söndag 27 december 2009

Birgit går av vid Slussens T-banestation

Såja, så blev det äntligen gjort: ett besök på Stockholms Stadsmuséums årslånga utställning om staden Stockholm i svensk film: I huvudrollen: Stockholm. På otaliga skärmar visas här skildringar av huvudstaden i såväl spel-, dokumentär- som journalfilmer under decenniernas gång. Brandkåren annudazumal paraderar förbi längs för längesedan rivna husfasader, skolgossar tittar på numer nerlagda biografers affischer, och Mikael Persbrant blir äntligen skjuten död rakt uppochner på Stockholms Central!

Och mitt i allt detta smakfulla spektakel visas klipp ur en mängd filmer från den tiden. Och vår Birgit får lite otippat medverka med en tagning ur Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, den mörklagt intensiva scen där hon sitter på Eva Hennings sängkant och håller den olyckliga barpianisten i hand, viskar henne till ro. Bravo, ett starkt men avslutande ögonblick ur Tengroths teaterkonst! Men knappast något att göra med staden Stockholm, kan man väl påpeka - om man nu måste vara lite gnällig, även om vi som läst på vet att det hela utspelar sig på Olofsgatan mitt i stan. Så: grattis Mikaela Kindblom som varit med och valt ut filmsekvenserna, och - bu! - Stadsmuséet som i vanlig ordning valt att glömma bort att nämna just detta klipp i den uppsatta genomgången av medtagna filmer. Birgit verkar vara, liksom i SVT:s tablåer, ständigt dömd till glömskans jordhålor även när hennes ansikte strålar en face på filmduken.

I övrigt måste det sägas vara en mycket underhållande utställning, högt och lågt, snyggt och fult, bra och rent av lite pinsamt dåligt, allt huller om buller! Njut av alldeles charmerande scener med Tutta Rolf, Elof Ahrle, Karin Ekelund och andra favoriter. Men skynda på, alla eventuella vänner: om två veckor plockas det hela ner i magasinen igen, och efter det så klinkas melodin till Med dig i mina armar enbart för döva öron.

torsdag 17 december 2009

Kollegor på vift: Gustaf Molander

Synd (1928), Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936), Dollar (1938) samt Jacobs stege (1942) var fem filmer med Birgit i rollistan som hade en gemensam nämnare: regi, Gustaf Molander.

Molander började som skådespelare, och gick på Dramatens elevskola medan Oskar II fortfarande var kung; han stod faktiskt på scen vid teaterns stora premiärföreställning! Dramat hade han med sig hemifrån, född och uppvuxen i de svenskfinska bygderna hade han sett sin far regissera på Svenska teatern i Helsingfors - där sonen Gustaf också gjorde sin scendebut. Karriären fortsatte med fast engagemang i Stockholm, på Dramaten, först som skådespelare, sedan som chef för elevskolan. Lillebrorsan Olof hörde också dit men ägnade sig huvudsakligen åt teaterregi och blev med åren ett ansett namn inom facket, speciellt vad gäller Strindberguppsättningar. Ja, hela Huset verkar ha tillhört klanen Molander: Gustafs son Jan var skådespelare där, liksom Molanders första hustru Karin!

Rätt snart skippade dock Gustaf alltmer skådespeleriet och sögs in i filmvärlden genom manusförfattande åt tidens giganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Från den positionen rörde han sig från 1920 mot plasen intill kameran och blev med tiden kanske Sveriges "mest produktive och mångsidigaste filmregissör", för att citera Svenskt filmskådespelarlexikon, och hans insatser blev senare språngbrädor för såväl Ingrid som Ingmar Bergman. Och under denna hans produktiva gärning dök alltså Tengroth upp vid flera tillfällen som ovan nämnts, knappast förvånande.

Molander satte sig på ålderns höst och skrev sina memoarer, minnesboken Jag minns så gärna [Bonniers, 1970] som egentligen är en samling nedtecknade episoder från olika skeden av livet. Volymen är rätt tunn, bokstavligt, i alla fall med tanke på Molanders gärning och vad han måste ha upplevt. Här passerar i alla fall några utvalda karaktärer från filmens värld revy: regissören Stiller, medarbetaren Harry Malmstedt, skådespelarna Torsten Winge, Gösta Ekman och Inga Tidblad. Men i mångt och mycket är boken också en ömsint och varsam beskrivning av människor och platser som under åren kommit att korsa hans vägar, Molander verkar vara en sensibel man, en betraktare och diskret iakttagare. Det är varligt och fint skrivet och lyfter dået till nuet och placerar det i tidlöshet, men samtidigt också mycket långt borta. Det är sparsmakat, elegant och värdigt. Inte ett ont ord, som Lundell en gång skrev, och vi skulle mycket gärna ha fått tillfälle att läsa mer. Men Molander gick bort tre år efter boken kommit ut.

Tengroth nämns inte, men hon får minsann medverka på bild - på det pausfoto från Dollar-inspelningen som vi tidigare stött på, liksom på omslaget - minsann! En liten inklippt bild från Ungkarlspappan.

