söndag 15 november 2026

Människor som minns 28: Karl Gerhard

Av olika anledningar kommer jag mig för att (till slut) läsa Kalle Linds Karl Gerhardbiografi  - tidigare nämnd. Med detta överstökat drar jag fram Karl Gerhards minnesbok 'Katt bland hermeliner' (1956) ur bokhyllan och frågar mig själv varför jag aldrig gjort det tidigare.

Sagt och gjort. Boken är en odyssé genom den svenska nöjesvärlden, liksom de kulturella skikt och de delar av societeten där revy- och kuplettmakaren rört sig från 1920-talet och framåt. Mängder av namn passerar "revy", kreti och pleti, "högdjur och lågdjur" (KG:s benämning), de som fortfarande kända tillsammans med de som kanske något tappat sin glans, författarinnan Alice Lyttkens för att nämna någon. Med flera, med flera. Vi får oss till livs ett rätt elakt (de var ju konkurrenter) porträtt av Ernst Rolf, Evert Taube håller hov, prins Eugen sitter på en pall uppe i ett vindsrum, Vilhelm Moberg spelar munspel och bankiren Aschberg, tidigare nämnd, här som "Olle", sätter sin färg på tillvaron. KG har en rätt oblyg förtjusning av att umgås med rätt personer, pengar är aldrig fel. Men hans väsen gör också att han uppmärksammar såväl tjänstefolk och scenarbetare. Och mer högljudda makars äkta hälfter får sin beskärda uppmärksamhet. Vi får också delta i internationella utflykter: mest till hans Fatima Morgana nere på franska Rivieran - där vi tidigare mött Birgit - men en lyxbordell i Paris öppnar dessutom sina portar för en spontan inspektion.

Det är en lång vandring, ofta nersköljd med champagne, först på sidan 238 (Svalanupplagan) dyker hon upp: Birgit Tengroth. På plats nere i franska villan, "förtjusande" och en dam som liksom glider in, och styr upp, sällskapens samtal och diskussioner:

Med den intelligenta kvinnans list för hon samtalet in på väsentliga ting, kärlek, religion, litteratur. Hon tycker alltid någonting, ids inte bara sitta och hålla med. Hon går tidigt till sängs, bryter sällskapet lika stilla och omärkligt som hon har kommit in i det.

Hennes värd lyckas locka med henne till en casinoutflykt till Monaco. Trots initialt motstånd, men, menar KG, det vore bra för hennes skriverier med "nödvändiga typstudier" på ort och ställe. Hon satsar två hundra francs på nummer 28, cashar in två gånger och drar sig sedan undan till kaffebaren men den inhöstade vinsten.

Han avrundar med några tankar om hennes författande:

Hennes böcker vittnar om djupa kunskaper om kärlekslivets lust och ve. Skoningslös, som en bidrottning som äter upp hannen sedan han har gjort sin äktenskapliga plikt, har hon slängt ut sitt offer på boklådsdisken. Den oheliga Birgits uppriktighet och hänsynslösa analys av mankönet har drag gemensamma med både Agnes von Krusenstjerna och den franska författarinnan Colette. Kanske påminner hon mest om den sistnämnda. Den ömhet med vilken hon förmår att tala med ett barn har en betagande känslighet.

Det hela sker liksom med en kort, yvig handrörelse över en knapp boksida. Sedan vandrar minnena vidare. Detta är, enligt honom själv, hans fjärde minnesbok. Kanske kände han en plikt att på något sätt lyfta fram sin väninna. Om hon nämns i någon av de tidigare tre återstår att upptäcka.

Och när han vaknar morgonen därpå har hon redan lämnat huset för att besöka mässan i det närbelägna kapellet i Laghet, några kilometer bort. 




lördag 25 oktober 2025

Rapport från Paris, augusti 1954: hemma-hos hos Madame Mendès-France

Efter att, eventuellt, ha legat undangömt i ett mörklagt förrådsutrymme eller nedpackat i ett vindsmagasin har den plötsligt åtr sett dagens ljus: Vecko-Journalen, nr 32, 1954 med sitt för undertecknad hittills okända hemma-hos-reportage från den nytillträdde franske premiärministerns hem på Rue du Conseiller Collignon i de parisiska Passykvarteren. Tidningens egen Paris-reporter, fru Tengroth, är på nytt uppdrag i det 16:e arrondissementet.

Ja, premiärministern själv, Pierre Mendès-France, är inte hemma. Det behövs knappast heller: han beskrivs med snabba penseldrag som rättfärdigheten själv, en ny typ av politiker, sanningssägande, vältalig med låg stämma, enkel som lever kvar i sin femrummare, lite av en f.d. krigshjälte som nu ordnar fred i de indokinesiska besittningarna. Och inte har han en älskarinna heller. Han är, kort sagt, skriver Birgit, en man att lita på.

Reportaget är lite upplagt som det tidigare hemma hos Colette. Själva tag-sig-ditandet spelar roll, gendermerna vid porten nere på gatan, portvakterskan i sin loge som viftar Birgit vidare, husan som leder henne in i mottagningsrummet. Vaserna, växterna, möblerna, reporter Tengroth noterar vad hon ser medan hon väntar på Madame.

Som plötsligt uppenbarar sig, "i grå slät promenadkjol och ljusgrå cardigan med lätt uppkavlade ärmar." Vi får veta, antydningsvis, att Madame, née Cicurel, har en egyptisk bakgrund: de kastanjebruna ögonen "levande och lysande som stjärnljus när det brytes i fuktig atmosfär, de talande ögonen hos en haremskvinna som skyndar förbi med ansiktet betäckt." Hennes röst är "mild, mörk och mystiskt som en österländsk natt", men i övrigt mer en västerländsk intellektuell i vardagsnära outfit och dito bekymmer.

Man går husesyn, det är lite "trångt" i den spartanska våningen, "man stöter emot med armbågarna". Man talar semesterplaner, barnbekymmer och det äktenskapliga livet efter 21 år tillsammans. Det är kanske inget äventyr direkt, däruppe i våningen, men fru Mandès-France piggnar till och livas upp när hon får tala om sin man, han som mest är på jobbet, och när han väl är hemma gör han tre saker samtidigt. De kommer ut i köket, där det tydligen är en faslig röra, frun i huset baktalar husan (på engelska för att hon inte ska förstå) och avslöjar att ikväll byts hon ut - husan, alltså. Men kylskåpet - "isskåpet" - inventeras, där står mjölkflaskor i rader, ytterligare ett tecken på den nye, moderne politikern: det går inte "längre för den franska strutsen att sticka huvudet i apéritifglaset", konstaterar Tengroth.

Innan Birgit får gå hem talas det lite om litteraturen, Gide nämns (liksom maken en l'homme de choc) och Madame poserar vid sitt målarstaffli - hon fuskar lite vid sidan av - men först efter att ha bytt om till en "brungrå arbetsklänning."

Som tack för besväret överlämnar Birgit en fotobok av K. W. Gullers och man avrundar med några erkännsamma fraser om landet däruppe i norr. På väg nerför trapporna summerar vår favoritreporter besöket: "att kanske inte Madame Mendès-France är en stor artist men hon är en underbar kvinna som målat en mycket vacker tavla av en fransk politikers familjeliv. Framtiden får utvisa om den kommer att hänga på de refuserades salong."

Ett halvår senare tvingas premiärministern avgå. Efter åtta månader på posten.

