tisdag 28 augusti 2012

Synd [1928]

En alldeles vanlig lördag visas så på Filmhuset i Stockholm i Cinematekets regi en rätt unik sak i Tengroths filmogfrafi: Gustaf Molanders tolkning av Strindbergs drama Brott och brott. Ja, det ingår i 100-årsjubileet.


Filmen Synd är absolut inte en Tengroth-film, hon var ju med, okrediterad i biroll, men är bara 13 år gammal. Däremot absolut en Lars Hanson-film. Och han spelar fantastiskt bra, med tanke på att mannen står framför kameran kanske 90% av speltiden. Med lite överseende av en del överspel vad gäller mimik och gestikulering som kanhända krävdes för att stumfilmspubliken skulle hänga med.

Fördelen med stumfilm var ju att man kunde locka med internationella stjärnor utan att behöva trassla med dubbning och liknande besvärligheter. Här är ett par franska stjärnor inblandade, dramat utspelar sig ju gudbevars i Paris. En avskalat vacker Elissa Landi - ursprungligen något så exotiskt som en österrikisk prinsessa, född i Venedig - gestaltar Hanssons hustru, kanske en smula nerklädd utifrån resurserna men så ska hon också ligga ribban under filmens femme fatale, hans förförerska, skådespelerskan Henriette med mörka läppar och tungt aggresivt kalla ögon. Gina Manès gör sitt bästa för att verka lika farlig som Margit Manstad, men kommer nog bara en bit på väg. Mer internationellt: manuset var skrivet av en tysk: Paul Herzberg.

Dramat handlar om dramatikern Maurice Gérard som efter fattigt harvande med allehanda pjäsmanus äntligen får en text antagen och som så i den jublande fanfaren efter detta redan på premiärkvällen lyckas svika både vänner och hustru för att iställert tillbringa natten med huvudrollsinnehaverskan.

Om vi går till det väsentliga: lilla Birgit sköter sin biroll alldeles perfekt. Hon har faktiskt flera repliker. Vilka framförs med stort utspel. Och hon medverkar också i filmens absolut intressantaste del. Äktenskapsdramat utvecklar sig nämligen till ett misstänkt morddrama och Birgit lever sig in i sin roll som grannflicka (och ögonvittne) alldeles förtjusande. I ett hastigt inkallat polisförhör med alla inblandade berättar Birgit med stor inlevelse sin tolkning av det hela. Hon spelar ut och gestaltar en ung flicka som hellre överdriver än underdriver det drama hon bevittnat och ombeds återge. Scener vilka Molander också iscensätter rätt suggestivt: alla vittnesberättelser spelas nämligen upp i bild och de skiftar beroende på vem som berättar, i dennes tolkning. Snyggt. Och Birgit spelar så kaxigt att fantasin rör sig alldeles självständigt och eventuellt bortom verkligheten.

Tengroth var visserligen vid den här tiden fortfarande balettelev vid Kungl. Operan men att som här sitta i samma studio som Lars Hanson och de kontinentala stjärnämnena måste ha varit rätt omtumlande.

I sin helhet är den dryga tvåtimmarsfilmen oväntat bra, även om Bengt Forslund sågar den i sin bok om klanen Molander. Trots stumfilmen drar dramat iväg utan nämnvärda dödpunkter, tack vare manuset, skådespelarna och fotografiet. Och naturligtvis regin: här finns t. ex. scener från en parisisk kvarterskrog som är skönt naturligt myllrande med en mängd statistister som gör sina roller så intimt att man bara vill veta vem de var, varför de var där, och var de se'n blev av.

Lars Hansons insats skedde tydligen under ett mellanpass av hans Hollywoodperiod. Nu är han hemma igen, och nu måste han leverera. Som en något vackrare Edvin Adolphson med några välbehövliga kryddstänk Douglas Fairbanks. Han famlar, han ramlar, slår uppgivet ut armarna men får naturligtvis en öppen dörr tillbaka hem på slutet.

måndag 20 augusti 2012

Så tuktas en äkta man [1941]

”Flicka med ofördelaktigt yttre sökes av modernt, uppåtsträvande arkitektkontor.”

Med den tänkta annonsen startar hela intrigen till det här tidiga 1940-talskomedin med enstaka djupare bottnar. Om Tengroths filmkarriär avslutades med fem-sex års gestaltningar av svartvita kvinnor med reella öden i ryggsäcken så ligger den här filmen kvar i epoken dessförinnan: lätt flyhänt gjorda komedier som  i och för sig förankrades i en verklighet men där den snabbt avverkade, och ibland putslustiga, repliken var bränslet som förde dramat framåt. Det behöver inte vara sämre för det det, men nog blir det lite frisim här och var.

