måndag 23 april 2007

Tengroth på tiljan 3

En nyhet för undertecknad när jag beträdde denna kompasslösa färd var Tengroths framgångar inom teatern. Filmandet kände jag givetvis till, om än vagt och utan direkta minnen. Böckerna nådde jag sent i livet och det var de som drabbade mig! Men går man till läggen, som Myrdal i alla fall alltid förr sa, så finner man även teateruppsättningarna, naturligtvis knappt förnimbara skimmer i vår tid men recensionerna går att plocka fram. Nu är det 1946 och T. spelar huvudrollen i Turgenevs En månad på landet och det handlar om en uppsättning på Malmö Intima Teater i regi av Sam Besekow, vem det nu var.

I tidningen Vi, Nr. 5, lördagen den 1 februari 1946, recenserar Sven Barthel uppsättningen:

Men han [d.v.s. Besekow] får dela äran med Birgit Tengroth i huvudrollen. Hon har fått en uppgift som ger henne stora möjligheter och hon genomför den på ett sätt som ger full anledning att tala om hennes genombrott som comedienne. Denna Natalia med sitt aprilaktigt skiftande lynne, sund och stark som en bondflicka och nervös som ett fullblod, barnsligt spontan i sin glädje, kattaktigt djävlig i sin ilska, driven till hysteri av sin flegmatiska omgivning och sin outlevda åtrå, är i varje ögonblick, i varje gest och uttryck intensivt övertygande och glittrande av liv. Och med alla sina kapriser oemotståndligt sympatisk. Det är styvt som prestation och det är framför allt levande och personligt.

Ja, men var det verkligen skådespeleri? Buster von Platen kunde inte bättre, utifrån sitt perspektiv, beskrivit privatpersonen Birgit. Kanske var, är, allt ett spel? En pantomim som driver mellan roll och verklighet och kladdar, smetar över allt?

Samtida variation: Eva Neander

Besökte igår söndag årets upplaga av den textmässa som förlaget Vertigo arrangerar här i Stockholm. Det är ett välkommet spektakel där mindre förlag radas upp i en alltid för liten lokal så att man knappt kan tränga sig fram längs bordraderna och besökaren har svårt att undkomma småprat med förlagsrepresentanterna som vill nasa sina produkter bara för att man alltid hamnar dem så nära. Vilket inte är var dag; entusiasmen vid detta arrangemang är alltid smittande, möjligheterna till fynd stora och titlar man bara svagt minns från kultursidorna finns plötsligt inom synhåll! Och glädjen dessa aktiva och engagerade människor förmedlar! Tack för att ni finns! Och tack Vertigo med Herr Hauptmann Edenborg himself vid första bordet vid entrén i ståtligt conquistadorskägg! Dock lyfte han inte på inomhushatten när han hälsade på folk.

Sådana malörer skulle dock undgått vår hjältinna för jag har svårt att se fru Tengroth knixa sig otvunget mellan bordsraderna. Mer troligt skulle man möta henne en trappa ner i anslutning till seminarierna och i kafeterian, förmodligen med en bok, ett glas vin och många cigaretter inom räckhåll.

Att gå och dagdrömma i sådana här sammanhang har naturligtvis en orsak: pro primo, i detta generösa utbud av de mest varierande, och i vissa fall perifera författarskap borde väl någon, någon gång leka med tanken av en återutgiving! Pro secundo, hos förlaget Eolit hittar jag en efterlängtad utgåva: Eva Neanders "Dimman. Staden. Ljuset" (2007), tre prosaverk från andra halvan av 1940-talet samlade i en volym. När jag läser Jenny Björklunds efterord går det inte att komma undan associationerna till författaren Tengroth: "Eva Neander tillhör de bortglömdas skara i svensk litteraturhistoria...Anders Mortensen [i boken "Från Eden till Damavdelningen. Studier om kvinnan i litteraturen." (Lund, 2004)] urskiljer i en uppsats om Neander två tänkbara förklaringar till hennes marginalisering: dels är hennes texter för mörka och för bristande i uppbygglighet för att attrahera litteraturkritikerna, dels utgörs en stor del av hennes litterära produktion av noveller - en försummad genre i svensk litteraturhistorieskrivning."

Resten av boken ligger ännu oläst men lovar gott. Ett "plus" i sammanhaget är också att det visar sig att fröken Eva tog blott 29-årig sitt eget liv vid Undens strand straxt intill Neanders släktgård Ramsnäs utanför Finnerödja, samma strand där som barn jag sprang och min far före mig.

torsdag 19 april 2007

Den blinda hönan: Erik Petschler

I Julibarn berättar Tengroth om sin tid på herr Klenskis filmskola. Undervisningen skedde hemma i Klenskis bostad och Klenski hette i verkligheten Erik Arthur Petschler, komediaktör och regissör (valda stycken: Luffar-Petter, Hin och smålänningarna - med den 11-åriga Birgit i en mindre barnroll, Halta Lena och vindögda Per (sic!), titlar som väl närmast för tankarna mot den åldrige Poppes lustspel i Helsingborg).

