tisdag 29 april 2008

Birgit snuddar vid demonerna

Den minst sagt erfarne kulturjournalisten Mikael Timm har i dagarna kommit ut med en nyskriven biografi över Ingmar Bergman, Lusten och dämonerna (Norstedts, 2008). Den har väl mötts av både ros och ris i huvudstadspressen. Hoppar man över själva boken och istället bläddrar fram till personregistret finner man tre hänvisningar till Birgit Tengroth.

De två första relaterar till filmen Törst där Tengroth nämns enbart som skådespelerska och författare till ursprungsboken, samt som initiativtagare till tändsticksscenen som vi tidigare nosat på. Den tredje däremot hänvisar till den närmast herostratiska scenen med paret Ahlgren/Tengroth i filmen Smultronstället.

I ett citat utan synlig hänvisning citerar Timm Bergman själv som anför som skäl till att ha skrivit in scenen sitt hat mot Stig Ahlgren som i sina skriverier försökt att, i Bergmans ögon, förgöra densamme. Svaret blev denna scen där Bergman säger sig ha förblindats så av föraktet mot Ahlgren att han "glömde bort" Tengroth och den skada han åsamkade henne. Något han försent ångrade. Birgit, som "han var så fästad vid".

Om bärigheten i detta vete endast gudarna, det enda man kan säga är att Tengroth - mig veterligen - aldrig skrivit ett ord om denna episod.

fredag 18 april 2008

Birgit minns: Ellen Rasch

Nyligen uppehöll jag mig vid balettstjärnan Ellen Raschs memoarer och de glimtar av en ung Birgit som där skymtar. Slarvigt nog hade jag helt förträngt att även Tengroth har publicerat text om sin gamla skolkompis, i samlingsvolymen Livs levande [1952] finns ett reportage från Parisoperan: Lilla Ellen på Stora Operan. Lite osäker på vad en sådan rubrik kan dölja för undertext.

Rasch är i alla fall vid denna tid engagerad vid operan i Paris och Tengroth tar tillfället i akt och besöker henne inne i detta balettens tempel. Och nog ser man genom orden hur Birgits ögon glittrar därinne, här är hon på hemmaplan, strör dansens termer omkring sig och ser positioner i vart skrymsle i denna drömmarnas oändliga labyrint.

Även Rasch har kommit hem, tycker Birgit, då huset vimlar av vitryssar i förskingringen. Här har de samlats, alla de som kastats ut i en rotlös tillvaro tack vare revolution och inbördeskrigets nederlag . Pliktskyldigast skissar hon Raschs bakgrund men frågan är hur mycket hon egentligen känner lilla Ellen sedan tidigare, fem års ålderskillnad spelade nog sin roll. Hon nämner deras möte på stockholmsoperan:


Lilla Ellen skulle gå i operans balettskola. Det var ovanligt för en överklassflicka på den tiden, det var fattiga flickor som sökte sig dit i avsikt att börja en tidig kamp för brödbiten. Det var där jag - fem år äldre - såg Ellen Rasch första gången. Jag minns henne mycket tydligt. Det kom in i balettsalen en liten, liten flicka med stora ryska folkviseögon och långa välskötta lockar. Hon hade vit hätta och vit klänning med blå och röda broderier på bröstet. Hon gick inte, hon var så liten att det såg ut som om hon petade sig fram. Men om detta lilla väsen var en dröm, väcktes det till av tävlingslusten.



Å ena sidan finns det ofta ett svagt raljant skimmer över texter där Tengroth beskriver mer framgångsrika bekanta, kollegor eller kamrater. Det kan vara en språkstil hon har, en lite distanserad humor eftersom hon minsann inte heller sparar sig själv. Men hennes erkända avundsjuka letar sig in och strör salt mellan raderna hos läsaren. Å andra sidan knusslar hon inte med beröm när sådant är motiverat. Och i fallet Rasch finns inget tvivel, hennes ciceron på Parisoperan är otvivelaktigt en riktig stjärna. Som här kanske nått sitt mål, sin sol. Men som Birgit summerar:

Med den framåtandra, den konstnärsglöd Ellen Rasch besitter behöver hon inte frukta att råka ut för Ikaros' öde. En danseuse étoile kan aldrig komma för nära den sol som heter fullkomning.

