Eva Lavell [1947]

Dags att komma fram till debuten, efter en ganska lång omväg i dessa spalter: Tengroths första trevande steg ut i det offentliga författarlivet. Även om det nu skedde i lönndom. Kanske skulle varumärket skyddas tills dess att man visste hur responsen skulle bli. I den populära tidskriften All världens berättares septembernummer 1947 debuterade pseudonymen Eva Lavell med en novell och redaktören Rådström skrev själv en presentation där han minsann inte sparade på förhoppningarna:

Eva Lavell är ett alldeles nytt namn för litteraturpubliken- Den härpublicerade novellen Törst är nämligen en debut. Novellens författarinna - det bör kanske sägas att namnet är en pseudonym - har dock på ett annat konstnärligt område, teaterns, gjort vackra och högt skattade insatser. Under sitt borgerliga namn är Eva Lavell känd som en av våra mest framgångsrika aktriser.

Den novell som AvB nu ger plats åt, är inte det första hon har skrivit. Under flera år har hon sysslat med författarskap men har haft tålamod och ambition att avstå från publicitet tills dess hon känt sig behärska form och uttrycksmedel. Än är hon väl inte färdig och som alltid då det gäller konstnärer måste man tillägga: gudskelov. Novellen Törst har dock så uppenbara förtjänster att AvB med nöje ställt sig till förfögande för debuten, ganska viss om att denna begåvade skådespelerska också kan komma att bli en författarinna att räkna med.

Säkert glädjande ord för en osäker debutant, valet av tidskrift var ju inte heller det fy skam som framgick av föregående inlägg. Här fick hon ju trängas både med jämnåriga och riktigt högvilt. Stycket illustrerades dessutom förtjänstfullt och lite tidstypiskt av den nyblivne konstakademieleven, grafikern Nils Möller och själva texten var densamma - med några knappt märkbara skönhetsingrepp i den löpande prosan - som året efter kom att bli titelnovellen i boken Törst.

Om denna lilla undanskymda debut ledde till någon som helst uppmärksamhet med påföljande spekulationer är i skrivande stund lite oklart, men lika bra var väl kanske det: lite lugn och ro inför det kommande årets buller och bång, med en Stolpe på språng och följande nervras. Stenen hade i alla fall börjat rulla.