Den unge inredningsarkitekten - ledigt gestaltad av Håkan Westergren - med egen studio har problem att behålla sina (kvinnliga) assistenter, han har nämligen lite lätt för att bland ihop arbete och privatliv. Den unge arbetsgivaren förstår inget alls varför han måste säga upp dem altt eftersom: "Ja, söta det är dom nog hela bunten, men arbeta det varken kan eller vill dom! Vad jag vill ha är deras arbete!". Det lite äldre vändkorset i kassan har naturligtvis sedan länge genomskådat det hela: "Flickorna vill inte ha arbete, de vill ha arkitekten. Så enkelt är det." Och så det enda vettiga rådet efter den insikten: "Ta en ful flicka, arkitekten. Dom kan arbeta!"

Så är startrepliken avfyrad och filmen svajar iväg. I Ragnar Arvedsons lite si-och-så-regi. För att rätt omärkligt övergå till att bli ett drama om kvinnors arbete, företagsamhet och eventuella självständighet.

Sagt och gjort, den nyutexaminerade Tengroth får nys om tjänsten och för att ha en chans tvingas hon klä ner sig inför anställningsintervjun. Hon riggas i runda läsögon, skogshuggarblus och lägger på en framåt och påläst stil som för vår tid knappast betyder oattraktiv, snarare tvärtom: Birgit flashar och charmar betydligt mer som yrkeskvinna än som den dam i långlänning hon lite längre fram i filmen skrider in som på stans bästa nattklubb.

Väl på plats visar hon upp sin gåpåaranda: Får jag komma med ett förslag så är jag tacksam? Jag har en massa vilda idéer om hur en sak ska göras. Och chefssnickaren herr Fager - spelad av Thor Modéen - piggas upp av alla dessa nya och vilda idéer. Birgit lägger huvet på sned: Herr Fager vet hur det kan göras. Jag önskar bara att jag hade herr Fagers handlag… Så skaffar man en bundsförvant.

Lite förvånande är, att trots att han genast faller för Tengroths uppenbart spekulativa flirtar, håller sig herr Modéen för en gångs skull filmen igenom på mattan och kör rollen alldeles lagom, d.v.s. spelar på toppen av sin förmåga. Det är faktiskt riktigt nöjsamt att se. De hehehe och höhöhö som trots allt måste släppas fram här och var är alldeles på plats och ger t.o.m. lite svärta åt figuren.

Modéen: Det ska jag säga, ett fruntimmer med huvudet på skaft är i allmänhet rejälare att ha och göra med än någon karl.”

 Nu faller inte bara herr Fager för flickan, arikitekten själv friar såklart och vips är den pigga fröken Hedberg Fru Arkitekt Brehmer och dessutom delägarinna i firman. Birgit driver på med påhittighet och - framför allt, kan vi förstå - god smak. Studion går bättre än någonsin. Hon rycker i alla tåtar, hon är närvarande i alla hörn i butiken, hon kontrollerar alla siffror.

Kom ihåg, kunderna har alltid rätt men det är vi som bestämmer, förklarar hon.

Arbetet fyller henne, nöjeslivet försakas, och arkitekten får bita ihop och hänga med men blir alltmer en figur i marginalen.

Och det är i det här läget, med känslan av att inte riktigt räcka till som de gamla ungkarlsfasonerna bubblar upp till ytan igen. Vid ett arbetsbesök i högreståndsmiljö på landsorten möter han unga fröken Gripclou som på många sätt är Birgits motsats. Visserligen flödar hon också över av en vild och sprudlande fantasi, och hon är van att få vad hon vill. Men samtidigt låst i det gamla,  i anorna och kraven, fjättrad vid förväntningarna. Men hon tar vad hon kan få, spelar de kort hon har och arkitekt Brehmer retarderar snabbt till 1800-talets herrgårdsliv, här finns ju plats för honom och den invanda formen av manlighet!

Och en rätt förtjusande Liane Lindén viskar till honom: Låt mig vara lycklig bara idag. Bara idag? Idag är det bara du och jag.

Tills dess att Birgit kommer för att hämta honom. Och allt blir uppenbarat: hans svek mot kärleken och därmed också mot henne. Och deras gemensamma projekt. Och hon tar ingen skit, hon vill skiljas och driver igenom hemskillnaden mot hans uttalade vilja. Samtidigt stannar hon i firman, med sin andel, och de fortsätter att arbeta parallellt med varsitt fritt liv. Det vill säga: hon lever fritt. Hon för. Hon tar igen. Hon sveper som sagt in på nattklubbarna med fem kavaljerer i släptåg. Det är hela tiden dans, rökverk och drinkar. Men med naturligtvis fortsatt arbete på dagarna. Han förtvinar alltmer: sårad som äkta man, svartsjuk och förbigången i sin yrkesroll blir han alltmer en skugga till henne. En mer och mer löjlig figur.