Fotografier från reportaget. Fotografen heter Eddy van der Veen, en holländare som året innan flyttat till Paris. Tidskriftsnumrets omslagsbild (av Gunnar Bergbom) ovan är taget i Sandhamn där årets augustiregatta just gått av stapeln. 

onsdag 22 oktober 2025

Birgit Tengroth i ett Snedtänkt grannskap

Författaren och poddaren Kalle Lind har ju redan förekommit i dessa Tengroth-sammanhang vid flera tillfällen: både i seriöst samtal med Ulrika Milles om konstellationen Ahlgren/Tengroth och i en lite tjafsigare replikväxling med David Nessle med anledning av Karl Gerhard. Vid ett besök på en loppis nyligen flöt den skrivna motsvarigheten till ljudprogramserien Snedtänkt (Forum, 2019) upp som drivved bland bokvågorna, och tack vare förlagets satsning på ett riktigt - och välkommet - personregister identifierades snabbt att detta var en volym av högt intresse.

Liksom i den tidigare nämnda podd-diskussionen kring Karl Gerhard är det Karin Swanström som är grinden som leder läsaren till Birgit. Swanström var ju en maktkvinna under sin tid på Svensk Filmindustri. och har därigenom lämnat spår i flera av tidens memoarer. Som i Tengroths Jag vill ha tillbaka mitt liv. Enligt Lind är hon (Birgit) "absolut hårdast i sitt omdöme".

Varpå citeras stycken ur memoarboken där Tengroth excellerar "skapellskarpt och nålvasst", hon  "plockar sönder människan, konstnären och primadonnan Karin Swanström" med "oresonlighet" och "sitt osminkade förakt". Här är texter där Birgit är på sin yppersta skärpa och man känner hur Lind njuter av att citera henne.

Och Tengroth är inte ensam om sitt hårda omdöme, utförligt citeras också den flitige filmregissören Gösta Rodins spetsfundigheter kring Swanström - och hennes make Stellan Claesson - i sin memoar Den svenska filmens glada 30-tal (Nordisk bokindustri, 1976). Förhoppningsvis kan vi i någorlunda närtid återkomma till den boken.

I ett separat kapitel om Karl Gerhard nämns också Birgit som en av de kvinnor Gerhard allra helst umgicks med. Vilket vi ju stött på tidigare.



tisdag 15 april 2025

Birgit Tengroth ringer på hos madame Colette - igen.

Vi har redan, flera gånger, behandlat detta ämne: journalisten Birgit Tengroths besök hemma hos författarinnan Colette i Palais Royal i centrala Paris i juni 1952. Ett i den trängre kretsen av Tengroth-beundrare legendariskt reportage som i samtiden, åtminstone i den innersta cirkeln av Vecko-Journalens redaktion, åtföljdes av ett sus av lågmäld förtjusning.

Tidigare har vi tagit del av texten genom Birgits samlingsvolym Livs levande men nu har - äntligen - ett helt ex av Vecko-Journalen 1952, nr 29 kommit i rätta händer, det må vara vältummat och delvis sönderfallet men här finns i alla fall reportaget i sin ursprungliga form med tidstypisk layout.

Själva texten är kanske inte mycket att orda om än en gång: besöket är framförhandlat, "fem minuter" kort, besökaren granskas av Colettes betydligt yngre make monsieur Goudetek, en bukett rosor överlämnas, några fraser utväxlas och ytterdörren stängs på nytt bakom skribent med medföljande fotograf (Serge Lido, enligt ingressen). Sedan var det väl bara att återvända till hotellet och börja sammanställa intrycken och eventuella minnesanteckningar.

Det som framkommit sedan dess, i Mimi Pollaks memoar Teaterlek (1977), är att Birgit inte var ensam svensk(a) vid besöket. Medföljande var väninnan Pollak som rest ner till Paris tillsammans med Tengroth och, enligt boken, spenderade en stor del av tiden där tillsammans med henne.

Det var också Pollak som föreslog besöket och som följde med till Colettes våning, verifierat av ett fotografi i memoaren. Pollak hade nyligen, i september 1950, satt upp Colettes pjäs Chéri på Dramaten med Inga Tidblad i huvudrollen och Kenne Fant som 'chérin'. Tollie Zellman var också med och tog publiken med storm. Stor succé, 93 "proppfulla" föreställningar på Stora scenen som resulterat i en honorar till författarinnan på 40 000 kronor (i tidens penningvärde). Det borde vara argument nog, hävdar Pollak, att bevilja oss entré och, sagt och gjort, Birgit ringde bums de rätta kontaktkanalerna. Och beviljades. "Hennes glädje var enorm", myser Mimi Pollak.

Det lustiga är att Pollaks roll lyfts inte alls i reportaget. Tengroth nämner visserligen den "utomordentliga" förställningen i Stockholm när hon märker att maken tvekar att släppa in henne i det allra heligaste. Det slår an, herr Colette öppnar dörren in till makans rum och förtydligar: "Bara fem minuter, Madame!" I singularis, trots att Birgit och Mimi var två.

Att Pollak blivit bortskriven ur texten behöver ju inte vara av den i andra sammanhang välbekanta Tengrothska avundsjukan, det kan också vara av rena redigeringsskäl, för att fokusera. De båda var tydligen hyfsat nära ända till slutet. Men det var ju ändå Pollak som fått dörrarna att öppnas och att hon senare skrev om detta i sin bok tyder, kanske, på att hon på något sätt ville förtydliga sin roll i det hela. En liten tagg som kliade därbakom den kamratliga tonen i boken.

Bilderna som bifogas är några av de som publicerades i reportaget den gången. Vad omslagsflickan hette framkommer inte men fotot är taget av Reportagebild och det handlar om sommarens värmebölja. Det böljade för övrigt även i Paris enligt Pollaks text.

Fotot på den unga Colette är från hennes tid som varitéartist i Paris (tema Chéri). Serge Lido har tagit bilden av Birgit med "Hennes Majestät Colette, Frankrikes främsta författarinna" (Pollacks formulering).

Frågan är om Lido också står bakom fotot på Colette i fönstret till sin våning. I texten beskrivs hon som i det närmaste orörlig, men, vem vet, kanske de båda svenskornas besök (och minnet av de 40 000 kronorna) fått tanten att piggna till och hasa sig bort till det öppna fönstret för att kontrollera att de båda främmande damerna hittade rätt väg ut.


torsdag 23 januari 2025

Hur Törst blev till Törst: Herbert Grevenius berättar

Herbert Grevenius är ju känd sedan tidigare, teaterrecensent, manusförfattare, radiochef, Bergmanpolare och, vad det verkar, on-speaking-terms med själva Birgit Tengroth.

Året är 1949, Birgit debutbok håller på att omvandlas till film och i den behändigt lilla (A5-format) tidskriften Filmnyheters vår-och sommarnummer, 9-10, berättar Grevenius med egna ord hur omvandlingen skedde.

Våren 1948 hade Birgit bett Grevenius läsa ett par noveller hon skrivit. Han hade då redan läst hennes berättelse 'Törst', som tidigare publicerats under pseudonym och blivit imponerad: "kraftfull" och "koncentrerad" som han skriver, och de nya texterna gör honom inte besviken.

Han frågar henne om hon inte har en bok i tankarna. Men materialet räcker inte till, även om Birgit har flera saker under "utarbetande"´. Men så reser hon till Italien och försvinner ur Herberts synfält. När hon väl är tillbaka frågar hon honom om de inte kunde skriva en pjäs tillsammans baserad på "en stomme" hon jobbade på. Visst, tänker han, men tiden går och när sedan novellsamlingen Törst når bokhandelsdiskarna har det där med pjäsen fallit i glömska.

Boken blev ju en försäljningssuccé, och att Sven Stolpe skäller i Aftonbladet att boken är "grovt oanständig" bidrar till rusningen. Men där har Stolpe fel, menar Grevenius, letade man oanständigheter blev man säkerligen djupt besviken: "Det har på de senaste tjugo åren skrivits många mycket mer öppna böcker än 'Törst' och de har ändå aldrig nått ut till en tillnärmelsevis så stor publik".

