torsdag 20 oktober 2011

Göthe Ericsson [1925-2011]

Plötsligt braskar morgontidningens familjesida med nyheten: teatermannen Göthe Ericsson är död. Det är ett tufft år för de som en gång träffat Birgit, hört hennes röst, känt hennes hand på sin underarm under samtalets gång, sett henne vända ansiktet åt andra hållet, mitt i en mening, dolt bakom en sky av halvlångt hår.

Göthe citerade Birgits sarkasm: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn." Kanske fanns det här en gemensam humor, de stod ju båda med ett halvt steg utanför allt som fanns runtom. Han som Karl Gerhards sekreterare och handy dandy man, hon som Gerhards trofasta väninna sedan hon väl skakat av sig allt utanpåverk.

Hon kopplade av som gäst hos Gerhard nere i Villa Fatima Morgana, låg säkert och solade medan Göthe hastade runt med alla bestyr. Berättats har i alla fall att hon nå'n gång följde med honom upp till Menton - tätorten intill - för morgoninköpen. Sedan satt de där på fiket vid torget med påsarna och paketen runt omkring sig.

Förre Dramatenchefen Lars Löfgren approachar vid ett tillfälle Göthe á propos Karl Gerhard med frågan om vad han minns av Tengroth: enligt Löfgrens yrkesmemoarer går Ericsson helt igång med ett mångordigt svar. Löfgren är också den som skriver runan i Dagens Nyheter den 18 oktober 2011: småputtrigt finstämt, med en knyck på nacken som slutkläm, en överordnad som minns sin underordnade som jämbördig arbetskamrat och kanske också klokare medmänniska, en sådan som berikade livet, minnena, vardagen.

Birgit höll säkert hans hand under bilfärden från Menton tillbaka ner till Gerhards villa. Medelhavet låg ju där så rofyllt tyst och odödligt blått. Och värden sov förmodligen fortfarande när de två lastade av inköpen. Och bar in. Så började ännu en dag.

tisdag 11 oktober 2011

Birgit Rosengren [1912-2011]

Dags för ännu en runa, ytterligare en av de som en gång var med har tystnat: skådespelerskan och sångerskan Birgit Rosengren, nästintill urgammal, vid 98 års ålder. Ja, nästan 99 till och med.

Fröken Rosengren var lillasyster till operettprimadonnan Margit Rosengren, en gång under 1920- och 30-talen ett lysande namn i Stockholms nöjesvärld. Lilla Birgit gick däremot vägen över Dramatens elevskola (årskurs 1931) för att sedan varva teater- och revyroller med filmskådespelande fram tills dess att sjukdom tvingade henne till en långvarig scenfrånvaro.

Kontaktytorna med Tengroth var marginella, deras världar stötte i varandra: men de trampade egentligen aldrig samma scen. Rosengren blev Birgits ersättare då Blanchesuccén med Melodien som kom bort gick ut på turné - då Tengroth fick lämna över huvudrollen till sin förmodligen inte lika kontraktsbundna namne.

De var dessutom Farbror Svens flickor, båda hade ursprungligen debuterat i talangprogrammet Barnens brevlåda - något som uppmärksammades vid radions miljonjubileum 1937 när de satt sida vid sida i radiostudion och mindes barndomens bragder: Tengroth deklamerade, och Rosengren sjöng. Som tidigare uppmärksammats finns just detta parti lättillgängligt - för den som så önskar - på CD-skiva.

Där man även finner den lättsamt charmerande duetten med Hasse Ekman i Det finns ingen gräns. Nej, det fanns ingen gräns för duktiga damer i hennes klass: "hennes ovanliga älsklighet tillförde henne många filmroller" som Svenska konstnärer sammanfattade 1943.