Men nu är det ju trots allt 1941 och påsen måste på något sätt sys ihop och man tråcklar naturligtvis ihop ett lyckligt slut till sist. Just precis innan hemskillnadsåret nått sitt slut. Här skulle man mycket väl ha kunnat slagit in på en annan väg, men varken regissören eller manusförföttaren Torsten Flodén var väl några giganter inom vare sig filmen eller tanken bortom allfarsvägen.

Men alla vet ju att inget som skett kan göras ogjort och kanske har de inblandade lärt sig något under resans gång: att lyckan får man inte gratis, man måste betala den. Och så lära sig den svåra konsten att behålla den.

Så tuktades en äkta man. Men så tyglas också den kvinna som kanske inte riktigt förmår se sin mans behov. Bortom alla dessa eviga roller vi är satta att spela.



onsdag 15 augusti 2012

Giftasvuxna döttrar [1933]

Naturligtvis har de tre systrarna, alltså de giftasvuxna döttrarna som fått namnge Sigurd Walléns film från 1933, Gösta Ekmans idolporträtt i glas och ram på byrån i sitt gemensamma sovrum. Kameran sveper förbi fotografiet redan i inledningsscenen. Och därmed är tonen satt, det här är tre flickor närvarande i sin samtid och med öga för det stjärnbeströdda. Vare sig det nu är verklighet eller blott en dröm.

 De tre unga damerna bor med sin mamma postvaktsfrun en halvtrappa ner i port nummer 36 på en namnlös Östermalmsgata. Men drömmarna ligger långt högre än fyra trappsteg i motsatt riktning uppåt, här duger inga hantverkare eller anställda. Ska flickorna i hamn ska det vara med våning, firma och garanterat stadig inkomst.

Vill man läsa texten med positiva ögon kan man här se en socialt drama där en ensamstående mamma kämpar för och drömmer om att skapa en hyfsad trygg och värdig framtid för sina älskade barn, hon strävar och skyr inga medel - om hon så behöver förnedra sig själv - för att kratta gången och ordna allt till det bästa. Det är rätt rörande om det inte stundtals skorrade rätt falskt: mamman är ohjälpligt fångad i minnen från sin ungflickstid då hon hade egna drömmar som hon nu, sedan dessa havererat, aktivt och under ett evigt flaxande och fixande lägger över på sina egna barn.

Här funnes knappt ett moln på förväntningarnas himmel om det nu inte vore för systern Lotta, d.v.s. Tengroth, som förutom att ha oturen att finna sig rätt alldaglig, utan stora drömmar och med ganska grå förväntningar också hunnit bli förälskad i en privatchaufför i uniform och knähöga snörstövlar och dessutom redan hunnit göra sig med barn med densamme.

Så här har vi ett tidens kvinnodrama med fyra personer inblandade, fem om vi räknar portvaktskärringen i 38:an som gör allt för att göra livet surt för de övriga. Mamman spelas av Karin Swanström, Birgits chef ute på Råsunda filmstad som vällustigt porträtteras i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv, lite runt och gammalteatraliskt revyartat. De båda systrarna görs av Karin Ekelund och Maritta Marke, den första ser mest rätt förskrämd ut och trots Dramatenutbildning gravt genomskinlig i sitt spel (10 år senare tog hon igen det med råge och visade t.o.m. brösten i en Hasse Ekmanfilm). Marke försöker spela välmålat vällustig men hamnar mest i det rent vulgära, dessvärre. Trots snygga underkjolar och silkesstrumpor.

Återstår Birgit som kan tyckas hamna i skuggan av medsystrarnas mer offensiva spel. Trots en nedtonad approach och färgskala i sin framtoning gör hon rollen med bravur: hennes ansikte lever, replikerna glider fram utan ensidiga utropstecken på slutet. Ögonen rättar sig efter det som sägs, hon hoppar jämfota när hon blir glad, hon för sig helt i samklang med scenstämningen. Så ung och redan så bra.