Post scriptum: den som söker fördjupning vad gäller den ovan nämnda Molanderfamiljen och kan stänga in sig med Bengt Forslunds bok Molander, Molander, Molander [Carlssons, 2003] som är en exposé med tonvikt på de två bröderna Olof och Gustaf. Ett försök att påminna eftervärlden, alltså oss, om ett stor- och svårslaget konstnärsskap.

lördag 21 november 2009

Balettens sista dagar

Birgit Tengroth tillhörde ju under åren 1926-1931/32 Operabalettens elevskola, "min enda utbildning" som hon formulerar det i krönikan En dag i juni, Året runt nr 27, 1968. På flera ställen i hennes eget skrivande och i intervjuer framgår också att trots att hon aldrig dansade efter elevskolan upplevde hon i mycket dansaren som sin identitet. I krönikan blir hon talför och berättar vidare hur det hela slutade. Bakgrunden var ju den att hon redan hade börjat nosa på filmen, erbjudanden distraherade och plötsligt kände hon att hon inte ville dansa längre. Inom elevskolan fick man varje år framträda inför en jury som antingen lät eleven behålla sin plats eller bli kuggad. Nu var det Birgits tur. Hon beskriver det hela som en form av arrogant trotsig uppvisning á la Birgit. Istället för dansa ut på golvet går hon från hartslådan i ena hörnet, tvärs över rummet till andra väggen. C'est tout! Mycket riktigt: snart ramlar det in ett brev hemma med det ofrånkomliga meddelandet: hon fick sparken från Kungliga Teaterns corps de ballet, som hon frankt beskriver det. Men den här lilla femtonåringen var kanske inte som alla andra, hon har andra planer. Hon tar kuvertet i handen och begär företräde hos Operachefen uppe på Kansliet, den näst intill onåbare, "den fruktade dunderguden" John Forsell som skällt och bråkat och skrämt generationer av musiker, sångare och dansare. Och till sin egen förvåning tar han emot och hon släpps in. Hon viftar med uppsägningsbeskedet och begär att kopian i arkivet skall plockas fram och rivas, eftersom "det här inte passar min karriär!" Man kan givetvis undra vad en man av operachefens kaliber tänkte vid detta självsäkra uppträdande, men på något sätt tog han intryck och skickade iväg vaktmästaren som straxt bär in dokumentet, Forsell lyfter det upp det över skrivbordet och river det itu och förklarar: "Nu finns det inte mer. Det har aldrig hänt." Varpå han går fram till den unga damen, ser henne i ögonen och trycker hennes hand och säger: "Jag önskar dig all lycka". Ja, jag gick ut och nerför kanslitrapporna inte som i dimma, men i det rus som lugn och lycka ger. Han hade skänkt mig sitt lugn och sin styrka. [Fotot: elever vid balettskolan, den tiden, okänt år, okända personer. Tyvärr.]

måndag 16 november 2009

En första flirt

1926 satte Stockholmsoperan upp Richard Wagners Tannhäuser, och rollen som Wolfram tilldelades barytonen och nykomlingen Einar Larsson, han hade debuterat samma år. Och när denne Wolfram sjöng sina nummer på scenen stod en knappt ens tolvårig medlem av operabalettens elevskola i kulissen, tindrande och glittrande.

Den unga var naturligtvis vår Birgit, han var hennes idol, och ingen sjöng som han. Och ingen kunde stoppa kola i hennes mun som han, och det var minsann hon som fick ge honom lyckosparken innan han trädde in på scenen. Bytt är bytt, var deras överenskommelse.

Allt detta står att läsa i Filmjournalen, julnumret nr 51-52, 1941 under rubriken Ung och dum och kär och tokig - och vem känner inte igen sig i detta? Här får några av tidens filmfavoriter berätta om sina första svärmerier och fröken Tengroth bidrar med sina korta, och rätt oskyldiga tycks det, minnen av den stilige Larsson. De flesta av de medverkande mörkar sina förälskelser, men Birgit och Hasse Ekman skyggar inte inför namns nämnande: hon med sin baryton, han med ingen mindre än Inga Tidblad vars skönhet fick honom att hänga på Oscars i tid och otid. Säger han här, i alla fall. Inom kort for han ju ända till Hollywood för att spana in Tutta Rolf.

Einar Larsson? Jo, han var elev till John Forsell, operachefen vid den tiden som här och där dyker upp i Birgits barndomsskriverier. Han debuterade just 1926 och var sedan Kungliga Teatern trogen i många, långa år och fick genom åren tillfälle att sjunga åtskilliga av de stora rollerna. Dessutom bundis med en annan yngre förmåga: den främste av dem alla, själve Jussi Björling på vars bröllop han också fick äran att sjunga. Inte illa, minsann. Myggans nöjeslexikon informerar vidare om att han var en hejare på att studera in roller, var mycket populär i kamratkretsen och instiftade senare i livet en förening för sångare vid Operan: Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister. Född redan 1897 dog han bara några veckor före sin unga beundrarinna.

[Bilderna: överst en illustration till reportaget i Filmjournalen med Birgit i position medan Larsson sjunger sin avslutningsaria i Tannhäuser, och fotografiet nedan visar Jussi (till vänster) och Einar Larsson tillsammans i en senare uppsättning av Puccinis Bohéme.]

tisdag 3 november 2009

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt förra friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, numera gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste resa sig och leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är ju delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det som stöts och trängs i vimlet? Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp! Lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?

torsdag 29 oktober 2009

Birgit delar ut korten för en ny omgång

Att Tengroth var rökare under sina aktiva år har vi redan konstaterat, att hon dessutom var bekant med följderna av för många drinkar alltför snabbt har hon dokumenterat skönlitterärt på flera ställen, dessutom har en bild flashat förbi med henne vid spelbordet. I ett kort bildreportage i Filmjournalen 1941, nr 37 utvecklas den senare lasten. Flera kollegor har samlats för att testa några av säsongens populära sällskapsspel.

Anna-Lisa Ericson är plats, liksom Willy Peters. Dessutom skådespelaren Carl Hagman - som just under denna period envisades med att stava sitt förnamn Quarl. Luringen Åke Söderblom har tagit med sig sin äkta hälft - kanske hennes närvaro kan hjälpa honom att hålla speldjävulen i schack! Och så vår Birgit som ser mycket bekväm ut i situationen, visserligen syns varken sedlar eller spelmarker på bordet men de har säkert bara tillfälligt plockats undan i samband med fotograferingen. Skådespelare måste ju - även i dessa onda tider - vara någorlunda goda förebilder.