Nå, Petschler (eller är det Klenski?) sitter nedhasad i en fåtölj, i morgonrock och tofflor med chokladasken i knäet medan T. läser dikt och blir antagen! Och nu öppnades fantasins portar för en ung flicka ty P. var:

"den vittberömte regissören, som lanserat Det Stora Stjärnan, [som på] vissa villkor kunde övertalas att tukta och beskära nya vildskott i Konstens örtagård. Han, upptäckaren, som upptäckt Den Stora, var alltså beredd att mot kontant erkänsla göra nya upptäckter."

Petschler hade nämligen i Luffar-Petter lanserat Greta Garbo! Enligt Birgit hade han när det begav sig "gjort ett storartat fynd utan att själv förstå räckvidden av sin upptäckt" och slog nu mynt av detta faktum genom att i efterhand starta denna filmskola som enligt T. "var ett geschäft". Men inget ont som inte har något gott med sig:

"Ändå måste jag minnas honom med tacksamhet. Var hans skola en bluff så fyllde den i alla fall uppgiften att bluffa mig. Liksom jag inbillat mig att jag var 'antagen' hos herr Klenski, tillägnade jag mig snart övertygelsen att jag 'utvecklades' hos herr Klenski. Sen jag väl blivit orubblig i den tron, fanns det inga gränser för min framfusighet och min ärelystnad. Jag ville fram till varje pris. Mitt liv ingick tack vare herr Klenski i ett klart antipoetiskt skede. Jag blev med förlov sagt en liten streber."

Boken Svenska konstnärer (1943) betecknar dock filmskolan som "ett intressant arbete", men detta var ju innan Tengroths roman och i Svenskt filmskådespelarlexikon (1973) ser jag att Petschlers karriär avslutades med roller i två goda Hasse Ekmanfilmer: Kungliga patrasket och Fram för lilla Märta (ja, den är bra!), båda 1945.

onsdag 18 april 2007

Enander och Tengroth

Stod igår inne på Bok-Skotten i hörnet Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan och smygläste delar av Enanders nya bok. Inte var dag man bläddrar i ett nyutkommet verk med Tengroth i personregistret! Här figurerar hon - alas - i en kortare essä om Stig Ahlgren. En text som vad jag där, ouppkopplad, tyckte mig kunna identifiera som i stort sett densamma som den Enander lagt ut som kommentar på Errata. "Men, för all del, jag kan ha fel." som poeten sa. Trist var det hur som helst: hennes enda funktion är rollen som en bortskämd bitch, som trycker ner Ahlgren i tofflorna, knuffar honom bort från litteraturens lysande stig och gör honom till ett knaprande vrak! Vi får se om jag skaffar hem boken, förhoppningsvis hittar jag då en nyans i berättelsen som tvingar mig att revidera ovanstående första intryck. Men jag betvivlar det.

måndag 16 april 2007

Äkta makar 1

Hög tid att åter tala om kärleken! Den oresonliga, bökiga, smärtsamma kärleken! Birgit Tengroth var gift två gånger, och den förste maken blev på ett sätt även den sista - egentligen ett förhållande som varade i fyrtio år med ett kort avbrott för erotiska eskapader.

Stig Ahlgren (född Blommert, 1910-1996) var en av sin tids främste skriftställare, journalist och kritiker; fruktad och hänsynslös. Med en marxistisk grundsyn var han verksam inom den socialdemokratiska pressen fram till 1946 då han av Bonniers köptes över till tidskriften Vecko-Journalen.

På senare tid har Gustaf von Platen, tidigare nämnd, presenterat Ahlgrens journalistik i boken "Min vän Stig Ahlgren: kvickhetens konung" (1997) med ett urval texter och ett innehållsrikt och medkännande förord. Kritikern Crister Enander (aktuell i dagarna med essäsamlingen "Ett skott i natten" som tydligen även tar upp Ahlgren!) har även påmint vår samtid om Ahlgrens betydelse, bl. a. i sin anmälan av von Platens bok liksom i nedslag i bloggvärlden.

Nå, i den tengrothska litteraturen är mötet mellan Ahlgren och den uppburna skådespelerskan en klassiker: redaktör Ahlgren var inbjuden som medföljande till Kid Severin vid en hummersupé hemma hos Birgit. Detta var 1941 och platsen förmodligen Styrmansgatan. Under kvällen gör han inte mycket väsen av sig och när uppbrottet närmar sig är han helt försvunnen, sällskapet antar att han i förtid lämnat festen - utan avsked! När alla gått kliver han dock fram ur sitt gömställe, en garderob och överraskar värdinnan, bedyrar sin kärlek och inom några dagar är de förlovade, en månad senare gifta.

