Birgit minns: Gösta Ekman [den äldre]

"Han var eld och luft och hemlighetsfyllda kryddor. Man kan inte begära att en skepnad av eld och luft ska lägga sig för att sova ut."

Om man bläddrar i den tidens journaler och skrifter snubblar man hela tiden på den gamle Gösta Ekman, skådespelaren, regissören, entrepenören, teaterdirektören, domptören, fontänen, varelsen, you name it. Vem i dagens Stockholm har en motsvarande roll? Vänd ett blad i teaterhistorien från dåtiden och Ekman står där i ett till synes oändligt förvandlingsnummer mellan de mest skiftande roller.

1935/1936 föstes Birgit ihop med Den Store i samband med två filminspelningar: Kungen kommer och Johan Ulfstierna. Ett och ett halvt decennium senare publicerar hon några minnesblickar från mötet där hon skissar upp en bild av fenomenet Gösta Ekman (den ingår i boken Livs levande) och långt senare är hon där igen i form av en krönika i Året Runt nr 49, 1968: En polka med Gösta Ekman d ä.

Ekman var storslagen, varken mer eller mindre. Han var tröstaren, stöttaren. En i sin egen avgrund djupt förtvivlad människa som steg in i nuets rum och strödde godhetens och omtänksamhetens strössel omkring sig. Tengroth lägger ut en väv av ord som glimrar, skimrar av den mannens unika väsende, hon målar upp ett spel av skuggor och dagrar, av nätternas halvljus och gryningens första solstrimmor. Hon stapplar fram i textens futtiga antal sidor för att fånga in honom och lägger gentilt ut en hyllning som bara är så vacker i sin varsamma ömsinthet och som smeker fram Ekmans person: hon varken skuggar, skymmer eller mörkar något, hon bara tar två steg tillbaka och låter Mästaren framträda i dagens och - förvisso även - mörkrets fulla färgspel!

Det är under inspelningen av Kungen kommer: den nittonåriga, gravt osäkra skådespelerskan har just blivit ifrågasatt av regissören Ragnar Hyltén-Cavallius när den dymaniske Ekman stiger in i ateljén och redan på tröskeln deklarerar Tengroths självklara närvaro som skådespelerska. Han hade redan i steget sett, förstått och handlat. Och lyfte med detta hela inspelningen och de närvarandes prestationer. I alla möten lade han bildligt armen om henne och försvarade henne gentemot alla inom synhåll, inklusive Ingrid Bergman som han galant knäppte på näsan i Tengroths närvaro. I djupet av sitt hjärta viskar Birgit för sig själv det Ekman yttrat, nu är hon stärkt, sedd och obetvinglig. Och hon är honom evigt tacksam.

Hon sliter och han hjälper henne. Hon spelar teater på Vasan hela kvällarna, far direkt därifrån med taxi till Råsunda för filminspelning nätterna igenom och snubblar hem till Norr Mälarstrand långt in på dagen:

Solen var av rent guld, fjärden gnistrade, och jag gick in i en tobaksaffär och köpte en ask cigarretter. Då började jag röka. Jag visste efter fjorton nätters arbete att jag inte skulla kunna sova de fyra timmar jag hade kvar innan jag skulle ner på teatern. Vilket skratt jag fick mig när jag en tid efteråt fick höra: 'Det är så sorgligt med Birgit Tengroth. Hon kommer hemraglandes morgon efter morgon långt fram på förmiddan. Tänk att denna söta flicka kunnat förfalla så!'

Så summerar hon Gösta Ekman: Alla blev förälskade men inte i varann, kanske inte heller i honom, bara förälskade.

Post scriptum: Ekman ryckte tydligen inte bara upp sina medaktörer och övrigt filmfolk, han triggade även igång sig själv. Bengt Forslund förklarar i boken Från Gösta Ekman till Gösta Ekman [Askild & Kärnekull, 1982] att Kungen kommer nog är Ekmans främsta film, där hans stora register kommer till sin fulla rätt. Forslund hyllar dessutom den "lilla rundnätta" Tengroth och hennes insatser som Göstas motspelerska i de båda filmerna. För övrigt nämner han att även Ingrid Bergman var hänförd av Ekmans uppenbarelse liksom många andra kvinnor, då hans något androgyna och rent av asexuella utstrålning fick dem att tryggt kunna älska honom förbehållslöst.