Noteras kan också att spelet Brio som hanteras av Annalisa och Åke på vänstra bilden är av den karaktären att damerna föredrar att behålla hattarna på. Året är som sagt 1941, tio år senare skulle Birgit vara betydligt kaxigare vad gäller huvudbonader.

tisdag 20 oktober 2009

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."

torsdag 8 oktober 2009

Porträttskiss i fickformat 1943

I månaden maj en gång för länge sedan prydde Birgit omslaget på den lilla nätta tidskriften Allt [i fickformat], nr. 5, 1943. Ja, "pryder" är nog rätt missvisande, bilden i sig är rätt gräslig, en handkolorerad variant från en serie porträttfoton i hemmiljö som gjorde sig mycket bättre i svartvita original. På "ledarsidan", om man nu kan kalla det så, skrev signaturen Red. om flickan på omslaget, och som lite oväntat visar sig vara ett fint porträtt av människan Tengroth, fångad mitt i steget, just när livet brusade runtomkring henne. Jag återger texten in extenso, eftersom den annars säkert skulle vara för evigt förpassad till skuggornas och suckarnas dal.

APROPÅ OMSLAGET

Det är en vanlig uppfattning att Birgit Tengroth är en "vanlig" flicka. I själva verket är hon mycket ovanlig. Men hon har inte alltid fått visa det. Det finns filmroller som stryker ut alla intresseväckande personliga ojämnheter i den spelandes karaktär och polerar henne snygg och proper åt alla håll. Svenska filmproducenter älskar sådana roller, och de överlämnar dem allra helst till Birgit Tengroth, som lydigt men med upproriskt sinne levererar ännu ett exemplar av klichén "snäll, rar, samt kvinnlig, vardagstrevlig, äktsvensk och trohjärtad."

Men Birgit Tengroth kan mycket mer än stå vid spisen i köksförkläde och vandra i hagar, omsluten av en tafatt beundrare. Hon har ett oroligt och häftigt temperament, och oberäkneliga impulser korsar varandra i hennes känsloliv. Man märker det redan när man talar med henne: hon hoppar från samtalsämne till samtalsämne som springaren i ett schackspel: två steg framåt och ett åt sidan. Hennes konversation är lika full av infall som hennes handlingar ofta är överraskande, och hennes plötsliga drömmar högst förbryllande.

Det första man lägger märke till när man träffar henne är nog hennes ögon, de är bruna och energiska och släpper aldrig den hon talar med. De ackompanjerar hela tiden hennes häftiga skiftningar och heta reaktioner - de kan bli spelande livliga och stora drömmande.

Det andra man lägger märke till är hennes mjuka kvinnlighet, som på den vita duken ger en oroande botten åt hennes "snällaste" flicktyper. Birgit Tengroth bejakar alltid kärleken. Och åt scener av amour förlänar hon en mjuk frisk doft av våt jord i april.

Som äkta kvinna har hon en mycket personlig smak: hon tycker om svarta och blommiga aftontoaletter, klär sig gärna enkelt men ger utseendet en viss touche genom rödlackerade naglar och en chic hatt på det bruna håret. Hon tycker om att träffa intelligenta människor, och kan diskutera flera timmar i sträck med dem. Hon läser gärna och mycket - från sista bestsellern och till en diger avhandlig om förgrekisk konst; hennes bokhylla är också ovanligt välförsedd och intar en hedersplats i hennes trerumsvånmong på Styrmansgatan, som hon alltid har fylld med friska blommor - särskilt vita nejlikor, liljor och liljekonvaljer. Hon hör gärna musik, men hellre svenska folkvisor än den modernaste jazzmelodien. Hennes älsklingskompositör är Mozart, hennes älsklingsdryck kaffe. Överhuvud taget är det svårt att säga vad Birgit Tengroth inte tycker om, hennes läggning är så deciderat positiv. och det är kanske därför hon tjusar oss på ett så mänskligt sätt, och hon har något att även i den banalaste filmroll.

Fast hon nu har trettio filmer bakom sig, från "Mordbrännerskan", då hon var bara barnet, till tjugosjuåringens ännu inte utsläppta "Natt i hamn" och "Jägarpatrullen" står Birgit Tengroth fortfarande med alla resurser intakta inför en uppgift som tvingar henne att bottenskrapa sin begåvnings möjligheter. Får hon sådana uppgifter kan man spå att hon har kulmen av karriär framför sig.


Chefredaktör och ansvarig utgivare för denna lilla månadspublikation var tidningslegenden Carl-Adam Nycop, som året efter skulle göra en historisk insats genom att starta Expressen. Och det är väl inte helt förmätet att anta att han också skrivit texten ovan.

[Filmen Jägarpatrullen hade bytt namn när den var klar för premiär: På liv och död blev den slutliga titeln.]

måndag 5 oktober 2009

Kollegor på vift: Ingrid Bergman

Låt oss fortsätta följa spåren av Ingrid Bergman när vi ändå håller på. Denna gång blir det lite snaskigt, kanske snaskigare än Birgits avundsjuka och spåren leder upp bland gränderna i Gamla Stan.

Eller? Kanske var det inte bara Bergmans skönhet och framgångar som irriterade Tengroth till den milda grad att hon så ofta lät krympa sig själv för att få tillfälle att kunna skrapa revor i bilden av stjärnan Ingrid.

I Donald Spotos Bergmanbiografi Notorious: boken om Ingrid Bergman [Bonniers, 1998, Originalets titel: Notorious] kommer märkliga uppgifter i dagen.

