lördag 4 juni 2016

Birgit och helgonet

I några udda strilar av samtidens nyhetsflöde rapporteras det om att Sverige i helgen som är kommer att få sitt andra helgon, förra och första gången var det Birgitta Birgersdotter som 1391 upphöjdes till den heliga Birgitta. Och om nu allt går enligt plan och påven Franciscus gör vad han föresatt sig så kommer Elisabeth Hesselblad förklaras vara ett sant helgon.


Hesselblad levde mellan 1870 och 1957, hon växte upp i Dalarna men på grund av familjens usla ekonomi utvandrade hon i ungdomen till USA och kom där i kontakt med katolicismen, konverterade och från 1902 och framåt fanns hon stationerad i Rom och verksam inom birgittinordens verksamhet.

Och det är i den verkligheten som vårt eget katolik släntrar in på scenen. I boken Njut av livet, Madame! från 1956 finns ett reportage som har sin utgångspunkt i Hesselblad.

Birgit är i Rom, hon längtar hem. Men hon kan inte fara hem, hon känner också att hon tröttar ut sina vänner på plats. Hon vill höra en svensk röst och ringer upp Birgittinerklostret vid Piazza Farnese. Det är Hesselblad själv som svarar, bjuder in Tengroth till huset Casa di Sancta Brigida men sjukanmäler sig själv och hänvisar till en moder Riccarda.

Tengroth går dit. Och här övergår berättelsen till ett kan man säga typiskt Tengroth-reportage. Hon dröjer på vägen och beskriver vad hon ser i gränderna och på torgen, målar upp en bild, eller en snabbskiss, av ett 1950-talets Italien runtom henne: människorna, miljön, solskuggorna. Hon kommer fram, visas runt i lokalerna, hon betraktar och hon betraktas. Hennes egen dragning till det katolska ger henne en hemkänsla, en trygghet från sitt eget ibland lite våpiga jag. Det är färger runtomkring henne: "och jag känner, på något sätt, att jag äntligen hittat hem."

Fan tro't. Berättelsen kan fortsätta.