1940 gifte hon sig med skådespelarkollegan Elof Ahrle, samme Ahrle som Tengroth några år senare skulle göra en så lyckad insats tillsammans med i Hampe Faustmans Krigsmans erinran.

fredag 7 oktober 2011

"Två dikter": 2

Ge oss tankar
vi fryser
utan kläder
vi lever
utan uppehåll
i en värld vi inte ser
och ni på jorden
känner inget
för oss
någon gång
saknad eller hat
men kärlek
ber vi om
en eld att frysa vid
ge oss tankar
våra kläder


Söndagen den 19 februari 1967 publicerade Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga två dikter av Tengroth - under just rubriken Två dikter. Här ovan den andra.

tisdag 4 oktober 2011

Dynamit [1947]

Under sommaren 1946 spelade Åke Ohberg, skådis och regissör om vartannat, in sin film Dynamit baserad på en trettiotalsroman av Harald Beijer. Knappt hade man avslutat klippningen förrän verkligheten hann ikapp filmen eftersom det plötsligt började sprängas lördagkvällar mitt i centrala Stockholm. Detta fortsatte ända fram tills nyårsafton då den s. k. sabbatssabotören - som visade sig vara tre unga herrar - kunde gripas och sättas inom lås och bom.

För det är det som händer i filmen, att ung man med trasslig bakgrund och arma hemförhållanden stjäl dynamitgubbar vid byggen och sedan kastar dem runt om i staden, mest för att skrämmas men även till en del för att hämnas sina egna usla villkor. Detta ledde till några speciella censuringrepp inför premiären i februari 1947, nämligen scener där ynglingen rent tekniskt hanterar dynamiten med stubin, tändstickor och liknande.

Nu är detta inte egentligen ett thrillerdrama i första hand utan mer ett rop på moral, förnuft och lyhördhet i den samhälleliga processen. Det hela utspelar sig i en mindre stad (som exteriört påminner väldigt mycket om ett för nutida ögon idylliskt Strängnäs) där högborgerlig stramhet, militär sturskhet lever parallellt med elände och armod för de mindre lyckligt lottade. Här bland de lägre skikten frodas begreppet ungdom på glid, utan vare sig möjligheter eller framtidstro ligger det nära till hands att leva ut, störa, sno och försöka sabba om inte annat för sig själv.

Man kan inte sätta sig upp mot överheten, det vore detsamma som att sätta sig upp emot Gud. Överheten straffar, men överheten förlåter också. Förklarar prostinnan.

Långt från att vara en appell för skötsamhet vädjar filmen om medkänsla och flexibilitet i domen av den enskilde, varför stjälpa när man kan hjälpa? Ingen är hemsk nog för att inte ges en chans. Filmens manlige huvudperson, läraren Sixten, vet att han själv skulle ha drabbats av olycka i sin barndom efter det att hans far förskingrat - om inte familjen och klassens nätverk hade hållit honom om ryggen. Det kan knappast sonen till en försupen skomakare räkna med sedan fyrkantig rättskänsla, pengahunger och paragrafrytteri väl satt igång det legala maskineriet. Den unge läraren kämpar sympatiskt för att rädda den forne dynamitarden men har så gott som alla instanser mot sig, mangrant vänder man ryggen till, polisen slår när de kommer åt. Till och med hans fästmö försöker få honom att släppa taget och låta allt bli frid och fröjd igen. Några personer, bl. a. stadsfiskalen själv, kan känna en aning av samvetsnöd, men lagen måste ha sin gång och ingen kan särbehandlas - i alla fall inte så att man får rätt till vad andra kan få.

Denna förbannade likgiltighet! Denna förbannade tanklöshet! Rasar läraren Sixten Krogh.

Nu slutar det hela efter en rad förskräckligheter hyfsat lyckligt då den charmige läraren, spelad av Ohberg själv, i sista stund får tag på skomakarsonen när han precis ska till att förstöra det helt för sig själv och övertalar honom att rädda sig och med ett handlån från Sixten resa till ett okänt Stockholm där ingen dömer honom för det som varit.