Istället var det helt enkelt en bra bok, som blev årets snackis, och det man talar om vill andra läsa. Och folk vill läsa är äkta vara och 

"att den sa många människor någonting på ett sätt som för dem kändes nytt. Birgit Tengroth kom i rätta ögonblicket att så i den jord som 40-talisterna plöjt upp. Hon skrev enklare och med en helt annan dramatisk kraft om ensamheten inom och utom äktenskapet".

Novellsamlingen var "bra och personlig", med "dramatik" och med människor som var "ovanligt tydliga och levande".

Här har vi en omtalad bok, med ovan nämnda dramatik, därtill en känd författarinna, eller i alla fall skådespelerska: branschen hör sig för om det går att göra film av det hela? Självklart, tänker Grevenius och tar på sig att skriva manus.

Han får veta att den tänkte regissören är Ingmar Bergman. "Jag kontrollerade för säkerhets skull att han läst boken. Han kunde hjälpligt redogöra för den. Han hade sett bilder, bilder, bilder och han fann den full av stämning, av stämningar, olika slag".

Arbetet börjar. Man lägger novellen Resa med Arethusa som handlingens stomme, den "stomme" som Birgit tidigare talat om i samband med pjäsidén. De andra novellerna läggs in som återblickar och parallellhandlingar. Endast en text hamnar utanför det färdiga manuset.

Så efter dryga året från det Birgit första gången visade Grevenius sina texter ligger filmen så gott som klar ute i Råsunda. Manusarbetet hade tagit "några veckor" nere i Göteborg, Bergman repeterade två pjäser dagtid och på kvällarna besökte han Grevenius på dennes hotell och gick igenom dagens arbete. När detta var klart började slitet i Solnaateljén. Alla inblandade var "soliga och glada", Bergman slog i dörren bara sista inspelningsdagen och:

Birgit Tengroth togs hem från ett vårligt och ljuvligt Paris för att göra en av rollerna. Hon var klar på en vecka men hon hade liksom svårt att lämna Råsunda. Hennes sista scener togs tidigt en förmiddag men hela dan strök hon under allehanda kringsnack runt i ateljén utan att mejka av sig och visade alls ingen brådska att hinna med Parisplanet. Det säger något om stämningen kring inspelningen av 'Törst¨.


[De två fotografierna ovan är hämtade från artikeln av Grevenius. På det ena syns Eva Henning, Birger Malmsten samt Bergman under repetition. Det andra visar Hasse Ekman och Birgit i sin gemensamma scen i filmen. Högst upp omslaget till tidskriftsnumret (med Henning och Malmsten) där Grevenius redogörelse publicerades, samt ett porträtt av artikelförfattaren själv.]



tisdag 21 januari 2025

Författarinnan Tengroth premieras

Tidningen Vi, en veckotidning utgiven av Kooperativa Förbundet, är under 1950-talet en av arrangörerna av det årliga Boklotteriet. Med detta engagemang i ryggen delar man årligen ut stipendier inom det litterära fältet, detta år 10.000 till författare och 6.000 till illustratörer. Och i Vi, nr 48, 1957 presenteras de lyckliga.

Författarna Harriet Hjort och Birger Vikström får 2.500 kronor var, fotograferna Sven Gillsäter och Lennart Olsson vardera 1.500 samt illustratören Georg Lagerstedt hela 3.000. Men lejonparten, 5.000 spänn, går till vår egen Birgit Tengroth. I 1957 års penningvärde.

Hon har just gett ut romanen Den stora glädjen, vars huvudperson enligt motiveringen "på många sätt [kan] anses vara representativ för hennes konst". Tengroths noveller och romaner rör sig huvudsakligen "med en enda motivkrets: kvinnans behov av kärlek, klyftan mellan manligt och kvinnligt, kvinnans ensamhet. Det finns hetta och intensitet och en högt uppdriven nervös känslighet i hennes kvinnogestalter."

Eftersom stipendierna i mycket är kopplade till tidskriftens innehåll - alla tre bildkonstnärerna är knutna till Vi - skrymtar man inte heller med Birgits vid denna tid regelbundna medverkan som reporter: "Om hennes fina sinne för personlig atmosfär vittnar de intervjuer och porträtterande artiklar, som stått att läsa i tidningen Vi:s spalter".

Vi lyfter på hatten och gratulerar.

Att Vi ansträngde sig för att sprida god kultur inom Korporationen och till dess medlemmar Vi-sas av att bara i detta nummer hittar vi ett resereportage av ovan nämnde Gillsäter, en novell av Pär Rådström, en lång artikel om Ernst Rolf, recensioner av Eyvind Johnsons (helsida), Jan Fridegårds och Carson McCullers senaste alster, en presentation av en kommande följetong av Gösta Gustaf-Janson (skriven av Gösta själv) samt en rullande av Astrid Lindgren: Rasmus, Pontus och Toker.

Stipendiepresentationen illustreras bland annat av ett porträtt av Birgit (se ovan), ett av få som visar henne från den skrivande tiden av hennes liv. Hon ser ut att vara på språng efter en artig paus i steget. Efter att sedan tonåren varit ständigt fotograferad och porträtterad i alla möjliga sammanhang i all tidens press och biograffoajéer träder hon alltmer in i skuggorna, bortanför kameralinsernas jaktmarker, så att hon med åren blir så gott som osynlig.

Och vad skulle hon använda de sextusen kronorna till? Ska vi gissa på flyg till Frankrike och hotellomkostnader?

måndag 20 januari 2025

Kan doktorn komma? Birgit med uppvaktning kommer till fotoateljén

 

Ett par svartvita fotografier uppfiskade från auktionssajten Traderas mörka vatten. Ateljé Uggla, eller dess utsände, har glädjen att ta emot tre skådespelare från filmen Kan doktorn komma [1942]. Uppklädda i rollkostymer poserar Olof Widgren och Björn Berglund med filmens friska fläkt Birgit Tengroth.

Berglund spelar en nybyggare, Widgren provinsialläkaren i ett fjärran Lappland och Birgit den unga Anna i Kraja. Med dessa tre som spelpjäser utspelar sig ett stort drama i denna oöverskådliga vildmark, tonsatt av själve Lars-Erik Larsson. Kan det bli bättre? 

Fotopapperet hette för övrigt Gevaert Ridax.



torsdag 16 januari 2025

Birgits Tengroths bokdebut: lättläst med filmbilder

Vi har tidigare stött på Birgit som chic omslagsflicka i veckopressen men man kunde också vid tiden hamna på 'framsidan' i en mer litterär omgivning. I alla fall nära på.

Förlaget Åhlén & Åkerlund gav med början 1935 ut en serie skönlitterära böcker baserade på populära filmer som in sin tur utgick från litterära förlagor. Texterna var starkt redigerade, volymerna höll ett format på 128 sidor och fyllda med fotografier ut filmerna. "Filmversion med Filmbilder" förtydligades redan på böckernas omslag som ett säljande argument. Här fick men en engagerande story som inte tyngdes alltför mycket av litterär tungsinthet. Texten är i långa partier dialogbaserad vilket kan tyda på att filmmanuskripten fanns med i bakgrunden.

Det är lite svårt att i nutid veta vilka titlar som ingick i bokserien men via baksidestexter läser vi oss till att i alla fall 'Unga kvinnor' av Louis M. Alcott (filmad med Katherine Hepburn), 'Kvartetten som sprängdes' av Birger Sjöberg (komediversionen spelad på Dramaten) samt 'Swedenhielms' av Hjalmar Bergman (filmversionen med Tutta Rolf och Gösta Ekman) nådde ut till den törstande läsekretsen. Även Tolstojs 'Anna Karenina, del 1 & 2' samt Dickens 'David Copperfield' nådde bokhandlarna.