[Den mindre bilden ovan: den Ellen Birgit mötte i Paris. Rörelsen precisionsinställs tillsammans med koreografen Serge Lifar.]

onsdag 16 april 2008

Självporträtt 1952

Vid mitten av 1940-talet började tidskriften Obs! ges ut i Stockholm, två nummer i månaden, och ledande namn i redaktionen var Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Tidningen rörde sig, i alla fall enligt Svensk uppslagsbok (1952), inom ämnena "politik, kultur och förströelse" och ansågs vara ett organ för yngre konservativa akademiker med en skarpt polemisk och satirisk ton gentemot den socialdemokratiska maktapparaten i såväl ekonomiska som försvars- och utrikesärenden.

I detta sammanhang, omgiven av högerpolitik och försvarsiver, publicerar Tengroth i nr. 12/13, den 18/6 1952 en text, Jag ville jag vore..., som väl får klassas som ett försök till självporträtt som längre fram i livet skulle drivas upp till näst intill fulländning i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Här behandlar hon sina intryck, och uttryck, i sviterna efter publiceringen av Törst. En betraktelse av hur blåögd naivitet stångas mot hedervärd konventionell moral, där hennes "såriga och söndriga liv" används av smaskande rödbrusiga män som halvpornografisk litteratur med bokomslaget bortvikt. Men också om behovet att formulera sitt liv, sin syn, sitt varande. Att vårda och att hela, att tänka ett och handla därefter. På några korta sidor skissar hon upp bilden av sig själv som drömmerskan, den okuvliga, tvärsgående och besvikna, den stundtals bittra Birgit som aldrig når ut, som alltid är något annat, och om inget annat stadgar så i alla fall hela tiden fylld av självkritik.

Och som hon skriver! Man kippar efter andan, närvaron är så tätt intill att det är som hon pressade läsarens ansikte mot det grova tyget i sin vinterkappa. Det doftar textil, man känner den fuktiga värmen, förnimmer kroppens rörelser därbakom. Hennes fingrar mot bakhuvudet. Man försöker andas men greppet håller en fast, man rycker och sliter för att få en minsta gnutta luft.

Texten går även att finna, kanske något lättillgängligare, i boken Livs levande som en avslutande självbetraktelse efter en rad välskrivna porträtt av andra samtida. Sök upp den. Läs.

[Det delikata omslaget tecknades av Erik Hermansson.]

Post scriptum: Måndagen den 5 maj 2008 publiceras i Dagens Nyheter en essä av Ola Larsmo om den redaktionella kretsen på tidskriften OBS!, alltså de ovan nämnda Fredborg och Unger. Riktiga högerspöken som sedan 1930-talet och Bollhusmötet i Uppsala ingått i dunkla sammanhang med nationalism, tyskvänlighet och antisemitism på agendan.

Och i dessa illustra kretsar publicerar sig Tengroth 1952! Tidskriften OBS! historia kan knappast varit obekant för en vaken och debattlysten kvinna som Tengroth som dessutom i sin minnesbok bitvis gör ett nummer av sin avsky för det tyska och det nazistiska arvet. Men en nybliven författare måste väl ta alla chanser till publicering, och honorar är ju alltid välkommet...någon måste ju betala hummern från Östermalmshallen.

Birgit med "en air av förfining och ras"

Hoppsan, undrens tid är ej förbi! Plötsligt får man upp en Tengrothspår genom bloggsajten Svenska Panoptikon. Där kommenteras en tidigare, för mig, okänd bok, På tu man hand med filmidoler (Medéns förlag, 1947) skriven av Crick Holm vilket i sin tur visar sig vara en pseudonym för journalisten Carl-Erick Holm.

Denne murvel fick våren '47 i uppdrag av förlaget att ställa samman en volym med kortare porträtt av tidens svenska filmidoler - och här radas de upp, sida vid sida i alfabetisk ordning alltifrån Adolphson till Zetterling. Och det är bara att tacka i efterhand, vilket tidsdokument! Snabbt bläddrar man fram till Tengroth och läser, stående, med ytterrocken ännu på.