Man kan gissa att bilden ovan är tagen i denna fas, Birgit softar med Stig i biblioteket, med cigarrett och drink i hand medan pengarna rullar in från filmkarriären. Räkna de lyckliga stunderna blott.

Äktenskapet präglades dock av en sällsam mix av kärlek, beroende och svavelosande bråk, toppat av filmdivans omvittnade elakhet och högt ställda krav på stil och komfort. Efter några år kraschade det också, ingen blev förvånad och Tengroth försvann neråt Köpenhamn och Paris. Men snart smög sig ledan in och längtan efter Stig. En bit in på femtiotalet är de åter ett par, även om de aldrig gifte om sig, och Ahlgren vårdade henne troget genom hennes sjukdom ända till slutet: dagarna efter begravningen gick han in i mörker och blindhet.

von Platen skriver: "Ytligt sett var deras relation perfekt, hon sökte trygghet och intellektuell stimulans, han erotisk gemenskap. Men snart hade deras kärlek förvandlats till en folie à deux - de kunde inte leva utan varandra, men inte heller med varandra." Ahlgren figurerar naturligtvis i hennes böcker, främst kanske i novellen "Resan med Arethusa" i Törst, men även senare i Den stora glädjen och mer ömsint i de två avslutande minnesböckerna. När Birgit ville skriva en uppföljare till Jag vill ha tillbaka mitt liv uttalade han dock sitt veto, medveten om att Birgits rättframhet inte skulle skona honom bättre än skildringen av Krag i den första boken.

von Platen, liksom även Ströander, leker med tanken att det var Ahlgren som stod bakom Tengroths författarskap även om de lite motvilligt skjuter tanken ifrån sig. Men vilken onödig diskussion, varför skulle det vara så? För att hon är kvinna? Enander, fordom så rapp, arg och alert, målar även han in sig i ett hörn med att antyda att Birgits ekonomiska krav drev Ahlgren mot att mer och mer se om sin ekonomi - på litteraturens bekostnad. Gäsp, förlåt, mitt herrskap: men snark.

torsdag 12 april 2007

Författare 1951

Den här bilden fann jag just i Damernas Värld, nr 12, 1951.
Här har vi T. vid en brytningspunkt, hon har sedan ett år lämnat filmen, hon har skiljt sig från sin andre man, hon har sin fjärde bok på gång. Men framför allt: hon har behandlats för cancer. Hon skriver i tidningen om sin sjukhusvistelse, kommer hon nu bara ut därifrån börjar livets andra akt.
Hon citerar:
"Och jag brister ut i våldsam gråt,
oförklarlig, plötslig, meningslös.
Hur bär jag, en vuxen dam, mig åt?
Har en blomparfym gjort mig nervös?"
Hjalmar Gullberg said that.

Artikeln har rubriken Det goda fängelset och kommer året därpå att åter dyka upp i boken Än lever häxan, en "kåserisamling" som Tengroth själv i förordet liknar vid "tödropp från en trasig stupränna". Men nu är hon författare, skriftställare, på riktigt!

tisdag 10 april 2007

Människor som minns 5: Stefan Andhé

En som jag uppfattat det mycket populär författare i de breda lagren har länge varit Stefan Andhé vars veckotidningskåserier och böcker vunnit många (andra) läsare. Man kan, kunde, se hans böcker i typ varuhusbokhyllor, i lite enklare utformning med lättgulnat papper. Nu bar det sig dock inte bättre än att undertecknad fick själv masa sig iväg för att införskaffa Andhés bok "Himmelska tanter" (Vallentuna, 1990) vilken visat sig innehålla ett avsnitt om vår hjältinna! Kanske lite snopet - men lärorikt!

Boken är uppbyggd som en essäsamling som porträtterar ett antal kvinnor som betytt något för författaren under livets gång, alltifrån hyrestanten Anna, över farmor, till en rad (dåtida) kändisar inom kultursvängen.

Andhé har en bakgrund inom Vecko-Journalen vilket knyter ihop tråden till Tengroth, men deras enda kontakt verkar vara ett uppskattande brev som T. skrev till honom 1975. Han betalar tillbaka i sin bok med att författa en hyllning av hennes gärning, rikligt kryddat med citat från hennes skrivande.

"Hennes böcker finns kvar: egenartade, enastående."
You got it, Stefan:

"Och några som kände henne för länge sedan minns hennes slösaktighet och hennes charm, och hennes slösande charm, hennes besvärlighet, hennes besatthet, hennes egocentricitet, hennes anspråksfullhet, hennes plötsliga storskaliga snällhet. Men hennes journalistik, den glöms väl, så synd."

Favorit i repris, bilden här är hämtad från 'Himmelska tanter':


Stefan Andhé, vart tog du vägen? Allt är förlåtet!