Plus några titlar som gör att bokserien platsar på dessa sidor: de som har sitt ursprung i filmer med Birgit:

De som identifierats är tre titlar: 'Ungkarlspappan' (Edward Childs Carpenter, 1935), 'Flickornas Alfred' (Anker Larsen, 1935) samt 'Dollar' (Hjalmar Bergman, 1938), de två första med Birgit i handkolorerat filmfotografi på omslagen. 'Dollar' sägs vara sammanställd av signaturen "S. B.", vilket enligt biblioteksdatabasen Libris är detsamma som Hjalmars hustru Stina Bergman, vilken vi tidigare sett var författare till filmen 'Dollar':s manuskript - kanske fick Stina flow och skrev snabbt om sitt manuskript till en 'filmversion med filmbilder'?

Ungkarlspappan: baksidestexten berättar att pjäsen av Childs Carpenter blivit en "storartad publikframgång" på Dramaten varefter Gösta Stevens gjorde en bearbetning för filmen som ligger till grund för den nu (då) aktuella utgåvan. Ännu bättre: pjäsen "glada humör" och "originalitet" "kommer nästan ännu bättre till sin rätt i denna lilla roman som illustrerats med ett stort antal bilder ur filmen". Men all lycka har sitt slut: "det är med saknad man skiljs ifrån ett sådant trevligt sällskap då boken slutar. Därför kan boken läsas med lika stor behållning av såväl den som sett filmen som den som ej varit i tillfälle därtill." För 85 öre var boken din - då.

Flickornas Alfred: ett folklustspel ("en skandinavisk succès"!) som blev film ("succès") och "tack vare pjäsens fyndiga intrig, den träffsäkra, stundom rörande personskildring och rappa, friska dialog - vilka tre goda ting den gör all rättvisa och heder. Eliten bland svenska filmare svarar för dess uppsättning och utförande". Åhlén & Åkerlunds reklamavdelning låg minsann inte på latsidan och puffar dessutom för det "ovanligt vackra och vällyckade bildmaterialet". Bokens pris: SEK 1.

Bokomslaget till Dollar (SEK 1) pryds av en bild med den blivande superstjärnan Ingrid Bergman tillsammans med en till synes olyckligt uppgiven Tutta Rolf, de två damer i detta drama som tar störst plats, det vet vi sedan filmen. Den tidigare så flitiga förlagsreklamen har nu (1938) har nu fått stryka på foten - baksidestexten är borta, sidan blank. Kanske behövdes ingen övertalning för att locka folk till Bergmans text. 

Dollar kom ut 1938, kanske blev det också den sista volymen i serien, jag har i alla fall inte funnit några senare titlar.


Men för att visa att Birgit också var på plats uppe i Åre, där den dramatiska delen av Dollaräventyret utspelar sig, bifogar jag några fotografier som ingår i bokversionen. Birgit spelar fru Katja von Battwhyl, gift med Håkan Westergrens Ludvig.














onsdag 9 oktober 2024

Kunglig bal ute på Råsunda / tidsdokument 1935

Mitt i skumraskets oktober 1935 lyser Svensk Damtidnings nya nummer (nr 41/1935) upp alla landets försäljningsställen av dags- och veckopress: Birgit Tengroth är en gång omslagsflicka! Inget arrangerat studioporträtt denna gång utan en bild från Vasa-teatern där pjäsen 'Sådana tider' just haft premiär med Birgit och Arnold Sjöstrand i ett par av rollerna. 

I övrigt innehåller tidningen inte ett ord om föreställningen, men vi har tidigare inhämtat omdömen från andra, samtida, håll.

Däremot är det dubbelt-Birgit-upp i nummer 41! En bit in i bladet finns ett reportage som beskriver en inspelningsdag ur den kommande filmen ¨Kungen kommer'. Det är en balscen från Ulriksdals slott 1865 som här utspelar sig i ateljén på Råsunda filmstad 70 år efteråt: orkestern, huvudpersonerna, statisterna och de bakom kameran - alla på plats!

Fin de siècle. I polkatakt lever Carl XV:s glada dagar - och nätter - åter upp. Likt fjärilar sväva damer i krinolin genom rummet. Blixtrande ögon, svanvita skuldror, leende munnar, kvinnohjärtan klappa ömt mot krigarnas dolmaner och revärer.

Signaturen Aleppo målar med hela ordpaletten:

Men kung Carl är oemotståndlig. Huru ståtlig är han ej i sitt husarregementes vackra dolma med päls på ryggen. De briljanterade ordnarna blixtra på bröstet - ljusblått vattrat serafimerband, röd Carl XIII:s orden. I varje tum en monark - men kanske dessutom en droppe oljehandlare från Marseilles. Dansen går. Klockan är långt över midnatt.

Uppenbarligen bär Gösta Ekman [d.ä.] upp sin roll som kung Karl. Även om kommentaren om oljehandlaren kan tyckas lite förminskande. Detta anspelar på delar av det Bernadottska familjearvet eftersom kung Karls farmorsfar varit handelsman i just Marseille. Men plötsligt bryts förtrollningen i ateljén då regissör Ragnar Hyltén-Cavallius ("i violett slipover, modell 20:e seklet") bryter dansens virvlar och önskar ett annat rörelseschema från majestätet.

Detta avbrott ger "Aleppo" tillfälle att betrakta vad han har framför sig - och genast blir tonen lite mer raljant. Han ser fina skådespelare och duktiga proffs men också resten av balsällskapet:

Det är gräsligt vad herrar officerare äro omilitäriska! Skall detta vara Carl XV:s muntra krigare?Skärpen hänga lågt ner på låren, kartuscherna sitta bakfram, om de ej äro glömda, somliga ha klacksporrar, andra inte. Nej, så såg inte Carl XV:s officerare ut. Det var ett ytterst putsat och prydligt släkte i vida zouavebyxor efter franskt mod och med markerade getingmidjor. Mars ville då behaga Venus. Dessa kavallerister förefalla icke bott avsuttna utan även nedsuttna. Så föreställer man sig sista uppbådet i Addis Abeba men inte 1860-talets hästgardister och skånska husarer.

"Aleppo" har uppenbarligen ägnat mycken tid på Armémuseum. För ytterligare betona det "nedsuttna" är reportaget kompletterat med tre helfigursporträtt av kung Karls "riktiga" kavaljerer från tiden: så ska karlar se ut! Anspelningen till Addis Abeba syftar på det fascistiska Italiens erövringskrig mot Abessinien/Etiopien som hade inletts några veckor tidigare. Även i övrigt verkar reportern ha haft lite europeiska hangups - i stil med tidens jargong - när han i samma anda kallar den "energiske" produktionsledaren Lorens Marmstedt (en gammal bekant i dessa spalter) "svensk-afrikan" (modern italienska född i Tunisien) och ger kommentaren "aktuell rasblandning".

Nå, låt oss lämna dessa sidokommentarer som inte riktigt klarat tidens tand. Musikdirektören knackar åter med taktpinnen, polskan ljuder på nytt. Och den unga fröken Marie-Louise Löwencreutz i Birgits gestalt svävar åter ut på dansgolvet med sina bärnstensskimrande ögon riktade upp mot den alltid lika ståtlige kungen/Gösta Ekman.

[Fotografier från reportaget: Birgit och Gösta på dansgolvet (ovan), samt "tre gracer - inte panelhöns - i krinolin och solfjäder, vänta på ... 'Aufforderung zum Tanz'".]

Den slutliga filmen fick sin premiär en bit in på 1936. Den är fortfarande tillgänglig som en del av DVD-boxen "Den store Gösta Ekman", utgiven av Studio S Entertainment 2017. Och där kan man själv betygsätta kavaljerernas stil och fason. Toppat med lite bländande spel från den gamle kung Gösta.

[Omslagsfotot på det aktuella numret av Svensk Damtidning har tagits av firma Almberg & Preinitz.]

måndag 7 oktober 2024

Det svenska filmmanusets historia

En någorlunda ny (nåja) bok som rör sig i Tengroths närområde är Johanna Forsman och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia (Albert Bonnier, 2021), en genomgång av filmmanuskriptets historia i Sverige, Från tidernas morgon (1895) med trender, utveckling och personer som framträtt under resans gång. Hela vägen fram i mål (2021).