Scenen: Bergman går i Dramatens elevskola, redan första året kör det ihop sig för henne, regissören Alf Sjöberg ger henne en talroll i en uppsättning - något som av tradition var förbehållet tredjeårseleverna. Det blir bråk direkt och Sjöberg får backa. Men snart är han på gång igen: våren 1934 får Bergman en repliklös roll i en ny uppsättning. Motspelare, liksom i det förra försöket, Edvin Adolphson.

Utgångsläget: Med sitt skarpskurna ansikte, det mörka håret, de lika mörka ögonen och en betvingande pondus, kunde han skrämma män och göra kvinnor viljelöst undergivna.

Dramat: I samband med repetionen av denna pjäs, komedin Rivalerna (jo, jo), tar Adolphson tillfället i akt och eskorterar den unga eleven till Gamla Stan, och efter en kortare inledande promenad tar han med henne upp till en bortrest väns lediga sovrum och Edvin ikläder sig därinne rollen av Ingrids första kärlek. Därpå inleder de ett förhållande, men - enligt Spoto - är lilla Ingrid tveksam från början: hon har inga illusioner om att hennes ståtlige älskare ska lämna hustru och barn, ära och berömmelse för hennes skull, så hon börjar under tiden leta andra objekt och fastnar rätt snart för tandläkaren Petter Aron Lindström. Edvin anar oråd och ger Bergman hennes första filmroll i hans egen Munkbrogreven sommaren 1934. Ingrid vacklar, efter att ha varvat mellan herrarna en kortare period dumpas slutligen Adolphson.

Är detta sant? Författaren hänvisar till att hon minsann berättat det för "både sin förste och tredje man". Historien nämns inte i den Bergmanlitteratur jag har sett, hon antyder själv inget i sina memoarer, Adolphson tiger nobelt i sin egen minnesbok. "Ingen vet något om Adolphsons reaktion inför den avslutade kärlekshistoren, men han behövde aldrig sakna kvinnor som var mottagliga för hans charm och kunde erbjuda honom uppskattning och sällskap", avrundar Spoto.

Vi vet däremot att han redan samma sommar spelade in Sången om den eldröda blomman och föll handlöst in i sin kärleksaffär med Birgit Tengroth. Den varade desto längre, Tengroth hade uppenbarligen inte samma behov av att vara lika självständig som Bergman hade rykte om sig att vara. Och kanske, kanske, finns även här en liten tagg som kliade och plågade Birgit i alla hennes da'r.

Donald Spoto? Amerikan, känd för en rad kändisbiografier med motiv från framför allt filmvärlden: Monroe, Hitchcock, Dietrich, Olivier, James Dean med flera, men även böcker om det vackra folket som prinsessan Diana och Jacqueline Onassis. Huruvida hans arbete präglas av nämnda snaskighet får dock andra avgöra.

[Bilden: sköna Ingrid, 18, och stilige Edvin, 41, när det begav sig, i Munkbrogreven, i Gamla Stan och året 1934.]

onsdag 30 september 2009

Människor som minns 22: Lars Schmidt

Vill man fortsätta att nysta in Ingrid Bergman-tråden kan man kika i memoarboken Mitt livs teater [Bra Böcker, 1995]. Där hittar man nämligen en hänvisning till Birgit Tengroth. Författaren heter Lars Schmidt, teaterproducent, och visar sig vara en av samtidens stora namn inom scenkonst och musikal, som tagit en betydande repertoar till Sverige och samtidigt blivit ett internationellt namn! Alltsedan krigsåren har han rört sig med högviltet world-wide, köpt in de största pjäserna och satt upp dem på de galantaste scenerna!

Nu visar det sig att han inte direkt refererar till något möte med Tengroth utan
tillåter sig citera utförligt ett brev från Anna Norrie, skådespelerska och operettartist under åren kring förra sekelskiftet:

Jag kommer ihåg att jag bad Karin Svanström skicka mig någon begåvad filmflicka och att hon då sände dej och Birgit Tengroth. Jag fäste mej vid dej, som den mest begåvade, du överraskade mej med din dramatiska framställning. En gång bad Karin Svanström mej se efter hur du förde dina fötter, som hon kritiserade, det måste ha varit när hon inte kunde hålla dej kvar i Filmen, hon va väl arg på dig, i alla fall gick Gerda (Lundequist) och jag och såg ivrigt på dina fötter men kunde inte finna något fel, varken plastiskt, eller något annat!!
I alla fall va' det nog bra att du kom ifrån alla intriger för att sedan kanske ramla i nya!!!
Jag niger djupt för ditt kunnande o flit - ditt geni!


Den okunnige kan undra varför Schmidt publicerar detta tjuvnyp inför öppen ridå? Men svinhugg går igen, som man säger: författaren visar sig ju vara Ingrid Bergmans tredje man! Och det är naturligtvis till henne som Norrie skriver den gången. Äkta män (eller före detta) rackar ner så att säga varandras kvinnor. Stig Ingrid, Lars Birgit. Boken i sin helhet utformar sig till en hyllning av den avlidna hustrun vars skönhet, godsinthet, prestigelöshet och trofasthet han hela tiden återkommer till; sin sista tid tillbringade hon med Schmidt ute på hans egen ägandes ö bland grynnor och kobbar i den bohusländska kustbandet.

Och inget är väl att säga om det. Schmidt verkar långt fram i tiden försvarat hustruns, många gånger ifrågasatta, heder: när Ingmar Bergman till exempel klankade på henne i en av sina böcker uttalade Schmidt brevledes sin mening med följd att herrarnas kontakt bröts under många år.

