onsdag 31 oktober 2007

Hon ler i marssolen

Det är 1941, livet börjar röra på sig, kanhända, hon är fri kvinna, hon flyttar till våning på Styrmansgatan, hon är stjärna, gudbevars.

Hur var det Hasse Ekman, "den oförgätlige" som det stod i dödsannonsen, skrev?

"Gummorna gummade upp och gubbarna gubbade till, skvallerkrönikor och reportagefotografer kilade runt som beskäftiga små parasitdjur i celebriternas skugga. Premiärlejonen poserade lyckligt flåsande i guldbrokad och silverlamé i mellanakternas modeuppvisningar och lakanen gled allt längre ner i den svenska filmens kärleksbäddar...Ja, det var tider det! Fjärran från konstnärliga skägg och svettiga islandströjor, källarteaterambitioner och italiensk neorealism. Swing och Sex, Thriller och Crazy var dagens lösenord i nöjesbranschen. Och så HÅRDKOKT - ända in i helvete hårdkokt; och Ömtåligt och Brännbart!""

Vi lämnar allt det som komma skall åt sidan en stund, vi låter det vara en timme eller två, kanske för en hel kväll nere på Cecil. Birgit Tengroth ler i marssolen.

torsdag 25 oktober 2007

Boenden 6: Styrmansgatan

Tills dess att man tar sig samman och söker upp stadens arkiv och eventuella mantalsregister får undertecknad axla rollen av privatspanare och på gammalt sätt lägga pussel.

Under tidigt fyrtiotal verkar Tengroth ha varit bosatt på Styrmansgatan, en gata på Östermalm som sträcker sig nerifrån Strandvägen och avslutas uppe vid Karlaplan. Hit flyttade hon in i egen våning som hon inredde under överinseende av den namnlöse älskare som tidigare nämnts som officer vid Flygstaben och benämnd av Birgit i sin minnesbok som Vinthunden. Här uppe drivs hon också in i en livskris som hon beskriver i boken:

"Ändå...en kväll, jag har gått och lagt mig, när en känsla kommer över mig att jag vill dö. Det är onormalt, säger mig förnuftet, men en kväll som denna är alla minnen bortsopade och förnuft utan minne är ekot av ett eko och knappast det. När självmordsbeslutet är på väg att fattas, fattar förnuftet inte meningen med livet. Ingen hjälp är att påräkna från det hållet, när man är andligt dödssjuk."

Plötsligt anar hon faran, hon kastar en ulster över nattlinnet och rusar ut på gatan, "tar en bil vid taxistationen mitt över och flämtar: 'Hotell Stockholm'...Där bor Karin Petersén tillfälligtvis."

Förmodligen avser hon här Hotell Stockholm Hospits nere på Norrmalmstorg 1, Petersén var i alla fall Gösta Ekmans (d.ä.) barndomsväninna som gjort en karriär inom Sandrews, tidvis som kamrer vid flera teatrar och som satt på en förmåga att skapa förtroende...och förskott. Och i fotändan av hennes hotellsäng fick nu Birgit krypa upp och samla ihop sig själv.

Medan taxin far iväg längs nattysta gator kan privatspanaren i lugn och ro plocka fram Svenska turistföreningens resehandbok "Stockholm och dess omgivningar, fjärde upplagan" från 1923. Till boken hör ett utvikbart kartblad över dåtidens Stockholm och söker man upp Styrmansgatan finner man vid korsningen med Linnégatan utmärkt en "automobilstation" vid Linnégatan 69, d.v.s. vid dagens teaterlokal Elverket. Nu är i och för sig tidsavståndet betydande mellan 1923 och Tengroths panikrusning uppemot 20 år senare och stationen kan mycket väl ha flyttats men låt oss anta att den legat fast. Då bör skådespelerskan ha varit boende på Styrmangatan 45 eller 47 i någon av portarna på var sin sida Linnégatan om hon nu hämtat bilen "mitt över". (På ett liknande kartblad från en efterföljande handbok från 1930 är stationerna borttagna.)
På andra sidan kvarteret löper parallellt med Styrmansgatan också Grevgatan där det kafé låg varifrån Birgits morgonkaffe skickades upp med bud. Något söderut, vid Styrmansgatans korsning med Storgatan ligger det apotek utanför vilket Birgit gjorde sitt sista försök att bryta promenaden mot pastorsexpeditionen dit Ahlgren och hon ämnade sig för att ta ut lysning.

Nu visar turistföreningens karta i och för sig också en bilstation vid Styrmangatans mynning mot Karlaplan men något säger mig att boendets beteckning skulle sett något annorlunda ut om det legat där. Nå, framtida spaningar får ge mer exakta svar.