Birgit skrev väl inga filmmanus, kan den insatte tänka. Nå, så är det men hon hanterade och kånkade hem en rad manushäften under sin två decennier långa filmkarriär så något kan man lära sig om miljöer, arbete, tänkesätt.

Boken är indelad i kapitel om varje decennium från det förra sekelskiftet fram till in på vårt innevarande sekel. Låt oss kasta en blick på Tengrotperioden.

1930-talet: här handlar det om den dåtida, famösa, diskussionen om den dåliga kvaliteten inom mycket av svensk film, om det lättsamma men också hur det annalkande världskriget slutligen satte sina spår i motivvalen. Bemärkta personer som Gösta Stevens, Sölve Cederstrand och, inte minst, Stina Bergman tas upp.

Fru Bergman hade länge varit inblandad i filmverksamhet, alltsedan stumfilmens tid, som manusförfattare vilket bl.a. innefattade bearbetningar av flera av maken Hjalmars romaner. Hon var inom parentes dessutom bror med regissören Per Lindberg. 1942 tillsattes hon av nye VD:n Carl Anders Dymling som chef för SF:s manusavdelning, inkomna filmmanus gick så att säga från ax till limpa på hennes baktråg.

1940-talet: här är stort fokus kring Hasse Ekman och Ingmar Bergman, de två manusförfattande och  brådmogna nykomlingarna. Och via dem besök på Terrafilms och SF:s till synes vitala manuskripthantering med allt mörkare motiv, nazism och ett växande intresse för sociala frågor. Hasses inte helt enkla samarbete med Walter Ljungquist tas också upp.

Birgit då? Inte mycket - men så skrev hon ju inte manus heller. Hon syns på bild med Stina Bergman under arbetet med 'Dollar' (se foto här intill) och det nämns att Bergmans 'Törst' baseras på hennes novellsamling. C'est tout.

Av de filmer hon medverkat i nämns: 'Synd' (1928, manus Paul Merzbach), 'Dollar' (manus Stina Bergman & Gustav Molander), 'Karl för sin hatt' (manus Hasse Ekman), 'Natt i hamn' (manus Lars-Eric Kjellgren, Alf Kjellin & Gunnar Fischer), 'Törst' (manus Herbert Grevenius) samt 'Flicka och hyacinter' (Hasse igen). Om jag nu inte missat någon.

[Bokens omslag ovan är hämtat från Albert Bonniers förlagssida. Fotot på fru Bergman och Birgit hittas på sidan 159 i boken. Och är i sin tur en arkivbild från Filminstitutets bibliotek.]

Post scriptum: i boken dyker en Gustav Scheutz upp på sidan 148, en småländsk rikemansson - arvtagare till Boda glasbruk - som investerar och bygger upp Europa Film tillsammans med Schamyl Bauman. Namnet Scheutz har ju dykt upp i bloggen tidigare: 1950 sitter Birgit nere i Köpenhamn och skriver till advokat Wilhelm Scheutz (även han smålänning) i ett okänt ärende. Tidigare har vi gissat på något civilrättsligt men att familjen Scheutz även var insyltad i filmbranschen öppnar för fler möjligheter. Eller inte. Det kan finnas någon Scheutz' släktförening, aktiv in i dessa dagar, som har mer att tillföra. Eller inte.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (Biografiskt Galleri A.-B., 1940) var Gustav under 1930-talet djupt involverad i filmbranschen med en rad - förutom Europa Film - styrelseuppdrag i olika filmsammanslutningar. Dessutom Ecuadors vice konsul i Stockholm. Inte illa för en grabb från Algutsboda. Han var dessutom aktiv inom Europa Film ända in i Bo Widerbergs tid och hann tampas med den "skånske våghalsen" innan han gav klartecken till filmen 'Elvira Madigan'. 

onsdag 25 september 2024

Att vara vid filmen: Allan Ekelund

 Allan Ekelund, någon? Hög tid att ägna några rader åt en av de grå eminenserna i världen kring Birgit Tengroth. Fast inom filmbranschen var han säkert nog så välkänd vid tiden och nu kan vem som helst lära känna honom. 2022 kom nämligen boken Allan Ekelund: att vara vid filmen på Atrium Förlag. Baserad på Ekelunds egna minnesanteckningar vilka efter hans död redigerats av barnen Lotta och Christer Ekelund.

Ekelund började som ung teaterskådis, ofta på turné. I boken syns han på foto tillsammans med såväl Naima Wifstrand som Bertolt Brecht. Men efter fullgjord värnplikt fick han 1941 ett erbjudande om jobb inom Svensk Filmindustri (SF) som regiassistent med arbetsplats ute i Filmstaden i Råsunda. Och där skulle han tillbringa den större delen av sitt arbetsliv. I olika funktioner.

Karriären löpte på, inom kort var han "scriptboy", senare inspelningsledare. (De olika yrkestitlarna kan låta lite vaga för oss lekmän men Ekelund gör sitt bästa att förklara vad de olika positionerna innebar.) Kända regissörer och skådespelare passerar inom synhåll, i korridorer och i studios. Han har en hand med i flera av tidens kända filmtitlar. Men vi möts inte bara av name-dropping av celebriteter utan här presenteras också livet ute i Råsunda Filmstad på ett sätt som man inte stöter på så ofta i mer renodlade regissörs- och/eller aktörsbiografier. Alla yrkesmänniskor som arbetar utanför (och bakom) kameran, som sliter och gnor för att produktionerna ska kunna slutföras, all den kompetens i det fördolda som till slut gör att filmen kan ha premiär får här tillfälle att synas, presenteras och kommenteras.

Ekelunds tid vid SF tog fart vid mitten av 1940-talet, alltså just vid den tid då Birgits filmande började fasas ut. Men han hann vara regiassistent till Gustaf Molander vid inspelningen av Jakobs Stege 1942 samt inspelningsledare vid Krigsmans Erinran under Hampe Faustman 1947 - så nog har han även i studion haft tillfälle att träffa henne. Förutom alla gånger då deras vägar säkerligen korsades i samband med det administrativa stöket och kontraktsskrivningarna. Trots att hon inte alls nämns i texten.

Efter sex år på SF bytte han arbetsgivare till Terrafilm, där Lorens Marmstedt chefade och Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman jobbade. Ett visst fokus i texten ligger på Bergman, med åren byggde de båda herrarna upp en sorts vänskap - så olika de nu var hade de ju arbetsglädjen som gemensam nämnare. Även Hasse får en utförlig presentation och sedan Ekelund rekryterats tillbaka till SF 1950 - nu som produktionsledare direkt under högste chefen (doktor) Carl Anders Dymling - fortsatte samarbetet med Ekman till och från ända fram till att Ekmans filmmanus baserat på den egna teaterpjäsen Gungstolen refuserades i början av 1960-talet av nye filmchefen Kenne Fant i samråd med Bergman och Ekelund och Hasse alltmer gled ut ur strålkastarljuset. 

Vid samma tid utnämndes Ekelund till chef över anläggningen Filmstaden inklusive personalansvar vilket han fortsatte med under hela decenniet, med nya namn och en yngre generation filmskapare fram tills dess att verksamheten vid filmfabriken (som han kallar det) lades ner 1963.

Ekelund ägnade sig därefter åt TV-produktioner - tänk Kullamannen, Kråkguldet, Pippi Långstrump, Saltkråkan - tills han på 1970-talet vandrade vidare till Riksteatern som chef för hela rasket. Den verksamheten flyttade han inom kort till de mer eller mindre övergivna filmlokalerna ute i Råsunda. Så slutade hans yrkeskarriär på samma plats som den en gång börjat.

