Birgit Tengroth med medsystrar: 'heder och vanära' i akademisk skrud

Dammar av bokhyllans Tengrothbibliotek och finner en tunn volym av Gertrud Zetterholm, till synes en kåserisamling. Vad gör den där? Vid en snabb googling på 'tengroth + zetterholm' ramlar jag rakt in i en nyutgiven avhandling från Malmö.

I december 2022 lade Therese Hellberg fram sin dissertation Vanära, fattigdom och dubbelarbete: om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 vid institutionen för Konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. 

Hellberg synar i sin avhandling ett gäng kvinnliga författarinnor från tiden: Ester Lindin, Märta Oléhn, Gertrud Lilja, Elswig Thunberg, Kjerstin Göransson-Ljungman, Ella Hillbäck, Maj Hirdman, Ingegerd Staderner, Märta Westbladh, Ingrid Hesslander, Elisabet Sjövall, Astrid Forsberg, Inga-Lena Larsson, Ulla Isaksson, Elsa Nyblom, Magda Henning Andersson. Och så: Gertrud Zetterholm och Birgit Tengroth. Det är en utvald blandning av skönlitterära författare och krönikörer från veckopressen, en- eller flerboksutgivare med blandad arbetar- och medelklassbakgrund. Birgit hamnar såklart i medelklassfållan.

De flesta namnen är 'nya' för undertecknad. Ulla Isaksson förekom som en aktiv och levande författare i min ungdom och någon eller eventuellt några av hennes böcker gick i filmversioner på biograferna, Kjerstin Göransson-Ljungman skrev bland annat en kriminalroman i fjällmiljö som gick som TV-serie så sent som 2005..

Det är dessa kvinnor, och deras roll som kvinnliga författare som sätts in tidens bokmarknad och -utgivning. Samt såklart det mottagande de fick av samtida recensenter. Tre teman tas upp lite utförligare: moderskapsrollen, sexualiteten och i förlängningen av denna tillhörande manligt våld och efterföljande abortproblematik samt rollerna som hemmafru (föredöme) och/eller yrkesarbetande (mer tveksamt och misstänkt). I en tid av framväxande folkhem, som ett uttryck av den specifikt svenska gemenskapen.

Det konstateras att den kvinnliga litteraturen kan ges goda recensioner i de fall de anses uppbyggliga, d.v.s. köper det rådande familjeidealet. Generellt sett klassades kvinnoförfattad litteratur som 'kvinnolitteratur' medan det som skrevs av män sågs som allmängiltig för 'hela' befolkningen, böckerna 'könades' (Hellbergs terminologi) på ett sätt som männens inte gjorde. En syn som naturligtvis krockade med dessa (kvinnliga) författares syn på sina egna texter: de ansåg sig beskriva samhälleliga problem, inte kvinnoproblem. Man var författare, inte kvinnoförfattare.

Dessutom tas de sällan, eller aldrig, upp i litterära översiktsverk - långt fram i vår tid.

Om vi går till Tengroth så är det fyra boktitlar som nämns, Törst, Livs levande, Kalla läppar och Än lever häxan! Hellberg lyfter fram Birgits roll som en utpräglad (dåtida) feministisk författare som utgår från kvinnliga perspektiv på allt hon ser omkring sig, speciellt i de krönikor från Året runt som tas upp. Hon beskrivs också som en modernistisk författare i samtidens moderna litterära anda, vilket sällan uppmärksammades och erkändes av kritiken som mest hade problem med att hantera hennes beskrivningar av män och hennes kritik av det manligt dominerade samhället och kvinnans underordning. Törst får en egen rubrik och granskning i kapitlet om bokmarknaden ('Ett slags patologiska studier') där speciellt Sven Stolpes famösa recension i Aftonbladet används som katapultstol för att beskriva hur landet låg för den generationens författarinnor. Speciellt de som försökte beskriva och ta upp samtida verkligheter.

