torsdag 30 juni 2011

Omläsning 9: Den stora glädjen

1957 släppte Tengroth sin nionde bok på knappt ett decennium: Den stora glädjen, liksom hennes tidigare böcker utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Det var en utgivning i ett nästan rasande tempo även om vissa utgåvor var sammanställningar av tidigare publicerat material i pressen. Men, nevertheless, hon skrev oavbrutet, hela tiden. Först en lång filmepok där filmpremiärerna snubblade på varandra, sedan detta - ska vi uttrycka det med ett manligt genusperspektiv - hysteriska skrivande!

Den stora glädjen är en roman om kvinnan Bunny, egentligen döpt till Ruth Ingrid, på samma sätt som skådespelerskan Birgit var döpt till Eva Birgitta, som går in i äktenskap med ingenjören Jan som när den första forcerade förälskelsen lagt sig visar sig ha en fullständig arsenal av mindre attraktiva karaktärsdrag, det ena efter det andra. Hon noterar dem från sidan två:

för Bunny är en vaken och vass kvinna, som sätter det hon ser med snabba skott. Rapp i tanken, med en osviklig förmåga att fånga språkets mest exakta formuleringar rusar hon in på äktenskapets planhalva. Iakttagelserna och kvickheterna jagar varandra som ouppforstade terriers på en krocketplan, samtidigt är hon ångestladdad, varje kall blick, varje sval motreplik, varje motgång får henne att falla in i äktenskapsrollens inrutade ångest: hon vill ju bara vara en kvinna i tiden! Kunna vara till lags. Men, bakom tårarna, ser hon, iakttar, noterar - allt, mellan gråtattackerna.

Och det hon ser är den gamla manligheten, dess brister, dess falskhet, dess hopplöshet. Men ändå kan hon inte låta bli att kasta sig över honom när kroppen ropar, och det gör den oavbrutet: då ger hon sig hän, detta som är titelns stora glädje. För det här är en bok delvis om ren sexuell drift och strävan, en roman om stundens njutning, om det som skjuter upp och får oss att glömma allt. Glömma oss själva. Få vara enbart här och nu. Åtminstone för en minut.

En lycka som är en grimas mot dygnets alla övriga timmar, för det här är en roman om Den Stora Ensamheten. Bunny är totalt ensam, missförstådd, hon når ingen, hon kan bara tala med sig själv, hon famlar tomt i luften efter kontakt med den minsta rörelse som talar hennes eget språk: ingenstans, utom just när han vältrar sig över henne.

Samtidigt är hon den starkare, den som dansar äver Atlantångarens däck när karlakarlen ligger och spyr nere i hytten. Kvinnan med sikten utstakad, även om tjockan tidvis ligger tät. Höj rösten, babbla oavbrutet: och du är på väg!

Detta är kanske Birgit Tengroths höjdpunkt som skönlitterär författare. Hennes språk flödar fritt, det håvar in livet. Det är klokt, väsentligt, nyfiket, det är rent av vackert. En lössläppt fors.

De som läste denna roman den tiden såg den säkert som en roman, vi som levt vidare och fått tillfälle att långt senare få läsa hennes minnesbok vet att denna berättelse handlar om tiden med Jens Otto Krag som Jan, Birgit som Bunny och där borta som en saknad, och sviken dröm: Stig Ahlgren kallad Herbert. Detta var förmodligen hennes hittills största konstnärliga stund - innan hon lät den rena sanningen flöda fritt, om än med ett ännu mer underbart språk.

Det stora glädjen? På bokhandelns pockethylla nära dig? Glöm det.

Den fina omslagsbilden är skapad av Ulla Sandin, som senare skulle illustrera några tidiga utgåvor av Astrid Lindgren.

onsdag 1 juni 2011

Lite extra Spill

Tiden går, endast lite spill består.

Vi har tidigare en gång som hastigast noterat Sigrid Combüchens uppmärksammade roman Spill: en damroman [Norstedts, 2010], sedan dess har den kommit i pocket och t. o. m. gått på bokrea. Först i detta sena skede kommer här en liten kommentar kring bokens Tengroth-koppling. Se, så fort det kan gå.

Det här är kanske inte rätt plats för att skildra och bedöma romanens intrig och kvaliteter men i stort är den uppbyggd kring en brevväxling mellan två personer: dels en dam, bosatt i staden Lund och som bär namnet Sigrid Combüchen, dels en äldre kvinna, Hedwig Langmark, född Carlsson, uppvuxen i Lund, efter studenten uppflyttad till Stockholm och i romanens nu pensionär som på ålderns höst bosatt sig på den spanska solkusten.

Och vi får ta del av några välskrivna och finstämda miljöskildringar från 1930-talets Småstad Lund och det något större, och definitivt mer äventyrliga, Stockholm. Unga Hedwig, kallad Hedda, hamnar som lovande sömmerskeelev vid Borg-White Akademien på Birgerjarlsgatan genom ödets nyck ute i Råsunda filmstad och får tillfälle att skådespela i ett par produktioner: Rorsman Sonja med premiär annandag jul 1938 och därpå i ”Viljen I veta…” Och det är i den förstnämnda (naturligtvis: ’Sonja’) som vår Birgit dyker upp som huvudroll:

Öppningen en telefonväxel: en kakafoni av frökenröster, ett helt batteri av blankblonda huvuden på rad, händer som kopplade, fötter som trampat ur skorna, eller stod undergivet med tårna ihop, kliade höger vad med vänster tåspets, jazzade i hemlighet. De sistnämnda tillhörde huvudpersonen. Sonja (Birgit Tengroth) kvittrade ”nej tyvärr, majoren det har inte ändrat sig sedan förra gången. Jag har inte befogenheten, fru von Ganthoff har själv bestämt att det skall vara hemligt. Adjö då majoren. Hotel Splendide, god förmiddag.

Inte alls tokigt fångat: farten, vimlet, ljuden. Någonstans sägs det att Hedda medverkat i en (så’n) ”Birgit Tengroth-film”, på samma sätt som man kanske sa ”Sickan Carlsson-film”, ”Nils Poppe-film”. Det är väl lite oklart vad en sådan BT-film skulle tänkas representera, men kanske är det beskrivningen av en senare scen i filmen:

”Sedan Waxholmsbåten med Sonja frisk och vän i fören, piskande hårslingor, äppelkinder” som ska föra tankarna åt ett visst håll, en viss form. Ett par repliker citeras, transkriberade med utpräglad stockholmsdialekt. Ja, det var i stort sett allt. Birgit gestaltas inte alls i Spill, inte heller någon annan från tidens filmvärld, utan bara blinkar till som pappersfigurer i ett par filmscener vid en specialvisning (eftersom bokens fiktiva Combüchen börjat ”forska”, eller snoka i Langmarks bakgrund). Och det var väl inte heller meningen, bara en typiskt fåfäng förhoppning av undertecknad.

Filmstudenten kan slå i alla tillgängliga filmlexikon efter Hedwig Carlsson, Hedda Frohm (pseudonym) eller Hedwig Langmark för att finna mer upplysningar om de två filmtitlarna som nämnts ovan. Förgäves.

[Porträttfotografi: Norstedts förlag.]