Post scriptum: Bara ett par veckor efter att detta skrevs meddelade pressen att Schmidt avlidit, 92 år gammal.

söndag 27 september 2009

Människor som minns 21: Ingrid Bergman

Vi har redan flera gånger stött på Tengroths förhållande till den jämnåriga kollegan Ingrid Bergman som man närmast skulle kunna kalla en passionerad antipati. Det var ju heller ingen hemlighet, hon spikade själv upp teserna på kyrkoporten! Alltsedan dess hon lämnat filmen och börjat skriva på riktigt pillade hon i såren noggrannt och skrapade bort varje sårskorpa om läkningen till äventyrs hade getts tid att starta.

Under åren dessförinnan kunde hon i intervjuer och annat nämna Bergman namn i mer oskyldiga sammanhang, rent av som exempel på begåvat skådespeleri. Men i efterhand kan man bara se det som ironi och ett försök att driva med både journalisten, läsekretsen och kollegan.

Hur såg det då ut från andra hållet? Bläddrar man sig fram i Ingrid Bergmans biografi Ingrid Bergman: my story [London, 1980], skriven av författaren Alan Burgess i nära samarbete med Bergman själv, verkar irritationen varit ömsesidig. I alla fall under de första åren när Bergman fortfarande verkade inom den svenska film- och teatervärlden. Birgit var ju ett namn först, hon hade ju inte heller behövt skola sig på Dramaten (i vars elevskola hon till skillnad från Bergman inte fick plats). Bergman hoppade dock av utbildningen och var inom kort på banan, men blev till att börja med jämförd med Tengroth. Burgess klipper ur Bergmans dagbok omedelbart efter filmdebuten i Munkbrogreven tidigt 1935 där recensionerna citeras:

They say, 'Ingrid Bergman doesn't give any strong impression.' And: 'A somewhat overweight copy of that promising young actress Birgit Tengroth.'

En sådan respons kom från olika håll under tiden som följde, att det nog räckte med en Birgit - vilket naturligtvis gjorde Bergman upprörd. Man kan här se hur branschen och industrin utnyttjade det hela och spelade ut de båda, Ingrid jämfördes med Birgit, Tengroth hetsades med Bergman. Dessutom ansågs de vara väldigt lika utseendemässigt. I jobbet möttes de två gånger: dels på Oscars 1937 i pjäsen Jean (Bergman nämner detta helt kort i sin bok, att Birgit fick spela hennes husa) samt året därpå i filmen Dollar. I båda dessa uppsättningar tilldelades Bergman mer centrala roller.

Och det blev Gösta Ekman, dunderguden, som elegant fick komma in på scenen och trösta dem båda, var och en på sitt håll.

Rätt snart behövde inte Bergman fler klappar på axeln - det hollywoodska fyrverkeriet blixtrade för fullt! Inte förrän nästan två decennier senare, när Tengroth än en gång fick chansen att dra i de trådar hon fortfarande förfogade över.

1955 damp Ingrid Bergman åter ner i Stockholm, denna gång i form av Jeanne d'Arc. Fjättrad vid bålets påle. Lite passande kanske, för sedan sist hade hon gjort skandal: blivit älskarinna, därpå hustru, till den italienske regissören Roberto Rosselini. Och lämnat sin förste, svenske, make: tandläkaren Petter Aron Lindström som hon dessutom hade barn med. Att Hollywood satte drinken i halsen var väl inte oväntat, och även på hemmaplan förfasade man sig. Nu drog den Rosselinska familjen in i kungliga huvudstaden med en turnerande uppsättning i makens regi och klev in på själva Operans scen.

Pressen samlades till premiär, Vecko-Journalen skickade redaktör Ahlgren som hetsad - enligt rykten - av sin före detta hustru tog till storsläggan, men han var inte ensam: omdömena var i stort negativa, föreställningen inklusive Bergman sågades rejält. Man ironiserade stort över biljettpriset och Bergmans lott: inte ens Jussi Björling kostade så här mycket! Det allmänna pressen verkar dessutom - och man får nog tro på Bergman - har betett sig lika slaskigt som nuförtiden, hon hånades, barnens närvaro utnyttjades och en journalist trängde sig in t. o. m. i Rosselinis hotellrum.

Men pressen är en sak, själv vittnar hon om kärlek från publiken. Barbro "Bang" Alving skriver i klippboken Personligt: dagböcker & brev 1950-1959 [Gidlunds, 1992] att folk minsann ropade bravo och trängdes efter biljetter, självaste kungen stod och applåderade. Bang var också en av dem som i efterhand skyndade till Bergmans försvar.

Efter en veckas hugg och slag utnyttjade Bergman en stödgala för att inför den samlade pressen och publiken hålla ett försvarstal och berätta vad hon efter detta spektakel tyckte om Sverige och i synnerhet dess presskår. Hon påannonserade sitt uppträde inför en annan väninna, konstnären och journalisten Mollie Faustman - vår hjälte Hampes mor! - som inte vågade närvara utan tryckte på Königs Café dit Bergman rusade efter sin "föreställning", utan ett ord till någon - hon bara tog sin kappa och sprang iväg.

Och vidare in i en fortsatt karriär.

Trots allt eget elände överlevde Birgit lite otippat sin antagonist, även om det var på håret: Ingrid Bergman gick bort på sin egen födelsedag i september 1982.

[Bilden: vilopaus under inspelningen av filmen Dollar, regissör Gustav Molander böjer sig över sin triplett av unga damer: Bergman, Tutta Rolf och Tengroth.]

onsdag 16 september 2009

Tengroth på tiljan 8: Morgondagens värld

Ibland lämnar Den Vandrande Vålnaden sin djungel för Morristowns dimmiga hamngränder, och även filmredaktör Stig Almqvist avvek stundtals från biografsalongerna för upptäcksresor till teaterns foajéer. I Filmjournalen nr 12, 1946 recenserar han under rubriken En ny Birgit Tengroth Vasans nya uppsättning av pjäsen Morgondagens värld.