Birgit har såklart mindre att anföra om moderskapet - förutom betraktandet av andras ungar - men sexet, våldet och aborterna förkommer återkommande i hennes skildringar. Vad gäller hemarbetet (oklart hur mycket hon privat ägnade sig åt det) tycker hon inte att hemmafrurollen är en tillräcklig beskrivning av en gift kvinnas lott: i en rätt rolig krönika finner hon ytterligare 20 yrkesroller i ett äktenskap plus ibland även yrkesarbetande om mannen inte förmår att försörja familjen fullt ut. I de fall mannen jobbar i ett yrke antyder Tengroth att detta är i stort mannens enda familjefunktion. Över huvud taget utmanar Tengroth det rådande familjeidealet: hon är yrkesarbetande, ingens mor och knappt ens någons 'fru'.

Det kan också nämnas att förutom Birgit som skriver sina krönikor i Året runt under rubriken 'I Förtroende', så är Gertrud Lilja ch Ingegerd Staderner i samma bransch genom att i tidskriften Idun - med en känd kvinnoprofil - under det sena 1940-talet ha egna krönikespalter, Liljas med titeln 'Hemlösa hjärtan' där hon ger råd och visdom till en uttalat kvinnlig publik. Hellberg nämner dock att Året runt under denna tid (1950-talet) hade väldigt höga upplagor, vilket gav Tengroth är rejält stor publik.

Och Gertrud Zetterholm? Hon ingår med sin roman Obemärkt (1946), om kvinnor som av omgivningen (d.v.s. familj/omkringliggande samhälle inklusive 'medsystrar') 'tvingas' till abort efter oönskade graviditeter.

Eller som Ester Lindin formulerar det i sin Tänk om jag gifter mig med prästen (1940): när den yrkesarbetande (småskolelärarinna, medelklass) Eva hamnar i 'olyckliga omständigheter' sluter omgivningen i stort upp kring mannens roll och beteende, och hon inser att:

"Den stora ogifta kvinnoskaran och en del av den otillfredsställda gifta kvinnoflocken, som i osynlig måtto slår vakt om varje hemlig kärleksakt, skulle rädda honom - men inte mig!"

Sammanfattning: dessa författarskap är som djupa, halvt dolda brunnar, med mörka vatten att sjunka ner i. Förutom ett ofta mustigt språk (det ges exempel från Lindin och Larsson), ger böckerna både insikt och klarhet i hur livet levdes för ett stort flertal av landets befolkning, i en förhållandevis modern tillvaro för bara sisådär 70 år sedan. Du känner säkert folk som var med då.

Den som till äventyrs ryggar tillbaka inför att behöva gå igenom en hel avhandling men ändå känner sig nyfiken kan ta del av en tidigare artikel från 2019 av Hellberg, Heder och vanära i folkhemmet, publicerad i Tidskrift för genusvetenskap. Det finns en hel del Tengroth även i den. Artikeln kan sägas vara en förstudie till avhandlingen, med fokus på en maffig dubbelmoral kring sexualitet och aborter i tidens folkhem.

Tack till Therese som bjussade på ett tryckt ex av avhandlingen!

[Post scriptum: Tengroths bok Livs levande (1952) benämns på ett ställe som hennes självbiografi. Visserligen hittar man mycket av henne själv i texterna men boken är i huvudsak en samlingsvolym av tidskriftsartiklar hon skrev om aktuella kulturpersonligheter, framför allt i Vecko-Journalen under ett tidigt 1950-tal.]

Kid Severin är själv som ett cocktailparty

Birgits kompis Kid (sex år äldre, född 1909), vid den tiden gift Bruncrona, sedermera mer känd som fru Severin, fanns oftast där det gällde: vid det mest eftertraktade bordet med utsikt över entrén, med det bästa nätverket därbakom. Hon, som med en knix på nacken och en svårtolkad handrörelse, kunde få tidningskollegan Stig Ahlgren att följa med på en bjudning uppe hos skådisen Tengroth, ja, du vet, hon från Råsunda, några trappor upp på Styrmansgatan.

