Den 4 november 1935 håller styrelsen för Svenska teaterförbundet möte med anledning av sammanslutningens "högtidsdag", och en av punkterna på agendan är utdelning av stipendium från Svensk filmindustris stipendiefond, en fond som bara hade ett år på nacken sedan teaterförbundets direktör Olof Andersson 1934 hade satsat 5000 kronor som grundplåt.
I Svenska dagbladet den 5 november 1935 finns en kort notis i nöjesspalten Tilja, Film och Radio om att Birgit Tengroth tilldelats 1000 kronor ur stipendiefonden. Birgit var alltså en av de allra första stipendiaterna och tusen kronor skulle motsvara cirka 37000 i dagens penningvärde. En hyfsad summa för en ung skådespelerska som fortfarande är i början av sin förmodade karriär, visserligen med årskontrakt, men ändå.
Hoppar vi till april nästa år kan vi läsa hur fröken Tengroth förvaltat sitt pund. Den 15 april 1936 kan Svenskan (SvD) i samma spalt (illustrerad med S.F.:s promotion-foto till vänster), under rubriken Hemma från London, meddela medborgarna att Birgit just återvänt efter en 14-dagars tripp till England. "full av entusiasm över sina upplevelser". Det blev ett återbesök i imperiets huvudstad, men den här gången hade hon vidare vyer än tidigare (1933).
Genom de rekommendationer hon haft med sig från Sverige fick hon, enligt egen utsago, tillträde till de miljöer hon önskade nosa på. Förmiddagarna ägnades åt de engelska filmateljéerna och på kvällarna var det teatern som gällde. Vad gäller filmen så fick hon "se sig omkring" i den pågående återuppbyggnaden av London Films ateljéer som nyligen eldhärjats men direktören och filmregissören Alexander Korda är i full gång med att bygga upp 24 nya:
där var fullt med folk, som bara satt och väntade på att få komma i gång med inspelningarna igen, och varje minut kostar ju väldiga summor.
noterar Birgit som har egen erfarenhet av ateljélivet.
Mer action var det tydligen i British-Gaumonts ateljéer: där var man i full fart med inspelningen av Hands off, en "orientalisk film" med huvudrollsinnehavaren George Arliss, som Birgit fick tillfälle att hälsa på. Filmen gick senare upp med titeln East Meets West och med Arlitt som sultan, se bild.] Däremot hukade amerikanskan Contance Bennett som ryktesvis var i lokalerna i nån avsides loge och höll sig utanför Birgits synfält. Lite retligt, kan man ana mellan raderna.
Men vad hon tar med sig hem är att Råsundaateljéerna minsann inte behöver skämmas för sig. All teknik som finns i metropolen London finns också hemmavid hos S.F., meddelar hon. Lite pay-back-time till stipendiegivaren.
Teaterkvällarna är lite mer storstilade. Hon får tillfälle att möta Noël Coward, som hon träffat redan i Stockholm, och genom honom får hon möjlighet att lära känna flera "scenstorheter". Hon såg Cowards senaste föreställning, med tre enaktare, och noterade att han var "otroligt populär" hos hemmapubliken: "och det förstår man ju". Hon rapporterar också att kostymdramor är det senaste på Londons scener men mest intressant var nog ändå ett tvåtusenårig kinesiskt stycke, Lady Precious Stream, som spelats helt utan dekorationer och med en del fiffiga scenlösningar.
"Ingen provfilmning därute?" frågar signaturen -ette. Nej, inte alls, denna stipendieresa var enbart till för studier och hon har ju kontrakt med S.F. året ut (det skulle låta det om hon provfilmat för annat bolag med hjälp av S.F.:s pengar) men den närmaste tiden ska hon fokusera på den kommande premiären av pjäsen Melodien der blev væk som ska upp på Vasan och spelas hela maj månad, "och det gläder jag mig mycket åt".
Och här nedan två av Birgits möten (i alla fall ett) i London: Noël Coward och en mer osynlig Contance Bennett, ungefär som de presenterades för omvärlden 1936:
