Frk Tengroth möter Birgitmania i Göteborg

Om man bläddrar igenom boken Göteborgs alla biografer - en resa i 100 år av Göran Bjelkendal (2009), vilket man naturligtvis gör eftersom Tengroth, Birgit återfinns i registerdelen, hittar man en udda uppgift: Birgit besökte Göteborg den 5 mars 1934 i samband med att biografen Cosmorama visar Atlantäventyret.

Att besöka städer i provinsen var naturligtvis inget konstigt för en firad stjärna den tiden, men enligt Bjelkendal orsakade de "flera hundra entusiaster" som mötte vid tåget när hon anlände till Göteborgs Centralstation "det största publikupplopp som staden skådat". Inte illa alls.

Och på denna på nätet upphittade bild ser vi hur mottagandet gestaltade sig när den unga filmstjärnan steg ner på perrongen den där tidiga marsdagen.

Besöker man dessutom Kungliga Bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB) kan man dessutom ta del av rörliga bilder i SF:s veckojournal från den 26 mars av samma scen. Hur tåget anländer och hur Birgit omsluts av en entusiastisk beundrarskara. Stor trängsel men Birgit ser överraskat lycklig ut. Och alla bär hatt, prydliga gångkläder och överrock alternativt kappa med pälsbrämad krage. Ingen vanlig nutida göteborgsmobb där inte.

Bjelkendal skriver: "Hon räddas undan i en bil." Och i scenen efter perrongscenen ser vi i filmklippet hur hon från, kanske, hotellfönstret vinkar till folket på trottoaren nedanför. Det står Savoy över porten mittemot. Hon ser lite förlägen ut, pratar med någon i rummet och klamrar sig vid blomsterbuketten. Hon är ännu inte fyllda 19 år men folket därnere anar att hon gjort en praktroll som 'Tusse Telmi', den till glad skeppsgosse förklädda operettstjärnan/fripassageraren på M/S Kungsholm.

Birgit Tengroth åker spårvagn

Under den törnrosasömn som den här bloggen har slumrat i under de senaste åren har minsann en del hänt, nosar man runt så friläggs ett och annat.

Förra året, 2022, publicerades till exempel ett stort text- och bildverk med titeln Svensk filmhistoria på det något otippade Trafik-Nostalgiska Förlaget och som är en kronologisk genomgång av företaget AB Svensk Filmindustri (SF) och dess roll inom den svenska filmen.

Författaren heter Mikael Josephson och beskriver sig själv som 'filmnostalgiker'. Han växte upp i anknytning till filmindustrin, något som genererade ett livslångt intresse för fotografi och vilket resulterat i att boken är överdådigt illustrerad med filmbilder, dito affischer och signerade porträttfotografier av de hetaste filmnamnen under det sekel som gått. Den är en fröjd att bläddra i. Josephson har tidigare gett ut en bok om Finnboda varv, ett verk som vi säkerligen har minimal anledning att återkomma till.

Detta påkostade verk innehåller alltså historien om inhemsk svensk film och dess industri, allt från att de första stegen togs under den tidiga stumfilmsepoken som i sin tur ledde till att större spelare bildades och att efter hand SF blev en av de ledande, för att inte säga den dominerande aktören. Ända fram in i vår samtid, 2000-talet.

Boken är i stort uppdelad efter decennier, allt från 1920-talet och framåt och under varje årtionde återfinns likartade underrubriker: först en inledande övergripande historik, sedan 'Filmpersonligheter' med porträtt av framträdande personligheter både bakom och framför kameran. Sedan 'Ett urval SF-filmer' från respektive decennium med korta redogörelser för tidstypiska alster följt av 'Exempel på biografer som invigts under perioden'.

Nåja, låt oss lämna den övergripande historien och rikta in oss på vår favoritskådespelerska, under perioder också kontraktsanställd hos A.-B. S.F. (som man skrev på den tiden). I avsnittet om trettiotalsfilmen får Birgit faktiskt lite oväntat stort utrymme, inte alls oförtjänt, under rubriken 'Filmpersonligheter' en hel egen sida prydd med två signerade ateljéporträtt (s. 71, som det här till vänster - min egen kopia - från lyan på Styrmansgatan) och dyker även upp här och där i beskrivningen av de filmer hon medverkat i. Av hennes 1940-talsfilmer lyckas bara Bergmans Törst baxa sig in, men hon låg ju utanför SF långa perioder under den tiden. 

En bok som denna, med sitt lite rapsodiska upplägg är kanske inte något man läser från pärm till pärm, men om man råkar göra det så hittar man en del onödiga upprepningar. Personregister finns naturligtvis inte (mer regel än undantag nuförtiden som vi alla vet) men letar man sig igenom kapitel 11 som är ett register 'över SF:s filmer 1919-2021' så dyker hon, Tengroth, upp som en av de två, tre, fyra namngivna skådisarna i flera av de titlar hon faktiskt deltagit i. Bra där.

Eftersom temat är SF är det ju naturligt att stora delar av berättelsen rör Filmstaden ute i Råsunda. Då kan man ju passa på att tipsa om två andra böcker som också behandlar ateljéerna norröver: Mikaela Kindbloms välskrivna och fint faktafylliga Den svenska drömfabriken (2015), som lite är uppbyggd på samma sätt, och planschverket Filmstaden av Anders Birkeland (2000).

Och apropå trafiknostalgin, åkte då Birgit Tengroth spårvagn? Jo, det vet vi från annat håll men här får vi veta att spårvagn 15 gick från Norra Bantorget, längs Dalagatan - Odenplan - Norrtullsgatan, ut till Sundbyberg via Råsunda Filmstad. Fram och tillbaka ända sedan 1922.

Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]

Frk Tengroth, stipendiat, London tur och retur.

Den 4 november 1935 håller styrelsen för Svenska teaterförbundet möte med anledning av sammanslutningens "högtidsdag", och en av punkterna på agendan är utdelning av stipendium från Svensk filmindustris stipendiefond, en fond som bara hade ett år på nacken sedan teaterförbundets direktör Olof Andersson 1934 hade satsat 5000 kronor som grundplåt.

I Svenska dagbladet den 5 november 1935 finns en kort notis i nöjesspalten Tilja, Film och Radio om att Birgit Tengroth tilldelats 1000 kronor ur stipendiefonden. Birgit var alltså en av de allra första stipendiaterna och tusen kronor skulle motsvara cirka 37000 i dagens penningvärde. En hyfsad summa för en ung skådespelerska som fortfarande är i början av sin förmodade karriär, visserligen med årskontrakt, men ändå.

Hoppar vi till april nästa år kan vi läsa hur fröken Tengroth förvaltat sitt pund. Den 15 april 1936 kan Svenskan (SvD) i samma spalt (illustrerad med S.F.:s promotion-foto till vänster), under rubriken Hemma från London, meddela medborgarna att Birgit just återvänt efter en 14-dagars tripp till England. "full av entusiasm över sina upplevelser". Det blev ett återbesök i imperiets huvudstad, men den här gången hade hon vidare vyer än tidigare (1933).

Genom de rekommendationer hon haft med sig från Sverige fick hon, enligt egen utsago, tillträde till de miljöer hon önskade nosa på. Förmiddagarna ägnades åt de engelska filmateljéerna och på kvällarna var det teatern som gällde. Vad gäller filmen så fick hon "se sig omkring" i den pågående återuppbyggnaden av London Films ateljéer som nyligen eldhärjats men direktören och filmregissören Alexander Korda är i full gång med att bygga upp 24 nya:

där var fullt med folk, som bara satt och väntade på att få komma i gång med inspelningarna igen, och varje minut kostar ju väldiga summor.

noterar Birgit som har egen erfarenhet av ateljélivet.

Mer action var det tydligen i British-Gaumonts ateljéer: där var man i full fart med inspelningen av Hands off, en "orientalisk film" med huvudrollsinnehavaren George Arliss, som Birgit fick tillfälle att hälsa på. Filmen gick senare upp med titeln East Meets West och med Arlitt som sultan, se bild.] Däremot hukade amerikanskan Contance Bennett som ryktesvis var i lokalerna i nån avsides loge och höll sig utanför Birgits synfält. Lite retligt, kan man ana mellan raderna.

Men vad hon tar med sig hem är att Råsundaateljéerna minsann inte behöver skämmas för sig. All teknik som finns i metropolen London finns också hemmavid hos S.F., meddelar hon. Lite pay-back-time till stipendiegivaren.

Teaterkvällarna är lite mer storstilade. Hon får tillfälle att möta Noël Coward, som hon träffat redan i Stockholm, och genom honom får hon möjlighet att lära känna flera "scenstorheter". Hon såg Cowards senaste föreställning, med tre enaktare, och noterade att han var "otroligt populär" hos hemmapubliken: "och det förstår man ju". Hon rapporterar också att kostymdramor är det senaste på Londons scener men mest intressant var nog ändå ett tvåtusenårig kinesiskt stycke, Lady Precious Stream, som spelats helt utan dekorationer och med en del fiffiga scenlösningar.

"Ingen provfilmning därute?" frågar signaturen -ette. Nej, inte alls, denna stipendieresa var enbart till för studier och hon har ju kontrakt med S.F. året ut (det skulle låta det om hon provfilmat för annat bolag med hjälp av S.F.:s pengar) men den närmaste tiden ska hon fokusera på den kommande premiären av pjäsen Melodien der blev væk som ska upp på Vasan och spelas hela maj månad, "och det gläder jag mig mycket åt".

Och här nedan två av Birgits möten (i alla fall ett) i London: Noël Coward och en mer osynlig Contance Bennett, ungefär som de presenterades för omvärlden 1936:

 

[Porträttet av Birgit (från Ungkarlspappan, 1935) är "lånat" från brittiska Amazon. Fotografierna på Coward och Bennett inhåvade från sajten Put This On respektive engelska Wikipedia.]

Birgit, sportflicka

Efter förra veckans utflykt till den samtida akademiska världen är det dags att återvända till den mer jordiska tillvaron för en ung skådespelare/-erska i 1930-talets Stockholm. Att filma ute i Råsunda, eller ställa sig på teaterns innerstadstiljor var kanske bara en del av jobbet, det fanns säkert redan då andra aktiviteter att visa upp sig i. Visserligen kan man fundera över om de två evenemangen nedan var bejakade av ren lust och uppspelt nöje - eller om det fanns påtryckningar från filmkontoren att göra sig så synlig som möjligt, att skapa sig ett varumärke med i förlängningen ett välkommet klirr i kassan - ett rent win-win för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under rubriken Sportpalatskarnevalen rapporter Svenska Dagbladet den 20 mars 1936 om gårdagens genrep i Palatsets "väldiga" simbassäng. Lokalen ljöd av "rungande skrattsalvor och indianaktiga badartjut". Man övar inför evenemanget På havets botten i arrangemang av Utländska pressföreningen där stockholmarna bjuds in till att se allehanda vattenaktiviteter med deltagande av lokala kändisar. Gondoler flyter runt på Stockholms egen tillfälliga inomhus-Canal Grande, befolkade med kvalificerade sångare [*] från Operascenen, S.-F.-orkestern repeterar och självaste mästersimmaren Arne Borg visar upp sig ("f.f.g. sedan 1930"). Dessutom kommer 100 ungdomar av båda könen från Stockholms kappsimningsklubb att förevisa sina färdigheter.

Inte nog med detta: tre lag ska dessutom kappsimma - representerande teatern, pressen och filmen. 3 man i varje lag: två simmar, en ror. Presslaget består vid pressläggningen av "Kid" (Bruncrona) från Aftonbladet och Mr Jones (David Jonason) från Dagens Nyheter, teaterlaget verkar ännu obefolkat men film laget byggs upp av den roende Edvin Adolphson plus simmarna Anders Henrikson och - ja, just det - Birgit Tengroth. 

Man publicerar till och med ett foto på "tre najader", varav en är Birgit, nedsänkta i bassängen med badmössor på. T.v. syns Lilian Thiel, en djursholmsflicka som 1935 "härjade våldsamt i SvD:s skolsimningar" (och sedermera mor till Magdalena Ribbing) samt t.h. Sally Bauer från Skåne och blivande dubbel kanalsimmare. Båda firade tävlingssimmerskor. Att Birgit håller sig över ytan med stöd av dessa två ess råder det inget tvivel om. Reportern konstaterar att bilden "ger kanske en aning om att den rätta fläkten inte kommer att utebli."

Efter dessa gymnastiska övningar öppnas dörrarna till festsalen för kvällens bal och supé (kl. 10 e.m., 10 kronor biljetten).

Dagen efter, 21 mars 1936, under rubriken Roddsensation är presslaget kompletterar med roddaren Gösta Chatham, Svenskans egen tecknare (tillika far till Hampe Faustman) - och eftersom han tidigare ägt en jolle med aktersnurra anklagas han av motståndarna för att vara professionell, något som viftas bort. Däremot utlovas han uppträda i "hemstickad baddräkt modell 1936". Även teaterlaget har nu formerat sig: Aino Taube, Adolf Jahr och Karl Kinch.

"Då ryktet om detta kom ut redan på fredagskvällen lära biljetterna i det närmaste vara slutsålda."

För övrigt kan noteras att Sportpalatset, som ligger på Kungsholmssidan av S:t Eriksbron var sprillans nybyggt och sportdelen invigdes så sent som 1934 och bland mycket annat inrymde "Stockholms största simhall", enligt Svenska turistföreningen resehandbok Stockholm med omgivningar, i sin upplaga från 1948. Inte undra på att gondolerna kunde guppa fritt i bassängen. Och högst upp i den tornförsedda byggnaden tronade, likt en gammal uv, den 75-årige Bruno Liljefors i sin ateljévåning.

Knappt ett år tidigare, i maj 1935, hade Birgit varit med i ett liknande spektakel. Den 5 maj, klockan 2 på eftermiddagen, bjöd nämligen Stockholms film- och teaterarbetare på stor sportmatiné på Hammarby idrottsplats. Entrépris: 1 krona. Till förmån för Film- och Teaterfolkets sjukkassa.

Här bjöds på, förutom dragkamp, cykeltävling, stafettlopp, steeple-chase, ett "Solvallalopp" kallat "Hammarbytrav" (se nedan), samt en fotbollsmatch med lag från film- och teatervärlden. Underhållning mellan akterna bjöds av en 15-mannaorkester med musiker från Södran och Oscars medan baletterna från Oscars, Södran och Operan bidrog med ett mer visuellt artisteri.

I en puff och annons i Svenska Dagbladet den 4 maj 1935 presenteras ett urval av de medverkande: Thor Modéen, Lars Egge, Edward Persson, Valle Dalquist, Nils Jakobson, Björn Hodell, John Melin, Conny Molin, Bullen Berglund, Adolf Jahr samt Hasse Ekman. Dessutom Lizzi Stein, Anna-Lisa Ericson, Sickan Carlsson, Maritta Marke, Margit Tirkkonen, Håkan Westergren, Carl Tropp, Åke Söderblom, Åke Jensen samt Birgit Tengroth!

Den 6 maj rapporterar signaturen Wijk i sin recension av händelsen att Thor Modéen trots allt aldrig dykt upp, att det emellanåt var "segt som gummi arabicum" och hade det varit en vanlig tävlingsdag på Hammarby idrottsplats hade helt säkert publikens spydigheter haglat över arrangörerna. Tillkomna medverkande var nu Sture Lagerwall, Nils Hallberg och Karl Erik Johansson. Ett välkommet inslag var kappspringningen på 6 x 60 meter mellan de tre baletterna där "Björn Hodells små brunbrända balettflickor" från Södran utklassade sin konkurrenter.

Och hur bidrog då Birgit? Om hon verkligen deltog i fotbollsmatchen (filmens lag vann med 2-1) är oklart men det är dokumenterat att hon deltog i "travet", där ekipagen bestod av en flicka i sulkyn och en manlig kollega surrad vid skaklarna. Signaturen Wijk vill:

"med självtagen rätt räcka prins Paris äpple åt Birgit Tengroth. Icke bara därför att hon piskade fram Nisse Ericsson till seger i 'Hammarby travet' utan mest för den enastående grace, med vilken hon förde tömmarna. Undra på att de allestädes närvarande autografgrabbarna stormade henne efter loppet."

Hårda tag på Hammarby plan.

[*] Gertrud Pålson-Wettergren, Einar Beyron samt Brita Hertzberg. Den sistnämnda långt senare porträtterad av Birgit i Vecko-Journalen 1953.

Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]