"Jag har en smärt pojkfigur. Smala höfter, långa ben. Och ett par stora bröst som jag haft mycket glädje av."

[Från Strands hotellbar]: "Stadens dandy stod i dörren - Hasse Ekman. Ena handen höll han med oefterhärmlig grace i fickan på sina gråa flanellbyxor av senaste snitt. Baggy trousers, så pösande som möjligt, var det senaste herrmodet just då. Kavajen var kraftigt randig. I skjortkragens öppning veckade sig mjukt en sidenscarf. Ton i ton med hans gula, ofta på Strandvägen rullande öppna sportbil, A 640. Av Sven Jerring döpt till den rullande omeletten."

"Tycho var mycket välutrustad. Hade jag varit mera cynisk skulle jag säkerligen ha uppskattat hans välformade skapnad. Men jag bara blundade och sjönk allt djupare ner i mitt livs första kärleksnatt."  

"Jag var ingen lättfärdig kvinna. Men ibland råkade jag in i situationer då min fysik bestämde."

Eftersom man lätt tolkar alla skildringar som skrivs i första person singularis som självbiografier, så landar vi här i den tidens Östermalm, från just Styrmansgatan och västerut. Här handlar det om utdrag från hennes roman Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är så mycket Kid att man varken vet ut eller in.

[Foto: Jan de Meyere. Stockholms stadsmuseum, JdM 2327]

Ur egen fatabur 7: en julenquête

 I Svenska Dagbladets julbilaga den 22 december 1935 får 14 personligheter ur dåtidens offentlighet frågan: Vad betyda julen för er? Från Birgits eget närområde märks Vilhelm Moberg, Kotti Chave, Calle Barcklind och Max Hansen samt då den 20-åriga fröken Tengroth som det senaste halvåret skördat framgång både på film och på scen, hon hade flyttat hemifrån till Norr Mälarstrand:'

"Familjeliv, det är julen i ett nötskal". Julen, ja den betyder för mig först och främst vila och därmed också tillfälle att tänka på annat än vardagens id. Jag är ju inte äldre än att jag fortfarande har min ungdoms uppfattning kvar om julen och allt det glada och obeskrivliga som följer med den. Ett sammanhängande familjeliv, se där julen i ett nötskal Just för en så 'utåtvänd' som en filmskådespelerska blir den stilla, slutna helgen en hägring, fylld av under och lyckomöjligheter. Och när jag riktigt får vara för mig själv, tar jag till någon bok. I jul blir det bestämt Harry Martinssons sista... Jag hoppas verkligen att den ger den nödvändiga avspänningen efter julaftonens glada överraskningar.

Och så önskar jag till sist att alla människor verkligen ville önska varandra en god jul i dess rätta bemärkelse. Den önskningen får aldrig bli ett flyktigt och lätt utkastat uttryck för en konventionell plikt att man måste lyckönska varandra, nej den måste vara en innerligt förnummen önskan, som har sitt rotfäste i hjärtat!

Om det är Birgit själv som håller i pennan eller om någon redaktör transkriberat hennes muntliga, lite lillgamla, funderingar är oklart men visst andas orden en sorts tom ensamhet, isolering. Ett frivilligt, eller ofrivilligt, utanförskap. I tysta rum, utan människor.

Vilhelm Moberg däremot gruffar och bullrar i sitt svar: julen är alltför kommersiell, alltför stort buller i reklam- och affärssyfte, hela december skriks det så mycket om fridens högtid "att man till slut vill stoppa till öronen!" Och jultomtar trampar på gatorna långt i förväg! Och lutfisk redan vid Lucia! Nej, annat var det förr, när Ville var en liten kille.

Omslagsflicka: 1940-talet, andra heatet. Birgit Tengroth

 

1941. 1941. 1941.
1941. 1943. 1943.
1944. 1944. 1945.
1947. 1947.

Vad veta väl männen [1933] - i högtidsblåsa och hattskrålla

Annandag jul 1933 var det dags för ännu en filmpremiär. Den barnförbjudna Vad veta väl männen, i regi av Edvin Adolphson och baserad på en tysk förlaga, gick upp på Röda Kvarn i Stockholm. Birgits roll är en ung flicka som råkar i olyckliga omständigheter och filmen gestaltar hur hon och omgivningen hanterar detta.

Om Birgit var närvarande vid 9-föreställningen, vilket vi får anta, så borde premiärnerverna känts extra mycket då Svenska Dagbladet, 27 december kan rapportera att prins Gustaf Adolf och halva kungahuset: makan prinsessan Sibylla, prinsarna Sigvard, Bertil samt Lennart Bernadotte bevistade visningen. Ungdomarna var i sin tur eskorterade av några från den äldre generationen i form av prins Wilhelm liksom självaste prins Eugen, för kvällen indroskad från Valdemarsudde. Wilhelm, som själv pysslade med film, hade en egen kortfilm - "En dag ombord" - som förfilm till Vad veta väl männen.

Så man kan fundera på om de kungliga var intresserade av att se rollfiguren Margit bli på smällen eller om de 'bara' ville visa brorsan/farbrorn tillbörlig respekt.

Vad de kungliga ungdomarna tyckte är okänt, liksom i skrivande stund huvudstadspressens recensenter, förutom SvD:s Eveo som gav Birgit gott omdöme: "Spelet är utmärkt, Birgit Tengroth har sin egen typ i det unga filmgardet; en vacker, stillsam och allvarlig typ, riktig i denna film, liksom i åtskilliga föregående.". Stockholms-Tidningens Robin Hood uppskattar anslaget men klankar (enligt Svensk filmografi 1930-1939) på den tekniska och konstnärliga delen, inklusive regin. 

Om nu nyårshelgen och halva januari blev njutbar på grund av stärkt självförtroende så blev nog söndagsstämningen mer kluven i det tengrothska hemmet, liksom på Råsundakontoret och var nu Edvin Adolphson höll hus denna söndag den 14 januari 1934 då signaturen 'DIXIE' i Svenskans söndagsbilaga kommer med följande dubbelbottnade bredsida (jag tar mig friheten att citera inlägget i sin helhet):

"I en mycket klok tidskriftsartikel riktade nyligen en författarinna några beska och sanna ord till svenska filmproducenter med anledning av deras o-chevalereska behandling av kvinnan på den vita duken. Den kända sanningen, att Sverige är ett land för män, bevisas icke minst av våra filmer och det på ett sätt, som tyvärr icke är så smickrande, i varje fall inte för den svenska kvinnan. Hon uppdelas i filmen i två kategorier: gumfacket och tonåringsfacket, och dessa båda återigen i två avdelningar , den fryntliga, trevliga gumman à la Karin Swanström och satkärringen à la Dagmar Ebbesen samt flappern och det förälskade våpet. Med undantag för den första av de fyra schablonbilderna äro de varken tilltalande eller representativa för den feminina mentaliteten av i dag.

Lilla Birgit Tengroth har hittills sluppit vara flapper och fått ägna sig helt åt att spela ung och kär, i ett par fall med besvärliga följder. I 'Vad veta väl männen' har hon särdeles tråkiga saker att genomgå av denna anledning. Man frestas trots allt aldrig att ge Birgit Tengroth benämningen våp; trots sin ungdom har hon nämligen en rar, allvarlig värdighet, som hon är så gott som ensam om i svensk film. Men det är gott och väl att inte vara ytlig - en filmskådespelerska får nog ändå lov att tänka litet på sitt yttre, och hon bör ha hjälp i det fallet, om det behövs. En ung kvinna består inte bara av ett ansikte med ett par vackra ögon!

Det är inte första gången jag har anledning efterlysa det kvinnliga smaksinnet vad angår det yttre i svensk film. I det nu aktuella fallet är det särskilt anspråkslösa krav man har rätt att ställa, ty flickan i 'Vad veta väl männen' är en purung småstadstös av borgerlig familj. Men vad säger nu åskådaren om den 'festliga' stass, vari flickan uppträder? Skall det vara representativt för våra dagars sjuttonåring, denna slankiga högtidsblåsa och denna smaklösa hattskrålla? Måste det nödvändigtvis vara fula kläder för att verka blygsamt? Och har man inte rätt att fordra övervakande av att en ung flicka åtminstone för sig vackert och graciöst framför kameran? Det är inte möjligt annat än att även en förälskad man måste reagera mot kutig rygg, klumpig gång och tafatt tvinnande fingrar.

Birgit Tengroth är rar och långt ifrån obegåvad, men varken hon själv eller hennes arbetsgivare bör blunda för bristen på yttre kultur. I det fallet om inte annat kunna de små välvårdade amerikanskorna tjäna som förebilder."

Vem som dolde sig bakom 'DIXIE' är än så länge okänt, men visst anar man i textens tonfall en misogynt lagd man av oviss ålder med starkt könsbunden blick. Och sarkasmen slår både mot Birgit själv - hade hon riggat med egna kläder, eller hade hon klätts upp av Råsundas garderob? - liksom mot Adolphsons regi. Enligt egna anteckningar i självbiografin blev han förälskad i henne först i samband med Sången om den eldröda blomman dryga halvåret senare, men kanske var han redan här så betuttad att han förbisåg såväl 'klumpig gång' som den 'smaklösa' huvudbonaden?

Till protokollet: jag har inte tagit mig tid att se själva filmen. Återkommer så snart detta skett.

Dessutom: den 'kloka' artikel som 'DIXIE' hänvisar till är i skrivande stund oidentifierad, vi får väl se om den flyter upp till ytan framöver.

 

1932

1932 var det första år som Birgit Tengroth kan kallas kändis. Hon var visserligen sedan tidigare van att stå på scen, hade blivit nämnd i storstadspressen och till och med haft (mindre) roller i hela tre filmer, men för det stora flertalet var hon säkerligen ett helt okänt namn. Låt oss se vad vi vet så långt, till hjälp tar vi Svenska Dagbladets elektroniska arkiv.

Redan i mitten av januari, den 18, får "den första svenska fotbollsfilmen", inspelad under 1931, Hans livs match premiär på biografen Skandia - "en av Stockholms originellaste och smakfullaste biografsalonger", enligt en samtida Stockholmsguide - på Drottninggatan 82.

Dagen efter, den 19 januari, kommer recensionen  i Svenska Dagbladet med rubriken "Lyckad svensk filmpremiär". Förväntningarna på filmen var höga från början med Erik Lindorms manus och regidebut av teatermannen Per-Axel Branner, och signaturen Esq. finner dramat modernt och med ett aktuellt ämne, med en fräsch stockholmsmiljö och befolkad av goda aktörer: "det kunde bli en seger för S.F., ett välbehövligt och efterlängtat nytt inslag i svensk filmproduktion. Och för en gångs skull svekos inte förhoppningarna." Branners insats hyllas och bildrytmiskt hör Hans livs match till det bästa som presenterats i svensk film, enligt Esq.

Birgit själv då? "Birgit Tengroth [är] en bra representant för den litet trumpet söta flickan av i år". Lovord sprids dessutom över övriga huvudroller, biroller, Jules Sylvains musik och Åke Dahlquists "vackra, vältonade foto". Och slutscenen belönas med hjärtliga applåder från premiärpubliken, rapporterar recensenten.

Inte nog med denna rivstart, redan på premiärkvällen får hon, enligt egen uppgift, ledigt från Operan för att följa med till kändishänget Strand Hotell, om jag minns rätt, på premiärfest, en säkert lite svindlande upplevelse för en sextonårig balettelev. Hon berättar om detta långt senare i sin memoar.

Redan den 26 januari rapporterar tidningen att provfilmning inletts för den kommande produktionen Värmlänningarna i regi av Gustaf Edgren. Birgit är en av de som prövas, i sällskap med veteranen Brita Appelgren och Solveig Hedengran ("som för något år sedan var en förtjusande Lucia".) Uppenbarligen fick ingen av dessa tre tummen upp om man ser till den slutliga rollistan. Det är lite oklart vem Birgit skulle gestalta, men Anna, deras dotter som i slutversionen gjordes av balettkompisen Annalisa Erics(s)on, ser ut som en passande roll.

Ingen tid för depp över missade möjligheter: redan i februari, i Filmjournalen nr 5, 1932, pryder hon omslaget. Ungefär vid samma tid förekommer hon i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 14 februari i ett kåseri under rubriken "Blivande stjärnor?"

Den svenska filmens historia har - åtminstone under de senaste åren - varit filmdebutanternas historia. Varje vår letas det med en iver och frenesi, som borde ägnats ett värdigare ändamål, efter nya stjärnämnen, ju yngre och grönare desto bättre.

Här namnges några av förra årets nykomlingar: Ingert Bjuggren ("En natt"), Aino Taube ("Skepparkärlek"), tillsammans med det aktuella exemplet fröken Tengroth: "den lilla backfischen från operabaletten". 

Det är ganska naturligt, att en hel mängd av dessa små söta debutanter lysa och försvinna med sin första film - ja, ibland till och med innan dess!

Trots den något raljanta tonen ges exempel på flera lyckade satsningar, vid sidan av backfischen, som Gun Holmquist, Anna Lindahl, Elisabeth Frisk. Samt Birgit Sergelius som fått "flera roller trots tveksam talang".

I samma söndagsbilaga under rubriken 'Hus och hem' besvaras läsarfrågor. Signaturen Consultor frågar om det är sant att Birgit Tengroth "bara är 16 år och går i skolan ännu?" Redaktionens koncisa svar: Ja.

Någon månad efter söndagsbilagans kåseri skedde den internationellt tumultartade Kreugerkraschen och i en kommuniké av den 4 april, som citeras i Svenska Dagbladet, dementerar S.F. att man påverkats av "ingenjör Ivar Kreugers bortgång och därmed i samband stående förhållanden", visserligen några mindre neddragningar av personal men man redovisar samtidigt vilka som är fast engagerade skådespelare vid filmateljén den kommande säsongen: Edvin Adolphson, Brita Appelgren, Erik Berglund, Bengt Djurberg, Annalisa Ericsson, Einar Fagstad, Sture Lagerwall, Nils Lundell, Gustaf Lövås, Maritta Marke, Fridolf Rhudin (fram till 1 september), Karin Swanström samt den lilla backfischen själv: Birgit Tengroth.

Fasta regissörer är för övrigt de ovan nämnda Per-Axel Branner och Gustaf Edgren samt Gösta Hellström, Ivar Johansson, Gustaf Molander, Karin Swanström, Sigurd Wallén. Antalet fotografer: sex stycken.

Sedd blir Birgit också på andra sätt: i S.F.-salongen, inrymd i Specialaffärernas Centrum på Kungsgatan säljs under april månad äkta fotoporträtt av kända filmfigurer, i "stort format, elegant utförande". Naturligtvis ingår Birgit i kollektionen.

Någon gång senare under våren 1932 har Filmjournalens fotograf (vi byter nu tillfälligt källa) ställt sig vid Gustav Adolfs torg i väntan på eventuellt förbipasserade kändisar, det har vi redan rapporterat om. Vid detta tillfälle är Birgit på ett uppseendeväckande gott och lite bluddrande humör, kanske kommer hon just från operachefen John Forsells kontor där hennes uppsägningsbrev just rivits och mörkats för samtiden? Spekulationer från min sida.

Under de närmaste månaderna pågår inspelningen av Birgits kommande långfilm, Pojkarna på Storholmen. Med anledning av detta får hon ytterligare ett omslag i Filmjournalen, i nr 41, 1932  [se nedan] och dessförinnan en hyfsat utförlig presentation i nr 30, 1932 straxt innan inspelningarna kör igång (bl.a. ute på Möja).

Den färdiga filmen får slutligen premiär den 31 oktober, även denna gång på Skandia. Om hon var nervös inför mottagandet behövde hon inte oroa sig, signaturen Eveo recenserar dagen därpå i Svenska Dagbladet:

Framför allt är denna film mycket bra spelad och ovanligt bra fotograferad (herr Einar Åkesson). Margit Manstad med sitt goda, skickliga spel, Birgit Tengroth som den svenska filmens kanske raraste lilla ingenue. Bengt Djurberg med sin trygga äkta manlighet och Sture Lagerwall med en av sina strålande riktigt gjorda trubbiga pojktyper.

Goda vitsord även denna gång, och ett stabilt gäng har hon omkring sig. Både backfisch och ingenue alltså, på bara ett år, men fortfarande med etiketten den 'lilla'.

Efter sommaren rullar inspelningen av Birgits nästa långfilm igång. Under rubriken 'Nytt från Råsunda' rapporteras den 23 oktober att lustspelet Bomans pojke påbörjats. Men den historien bör nog sorteras in under 1933.

Som avslutning en sista notering från 1932: under rubriken 'Film och väderlek' kåserar signaturen Filmqvist i Svenskan den 27 november om vädrets betydelse för olika stämningar i filmer, oftast i banalt förväntade former, men han minns en scen från Hans livs match, när året just hade börjat:

Men ännu hellre minns man en färd i droskbil, som Birgit Tengroth och Björn Berglund företogo genom ett regnigt Stockholm då scenen hade en varm och intim ton. Och när det var vackert väder i den filmen, lyste verkligen solen och tvang människorna att le. Atmosfären gav då filmen charm, Ett föredömligt exempel.

Ett bra avslut på 1932, minsann. Väl värt ett omslagsleende.

Kollegor på vift: Vilma Persson

På hösten 1928 blev åtta nya elever  antagna till Kungliga Teaterns balettelevskola, däribland vår hjältinna samt Vivi Nelson, Julius Mengarelli. Inga-Britt Karlsson, Ellen Rasch samt Vilma Persson. Det är Rasch som berättar detta i sin memoar Tår och skratt, vad de två hette som hon inte nämner får framtiden utvisa.

De nya eleverna fick Valborg Franchi som lärare, och enligt Rasch blev Vilma Persson snabbt hennes favoritelev: "Vilma var den mest begåvade flickan i vår kull. Hon hade fina vrister, vackra armrörelser och en speciell utstrålning".

I bilden ovan ses Vilma, i långt mörkt hår, tätt till vänster om lärarinnan Franchi, men så var ju hon också hennes 'älsklingselev', enligt Teddy Rhodin.

Hennes talang gav snart utdelning, redan under första året finns hon med på rollistan till en ny uppsättning av Tjajkovskis Nötknäpparen, som den lilla flickan Klara och med Trolle Rhodin som hennes bror. För koreografin stod den nya balettmästaren Jan Cieplinsky och instuderingen gjordes av dansaren Sven Tropp (kom ihåg det namnet). Trolles bror Teddy spelade en av huvudfigurerna och berättar om detta i sin memoar Dans på rosor. 

Vintern 1929-1930 axlade hon, i sällskap med Birgit, en av de bärande barnrollerna i Lille Petters resa till månen (se tidigare inlägg) samt i reprisen spelåret 1930-31.

