inte alltid är det. Det är roller som på något sätt skaver och för över en sorts klåda på betraktaren. Sture däremot är ett i hemmamiljö galant energiknippe där alla bekymmer åker av som vatten på en gås i bästa form, näbben far skränande åt alla håll. Hans spel är bitvis så intensivt att man liksom pustar ut när han försvinner ur bild.
Hans hustru tar naturligtvis inte tillvaron lika enkelt, när ångesten och oron övermannar Birgits rollsfigur på ett mera konkret sätt tillåts hon släppa ut håret och, oj, blir plötsligt en samtida och modern figur!
En kort eloge till den franske skådespelare som här gör sin enda svenska filmroll: Michel André, snabbt och elegant blir hans en tolkning av fenomenet "fransk man, medveten om sin egen förmåga", något som heter duga. Filmen släpper dessutom fram en rad kvinnofigurer: obundna kvinnor som röker ikapp med herrarna över krogborden eller som puffar i ring kring salongsmöblemanget medan skvallret stod som spön i backen! Men också de som bundits till mer påvra förhållanden, t. ex. Sif Ruuds tolkning av Birgits svägerska.
Det hela reder naturligtvis upp sig till slut i detta lite lätta kriminaldrama: det visar sig att den opålitlige och hale charmören mött sitt öde i form av en av de kvinnor han svikit och Birgit, som aldrig hunnit komma så långt, går fri och försonas med sin man.Även i notisskrivarnas värld verkar något ha hänt: i de kortfattade tv-tablåéerna har Birgit minsann återtagit sin position som huvudrollsinnehavare. Rätt kvinna tillbaka på rätt plats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar