Birgit går av vid Slussens T-banestation

Såja, så blev det äntligen gjort: ett besök på Stockholms Stadsmuséums årslånga utställning om staden Stockholm i svensk film: I huvudrollen: Stockholm. På otaliga skärmar visas här skildringar av huvudstaden i såväl spel-, dokumentär- som journalfilmer under decenniernas gång. Brandkåren annudazumal paraderar förbi längs för längesedan rivna husfasader, skolgossar tittar på numer nerlagda biografers affischer, och Mikael Persbrant blir äntligen skjuten död rakt uppochner på Stockholms Central!

Och mitt i allt detta smakfulla spektakel visas klipp ur en mängd filmer från den tiden. Och vår Birgit får lite otippat medverka med en tagning ur Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, den mörklagt intensiva scen där hon sitter på Eva Hennings sängkant och håller den olyckliga barpianisten i hand, viskar henne till ro. Bravo, ett starkt men avslutande ögonblick ur Tengroths teaterkonst! Men knappast något att göra med staden Stockholm, kan man väl påpeka - om man nu måste vara lite gnällig, även om vi som läst på vet att det hela utspelar sig på Olofsgatan mitt i stan. Så: grattis Mikaela Kindblom som varit med och valt ut filmsekvenserna, och - bu! - Stadsmuséet som i vanlig ordning valt att glömma bort att nämna just detta klipp i den uppsatta genomgången av medtagna filmer. Birgit verkar vara, liksom i SVT:s tablåer, ständigt dömd till glömskans jordhålor även när hennes ansikte strålar en face på filmduken.

I övrigt måste det sägas vara en mycket underhållande utställning, högt och lågt, snyggt och fult, bra och rent av lite pinsamt dåligt, allt huller om buller! Njut av alldeles charmerande scener med Tutta Rolf, Elof Ahrle, Karin Ekelund och andra favoriter. Men skynda på, alla eventuella vänner: om två veckor plockas det hela ner i magasinen igen, och efter det så klinkas melodin till Med dig i mina armar enbart för döva öron.

Kollegor på vift: Gustaf Molander

Synd (1928), Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936), Dollar (1938) samt Jacobs stege (1942) var fem filmer med Birgit i rollistan som hade en gemensam nämnare: regi, Gustaf Molander.

Molander började som skådespelare, och gick på Dramatens elevskola medan Oskar II fortfarande var kung; han stod faktiskt på scen vid teaterns stora premiärföreställning! Dramat hade han med sig hemifrån, född och uppvuxen i de svenskfinska bygderna hade han sett sin far regissera på Svenska teatern i Helsingfors - där sonen Gustaf också gjorde sin scendebut. Karriären fortsatte med fast engagemang i Stockholm, på Dramaten, först som skådespelare, sedan som chef för elevskolan. Lillebrorsan Olof hörde också dit men ägnade sig huvudsakligen åt teaterregi och blev med åren ett ansett namn inom facket, speciellt vad gäller Strindberguppsättningar. Ja, hela Huset verkar ha tillhört klanen Molander: Gustafs son Jan var skådespelare där, liksom Molanders första hustru Karin!

Rätt snart skippade dock Gustaf alltmer skådespeleriet och sögs in i filmvärlden genom manusförfattande åt tidens giganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Från den positionen rörde han sig från 1920 mot plasen intill kameran och blev med tiden kanske Sveriges "mest produktive och mångsidigaste filmregissör", för att citera Svenskt filmskådespelarlexikon, och hans insatser blev senare språngbrädor för såväl Ingrid som Ingmar Bergman. Och under denna hans produktiva gärning dök alltså Tengroth upp vid flera tillfällen som ovan nämnts, knappast förvånande.

Molander satte sig på ålderns höst och skrev sina memoarer, minnesboken Jag minns så gärna [Bonniers, 1970] som egentligen är en samling nedtecknade episoder från olika skeden av livet. Volymen är rätt tunn, bokstavligt, i alla fall med tanke på Molanders gärning och vad han måste ha upplevt. Här passerar i alla fall några utvalda karaktärer från filmens värld revy: regissören Stiller, medarbetaren Harry Malmstedt, skådespelarna Torsten Winge, Gösta Ekman och Inga Tidblad. Men i mångt och mycket är boken också en ömsint och varsam beskrivning av människor och platser som under åren kommit att korsa hans vägar, Molander verkar vara en sensibel man, en betraktare och diskret iakttagare. Det är varligt och fint skrivet och lyfter dået till nuet och placerar det i tidlöshet, men samtidigt också mycket långt borta. Det är sparsmakat, elegant och värdigt. Inte ett ont ord, som Lundell en gång skrev, och vi skulle mycket gärna ha fått tillfälle att läsa mer. Men Molander gick bort tre år efter boken kommit ut.

Tengroth nämns inte, men hon får minsann medverka på bild - på det pausfoto från Dollar-inspelningen som vi tidigare stött på, liksom på omslaget - minsann! En liten inklippt bild från Ungkarlspappan.

Post scriptum: den som söker fördjupning vad gäller den ovan nämnda Molanderfamiljen och kan stänga in sig med Bengt Forslunds bok Molander, Molander, Molander [Carlssons, 2003] som är en exposé med tonvikt på de två bröderna Olof och Gustaf. Ett försök att påminna eftervärlden, alltså oss, om ett stor- och svårslaget konstnärsskap.

Balettens sista dagar

Birgit Tengroth tillhörde ju under åren 1926-1931/32 Operabalettens elevskola, "min enda utbildning" som hon formulerar det i krönikan En dag i juni, Året runt nr 27, 1968. På flera ställen i hennes eget skrivande och i intervjuer framgår också att trots att hon aldrig dansade efter elevskolan upplevde hon i mycket dansaren som sin identitet. I krönikan blir hon talför och berättar vidare hur det hela slutade. Bakgrunden var ju den att hon redan hade börjat nosa på filmen, erbjudanden distraherade och plötsligt kände hon att hon inte ville dansa längre. Inom elevskolan fick man varje år framträda inför en jury som antingen lät eleven behålla sin plats eller bli kuggad. Nu var det Birgits tur. Hon beskriver det hela som en form av arrogant trotsig uppvisning á la Birgit. Istället för dansa ut på golvet går hon från hartslådan i ena hörnet, tvärs över rummet till andra väggen. C'est tout! Mycket riktigt: snart ramlar det in ett brev hemma med det ofrånkomliga meddelandet: hon fick sparken från Kungliga Teaterns corps de ballet, som hon frankt beskriver det. Men den här lilla femtonåringen var kanske inte som alla andra, hon har andra planer. Hon tar kuvertet i handen och begär företräde hos Operachefen uppe på Kansliet, den näst intill onåbare, "den fruktade dunderguden" John Forsell som skällt och bråkat och skrämt generationer av musiker, sångare och dansare. Och till sin egen förvåning tar han emot och hon släpps in. Hon viftar med uppsägningsbeskedet och begär att kopian i arkivet skall plockas fram och rivas, eftersom "det här inte passar min karriär!" Man kan givetvis undra vad en man av operachefens kaliber tänkte vid detta självsäkra uppträdande, men på något sätt tog han intryck och skickade iväg vaktmästaren som straxt bär in dokumentet, Forsell lyfter det upp det över skrivbordet och river det itu och förklarar: "Nu finns det inte mer. Det har aldrig hänt." Varpå han går fram till den unga damen, ser henne i ögonen och trycker hennes hand och säger: "Jag önskar dig all lycka". Ja, jag gick ut och nerför kanslitrapporna inte som i dimma, men i det rus som lugn och lycka ger. Han hade skänkt mig sitt lugn och sin styrka. [Fotot: elever vid balettskolan, den tiden, okänt år, okända personer. Tyvärr.]

En första flirt

1926 satte Stockholmsoperan upp Richard Wagners Tannhäuser, och rollen som Wolfram tilldelades barytonen och nykomlingen Einar Larsson, han hade debuterat samma år. Och när denne Wolfram sjöng sina nummer på scenen stod en knappt ens tolvårig medlem av operabalettens elevskola i kulissen, tindrande och glittrande.

Den unga var naturligtvis vår Birgit, han var hennes idol, och ingen sjöng som han. Och ingen kunde stoppa kola i hennes mun som han, och det var minsann hon som fick ge honom lyckosparken innan han trädde in på scenen. Bytt är bytt, var deras överenskommelse.

Allt detta står att läsa i Filmjournalen, julnumret nr 51-52, 1941 under rubriken Ung och dum och kär och tokig - och vem känner inte igen sig i detta? Här får några av tidens filmfavoriter berätta om sina första svärmerier och fröken Tengroth bidrar med sina korta, och rätt oskyldiga tycks det, minnen av den stilige Larsson. De flesta av de medverkande mörkar sina förälskelser, men Birgit och Hasse Ekman skyggar inte inför namns nämnande: hon med sin baryton, han med ingen mindre än Inga Tidblad vars skönhet fick honom att hänga på Oscars i tid och otid. Säger han här, i alla fall. Inom kort for han ju ända till Hollywood för att spana in Tutta Rolf.

Einar Larsson? Jo, han var elev till John Forsell, operachefen vid den tiden som här och där dyker upp i Birgits barndomsskriverier. Han debuterade just 1926 och var sedan Kungliga Teatern trogen i många, långa år och fick genom åren tillfälle att sjunga åtskilliga av de stora rollerna. Dessutom bundis med en annan yngre förmåga: den främste av dem alla, själve Jussi Björling på vars bröllop han också fick äran att sjunga. Inte illa, minsann. Myggans nöjeslexikon informerar vidare om att han var en hejare på att studera in roller, var mycket populär i kamratkretsen och instiftade senare i livet en förening för sångare vid Operan: Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister. Född redan 1897 dog han bara några veckor före sin unga beundrarinna.

[Bilderna: överst en illustration till reportaget i Filmjournalen med Birgit i position medan Larsson sjunger sin avslutningsaria i Tannhäuser, och fotografiet nedan visar Jussi (till vänster) och Einar Larsson tillsammans i en senare uppsättning av Puccinis Bohéme.]

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt förra friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, numera gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste resa sig och leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är ju delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det som stöts och trängs i vimlet? Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp! Lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?

Birgit delar ut korten för en ny omgång

Att Tengroth var rökare under sina aktiva år har vi redan konstaterat, att hon dessutom var bekant med följderna av för många drinkar alltför snabbt har hon dokumenterat skönlitterärt på flera ställen, dessutom har en bild flashat förbi med henne vid spelbordet. I ett kort bildreportage i Filmjournalen 1941, nr 37 utvecklas den senare lasten. Flera kollegor har samlats för att testa några av säsongens populära sällskapsspel.

Anna-Lisa Ericson är plats, liksom Willy Peters. Dessutom skådespelaren Carl Hagman - som just under denna period envisades med att stava sitt förnamn Quarl. Luringen Åke Söderblom har tagit med sig sin äkta hälft - kanske hennes närvaro kan hjälpa honom att hålla speldjävulen i schack! Och så vår Birgit som ser mycket bekväm ut i situationen, visserligen syns varken sedlar eller spelmarker på bordet men de har säkert bara tillfälligt plockats undan i samband med fotograferingen. Skådespelare måste ju - även i dessa onda tider - vara någorlunda goda förebilder.

Noteras kan också att spelet Brio som hanteras av Annalisa och Åke på vänstra bilden är av den karaktären att damerna föredrar att behålla hattarna på. Året är som sagt 1941, tio år senare skulle Birgit vara betydligt kaxigare vad gäller huvudbonader.

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."