torsdag 21 augusti 2014

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.


På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.
Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Vieweg-Scheel (här stavat Wieveg), Signe Wirff och John Westin.
Mer om föreställningen hittar du här.

tisdag 12 augusti 2014

Människor som minns 26: Albert Bonnier Jr

...eller minns och minns? Unge Bonnier skriver i sin minnesbok Personligt: sett, hört och tänkt (Bonniers, 1985), späckad med minnen från ett långt liv i förlagsbranschen, egentligen bara om en sen sittning hemma hos honom själv som varade långt fram på småtimmarna. Församlade runt gubbgroggbordet var tre närstående journalister: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och Stig Ahlgren, journalistikens prima ballerinor enligt Bonnier. Och precis som värden hoppats gick diskussionerna om journalistiken och dess villkor vilda utan karta och kompass.

Det är i detta sammanhang som Birgit nämns. Som ett exempel på att Ahlgren, trots sina eldfängda och provocerande ledare i Vecko-Journalen ändå var en god människa:

I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas annat än som helgonlik, vårdat och värnat om en älskad människa, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

Att Tengroth under dessa många långa år skrivit för Bonniers i bokform och som krönikör i Lukas eget Åhlén & Åkerlunds förlag (Året Runt) är tydligen inte relevant att nämna i sammanhanget. Trots att det var Albert junior själv som en gång tipsade Årets Runts chefredaktör Sven Broman om Tengroths skrivarförmåga. Men, och det kanske hör till saken, när boken gick i tryck var Birgit just avliden och Ahlgren hade lagt sig ner i ensamhetens elände.



Nå, boken är sprängfylld av minnen från förlagsvärlden den tiden och ett vimmel av celebriteter skrider upp och ner längs boksidorna. Och Abbe - som han kallades bland kumpanerna - bjussar i alla fall på ett helsidesporträtt på det strävsamma skribentparet som trots allt stod ut med varandra under så många långa gnetiga år. Gott så.

[Foto: Åhlén & Åkerlund.]