Man kan förstå - och vara tacksam över - att Ekelund på ålderns höst tog sig tid att skriva ner sina minnen, trots alla sina positioner hade han varit märkligt anonym utåt. I de gängse verken över svensk film och Filmstaden syns han knappt alls. I Mikaela Kindbloms Drömfabriken (2015) skymtar han som hastigast i samband med nedläggningen av Filmstaden. Men det är också allt vad jag kan finna. Tills nu. I denna underhållande och mycket vackert formgivna bok som det är ett rent nöje att ta del av.


tisdag 19 mars 2024

Västkustens hjältar [1940]

Hoppsan, helt oväntat dyker plötsligt en gammal Tengrothrulle upp som streamingfilm på SVT Play. Dessutom av undertecknad osedd, härliga stunder väntar - i alla fall i 75 minuter, den speltid filmen har.

Detta är en remake av en dansk filmsuccé överflyttad till andra sidan Skagerrak, med samma manus och samma (danska) regissörer. Till och med den inledande textskylten verkar ha fått flytta med från det danska originalet. I väl utdragna inledande sekvenser känns filmen mer som en dokumentär över den lokala fiskerinäringen och den sprittande glädjen över att tillhöra densamma. allt till musik av bland andra Lasse Dahlquist.

Västkustens hjältar är alltså ett äkta fiskardrama som utspelar sig bland bohuslänska kobbar och skär, med handlingen förtöjd till Smögen, varifrån alla fiskebåtarna ger sig ut på det stormande havet.

Och stormar gör det, filmen både inleds och avslutas med rasande oväder. Det är modellbåtar som far och flyger, och sjunker, i uppiskade vattenbassänger. Storm nummer 1 leder till att en båt förliser och männen ombord dör och spolas upp på land. När sedan en av änkorna i kyrkan får höra att detta minsann var Guds straff tar hon sin lille pojk Karl med sig och flyttar bums till Stockholm - "där jag hör hemma" - för att slippa det avskyvärda havet. Och den gammaltestamentliga kyrkligheten.

"Han kommer tillbaka", säger fiskargubbarna på byn, "havet släpper en aldrig."

Och det gör han. Nu som skeppare på egen båt, med egen besättning och en nyfödd liten pilt hemma i Smögenhuset.

Det tar exakt 20 minuter in i filmen innan Birgit uppenbarar sig, hon heter Inger och är svägerska till skeppare Karl Olsson och bor inhyst i hans boende. I grannhuset bor en annan fiskarfamilj där den äldste sonen just kommit hem efter ett år som styrman på de vida haven, hem till mammas mat och till ungdomsförälskelsen Inger alldeles intill.

Fiskarsamhället befinner sig tydligen i en brytpunkt, utvecklingsmässigt. De gamla gubbarna - de med ringar i öronen - som sitter på bryggan beklagar sig över alla moderna hjälpmedel som nu för tiden underlättar det dagliga arbetet: kommunikationsradio, spaningsutrustning och gud vet allt. Annat var det förr, minsann, Det gnabbas och det gnälls, med väl tilltaget mimspel, med bitvis underfundig dialog. Hemma i stugan börjar Svens far känna sig gammal och båten behöver ny motor och kan inte sonen ta över verksamheten? Nu när han ändå är hemma? Frågar han, den gamle i Smögen, medan han bläddrar i ett exemplar av Stockholms-Tidningen. Varför kan man fråga sig, borta i Bohuslän, men å andra sidan skyltar tidningskiosken nere på bryggan med den senaste utgåvan av amerikanska Life.

Det är i den miljön och i detta småputtriga drama som Birgit har att uppträda i. Hon rör sig otvunget mellan bryggor och blankslipade stenhällar, hoppar och skuttar i sin för omvärlden uppenbara längtan efter Sven. Hon levererar sina repliker lika levande som alltid, är söt och strålande flickaktig, hanterar både gubbar och grannar på samma livfulla sätt men mycket mer än ett kuttersmycke blir hon aldrig, inte bland alla dessa förtöjda fiskefartyg i hamnen. I en scen, inför den annalkande stormen, visar hon upp sig i regnrock och sydväst, lite lagom vågat i jämförelse med de i vardagen mer praktiska förkläde och snibb.

Så drar det ihop sig till storm nummer 2. Sven har en bror som inte har det lika lätt som sin storebror. Ringaktad (av pappan), bortklemad (av modern), mobbad och hånad (av arbetskompisen) samt avspisad (av Birgit/Inger) ställer han i sin förtvivlan till ett elände som under den stora avslutande stormen leder till han mister livet i sina försök att rädda sin bror ur den sjunkande LL887 Valen. "Nu har han fått ro", sammanfattar pappan, slutligen lite rörd när han inte längre behöver skämmas för sin odugling till son.

Pojkarna på skäret: Sven spelas av Nils Kihlberg (t.h.), hyfsat stilig och konstant välklädd. Han återförenades med Birgit några år senare i På liv och död fast då i skidkläder. Karl (t.v.), stockholmaren som kom tillbaka till havet, spelas av Fritiof Billquist: även han medverkade i På liv och död och spelade dessutom två gånger mot Birgit på teaterscenen: i Sådana tider 1935 samt Mans kvinna 1944. En gång gift med sångerskan Ulla fortsatte han att vara med i filmer fram till 1969.


[Affischen överst är hämtad från sajten IMDb med filmfotot längst ner kommer från Svensk Filmdatabas - SFdb. Filmen plockas bort från SVT Play 31 mars 2024.]

onsdag 13 mars 2024

Swing it, Birgit! Kai Gullmar leder oss till Tengroths höjd över havet

Böckers personregister är som en orienterares karta: på sin jakt efter kontrollpunkter kan man finna oväntade platser och gläntor som öppnar sig i en oöverskådlig och tätvuxen snårskog. Tack till förlaget Romanus & Selling som lägger ned tid och möda på detta.

En sådan punkt finner vi i en relativt nyutkommen bok av frilansjournalisten Ingela Hofsten: Swing it, Kai! - en biografi över "en av sin tids största schlagermakare", Kai Gullmar. Oväntat, för hittills har vi inte stött på några riktiga möten mellan Birgit och Gullmar. Schlager-Kai har som mest skymtat i skuggorna utanför själva scenen, även om hon naturligtvis hade sin egen scen och sin egen stora betydelse i tiden.

Nå, Birgit nämns alltså, på sid. 229, men i ett väldigt löst, för att inte säga inklistrat sammanhang.  Men anledning av ett möte mellan dansaren och skådespelaren Ingrid Björk (Stjernholm) och Gullmar 1946 får författaren Björk att minnas den tidens mansgriseri (om uttrycket fortfarande används) inom branschen: tafs, övergrepp och mer därtill - då som nu. Inte att betvivla. Som Ström säger: "historier som kunde varit med i metoo".

Som illustration till detta citerar Hofsten några utdrag från boken På tu man hand med filmidoler av pseudonymen Crick Holm från 1947, en lättsam samling skrivna porträtt av några av den tidens populäraste namn inom filmen. Förutom några pikanta klappa-på-huvudet-kommentarer om Sickan Carlsson så nämns även att Crick Holm i sin beskrivning av Tengroth skriver ut hennes vikt (inte fullt 60 kilo) och längd (169 cm). Jag gissar att han inte lämnade liknande uppgifter i samband med Edvin Adolphson, Alf Kjellin och George Fant, men är det ett smått nedvärderande översitteri? Själva texten om Birgit betonar hennes karaktär, yrkesgrace och levnadsstil i en smått beundrande ton. Även Sickan beskrivs, förutom den ibland lite slängiga tonen, som en fullt seriös och professionell aktris. Birgit är dessutom brunögd och har cendréfärgat hår, är impulsiv och "kvick i repliken" och är i sitt eget härad i alla diskussioner, röker lika mycket som hon dricker kaffe - för att ge ytterligare några karaktärsdrag.