Stycket uppges vara en översättning av ett amerikanskt original, Tomorrow the world, skrivet under världskrigets inledningsskede då nazismen ännu var obruten, och ska skildra ondskans övergång till vanlig hygglighet - det gäller bara att vistas i rätt miljö!

Föreställningen haltar betänkligt dock, Almqvist är kritisk mot flera av skådespelarna och regissören, Vasans egen ägarinna Martha Lundholm. Huvudpersonen, en ung pojke, räcker inte till, Gösta Cederlund lufsar på mest som sig själv, gemytligt och lite underfundigt.

Berömmet sparas till de kvinnliga aktriserna bland vilka Linnéa Hillberg nämns med särskild värme.

Men kvällen var ändå Birgit Tengroths! Därom råder ingen tvekan, enligt Almqvist. Ryktet har nått huvudstaden om Tengroths framgångar nere i Malmö med Turgenevpjäsen En månad på landet, nu bevisar hon att vinden minsann viskade sant.

""Man fick på Vasan klart för sig, att hon alldeles uppenbart står mitt i en lycklig utveckling. Redan apparitionen förbluffade, det var en helt ny Birgit Tengroth man såg, en vältrimmad kvinna med självsäker "poise" och parant hållning, och spelet verkade helt utbrutet ur gammal slagg som länge följt med henne från hekatomber av ledsaamma filmroller. Aktionen var smidig, intelligent, segerviss. Man mötte en medveten och dugande aktris, och man komemr att följa hennes vidare arbete med stort intresse."

På topp alltså! Birgit hade ju tidigare uppträtt på Vasans scen, flera gånger, men detta verkade bli den sista. Hon hade bara några få år kvar i facket, innan hon kastade allt över bord och satte sig ner vid skrivbordet. För gott, med en penna som irrade fram genom den värld hon såg.

tisdag 8 september 2009

Magsår 1967

Efter diktsamlingen Snedresa som kom 1964 följde tydligen ett par års tystnad i Tengroths författarskap. I alla fall om man får tro Tidningen Vi som i nummer 36, 1967 publierade en novell av Birgit, kallad Ulcus ventriculi - vilket är det latinska namnet på magsår.

Texten är tät, liksom skriven i ett enda andetag och är ögats pendling över naturen utanför, själens förnimmelse av det sovande odjuret inne i kroppen och minnets bilder av en annan tid, ett annat varande. Hon sitter innesluten och registrerar, upplever omvärlden med alla sinnen vidöppna, intrycken trycks osorterade in i hennes kropp, det river, sliter, vardagen pågår mitt i ett fritt fall.

Hundarna dödstysta. Man hör när de vänder en barkbit mellan tänderna. Idag passerar vem som helst oskälld på vägen.

Hon vrider och vänder sig själv ut och in, vill "kränga av sig huden som en för trång klänning". Hon är på väg, steg för steg mot slutet, oåterkalleligt, det gäller bara att fånga in, att fästa allt så länge tid ges. Sortera ut goda minnen ur själva mörkret, smaka på dem: "Tänk, ett grässtrå duger att meja ned svarta djävlar med!"

Innerst inne, djupast, är jag lycklig. Sorg, vrede, smärtor, sker på ytan. Djupast i basen och högst i diskanten klingar glädjen, hårt och frisk i smaken.

Men: "ingen annan än döden är min kavaljer."

Som vi redan sett var Vi-tidningen ett av Birgits fora för sina reportage, under 1950-talet hade hon här publicerat allehanda porträtt av dagsaktuella franska "personligheter". I den vevan - 1957 - hade hon också mottagit tidskriftens litteraturpris som sedan 1947 årligen delades till svenska författare av en kaliber i vars sällskap Birgit minsann inte behövde skämmas. Just året 1957 delade hon det med Harriet Hjorth och Birger Viksten.

[Till texten fogades en illustration av konstnären Roland Klang, som vid den här tiden just debuterat på Liljewalchs och haft sina första utställningar. Han var utbildad på Beckmans och tidigt sysselsatt med det som kan kallas drivvedskonst, vilket också syns på bilden ovan. Klang jobbade vidare genom decennierna, nådde viss framgång som tecknare, även internationellt, och gick faktiskt bort alldeles nyss. Under sommaren 2009 hann döden till sist ifatt, och slog honom omkull.]

Röda linjen, mitt i natten, nuförtiden [Jag var självlysande den dagen]



När hon hade ebb i kassan fick hon ta spårvagnen fram och tillbaka till Filmstaden. I dessa bistra tider fungerar tunnelbanan.

söndag 23 augusti 2009

Biobesök 2: Medan porten var stängd [1946]

Hög tid att besöka biografen Sture i Stockholm igen: även denna gång i Cinematekets regi. Och nu är det Hasse Ekmans stockholmsskildring Medan porten var stängd som gäller, en film som har en alldeles speciell relation till dessa sidor:

ty hade jag aldrig sett just den här filmen på TV en gång i tiden, och genom dess scener häpnat över människo- och tidsskildringen, skådespelarnas insatser och manusets bärkraft hade jag kanske fortfarande hankat mig fram mellan tarkovskijflum, sjuttiotalets midsommarblomster och eastwood-shootdowns. Här fanns plötsligt i svartvitt ett vibrerande möte mellan generationer och miljöer, allt som var här var då och tvärtom. Framfört med en arrogans korsat med beynnerlig ödmjukhet som gav kalla kårar - för en känslig liten själ.

Och hade jag aldrig stigit in i Ekmans värld hade jag aldrig funnit dörren till Tengrothskrubben, med vad som dolde sig därinne. Och allt hade varit så mycket tristare. Och enklare.

Nå, filmen visas nu som en avnämare av Stockholms stadsmuséums utställning om staden Stockholm i filmen och presenteraras kort, kunnigt och föredömligt av filmvetaren Mikaela Kindblom som också viftar med Hasses välskrivna självbiografi: en, som hon påpekar, mycket läsvärd bok vi redan tidigare stött på.

Sedan bjuds vi alla via storduk in i fastigheten på Kavallerigatan 7, alldeles i skuggan av Hedvig Eleonora kyrktorn. Därinne rör sig ett antal boende och de öden dessa upplever från det att porten låses av den konstrande portvakten i Douglas Håges gestalt klockan nio på kvällen, tills dess han låser upp den nästa morgon då den nya dagen börjat morna sig. De gestalter som rör sig i trapporna och genom husets dörrar under dessa mörka timmar är en trasig skara med svikna drömmar, sköra masker och slitna fraser. De försöker alla på olika sätt hålla ryggen rak, men oron får dem att flacka med blicken och trampa snett, gång på gång.

Den enda av dem som egentligen funnit sig tillrätta och ser mot framtiden med tillförsikt är den som befinner sig längst ner (fast högst upp om man räknar antalet trappor): en prostituerad kvinna, suveränt - som vanligt - gestaltad av Marianne Löfgren, vars frimodiga repliker tvingade fram flera klipp av censuren. Men hon är bara en av många, i alla skrymslen hittar vi dessa fina skådespelare som befolkar filmen, på alla våningar, i alla rum, in i minsta detalj.

Tack, herr Ekman, för att du blommade ut så fint. Tack, Mikaela, för att du gav den här filmen chansen att visas igen - dessutom på riktigt!

tisdag 18 augusti 2009

"I farligt sällskap (1944)"

Redan före filmen På farliga vägar hade haft premiär började marknadens hjul att rulla: i Filmjournalen, nr 50, 1944 lanserades Branners film i form av en "bildnovell" med bilder och korta kommentarer som skissade upp handlingen utan att avslöja för mycket. Redaktionell reklam så att säga.

Den som hade oturen att missa senaste visningen, se förra inlägget, kan här ana sig fram till intrigen och få en visuell känsla av de inblandade skådisarnas karisma. Miljöerna i är de vanliga i tidens Stockholmsskildringar: borgarhem med viss klass och stil - gärna med etagetrappa i hallen och spännande gardinupphängningar, bättre restauranger med vita dukar och unga, sköna damer i eleganta hattar och pälsbrämade kappor uppassade av serveringspersonal i korta vita jackor.

På gatan är krigstidens vedstaplar en chic bakgrund till de snärtiga replikerna och de tomma körbanorna. Utanför ateljéfönstren vilar samma panoramabilder över ett idealiserat Gärdet klätt i vit funkis som så många gånger förr!

Att tidskriftsredaktören tillåtit sig en liten knorr på filmtiteln verkar ha berott på eget hugskottt: den preliminära titeln på filmen under arbetets gång ska ha varit För att finna varann, inget annat.

Ett par godbitar bara ur Ragnar af Geijerstams och Per-Axel Branners manus:

Bullen Berglund till sin dotter: "En modern kvinna av i våra dagar tycks ta mej fan kunna tillåta sig vad som helst! Jag skulle, sannerligen, ha lust att ge dej ett rejält kok stryk!"
Dottern: "Om det ändå bleve bättre genom det så!"

Och, avslutningvis, sista ordet till Sture: "Ja, vinet, serru, vinet tycker jag om!"

På farliga vägar (1944)

"Se glad ut - och du blir glad!" [Ingenjör Martin Lannier, 1944]

Sommaren är min själ inte förbi! Obekymrad av molnformationerna skiner solen fram i form av den statliga televisionens matinétablå: Per-Axel Branners filmdrama På farliga vägar, tisdagen den 18 augusti.

Filmen hade premiär på nyåret 1945, med huvudsakligen goda recensioner; Sture Lagerwall var Birgits motspelare vad gäller den manlige huvudrollen: den onde hallicken från Sonja nu transformerad till ingenjör med arvspengar i fickan. Det var också andra gången på kort tid som Birgit spelade dotter till Bullen Berglund, som också han skördade ett rättvist samtida beröm för sin tolkning. Under 1940-talet producerades förvisso rekordmånga filmer men kombinationsmöjligheterna var kanske lite förutsägbara.

Birgit gestaltar här fru Lannier, barnlös hemmafru som tycker att äktenskapet börjar gå lite på rutin. Efter att ha försökt piffa upp vardagen och samtidigt utmana den kaxige maken misstänks hon plötsligt för mordet på en ute på sta'n rätt ökänd fransk ingenjör och tillika förförare som av ett oblitt öde hamnat här i kalla Norden. Tengroth stultar i filmens inledande parti runt i en frisyr som kanske inte är den mest klädsamma på henne, "gummig" för att använda sig av Kid Severins vokabulär. Allt hon satts att bära gestaltar för övrigt idel runda former.

Innehållsmässigt har hon dock en roll som liknar de hon gjorde mot slutet av filmkarriären: kvinnor som av omständigheter kastas ut från den ombonade tryggheten, men också individer som med egen vilja söker sig bort från det som utåt verkar vara en harmonisk tillvaro, men som minsann inte alltid är det. Det är roller som på något sätt skaver och för över en sorts klåda på betraktaren. Sture däremot är ett i hemmamiljö galant energiknippe där alla bekymmer åker av som vatten på en gås i bästa form, näbben far skränande åt alla håll. Hans spel är bitvis så intensivt att man liksom pustar ut när han försvinner ur bild.