Trots detta så blir som det blir: manssidan dominerar. Efter strålkastarna släckts ner samlas Sture Lagerwall, regissören Sigurd Wallén och Einar Axelsson i studions herrum med sina cigarrer och stora whiskeygroggen och summerar dagens tagningar: de som de redan vet sig ha gjort så självklart bra. Sture som bara glider in i scenerna, underklassigt självklart självsäker i allt som inte handlar om att tillvaron konfronteras med den sociala hierarkin, då han går loss på ett lite ogenomtänkt sätt: spottar och fräser, svär och frustar. Men det går över förståss. Dessförinnan har han på sitt eget bröllop hunnit sjunga serenaden På livets krokiga landsväg (han är ju chaufför; text av Åke Söderblom) så trovärdigt det kan bli med en dubbad röst på ljudbandet. Men naturligtvis alldeles charmerande!

Och så regissören Sigurd Wallén själv som en rätt dryg direktör på modestudion Maison Landé där systern Marke blir avdelningsföreståndare med som främsta merit sina fräscha kurvor och sitt mottagliga sinne. En studio där mannekängerna går runt i utdraget åskådliga scener i bara underkläderna i väntan på att någon ska komma in för att be dem visa en klänning för någon kund. Scener, som om man nu inte själv vore så förtjust i dem, skulle kunna ge skäl att ge Wallén ett postfestum-epitet av gubbsjuka. Men Wallén spelar vällustigt och fryntligt på. Han tycker ju helt enkelt om sina flickor. Senare generationer kan tänka Åke Fridell när han var som bäst och utlevande i sina sena roller. Så spelar Wallén slaskigt sliskigt underbart!

Så blir han också den enda av huvudpersonerna som inte innefattas i det lyckliga slutet, fyra trappsteg under den där Östermalmsgatan, när alla möts på nytt, som i en slutscen i en gammaldags deckare. Där försonas de alla efter uppkomna misshälligheter och låter de sociala klyftorna utjämnas med ett vift av ett trollspö. Berg sjunken, djup stån upp. Och alla hittar plötsligt sin lycka, skål alla vänner, och Birgits Lotta är gravid, trygg och ler som bara en talangfylld 17-åring kan göra när det man kan ana är en karriär just satt fart...

Slutnotering: under första halvan av filmen bryts handlingen av flera musiknummer, signerade av - vem annars? - Jules Sylvain. Huvudrollerna sjunger sig igenom flera nummer: Maritta, Karin den gamla, Karin den unga, Sigurd, Sture som redan nämnts fast det egentligen är John Wilhelm Hagberg (fast vilken mim, Sture!), Einar Axelsson och så för den riktigt tålmodige: Birgit som sveper med i tonerna tillsammans med sina systrar i filmens slutminut, närmast kameran tittar hon rakt in i bild och bara...sjunger!

Post scriptum: Filmen visades idag på Cinemateket i Stockholm, på bästa eftermiddagstid. Inte många var förståss där, förutom ett antal vetgiriga filmstudenter, äldre filmentusiaster av solokaraktär och en sångerska specialiserad på tidens kupletter. Och det är förståss helt underbart precis som det är!

måndag 13 augusti 2012

Cinemateket 2012

Även om Birgit Tengroth med all rätta kan tyckas diminutiv i vår samtid finns det nu chans att se henne larger than life. På filmduken, hennes halva hemmaplan.

 I alla fall om man är stockholmare eller nära på: Cinemateket på Filminsitutet visar nämligen under augusti månad två Tengrothfilmer. Ungdomsverk visserligen, men ändå. Fullscreen är det ju hur som helst.

Först kommer nu på onsdag, den 15 augusti, Sigurd Walléns Giftasvuxna döttar från 1933 under rubriken "100 svenska filmer du måste se". Hur många som får tillfälle kan man fråga sig då filmen startar på den mycket tittarvänliga tiden kl. 16,00 eftermiddagen! Men den som tar sig tid får här tillfälle att se den ännu 17-åriga Birgit glida in på scenen i delad huvudroll med generationskamraterna Maritta Marke och Karin Eklund. Förmodligen en enkel komedi men med sprittande livsglädje och bejakande underkjolar och framåtanda.

 Därefter, lördagen den 25 augusti, visas Gustaf Molanders Synd från 1928 som ett inslag i 100-årsminnet av August Strindberg. Filmen kan anses som Birgits tredje film, trots hennes 13 år. Hennes roll är här något anonym: "Grannflickan". Efter denna medverkan blev det ett hopp på fyra år till nästa film, hennes egentliga huvudrollsdebut i Branners Hans livs match. Men det är ju en helt annan historia.