Inledningsvis kan man undra hur författaren samlat ihop sina uppgifter, bitvis är detta ett hejkomochhjälpmig-reportage med skumma faktafel här och var. Här framställs den unga Birgits framtid som inriktad på lärarinneyrket, eftersom hon går på Statens normalskola för Flickor. Om dessa drömmar finns inget skrivet i Tengroths egna böcker eller i de reportage jag hittills mött. Tvärtom beskriver ju huvudpersonen sig själv som oerhört målmedveten i sin artistiska karriär alltifrån småskolan. Här blandas korten, skolan var kopplad till ett lärarinneseminarium. Balettskolan nämns däremot nästan inte alls!

Men om vi slutar gnälla kan man hitta några godsaker: tiden är alltså 1947, Tengroth närmar sig ovetandes slutet av sin filmkarriär. Rollerna har gått från schabloner till mognare saker, repertoaren breddats konstnärligt på teaterscenen, hon behärskar numera både tragedi, drama och komedi. Hon är självlärd, betonas det, efter kuggningen till Dramaten har hon stått på egna ben och tagit hjälp av de bästa personinstruktörerna. Den kommande karriärförändringen anas genom att författaren vet berätta att Tengroth skriver för skrivbordslådan och den närmaste vänkretsen, hennes (hög-)kulturella intressen poängteras med Hesse, Strindberg, Söderberg och Fröding i bokhyllan, på koncerter gäller Beethoven, Mozart och den ryska musiken. Och vackra kläder! Och vackra blommor ute i Bergshyddan!

Nå, beskrivningen av personen Birgit ger glimtar av den vitalitet som i dessa mogna år tydligen präglade stjärnan:

"Hon är impulsiv, frän och kvick i repliken och har inget emot att locka folk ut på det hala när hon diskuterar. Hon tillhör de där som som hoppar i samtalet, litteratur ena ögonblicket, erfarenheterna från söndagens långpromenad den andra. Hon går mycket, röker ännu mera och pimplar svart kaffe så snart hon har möjlighet."

Jämför Alli Hallings iakttagelser några år senare! Och hon håller sig heller inte bland de egna, nej, "spårvagnskonduktörer, droskförare och folk hon träffar helt plötsligt vare sig hon känner dem eller inte" är de som drabbas av hennes pladdrande.

"Hon är en rejäl och kul stockholmsflicka och en konversationens yrhätta", konstaterar herr Holm och man anar ett rätt nöjt leende i mungipan.

Avslutningvis: 1947 väger hon inte fullt 60 kilo, ögonen är bruna, håret cendré och hon är 169 cm lång. Hyfsat stadig med samma höjd, samma tyngd, som undertecknad. Snart är det väl bara könet och (kanske) tiden som skiljer oss åt.

Tack, Mattias B. för lästipset!

söndag 13 april 2008

Birgit möter en flicka på glid: Francoise Sagan

I dagens Svenska dagbladet anmäler Ruth Lötmarker en nyutkommen fransk biografi över författarinnan Francoise Sagan, en gång ett underbarn, senare mer en myt: Sagan à toute allure av Marie-Dominique Lelièvre. Tidningens kulturchef, den alltid like alerte Carl Otto Werkelid är lyrisk efter att ha tagit sig för att läsa om några av Sagans böcker: "Hon var en jättetalang - jag tycker hon är fantastisk." Och med detta i ryggen finns det ju all anledning att undra vem som knackade på mlle Sagans dörr redan för 54 år sedan: jo, Vecko-Journalens egen utsände reporter, Birgit Tengroth. Reportagets rubrik i nummer 47, 1954: En flicka på glid.

Det är i november månad som Birgit Tengroth tar sig ut till Nogent-sur-Marne där den 19-åriga författarinnan tillfälligtvis är inhyst hos sin syster för att få skrivro efter megasuccén med debuten Bonjour tristesse. Birgit kliver oannonserad in i en villa där allt verkar vara format av kaos, lyfter bort några grammofonskivor för att få sittplats i soffan och börjar räkna de utspridda gauloisepaketen i väntan på att huvudpersonen ska visa sig. Tengroth anlägger en lite sval och ironisk ton i beskrivningen av barnet Francoise som hon kallar henne, det enda vuxna hon ser är de brandgula fingertopparna, "den gyllene nikotinbeläggningen på alla tio fingernaglarna". Redan i reportagets inledande möte med förläggaren förhåller hon sig måttfull och skeptisk inför allt ojande och rabalder kring Sagans liv i sus och dus.

