torsdag 29 oktober 2009

Birgit delar ut korten för en ny omgång

Att Tengroth var rökare under sina aktiva år har vi redan konstaterat, att hon dessutom var bekant med följderna av för många drinkar alltför snabbt har hon dokumenterat skönlitterärt på flera ställen, dessutom har en bild flashat förbi med henne vid spelbordet. I ett kort bildreportage i Filmjournalen 1941, nr 37 utvecklas den senare lasten. Flera kollegor har samlats för att testa några av säsongens populära sällskapsspel.

Anna-Lisa Ericson är plats, liksom Willy Peters. Dessutom skådespelaren Carl Hagman - som just under denna period envisades med att stava sitt förnamn Quarl. Luringen Åke Söderblom har tagit med sig sin äkta hälft - kanske hennes närvaro kan hjälpa honom att hålla speldjävulen i schack! Och så vår Birgit som ser mycket bekväm ut i situationen, visserligen syns varken sedlar eller spelmarker på bordet men de har säkert bara tillfälligt plockats undan i samband med fotograferingen. Skådespelare måste ju - även i dessa onda tider - vara någorlunda goda förebilder.

Noteras kan också att spelet Brio som hanteras av Annalisa och Åke på vänstra bilden är av den karaktären att damerna föredrar att behålla hattarna på. Året är som sagt 1941, tio år senare skulle Birgit vara betydligt kaxigare vad gäller huvudbonader.

tisdag 20 oktober 2009

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."

torsdag 8 oktober 2009

Porträttskiss i fickformat 1943

I månaden maj en gång för länge sedan prydde Birgit omslaget på den lilla nätta tidskriften Allt [i fickformat], nr. 5, 1943. Ja, "pryder" är nog rätt missvisande, bilden i sig är rätt gräslig, en handkolorerad variant från en serie porträttfoton i hemmiljö som gjorde sig mycket bättre i svartvita original. På "ledarsidan", om man nu kan kalla det så, skrev signaturen Red. om flickan på omslaget, och som lite oväntat visar sig vara ett fint porträtt av människan Tengroth, fångad mitt i steget, just när livet brusade runtomkring henne. Jag återger texten in extenso, eftersom den annars säkert skulle vara för evigt förpassad till skuggornas och suckarnas dal.

APROPÅ OMSLAGET

Det är en vanlig uppfattning att Birgit Tengroth är en "vanlig" flicka. I själva verket är hon mycket ovanlig. Men hon har inte alltid fått visa det. Det finns filmroller som stryker ut alla intresseväckande personliga ojämnheter i den spelandes karaktär och polerar henne snygg och proper åt alla håll. Svenska filmproducenter älskar sådana roller, och de överlämnar dem allra helst till Birgit Tengroth, som lydigt men med upproriskt sinne levererar ännu ett exemplar av klichén "snäll, rar, samt kvinnlig, vardagstrevlig, äktsvensk och trohjärtad."

Men Birgit Tengroth kan mycket mer än stå vid spisen i köksförkläde och vandra i hagar, omsluten av en tafatt beundrare. Hon har ett oroligt och häftigt temperament, och oberäkneliga impulser korsar varandra i hennes känsloliv. Man märker det redan när man talar med henne: hon hoppar från samtalsämne till samtalsämne som springaren i ett schackspel: två steg framåt och ett åt sidan. Hennes konversation är lika full av infall som hennes handlingar ofta är överraskande, och hennes plötsliga drömmar högst förbryllande.

Det första man lägger märke till när man träffar henne är nog hennes ögon, de är bruna och energiska och släpper aldrig den hon talar med. De ackompanjerar hela tiden hennes häftiga skiftningar och heta reaktioner - de kan bli spelande livliga och stora drömmande.

Det andra man lägger märke till är hennes mjuka kvinnlighet, som på den vita duken ger en oroande botten åt hennes "snällaste" flicktyper. Birgit Tengroth bejakar alltid kärleken. Och åt scener av amour förlänar hon en mjuk frisk doft av våt jord i april.

Som äkta kvinna har hon en mycket personlig smak: hon tycker om svarta och blommiga aftontoaletter, klär sig gärna enkelt men ger utseendet en viss touche genom rödlackerade naglar och en chic hatt på det bruna håret. Hon tycker om att träffa intelligenta människor, och kan diskutera flera timmar i sträck med dem. Hon läser gärna och mycket - från sista bestsellern och till en diger avhandlig om förgrekisk konst; hennes bokhylla är också ovanligt välförsedd och intar en hedersplats i hennes trerumsvånmong på Styrmansgatan, som hon alltid har fylld med friska blommor - särskilt vita nejlikor, liljor och liljekonvaljer. Hon hör gärna musik, men hellre svenska folkvisor än den modernaste jazzmelodien. Hennes älsklingskompositör är Mozart, hennes älsklingsdryck kaffe. Överhuvud taget är det svårt att säga vad Birgit Tengroth inte tycker om, hennes läggning är så deciderat positiv. och det är kanske därför hon tjusar oss på ett så mänskligt sätt, och hon har något att även i den banalaste filmroll.