Jag vet inte, men för mig kan sådan information vara infogad för att illustrera den utstrålning hon hade och som, i alla fall i den mer mognare kvinnans tid, kunde överrumpla de som mötte henne. Vi har tidigare stött på sådana samtida uttryck hos Buster von Platen och journalisten Sven Forssell. Liksom den numera bortgångne fotografen Lennart Nilsson som på en gångstig uppe vid Karolinska Institutet så sent som 2008 vid frågan om han mindes Birgit stannade upp i steget och utropade: "Birgit Tengroth? En fantastisk kvinna!"

[Omslagsbilden till Hofstens bok är plockad från förlagets hemsida.]

söndag 3 mars 2024

Snedtänkt om den unge Karl Gerhard: snillen spekulerar

I den outsinliga, och lika oupphörligt underhållande, poddserien Snedtänkt med Kalle Lind kom den 29 februari detta år turen till den "unge Karl Gerhard".

Avsnittet behandlar såklart revykungen och allkonstnären Karl Gerhards ungdom och tidiga karriär. Redan här reser sig BigganBlogg lite upp i stolen. Kalle Lind är ju en Karl Gerhard-expert av rang som dessutom skrivit en biografi över föremålet, och Gerhard var ju en centralpunkt i svenskt nöjesliv under större delen av sitt yrkesliv. Och, här finns en Tengroth-koppling, det är sedan gammalt. Åtminstone sedan 1950-talet.

Och uppmärksamheten ger utdelning, vid pass 40 minuter in i programmet diskuteras lite flyktigt Karin Swanström vars turnerande teatersällskap en gång i tiden innehöll Karl Johnsson, som just vid denna tid började omvandla sitt artistnamn i riktning Karl Gerhard. Lind nämner att Swanström under sin senare karriär var chef ute i S.F.'s filmateljéer i Råsunda och genom detta figurerar i flera skådespelares memoarer, så gott som alltid i uppenbart negativa termer.

Dagens bisittare i programmet är Snedtänktveteranen David Nessle, serieskapare, författare och översättare från Göteborg. Hans kunskaper i ämnet är förvisso omfattande men ger mest hela tiden ett rätt flamsigt intryck, väldigt glad i sin egen röst och framför allt sina egna skämt, pratar i munnen på programledaren som ibland får höja rösten för att slutföra ett resonemang. Hans ständiga inlägg är säkert omöjliga att klippa bort för även den mest erfarne redigerare.

När Lind nämner några memoarer som nämner Swanström: Sickan Carlssons, Annalisa Ericsons och Birgit Tengroths orkar Nessle inte lyssna klart utan bryter genast in med kommentaren att dessa "båda" böcker är så menlösa och tillrättalagda att de knappast skulle kunna innehålla ett "taskigt" omdöme. Lind tillrättavisar då bisittaren med att Tengroths bok minst av allt är mesig varvid Nessle genast faller ner i den gamla gropen att hon minsann skulle ha fått skrivarhjälp av sin make.

Lind: "Birgit Tengroths memoarer är allt annat än menlösa. Det är hon som skriver såhär [Lind höjer rösten] om: ..."

Nessle: "Hennes make kunde hjälpa henne och vässa elakheter... he he."

Lind: "Nej, jag tror att hon hade en egen fallenhet så hon behövde inte Stig Ahlgrens hjälp. Hon skriver, nu citerar jag fritt ur minnet, hon skriver om Karin Swanström: 'Karin Swanström hade vad man kallar charm, sen dess är jag livrädd för charmiga människor'".

Nessle: "He he, ja, hon kan ha en poäng."

Efter denna snabba passage går resan vidare under Linds ledning, kunskapstätt och som sagt: mest charmigt underhållande. Tidigare har ju Snedtänkt stått på fastare Tengroth-mark i ett samtal 2019 med Ulrika Milles med anledning av hennes (dubbel)biografi Ensamvargar.

lördag 9 september 2023

Människor som minns 27: Claes Sylwander

Claes Sylwander, erfaren teaterman, föddes kanske inte med silversked i munnen men väl med rejält kulturkapital nerblandat i morgongröten. Hans mor var den firade aktrisen Tora Teje, som själv gjort en spektakulär klassresa från ett eländigt pörte i Kniv-Söders knappt stadslika bebyggelse till fashionabelt boende i hjärtat av Östermalm.

Hans far, Herrman Sylwander, var framgångsrik fotograf och innehavare av den ansedda studion Atelier Jaeger på Drottninggatan, tillika hovleverantör av kungliga porträtt. När de unga tu blev ett 1913 bosätter de sig först på Riddaregatan, senare på Tysta Gatan, intill Karlaplan i Stockholm, i ett 24-rums hus i fyra våningar med mormor och moster placerade högst upp och med Tora, Herrman och så småningom sonen Claes residerande i resten av huset. Blev det för trångt där hemma kunde de fara ut till lantstället, Herrhaga, en elegant herrgårdsliknande jugendvilla utåt Österåkertrakten.

Tora Teje var het vid den här tiden, hade som 15-åring kommit in på Dramatens elevskola, med glans passerat undervisningen och genast fått fast kontrakt. Samma år som hon gifter sig bytte hon till Svenska Teatern under Albert Ranft, spelade mot den gamle Gösta Ekman och andra tidens stjärnor, lyfte ansenliga gager, klädde sig exklusivt och syntes vart hon än gick. Sonen såg knappt, enligt honom själv, sin mor ända upp till 15-årsåldern, då en fejd med Pauline Brunius på Dramaten - dit hon återvänt 1922 - gjorde att hon för en tid slutade uppträda och istället visade sig i hemmet i alla fall på deltid.

Claes själv önskade bli konstnär, åkte till Paris för att studera måleri, blir hemkallad för att driva pappas fotostudio (vid denna tid lokaliserad till Birger Jarlsgatan], även han kvalar in som hovfotograf och framgångsrik för egen maskin tills han vid 30-årsåldern kastar allt detta över bord för att gå in vid teatern. En dröm förverkligad. Först en karriär som skådespelare, regissör och annat inom fältet, sedan som teaterchef i Göteborg, Helsingborg och Malmö.

I sin memoarbok "Oh Gud vad vi haft roligt" [Wiken, 1993] berättar Sylwander rappt, impulsrikt och under]ållande om sitt liv, mor (speciellt) och far, och alla personligheter och kändisar som passerat, både det gamla gardet kring hans föräldrar och det yngre under hans egen tid.

Och Birgit Tengroth då? Hur kommer hon in i gänget? Jo, Tora Teje, medverkade i filmen Gubben kommer - efter Gösta Gustaf-Jansons roman - 1939, där även Birgit hade en roll. En dag fick Claes följa med till filmstudion (detta var under Bruniusfejden) där scener med Victor Sjöstrom, George Fant och Birgit skulle spelas in. Claes är 9 år yngre än Birgit och "blev barnsligt förälskad". Tora Teje är mer skeptiskt till ungdomarna Birgit och George: "De där två gör ju ingenting när kameran går, det kan väl inte bli nånting. Det ska bli lustigt att se", recenserar hon i bilen hem. Efter att filmen senare provvisats utbrister hon: "De där två var ju bäst! Jag tyckte jag var avskyvärd. Jag lovar och svär att jag aldrig ska filma mer!"

Så på sätt och vis kan man, med lite god vilja, säga att Birgit Tengroth fick Tora Teje att sluta vid filmen. 

Inte mycket till minne kanske, men av en ren slump hittar jag dagen efter på nätet ett omslag till Svensk Damtidning 1940, taget av just Jaeger. Kanske råkade den 15-årige Claes vara i pappas studio just den dagen. Eller att hjärtat klappade lite extra när pappa vid middagen berättade vem som fotograferats tidigare på dagen. 