Storstilat får läraren också tillbaka sin fästmö, Birgit, som under en baluns tydligt upplevt och förfärats av inskränktheten hos de kretsar hon vanligtvis umgåtts med. Nere vid småbåtshamnen försonas de alla och Allan, den unge - lysande gestaltad av Bengt Ekerot - borstar dammet av kavajen och vandrar österut mot sitt nya liv.

Den tydliga pamflett för det goda verkar ha fått bra kritik av samtiden. Så här efteråt kan tyckas att själva filmen och fotot är lite ospännande, stela scenerier, stillastående kamera, helbilder så gott som genomgående men i spelet finns inget att anmärka: allt framförs med brinnande intensitet och närvaro, skådespelare som Carl Ström, Nisse Hallberg och Bullen Berglund lyser. Sif Ruud glimrar till som girig poliskonstapelhustru, den vanligtvis så självlysande Marianne Löfgren har här klätt ner sig långt in i det brungråa och ersatt sitt nervöst kvillrande skratt med en gestaltning av den kuvade sorgen alltmedan örfilarna och skällsorden smäller från den råhyvlade äkta maken:

Det begriper du inte, kärring!

Det måste också sägas att här dukas fram pangroller åt två till åren komna skådespelerskor: Hilda Borgström och Gull Natorp som båda förvaltar dessa gåvor alldeles strålande, skådespeleri på topp. Birgit gör var hon ska, visuellt är hon tydligt modell-1946, hennes roll är mest ett bollplank åt Ohbergs formuleringar om rättvisa och anständighet, först som motpart, sedan som stöd. Tack och lov.

För övrigt finns denna högst anständiga berättelse om svensk ungdomskriminalitet för sextio år sedan tillgänglig i Kungliga bibliotekets Audiovisiella samlingar.

[Fotot ovan visar Bengt Ekerot i tidstypisk pose, snarlik figuren Allan i Dynamit.]

måndag 3 oktober 2011

Gaby Stenberg [1923-2011]

Fru Gabriella Koch gick bort under förra veckan, säkert mer ihågkommen under sitt film- och flicknamn Gaby Stenberg. Och för en samtida generation förmodligen mest bekant som en av figurerna i TV-serien Rederiet.

Men det började långt tidigare än så: född in i en svunnen tid i ett avlägset kejserligt Japan kom hon redan som spädbarn tillbaka till Sverige, drogs i unga år in skådespelarfållan och hade i tidens anda en bred repertoar och talang: hon agerade under många långa år såväl på teater- som revyscenen, både här och där, samt deltog i en lång rad åtskilliga filmer. Förutom förståss att hon sjöng operett och spelade piano i koncertsammanhang.

Vid två (kända) tillfällen kom hon i närheten av tengrothska närområdet, dels som medspelare i filmen Jacobs stege från 1942 där hon som dotter till en skrupelfri grosshandlare sånär tvingas gifta sig med karriäristen och hämndgirige Sture Lagerwall för att förhindra familjens ekonomiska ruin. Det slapp hon dock då Sture istället i sista sekunden väljer sin gamla ungdomskärlek, hembiträdet Birgit.

Mer betydande i dessa sammanhang - om än inte i speltid - var hennes insats i Bergmans Törst som hustru till den uniformerade fähunden Raoul, huvudpersonen i Birgits debutnovell som behandlades i förra inlägget. Även här står hon alltså i någon sorts konkurrens till Birgit, som är makens lilla älskarinna. Även om det just här är Eva Henning som så att säga spelar Tengroth.

"Med sitt ovanligt älskliga utseende och spirande talang" som översiktsverket Svenska konstnärer uttryckte det redan 1943. Den recensionen gällde ännu så sent som 2008 då hon fick ta emot applåder från en fullsatt salong när hon tillsammans med Annalisa Ericson närvarade vid Cinematekets visning av den gamla filmen Kyss henne! från 1940 på biografen Sture.

Bilden ovan av den till synes evigt chica Gaby till vänster är tagen vid ett annat tillfälle de båda damerna var samlade, Annalisa till höger. Som tidigare sagts: det blir allt glesare bland de som en gång var med.