Hans hustru tar naturligtvis inte tillvaron lika enkelt, när ångesten och oron övermannar Birgits rollsfigur på ett mera konkret sätt tillåts hon släppa ut håret och, oj, blir plötsligt en samtida och modern figur!

En kort eloge till den franske skådespelare som här gör sin enda svenska filmroll: Michel André, snabbt och elegant blir hans en tolkning av fenomenet "fransk man, medveten om sin egen förmåga", något som heter duga. Filmen släpper dessutom fram en rad kvinnofigurer: obundna kvinnor som röker ikapp med herrarna över krogborden eller som puffar i ring kring salongsmöblemanget medan skvallret stod som spön i backen! Men också de som bundits till mer påvra förhållanden, t. ex. Sif Ruuds tolkning av Birgits svägerska.

Det hela reder naturligtvis upp sig till slut i detta lite lätta kriminaldrama: det visar sig att den opålitlige och hale charmören mött sitt öde i form av en av de kvinnor han svikit och Birgit, som aldrig hunnit komma så långt, går fri och försonas med sin man.

Även i notisskrivarnas värld verkar något ha hänt: i de kortfattade tv-tablåéerna har Birgit minsann återtagit sin position som huvudrollsinnehavare. Rätt kvinna tillbaka på rätt plats!

söndag 16 augusti 2009

Människor som minns 21B: Kid Severin

Eller fru Bruncrona som hon hette när det begav sig. Tänk dig att du går uppför trapporna till andra eller tredje våningen. Stenportalen är bred och elegant, ledstången rengjord och du hör ett bekvämt sorl kanske en trappa upp. Våningsdörren är självklar, den slås upp, ljuset från belysningen faller ut, pälsar i rad längs hallens hängare, en husa i svartvitt niger och tar emot. Därbakom, i motljus, borta i salongen, syns frackar och långklänningar röra sig mellan bufféborden.

Välkommen, Baby, du är i Kids värld. Och det doftar av dyr parfym.

Kid Severin, legendarisk, nåja, åtminstone förr, kvinnlig journalist och redaktör, skvallerbladens femme fatale, attraktionens drottning, har i sina memoarer "Mitt i Strömmen" [Bonniers, 1980] skildrat sin karriär inom tidningsvärlden.

Direkt efter studentexamen värvades hon till den samtida pressen, gick från tidning till tidning, skötte och chefade över kvinno- och "dam"-sidor, rörde sig på premiärer och svartklubbar, mötte noblesser och yrkets patrask, duade rika och var själv fattig, var fri och fångad; snygg och förbisedd. Bläddrar man vidare i memoarerna hamnar man så småningom några trappor upp på Styrmansgatan.

Det var ju nämligen Kid Bruncrona, med maken på bekvämt sätt inkvarterad i krigstidens beredskap uppe i södra Norrland, som blev tillsagd att locka med sig redaktör Ahlgren till Birgits lilla hummersupé. Situationen är tidigare nämnd och definitivt ett vägskäl i skådespelerskan Tengroths liv och gärning. "Min vän", som Birgit kallat henne i någon krönika.

Men Kid hade först mött Stig Ahlgren genom jobbet. I en tid då han "ännu inte blivit gåtan i elfenbenstornet. Han nedsteg fortfarande personligen bland sina kollegor" och han "behagade ännu delta i sällskapslivet, där hans blixtsnabba, mördande repliker framkallade skratt med skrämseldarrande hakor."

För det var ju hon som sammanförde Birgit och Ahlgren. En av hennes "insatser i svensk litteraturhistoria" som hon uttrycker det. Resultatet blev ett "blixtnedslag", som vi alla vet. "Att den docksöta filmstjärnan Birgit var en lysande skribent visste man då ännu inte", avrundar hon.

Att hon själv var en lysande skribent råder det inget tvivel om, den som vill gå vidare från memoarerna, och undvika mögliga tidskriftsbuntar i utsocknes antikvariat rekommenderas "romanen" Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är memoarerna i lätt omskriven, lättsinnigare och definitivt mycket rolig form sammanställd på hennes ålders höst eller varför inte rent av beställa fram någon av de tidigare kåserisamlingarna från sent 1940-tal: bland andra "Lilla Midjan kommer tillbaka" (1948) eller "Lilla Signes frestelser" (1949).

I sitt första äktenskap, med journalisten Lars Djurberg, 161 cm hög, och bror till filmskådisen och charmören Bengt Djurberg hittar vi en annan koppling till Tengroths värld. Bengt och Birgit hade spelat mot varandra i "Ebberöds bank" 1935. Kanske var det denna länk som gjorde att hon steg in i tamburen den där kvällen på Styrmansgatan.

"Kärlek för livet" sammanfattar hon Tengroth + Ahlgren = sant. Och efter Krag "blev det Stig igen. Intill denna dag. I nöd och lust." Inget mera sagt, vi förstår. Själv försvann hon ut på den stora scenen, och lät sig kyssas på hand. Med drink och notesblock i den andra.

[Bilderna: överst memoarernas skyddsomlag, därunder Kid på cykel under krigsårens Stockholm, i nedförslutet längs Kungsgatan mot redaktionen på Nya Dagligt Allehanda.]

måndag 6 juli 2009

Omslagsflicka: 1940-talet


1940. 1941. 1941. 1941. 1941.
1942. 1942. 1942. 1942. 1943.
1943. 1944. 1944. 1944. 1945.
1945. 1946. 1947. 1948. 1949.

söndag 5 juli 2009

Omslagsflicka: 1930-talet


1931. 1932. 1933. 1933. 1934.
1934. 1935. 1935. 1936. 1937.
1938. 1939. 1939.