Vilma fick också vara med i en större roll i Cieplinskys nästa uppsättning, Bergakungen, denna gång som sångfågel. (Rasch hävdar att hon lovats rollen men att Vilma ändå fick den):

Hennes temperamentsfulla lilla fågel i gult och rött var rentav den figur i den svenska sagomiljön som dröjde kvar i minnet. Vilma var då 13 år gammal. 

Då hade hon också hunnit medverka i Ture Rangströms Kronbruden som "det vita barnet", enligt Rhodin, och med Anna-Lisa Ericsson och Brita Hertzberg i andra unga roller. 

[till vänster: Vilma och Birgit 1920, vid premiären av Lille Petter.]

Så nog var unga Vilma en lovande talang, där hade balettmästare Valborg Franchi helt rätt. En riktig dansbegåvning "men en vacker dag var hon borta från skolan", enligt Ellen Rasch.

Det är i skrivande stund lite oklart varför hon försvann, men kanske blev hon inte upplyft till nästa nivå. Men under senare delen av 1930-talet dyker hon upp som solodansösen Wilma Florice (!), på olika nöjesetablissement i Stockholm: Kastenhof, Berns, Fjäderholmarna. I alla fall om man följer nöjesannonserna i Svenska Dagbladet från den tiden. Var namnet Florice kom också det rätt oklart, men enligt uppgift hade hon en dansande syster, Margit, med samma efternamn, så det var kanske inte enbart ett artistnamn.

1940 dyker Wilma upp i operetten Balalaika, av Erik Maschwitz, George Posford och Bernard Grün på scenen Auditorium (sedermera Vinterpalatset): och året därpå i Portieren på Maxim på Oscarsteatern:

Och det är en icke föraktlig förtjänst när den medverkande baletten är så till sin fördel som fallet var och förfogar över ett så skickligt och sympatiskt solistpar som Wilma Florice och Algot Sverre

konstaterar signaturen E.Lj. i sin recension Svenskan. Och året därpå syns hon i Portieren på Maxim på Oscarsteatern i solodans, återigen tillsammans med Sverre, och medan decenniet går vidare dyker hon på personalfester, soaréer, kabaréer, luciafester, Thor Modéen-revyer. Det verkar som att hon vid denna tid knutits till sin gamle kollega Sven Tropps balettrupp som engagerades i, som synes, alla möjliga sammanhang:

Sven Tropps vältrimmade balettensemble, som har en graciös prima ballerina i Wilma Florice och en muskulös dansare i Algot Sverre,

summerar signaturen Sht efter en föreställning på China-teatern. Hon knyts också till Riksteatern och turnérar landet runt i olika uppsättningar: Strauss' Wienerblod och Lehárs Röda rosor. Under åren 1939-1943 syns hon också i flera samtida spelfilmer, oftast som ej krediterade biroller (som dansare), t.ex. den tidigare nämnda Kyss henne!

Under 1940-talets sista år flyttar hon till Örebro med sin nyblivne make, flyglöjtnanten Tage Ståhlenberg - som under det just avslutade världskriget flugit som jaktflygare i England. Och, ödets ironi, efter otaliga stridsuppdrag över det tyskockuperade Europa, störtar han i juni 1948 med sin Saab Safir vid trakten av Skillingaryd under ett trivialt civilt affärsflyguppdrag mellan Bergslagen och England. Samtliga tre ombord omkommer knall och fall.

Vilma stannar dock kvar i Örebro, gifter om sig inom ett år och startar Wilma Florice Dansskola på hösten 1949. Under hela 1950-talet har skolan årliga uppvisningsföreställningar på Örebro Konserthus.

I april 1983 avlider hon i Karlskoga. Den lilla danseleven fröken Persson som en gång antagits till balettelevskolan tillsammans med den två år äldre Birgit, delat stång med henne under flera år, skulle alltså komma  gå bort bara några månader före sin äldre klasskompis. Båda till synes i förtid. Efter många år i vitt skilda roller på dansens alla scener.