Sagan far runt i rummet, pladdrar fladdrande och osammanhängande om vad som råkar dyka upp, släpper några flickaktigt nonchalanta svar på svenskans frågor, trular med läpparna och längtar in till Paris fröjder: nu är det röka, kröka, dansa och köra bil som gäller! Och författarmödorna avbryts mest varje kväll för en tripp in till stan. I Lötmarkers reportage görs affär av att lilla Sagan direkt köpte en Jaguar för förmögenheten debuten förde med sig, i Tengroths artikel ser vi minsann sagda Jaguar stå lite slängigt parkerad på gräsmattan; med repor i lacken för den har nyss voltat. Men den orädda unga författarinnan poserar lite trotsigt vid ratten på ett fotografi.

Men när skriver ni, undrar Tengroth. Tja, då och då, svarar Sagan, när jag kommer hem om morgnarna.

[Foto: Serge Lido]

onsdag 9 april 2008

Flickan hette Kantänka

En tidigare okänd - i alla fall för undertecknad - och i tryck opublicerad text av Birgit Tengroth har plötsligt flutit upp ur glömskans svårgripbara dy. Det handlar om "en saga för vuxna": novellen Flickan hette Kantänka.

Det är en berättelse om tre syskon, bröderna Jompe och Hanseman och den lilla systern Kantänka. Det är genom hennes ögon omvärlden betraktas, och hennes fantasier skapar berättelsen. De tre barnen, efterhand ungdomar, rör sig i ett drömlikt havsnära landskap, och flickan söker efter någon att hålla i handen: först i en sjöjungfrus gestalt som glider längs vattenytan, senare som Maria, Jesu moder, i en dunkel men tidlös kyrka för att slutligen övergå till kvinnan Villjaglova som alltid vill ha minst ett ord med i laget. Det är en text med sorg och svärta, Tengroths kroniska utanförskänsla: Livet är inte värt en halv fiskfjärt som flickan dristar sig till att formulera saken.

Stycket är hyfsat långt och bitvis står det väl och stampar något men lite överumplande, alldeles i slutet, kastar Tengroth sin vana trogen helt om perspektivet och nästan mitt i en mening hamnar huvudpersonen i fritt fall ner i sin egen grav, man liksom bara flämtar till - sådant är väl livet: plötsligt är man död trots att man alldeles nyss satt och funderade på sammanhangen.

Dårhuset Beckomberga alldeles utanför Stockholms stad hade uppenbarligen under sin glans dagar någon form av sjukhusradio, utsändningar som - antar jag - förnöjde dem som vistades inom dessa mentala murar. En del av utbudet finns numer lagrat hos Statens ljud- och bildarkiv och någon gång mellan den 5 och 9 september 1960 påannonserar hallåmannen att författaren Birgit Tengroth har skänkt till sjukhuset en opublicerad novell. I en timslång sändning läser skådespelerskan Britt Olofsson texten. Det börjar hemtrevligt med lite pappersprassel och vattenglaset ställs liksom åt sidan men sedan tar Tengroths ord över etern.

Om Tengroth hade skänkt texten till Radiotjänst är väl mer osäkert, detta var ju hennes levebröd även om Stig Ahlgren lär har varit rik som ett troll men faktum är att samma novell lästes upp i den statliga radions P2 tidigare samma år. Lördagen den 16 januari klockan 19:30 sändes första avsnittet på tjugo minuter och vid samma tid följande kväll resten av stycket i en 45-minutersändning. Uppläsare var här skådespelerskan Annika Tretow - för mig okänd, så om denna "officiella" uppläsning är strået vassare än Olofssons återstår att se, nej höra.

Programtidningen Röster i Radio firade det hela med en stort uppslagen artikel i häfte 2, 1960 kring Birgit där hennes skådespelarkarriär bekrivs ha gått från flickcharm till mognad. Kring 1947 "följde några såriga år", som man uttrycker det, vilket ledde till publiceringen av "skandalsuccén" Törst. Den namnlöse artikelförfattaren summerar: som författare är Tengroth en

"klok och sensibel människa med en ovanlig förmåga till observans av sig själv. Hon väckte respekt, och utvecklade snabbt sin stil till ett fint instrument för sin psykologiska intuition."