Fast hon nu har trettio filmer bakom sig, från "Mordbrännerskan", då hon var bara barnet, till tjugosjuåringens ännu inte utsläppta "Natt i hamn" och "Jägarpatrullen" står Birgit Tengroth fortfarande med alla resurser intakta inför en uppgift som tvingar henne att bottenskrapa sin begåvnings möjligheter. Får hon sådana uppgifter kan man spå att hon har kulmen av karriär framför sig.


Chefredaktör och ansvarig utgivare för denna lilla månadspublikation var tidningslegenden Carl-Adam Nycop, som året efter skulle göra en historisk insats genom att starta Expressen. Och det är väl inte helt förmätet att anta att han också skrivit texten ovan.

[Filmen Jägarpatrullen hade bytt namn när den var klar för premiär: På liv och död blev den slutliga titeln.]

måndag 5 oktober 2009

Kollegor på vift: Ingrid Bergman

Låt oss fortsätta följa spåren av Ingrid Bergman när vi ändå håller på. Denna gång blir det lite snaskigt, kanske snaskigare än Birgits avundsjuka och spåren leder upp bland gränderna i Gamla Stan.

Eller? Kanske var det inte bara Bergmans skönhet och framgångar som irriterade Tengroth till den milda grad att hon så ofta lät krympa sig själv för att få tillfälle att kunna skrapa revor i bilden av stjärnan Ingrid.

I Donald Spotos Bergmanbiografi Notorious: boken om Ingrid Bergman [Bonniers, 1998, Originalets titel: Notorious] kommer märkliga uppgifter i dagen.

Scenen: Bergman går i Dramatens elevskola, redan första året kör det ihop sig för henne, regissören Alf Sjöberg ger henne en talroll i en uppsättning - något som av tradition var förbehållet tredjeårseleverna. Det blir bråk direkt och Sjöberg får backa. Men snart är han på gång igen: våren 1934 får Bergman en repliklös roll i en ny uppsättning. Motspelare, liksom i det förra försöket, Edvin Adolphson.

Utgångsläget: Med sitt skarpskurna ansikte, det mörka håret, de lika mörka ögonen och en betvingande pondus, kunde han skrämma män och göra kvinnor viljelöst undergivna.

Dramat: I samband med repetionen av denna pjäs, komedin Rivalerna (jo, jo), tar Adolphson tillfället i akt och eskorterar den unga eleven till Gamla Stan, och efter en kortare inledande promenad tar han med henne upp till en bortrest väns lediga sovrum och Edvin ikläder sig därinne rollen av Ingrids första kärlek. Därpå inleder de ett förhållande, men - enligt Spoto - är lilla Ingrid tveksam från början: hon har inga illusioner om att hennes ståtlige älskare ska lämna hustru och barn, ära och berömmelse för hennes skull, så hon börjar under tiden leta andra objekt och fastnar rätt snart för tandläkaren Petter Aron Lindström. Edvin anar oråd och ger Bergman hennes första filmroll i hans egen Munkbrogreven sommaren 1934. Ingrid vacklar, efter att ha varvat mellan herrarna en kortare period dumpas slutligen Adolphson.

Är detta sant? Författaren hänvisar till att hon minsann berättat det för "både sin förste och tredje man". Historien nämns inte i den Bergmanlitteratur jag har sett, hon antyder själv inget i sina memoarer, Adolphson tiger nobelt i sin egen minnesbok. "Ingen vet något om Adolphsons reaktion inför den avslutade kärlekshistoren, men han behövde aldrig sakna kvinnor som var mottagliga för hans charm och kunde erbjuda honom uppskattning och sällskap", avrundar Spoto.

Vi vet däremot att han redan samma sommar spelade in Sången om den eldröda blomman och föll handlöst in i sin kärleksaffär med Birgit Tengroth. Den varade desto längre, Tengroth hade uppenbarligen inte samma behov av att vara lika självständig som Bergman hade rykte om sig att vara. Och kanske, kanske, finns även här en liten tagg som kliade och plågade Birgit i alla hennes da'r.

Donald Spoto? Amerikan, känd för en rad kändisbiografier med motiv från framför allt filmvärlden: Monroe, Hitchcock, Dietrich, Olivier, James Dean med flera, men även böcker om det vackra folket som prinsessan Diana och Jacqueline Onassis. Huruvida hans arbete präglas av nämnda snaskighet får dock andra avgöra.

[Bilden: sköna Ingrid, 18, och stilige Edvin, 41, när det begav sig, i Munkbrogreven, i Gamla Stan och året 1934.]