Basfakta, samtida omdömen 4

Det kan tyckas likgiltigt vad gamla uppslagsverk, när de är både tunna och översiktliga, har att säga - men de ger otvivelaktigt en vink av samtidens tyckande och tänkande.

"Lilla uppslagsboken", Band 9 (Malmö, 1959) karakteriserar T. på följande sätt:

"Tengroth, Birgit, skådespelerska, författarinna (f. 13/7 1915), gick i Operabalettens elevskola 1926-31, har verkat som skådespelerska vid skilda stockholmsscener och framträtt i ett 30-tal filmer. T. har utg. noveller, ss. 'Törst' (1948) och 'Nattportier' (1949), samt romaner ss. 'Den stora glädjen' (1957)." [Utan bild].

Cirka 25 år senare har perspektivet förskjutits från skådespelerska till författare:

"Focus uppslagsbok", fjärde rev. upplagan, band 5 (Stockholm, 1984) skriver:

"Tengroth, Birgit, 1915-1983, skådespelerska, författarinna. Film- och teaterroller från 1928, bl.a. i filmerna Mans kvinna (1945) och Törst (1949). T. som 1950 lämnade filmen, debuterade som författarinna med Törst (1948), en samling fränt realistiska erotiska noveller. Den följdes av flera uppmärksammade kvinnoskildringar, delvis självbiografiska bl.a. 'Julibarn' (1950) och
'Jungfruburen' (1951). Bland senare böcker märks 'Jag vill ha tillbaka mitt liv' (1972) och 'Jag trodde Du var död' (1975)." [Utan bild].

Mera bas? Se här.

måndag 2 april 2007

Kvinnan, spriten och karlarna: tidsatmosfär 1941

Hur skulle den reagera som glad i hågen kom in på krogen och fann sin älskade i denna scen?

"Hon var inte ensam. Fem - inte en - men fem karlar, stod runt omkring henne".
Filmjournalen nr 15, 1941 har svaret:
"För att trösta sig drack han kopiöst med rött och vitt vin, blev utkastad och fick fracken förstörd."
Dessutom är det ingen tillfällig svacka, vägen sluttar brant nedåt:
"[Han] beslöt att rasa ut sin ungdom. Han levde som var dag var den sista, hans affärer blev totalt förstörda, han drack för mycket och var ständigt ute med nya flickor. Han slutade sitt arbete och försökte glömma."
Inget är nytt under solen.

Tengroth på tiljan 2

I veckotidningen Såningsmannen, n:r 12, 18 mars 1944 beskriver Tengroth hur det är att vara på teaterturné:

"Det är helt enkelt underbart att turnera. Jag stormtrivs med detta flackande och farande. Ständigt nya orter och nya intryck - sådant inspirerar mig."
Den aktuella uppsättningen är 'Mans kvinna' efter Vilhelm Mobergs roman med George Fant i den manlige huvudrollen. Tengroth fortsätter: "'Mans kvinna' har verkligen genomgående fått god kritik, och det gör det ju ingalunda tråkigare att spela. Och så måste jag säga, att kamratskapet under sådana här resor helt enkelt är strålande. Det blir en annan samhörighet än vanligt. Man har samma bekymmer om rumsfrågor och trånga loger, och resorna är lika krävande för alla. Just sådant svetsar en samman."

Denna betraktelse av idyllen återkommer senare i det avslutande kapitlet i Jungfruburen, där skildringen av en stillsam stund i en paus under en turné blir det fridsamma uppehållet mellan då och nu.

Mer teater? Se här.

Birgit ångrar ingenting?

I dagarna har en ny film gått upp på stockholmsbiograferna: "La vie en rose", en dramatisering av den franska sångerskans Edith Piafs liv - med blandade recensioner. Och, quelle surprise, det finns en koppling till Tengroth (förutom att de båda var födda 1915)!

Som tidigare har beskrivits besökte T. 1948 sin väninna Annalisa Ericson i Oslo och de båda damerna, plus en del andra kulturarbetare som fanns till hands, blev inbjudna till en middag med en besökande dansk politikerdelegation som behövde piggas upp. Denna sittning på Hotel Bristol blev en milstolpe i T.:s liv och finns beskriven i tre böcker, dels av Birgit själv liksom av mannen hon förälskade sig i över sittande bord, Jens Otto Krag, dels av Ericson som minns kvällen: mat och vin, pladder, pladder - men vem är den lilla gästen som "hade undanbett sig någon placering alls, hon satte sig själv längst ner vid fönstret och sa inte ett ord till någon. Hon bara ölade och såg dyster ut."

Madame Piaf! På tillfälligt gästspel i denna utpost till Nordpolen. Varken T. eller J.O.K. nämner hennes närvaro, men de var förmodligen aldrig medvetna om den. Den kvällen.