Och i den nyskrivna texten "kan man möjligen spåra en fortsättning på hennes självbiografi". I övrigt är artikeln huvudsakligen klipp ur hennes prosatexter som illustrerar olika faser i författarinnans liv. Lite lågbudget kan tyckas men ger i alla fall en uppfattning av den utelämnande skärpan i skrivandet.

onsdag 2 april 2008

Människor som minns 14: Mimi Pollak

En av Birgit kollegor genom åren som dokumenterat sina möten med vår hjältinna är skådespelerskan och regissören Mimi Pollak. Uppväxt i Värmland i seklets början med österrikiska anor visade hon tidigt talang för skådespeleriet vilket ledde till Stockholm och Dramatens elevskola där hon initialt uppmärksammades som klasskompis och god vän till Greta Garbo! Garbo som här på bilden får utstå ett kärvänligt strypgrepp i den något ystra elevgruppen. Vår Mimi tittar fram i bildens centrum med kinden mot Gretas skuldra och tankarna tydligt någon annanstans:

I sin memoarbok Teaterlek (Askild & Kärnekull, 1977) skildrar hon mustigt och detaljrikt sitt liv och mötet med 1920-talets Stockholm, elevskolan och vännerna i teatervärlden. Efter skolan gjorde hon kortare sejourer i landsorten men det var ändå Stockholm som var basen, först Ernst Eklunds Komediteatern och senare Blanche under Roeck-Hansens fögderi men även Folkteatern och Oscars.

Det var också på Blanche som hon stötte på Birgit. Pollak skriver:

"En remarkabel flicka som tidigare än de flesta begrep att vi som höll på med det här skådespelandet var lite tokiga. Hon hade många bottnar. Mångskiftande både som skådespelerska och författarinna. För det blev hon. En av de stora. En skarpsynt iakttagare som med en beundransvärd optimism lever med sin svåra sjukdom. Själv beskrev hon en av sina böcker som 'tödropp från en trasig stupränna'. Ja, det fanns många flickor som kom och gick på Blanche, men ingen var som Birgit."

På bilden här intill, ur ett sommarreportage i Filmjournalen 1940, syns Birgit svalka sig på Pollaks balkong. Mimi kan nog behöva dåsa en stund i solstolen, denna sommar arbetar hon sju kvällar i veckan på Blanche med säsongens Kar de Mumma-revy. Adressen är förmodligen Furusundsgatan dit Mimi flyttade efter skilsmässan från sin skådespelarmake Nils "Nizzi" Lundell.

I slutet av kriget blev Pollak värvad till Dramaten av dess dåvarande chef Pauline Brunius och av efterträdaren Ragnar Josephson handplockades hon 1948 till regissörsfacket - som hon därefter hade som huvudsyssla bredvid fortsatt skådespelande. Och hon utvecklades efter hand till en av efterkrigstidens främsta svenska teaterregissörer! Hon verkar ha umgåtts på rätt förtrolig fot med Tengroth som sommaren '48 besöker Pollaks barndomshem i Värmland och några somrar senare reser de tillsammans till ett stekhett Paris där deras klackar kletar i den mjuka asfalten, Birgit som journalist och Mimi som dramatikinventerare. Men mest låg de i kallvattenfyllda badkar och inväntade kvällarna då de drack beaujolais uppe i Montmartre och klämde drinkar längs Champs Elysée. Och trots det något lättsamma anslaget resulterade resan i en av Tengroths journalistiska bravader: reportaget om den kvinnliga dramatikern Colette - en historia jag ämnar återkomma till!

Hur historien fortgick under de kommande decennierna förtäljer inte memoaren, men Mimi Pollak dyker i alla fall upp i annalerna som en av få gäster på Birgits begravning 1983. 12 år äldre än Tengroth överlevde Pollak ändå henne med 16 år och lämnade denna världen först 1999 vid 96 års ålder.

Post scriptum: Pollak verkar inte ha mött Tengroth på filmduken, däremot gjorde hon (mindre) roller i två Hasse Ekmanproduktioner: Med dej i min armar ('40) och Lågor i dunklet ('42), båda naturligtvis fortfarande mycket sevärda.