Även om Tengroth är öppen i sin skildring ovan så visade hon en annan sida utåt. I Elisabeth Reichs artikel i Husmodern 1980 citeras reportage från den tiden: "Reportrar som besökte henne på Styrmansgatan där hon bodde ett antal år på fyrtiotalet, vittnade alla om vilken obändig livsglädje denna Birgit Tengroth tycktes utstråla. Någon skriver att 'hon skrattar mycket och ofta. Tycker det är ens skyldighet att vara glad om man kan'...Och hela tiden ler hon - även om en uppmärksam betraktare kanske upptäcker smärtan längst bak i den strålande blicken. Ty Birgit är fortfarande - trots att hon frigjort sig från beroendet av Edvin Adolphson - innerst inne djupt olycklig."

Inom några år promenerar hon alltså med Ahlgren borta vid Storgatan in i nästa fas av livet och den så kallade olyckan.

onsdag 17 oktober 2007

"Gränslös lycka, nattsvart tragedi"

Det krävs uppenbarligen inte en kvällstidning för att få fart på löpen, den 27 maj 1980 publicerar damtidningen Husmodern en artikel av journalisten Elisabeth Reich om Birgit Tengroth under den braskande rubriken "Hennes liv är ett enda drama. Gränslös lycka - nattsvart tragedi". Skulle inte kunna formulera det bättre själv. Artikeln, som är en översikt av Tengroths liv, ska tjäna som en introduktion inför kommande TV-visningar av ett antal filmer med Birgit.

Det hela är en översikt av Tengroths biografi, karriär och eskapader, hon är fortfarande i livet vid denna tid, och det är en rätt rapp och lustig genomgång, förvisso ett nerkok av diverse biografiska detaljer hämtade från Tengroths egna texter och annat välkänt skvaller. Reich påpekar att skådespelerskan redan vid unga år drevs ut i isolation på grund av sin "längtan efter att vara 'någon'". Trots de tidiga framgångarna var privatlivet "sedan länge ett totalt kaos", bland annat förorsakat av den tidiga amouren med den dominerande Adolphson, "den förtärande häftiga kärlekshistorien" som uppenbarligen stundtals gick parallellt med en annan affär med en annan gift man som dessutom resulterade i graviditet och abort. Man kan förstå kaoset.

Mötet med Stig Ahlgren beskrivs rätt utförligt, den middag där de träffades ("en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta") beskrivs här som ett rent beställningsverk av Birgit vars väninna kåsören Kid Bruncrona uppmanades att locka med sig ungkarlen Ahlgren. Närvarande vid denna parningsceremoni var Karin Kavli, Alf Sjöberg med makan Eva Tisell tillika väninna, docent Sandor Izikowitz. Samt då Bruncrona med sitt sällskap i hasorna. En månad därefter var de som bekant gifta, något som Tengroth här sägs ångra från första stund, Ahlgren var ju uppenbarligen rätt omöjlig som äkta man, fyllde mer rollen som vän, erotiker och intellektuell samtalspartner...en i och för sig inte helt dålig kombination.

Dock återförenades de två när hon återvänder efter utflykten med Jens Otto Krag, vars tillkortakommanden också beskrivs även om Reich påpekar att Krag och Birgit kan ge två helt olika skildringar av enstaka episoder. Den "nästan helgonlike" Ahlgren är ju också den som tålmodigt stöttar ex-makan under sjukdomsperioden som accelerar under 1960-talet.

Det hela avslutas, som bekant, med vistelsen nere i Ösmo utanför Nynäshamn. Reich noterar att stugan är ombyggd för att underlätta för ambulanspersonalen och att nu lever "den snart 65-åriga stjärnan totalt isolerad, svårt märkt av sjukdom."

onsdag 10 oktober 2007

Med mörknande melodi

Under rubriken "Omläst" upplåter tidningen Arbetet i Malmö söndagen den 27 februari 1994 en hel kultursida åt Birgit och hennes författarskap: Med mörknande melodi: skådespelerskan som blev diktare. Det hela har sin början i att kritikern och journalisten Carl-Eric Nordberg får syn på boken Törsts gula omslag i en skräpcontainer! Han fiskar snabbt upp den, går hem och läser boken.

Efter en något skral inledning blir Nordberg mer och mer fascinerad, de två avslutande novellerna 'Rapsodi under en handduk' och 'Resa till Arethusa', den första med "lejonklo", den senare ett "konstnärligt kraftprov". Det är huvudsakligen debutboken som redovisas men även den återstående författargärningen nämns, om än rapsodiskt. Han citerar med gillande Thorsten Jonssons positiva recension: "riktigt på samma sätt som här har fränhetens frasfria visa aldrig sjungits av en svensk författarinna."

Det märks att Nordberg haft roligt under läsningen och att han blivit positivt överraskad, han finner en familjeflicka som med livets gång alltmer revolterar mot konventionerna och i mitten av 1990-talet finner han henne vara värd en renässans, om inte annat som språkrör för kvinnans position i samhälle och tid. Nyktert betraktar hon vad hon ser och finner orden. Med anledning av Första Moseboks berättelse av Syndafallet konstaterar Tengroth:

"Det hade fallit mig ur minnet att det var på kvinnans initiativ som förståndet höll sitt intåg i världshistorien".