Och slutligen: Filminsititutet har - naturligtvis - i tidens anda helt mörkat Birgits medverkan i båda dessa filmer i sin annonsering och programblad. Men det är bara att svälja förtreten och beslutsamt ta sig till biografen. Det lär dröja tills ett sådant tillfälle kommer tillbaka!

torsdag 9 augusti 2012

Birgit och Vilhelm Moberg


Står man tillfälligtvis förankrad i Tengroths egen tid som är svårt att komma förbi ett författarskap som Vilhelm Mobergs. Han står där vid tröskeln, liksom utplacerad som dörrvakt. Okammad, bredbent och axelbred. De direkta mötespunkterna mellan den sällsamt populäre författaren och den fruktade dunderguden och vår egen stjärna består av Birgits medverkan i två filmer baserade på Mobergs böcker: Gläd dig i din ungdom och Mans kvinna.

 

I den lilla boken Vilhelm Moberg, filmen och televisionen (Carlssons, 1998) av Bengt Forslund behandlas Mobergs förhållande till den rörliga bilden, huvudsakligen biograffilmerna med Troells Utvandrarfilmer som höjdpunkt. Men även diverse senare TV-dramatiseringar av hans verk. Moberg skrev för övrigt också själv dramatiseringarna av flera av romanerna. Som författaren noterar i inledningsvis: "Det var inte Moberg som behövde filmen, det var filmen som behövde Moberg".

Författaren Forslund har vi stött på tidigare i spalterna: genom två böcker om ett par av landets större teaterklaner: Ekmans och Molanders. Vilhelm Moberg hade tydligen ett eget förhållandet till ämnet film, villigt och ibland mot uppseendeväckande (förhållandevis) blygsam betalning skrev han manus och brottades vidare med texterna samtidigt som han kunde vara starkt kritisk till den färdiga resultatet. Så också vad gäller de båda Tengrothfilmerna. Vilket kunde bli lite komplicerat eftersom författaren hade något som liknade vänskapsförhållande till regissörerna - Per Lindberg respektive Gunnar Skoglund.

Den tidigare filmen fick ett hyfsat gott mottagande av publiken. Forslund antar att detta var en frukt av Mobergs stigande stjärna, Lindbergs populära comeback som filmregissör (efter många år vid teatern efter tidigare mästerverk) och filmens ambitionsnivå som kontrasterade rejält mot 1930-talets vid tiden omdiskuterade "pilsnerfilm". En diskussion där just Moberg hade dundrat som värst.

Censuren var dock framme vid flera tillfällen, redan innan filmen var helt klar, och saxade bort scener med tvetydiga och rentav "snuskiga" insinuationer. Moberg mullrade obekymrat vidare, såväl verbalt som skriftligen i brev, debattartiklar och inlägg, mot att dessa beskrivningar av kärleken i dess olika former försvann och gjorde filmen vrång, kantig och hård.

Värre skulle dock bli i Mans kvinna. En ironi, tycker Forslund, eftersom där ingrep Biografbyrån (d.v.s. censuren) inte alls. Hoppsan. Här blev det liksom bara dålig kritik. Dessutom arbetade här Moberg aktivt med synopsis och manus. Den först tilltänkte regissören Alf Sjöberg hade ersatts med en av filmens främste tillskyndare Gunnar Skoglund - "med entusiasm kan man komma långt, med talang kommer man längre", som Forslund krasst summerar slutresultatet. Inte mycket fungerade tydligen trots att Moberg cyklat till inspelningsplatsen utanför Sigtuna och kamperat med filmgänget under ett par dagar. Kritiken från prressen blev bitvis hård och sarkastisk. Den här gången var Moberg lojal och tystare vad gäller den offentliga debatten.

Men 22 år senare (1967) satte TV-redaktören Torsten Jungstedt Moberg i en fåtölj och tillsammans såg de om filmen inför en stundande TV-premiär. Diskussionen i samband med visningen blev i sin tur en artikel i tidskriften Röster i Radio. Moberg är här öppet kritisk både mot den ena och det andra, mot sig själv och (i synnerhet) mot regissören - som till skillnad från Lindberg inte vågade, enligt Moberg, visa "samlag". I samband med den första, censurerade, filmen nämns "Birgit Tengroths friskt sinnliga närvaro i kärleksscenerna". Och i och med detta får han tillfälle att lägga ögonen på Birgits uppenbarelse:


Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur?Men här skulle det vara mycket mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning av hennes ögon...Här kom en bra bild, glansen i ögona: Men vad är det med läpparna? Inte ska dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

Stackars Skoglund ansåg sig tvingad att replikera redan i tidningens kommande nummer och så var ett smärre gräl mellan de båda upphovsmännen igång, den ene besviken, den andre djupt sårad. Vi andra kan rycka på axlarna och ta del av, och glädjas, åt enskilda scener och rollprestationer i de båda Mobergfilmerna. Liksom Birgit, som reste sig upp, borstade halmstråna från kjollinningen och gick in i andra, minst lika mörka dramer.