[Det är inte Sylwander på bokomslaget ovan utan Lars Hanson som tar sig an fru Teje från filmaffischen till Stillers Erotikon. Claes såg inte fullt lika diabolisk ut. Han gick bort 2013.]

fredag 18 augusti 2023

Tage Ståhlenberg lyfter

Detta inlägg har - som bilden här intill antyder - inte mycket att göra med Birgit Tengroth, egentligen ingenting alls. Se det snarare som ett MÖP-appendix till ett tidigare inlägg.

Knappt hade vi avhandlat Birgits balettkompis Vilma Persson och hennes öde förrän volymen Svenska flygare mot Hitler (Lind & Co, 2022) dök upp i bokhandelshyllorna. Författad av militärhistorikerna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.

Efter några avstickare till Abessinien, vinterkrigs-Finland och Norge fokuserar boken på de svenskar som under andra världskriget engagerade sig i kampen mot nazi-Tyskland genom att frivilligt ansluta sig till det brittiska flygvapnet, män och kvinnor, i luften och på marken.

Och i myllret av figurer som dyker upp på sidorna märks Tage Ståhlenberg (det är han på omslagsfotografiet), Vilmas blivande make, och vi får följa hans karriär från tiden som spårvagnskonduktör i Stockholm till den slutliga kraschen i Småland. Via Royal Air Force i Kanada och England. Ståhlenberg tjänstgjorde mest som instruktör i utbildningen av andra piloter men under krigets sista halvår fick han lyfta och flyga Spitfires över de tyskockuperade delarna av kontinenten.

Efter krigets dramatik återvände han till Sverige och fick jobb som civil pilot först inom AGA och under 1947-1948 hos Bergslagens flyg där han flög brukschefer från Västmanland på affärsresor bl.a. till Storbritannien och det var under ett sådant uppdrag som han den 31 maj 1948 störtade utanför Skillingaryd. Ståhlenberg blev 28 år gammal.

Birgit syns naturligtvis inte alls i boken, och om hon ens hört talas om Tage förblir ovisst. Vilma Persson nämns inte heller, även om Ståhlenberg benämns "nygift" vid sin död. Närmare än så kommer vi inte aktrisen Birgit Tengroth i denna bok.

 

torsdag 27 april 2023

Frk Tengroth möter Birgitmania i Göteborg


Om man bläddrar igenom boken Göteborgs alla biografer - en resa i 100 år av Göran Bjelkendal (2009), vilket man naturligtvis gör eftersom Tengroth, Birgit återfinns i registerdelen, hittar man en udda uppgift: Birgit besökte Göteborg den 5 mars 1934 i samband med att biografen Cosmorama visar Atlantäventyret.

Att besöka städer i provinsen var naturligtvis inget konstigt för en firad stjärna den tiden, men enligt Bjelkendal orsakade de "flera hundra entusiaster" som mötte vid tåget när hon anlände till Göteborgs Centralstation "det största publikupplopp som staden skådat". Inte illa alls.

Och på denna på nätet upphittade bild ser vi hur mottagandet gestaltade sig när den unga filmstjärnan steg ner på perrongen den där tidiga marsdagen.

Besöker man dessutom Kungliga Bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB) kan man dessutom ta del av rörliga bilder i SF:s veckojournal från den 26 mars av samma scen. Hur tåget anländer och hur Birgit omsluts av en entusiastisk beundrarskara. Stor trängsel men Birgit ser överraskat lycklig ut. Och alla bär hatt, prydliga gångkläder och överrock alternativt kappa med pälsbrämad krage. Ingen vanlig nutida göteborgsmobb där inte.

Bjelkendal skriver: "Hon räddas undan i en bil." Och i scenen efter perrongscenen ser vi i filmklippet hur hon från, kanske, hotellfönstret vinkar till folket på trottoaren nedanför. Det står Savoy över porten mittemot. Hon ser lite förlägen ut, pratar med någon i rummet och klamrar sig vid blomsterbuketten. Hon är ännu inte fyllda 19 år men folket därnere anar att hon gjort en praktroll som 'Tusse Telmi', den till glad skeppsgosse förklädda operettstjärnan/fripassageraren på M/S Kungsholm.






måndag 10 april 2023

Birgit Tengroth åker spårvagn

Under den törnrosasömn som den här bloggen har slumrat i under de senaste åren har minsann en del hänt, nosar man runt så friläggs ett och annat.

Förra året, 2022, publicerades till exempel ett stort text- och bildverk med titeln Svensk filmhistoria på det något otippade Trafik-Nostalgiska Förlaget och som är en kronologisk genomgång av företaget AB Svensk Filmindustri (SF) och dess roll inom den svenska filmen.

Författaren heter Mikael Josephson och beskriver sig själv som 'filmnostalgiker'. Han växte upp i anknytning till filmindustrin, något som genererade ett livslångt intresse för fotografi och vilket resulterat i att boken är överdådigt illustrerad med filmbilder, dito affischer och signerade porträttfotografier av de hetaste filmnamnen under det sekel som gått. Den är en fröjd att bläddra i. Josephson har tidigare gett ut en bok om Finnboda varv, ett verk som vi säkerligen har minimal anledning att återkomma till.

Detta påkostade verk innehåller alltså historien om inhemsk svensk film och dess industri, allt från att de första stegen togs under den tidiga stumfilmsepoken som i sin tur ledde till att större spelare bildades och att efter hand SF blev en av de ledande, för att inte säga den dominerande aktören. Ända fram in i vår samtid, 2000-talet.

Boken är i stort uppdelad efter decennier, allt från 1920-talet och framåt och under varje årtionde återfinns likartade underrubriker: först en inledande övergripande historik, sedan 'Filmpersonligheter' med porträtt av framträdande personligheter både bakom och framför kameran. Sedan 'Ett urval SF-filmer' från respektive decennium med korta redogörelser för tidstypiska alster följt av 'Exempel på biografer som invigts under perioden'.

Nåja, låt oss lämna den övergripande historien och rikta in oss på vår favoritskådespelerska, under perioder också kontraktsanställd hos A.-B. S.F. (som man skrev på den tiden). I avsnittet om trettiotalsfilmen får Birgit faktiskt lite oväntat stort utrymme, inte alls oförtjänt, under rubriken 'Filmpersonligheter' en hel egen sida prydd med två signerade ateljéporträtt (s. 71, som det här till vänster - min egen kopia - från lyan på Styrmansgatan) och dyker även upp här och där i beskrivningen av de filmer hon medverkat i. Av hennes 1940-talsfilmer lyckas bara Bergmans Törst baxa sig in, men hon låg ju utanför SF långa perioder under den tiden. 

En bok som denna, med sitt lite rapsodiska upplägg är kanske inte något man läser från pärm till pärm, men om man råkar göra det så hittar man en del onödiga upprepningar. Personregister finns naturligtvis inte (mer regel än undantag nuförtiden som vi alla vet) men letar man sig igenom kapitel 11 som är ett register 'över SF:s filmer 1919-2021' så dyker hon, Tengroth, upp som en av de två, tre, fyra namngivna skådisarna i flera av de titlar hon faktiskt deltagit i. Bra där.

Eftersom temat är SF är det ju naturligt att stora delar av berättelsen rör Filmstaden ute i Råsunda. Då kan man ju passa på att tipsa om två andra böcker som också behandlar ateljéerna norröver: Mikaela Kindbloms välskrivna och fint faktafylliga Den svenska drömfabriken (2015), som lite är uppbyggd på samma sätt, och planschverket Filmstaden av Anders Birkeland (2000).

Och apropå trafiknostalgin, åkte då Birgit Tengroth spårvagn? Jo, det vet vi från annat håll men här får vi veta att spårvagn 15 gick från Norra Bantorget, längs Dalagatan - Odenplan - Norrtullsgatan, ut till Sundbyberg via Råsunda Filmstad. Fram och tillbaka ända sedan 1922.

söndag 26 mars 2023

Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]