måndag 30 juli 2012

"Rospiggar [1942]" - repris

Trött på de olympiska utsändningarna från London? Imorgon den 31 juli på eftermiddagen sänder Sveriges Television på nytt den gamla Birgitklassikern Rospiggar! Missa inte den!

Njut av den karga skärgårdsnaturen, Birgits runda kinder och flammande ögonkast, en Holmsten som alltid levererar, en bunt skinntorra rospiggar och bitvis våldsamt och rätt tröttande överspel.

Men så - som sagt - tittar Birgit in i kameran och allt annat är förlåtet.

En djupare och mer genomtänkt summering av filmen finner du här.







Sommarminne: september 1983.

Den första gång jag egentligen minns att Birgit Tengroth snuddade vid min tillvaro var när jag satt och bläddrade i en morgontidning, ovisst var och oklart vilken, men nu i efterhand vet jag att det måste varit under den sista veckan i september 1983.

Där fanns en notis - eller var det en kortare runa? - som berättade att förra skådespelerskan Birgit Tengroth hade avlidit. Jag minns att jag då visste vem hon var men nu efteråt kan jag inte minnas att jag någonsin hade sett en film med henne vid den tiden. Ännu mindre hört talas om hennes böcker.

Det jag minns nu efteråt var att det stod som avslutning något i stil med att "under de senare åren levde hon mer eller mindre som en eremit ute på landet i Sörmland", det kan ha stått Ösmo eller Nynäshamn men formuleringen fick mig att i det inre se en förvirrad kvinna irra runt i en djup barrskog, i något dräktliknande, slitet, över mossa och rötter och med granarnas nedre grenar som envist slog henne i ansiktet när hon trängde sig fram genom vegetationen.

Det fanns något främmande, något eljest, i blicken. Blicken i ansiktet som hon skyddade mot grenarna genom att hålla armarna höjda. Allt var tyst, inte ett ljud, inga kråkor kraxade, inga skogsduvor kuttrade, ingen korp skrek. Bara rischandet och ratschandet från de vassa barrtomma kvistarna som slog mot hennes ansikte.

Men som sagt: jag visste då knappt vem hon varit. Men det var så vi möttes första gången.

lördag 21 juli 2012

Gunnel Broström [1922-2012]

I ljusspelet genom sommarens lövkronor glimrar ytterligare ett dödsbud från filmens och teaterns förrädiskt eviga rollspel. På nytt passeras portalen in till dessa skuggornas värld av en av de stora, en av de bortom rubrikernas mest omedelbara utropstecken: Gunnel Broström.

Broström arbetade till stor del inom teaterns värld. Knappa decenniet yngre än Tengroth tillhörde hon en skådespelargeneration som blommade upp efter det att Birgit lämnat skådespeleriet och några professionella mötespunkter mellan de två står inte att finna. Däremot platsar naturligtvis Broström i denna spalt genom att vara den enda skådespelare som verkligen gestaltat personen Birgit Tengroth. Och då räknar vi bort filmatiseringar av Birgits skönlitterära verk med tydliga biografiska detaljer: Ingmar Bergmans Törst och Martina Bigerts Lida pin.
I Bergman Smultronstället axlade nämligen Broström den spelsmässigt korta men minnesvärda, för att inte säga herostratiska, rollen som fru Berit Alman som tillsammans med sin make ingenjör Alman, med en närmast illvillig porträttlikhet "tolkad" av Gunnar Sjöberg, plockas upp som liftare i huvudpersonernas bil (se baksätet i bilden härintill). Paret grälar och hånar varandra oupphörligen på ett sätt som var medvetet av Bergman och självklart tydligt för samtiden ett porträtt av det offentliga paret Stig Ahlgren/Birgit Tengroth. Rollerna var, enligt Bergman själv, en personlig hämnd mot Ahlgren som skrivit ner något Bergman gjort tidigare. Här slåss småpojkarna mot varandra på skolgårdens grus och Birgit fick sitt av bara farten. Bergman sade sig försent ha ångrat den sidpassningen och Birgit nämner aldrig - vad känt är - scenen i sina egna skriverier. Men vad som tänktes kan bara antas.


Detta var naturligtvis ett kort ögonblink i Broströms karriär. Vore det inte spökfiguren Bergman klädd i sin mockajacka och basker vore det allaredan glömt. Vad övrigt är, är ett broströmskt skådespeleri, regisserande och konstnärskap som lever vidare långt efter det att sommar gått över till höst.

Filmkaramell 1950

Flicka och hyacinter - Trailer

Lite godis så här mitt i sommarstiltjen. Ett udda klipp ur Birgits sista film - och tillika Hasse Ekmans paradnummer, premiär 1950, inspelad året före.

I klippet här ser vi Birgit roll munhuggas med sin make Ulf Palme, en kollega som i Tengroths egen minnesbok fick sin egen kanske lite väl rättframma karaktäristik: det här var innan han sköljde ner wienerbröd med rödvin.

En annan notering som kan göras: i så gott som alla sina filmroller gestaltar Tengroth unga kvinnor, de kan vara i olika faser av livet, de kan bära på alla möjliga erfarenheter, de kan ha en bakgrund som med sitt mörker river dem i ryggen så snart de stannar upp - men de är alla fortfarande att betrakta som unga. I den här rollen, reklamchef Britt Wikner, är hon tydligt en yngre medelålders kvinna. Snygg, trygg, självsäker. Till och med skarp. Med båda fötterna på jorden, med ett bord att sitta och arbeta vid, bestämmer hon själv vad hon vill. Till och med ansiktet har fått ett mer moget drag, en yrkeskvinnas ansikte.

Rollen är vid sidan av filmens huvudfåra, nästan som en kommenterande grekisk kör. Men den är avgörande för dramat och hon spelar på topp, på tå, med verklig och nästintill ny närvaro. Som om hon börjat på något nytt. Här valde hon att sluta, från och med nu var hon att tituleras författarinna.