torsdag 18 oktober 2012

Mitt i livet: Svenskt Litteraturlexikon (1964)

I början av 1960-talet sammanställde Gleerups bokförlag i Lund ett uppslagsverk över den svenska litteraturen, författare, böcker, terminologi i den samtida litteraturvetenskapen och kritiken: Svenskt Litteraturlexikon (1964).

Antalet biografiska artiklar sägs vara cirka 1300, anmärkningsvärt många enligt redaktionens eget tyckande. och kanske är det därför också Birgit får trängas med alla andra författare inför det stora gruppfotografiet: stora som små, honor som hanar, levande som avdöda. På en tredjedels spalt (sid. 525) får vi oss till hands en flyhänt beskrivning av hennes författarskap. So far:

Tengroth, Eva Birgitta (BIRGIT), f. 1915, skådespelerska, författarinna. Hemlösa, av livet misshandlade kvinnor står i centrum för hennes noveller och romaner. Törst 1948 väckte uppmärksamhet genom erotisk öppenhet och bekännarlust. Nattportier 1949 och Kalla läppar 1953 är mer av konventionell erotisk förströelselitteratur. Julibarn och Jungfruburen, självbiografiska romaner 1950-51, är mognare; de sätter konsten - teater och film - i centrum för huvudpersonens värld och ger så en bakgrund till hennes vilsenhet i andra sammanhang. Kåserierna i Än lever häxan 1952 är ofta kvicka och kloka. Livs levande (samma år) och Njut av livet, Madame! 1956 innehåller väsentligen intervjuer med skådespelare och författare. Särskilt den sistnämnda, där miljön är fransk och där en bekännelse till katolicismen ingår, röjer en medryckande, intelligent och osentimental förmåga att sätta sig in i skilda artistiska temperament. 1957 kom Den stora glädjen.

Hon är med. Resan går vidare, hon har fortfarande det bästa framför sig.

torsdag 4 oktober 2012

Tjagga

Det är längesen nu, det är i den vattentrampande zonen mellan två äktenskap. Det är en kort episod i hennes lysande minnesbok. Birgit Tengroth ringer upp sin förste man för att be honom om ett minst sagt märkligt råd, som att hon tigger: ska hon gifta sig med den hon just har träffat, redan gift, eller vad tycker förre maken?

Hon redovisar ett kort men rätt tjafsande samtal, uppenbart på telefon från Köpenhamn upp till Stockholm. Man kan se framför sig hur hennes öra fuktas under backelitluren därborta vid krogens lånetelefon, hur hon skiftade det ena benet över det andra om och om igen under samtalets gång, grottade ner ciggen i askfatet, fingade på kaffekoppen - om det nu var det som var.

"Sen började Stig tjagga något om en kaka och att man inte kunde både äta och behålla den."

Tjagga? Hittar inte ordet någonstans i ordböckerna här runtomkring, från Spegel och framåt. Tjafsa, kan jag tänka. Tjata, kanske. I denna ovissheten ser jag ungar springa längs Majorsgatan norrut, söderut, tunnband, strumpeband, mössor och mammas rop om att maten snart är klar.

Tjagga?

tisdag 2 oktober 2012

"Singing Boy" sjunger Birgits lov!

I julnumret av Filmjournalen, nr 52, 1939 får signaturen Singing Boy disponera en helsida med ett eget smäktande poem till en av samtidens aktuellaste filmstjärnor. Pegasen skrittar ut över snötäckta ytor och stannar plötsligt med höjd svansföring ute på det frusna, kvällstomma Gärdet. Det ångar om lorthögen. Inte en själ syns till. Nordanvinden anas knappt. Månen stiger i eget gemak därborta över Djurgårdens ekskogar:



Till min utvalda

Hon tycktes mig som sommarens vind,
som ljushylt västanfläkt!
Hon var som knopp på björk och lind,
i vårens första väkt!
Hon tog mitt hjärta med sin blick, 
som lysten kärleksöm,
men leende och vänlig nick
hon kom som i en dröm!

Kring håret har hon solens glans,
likt guldstänk jag det fann!
Och gången var som fjunlätt dans,
hon syntes mig så grann!
Så äkta svensk i kärlig bygd,
står hon mitt ideal.
En bild av Kärlek, Tro och Dygd,
i trädens pelarsal.

Jag henne ger min sång, min röst,
för äkta nordisk ras!
Hon är som solglimt varm i höst,
min fe, med ljuvlig grace.
Hon spelar på mitt hjärtas sträng,
hopn strålar lugn och ro.
Bland vojmad skörd på slagen änd,
på henne vill jag tro.

För Birgit Tengroth hjärtat mitt
slår hastigare takt.
Ett leende så kärligt blitt,
mig fängslat har med makt.
Hon har min hela sympati,
den jag nu klätt i ord,
Allt vad hon gör, finns Sanning i.
En prakttös här i nord!

Som hon man skall av hjärtat ge,
sin glädje som sin sorg.
Om hennes 'ja' jag vill ej be,
jag finge nog en korg!
Beundrar henne gör jag dock,
jag enkle drömpoet,
Jag henne valt bland stjärnors flock,
ej bättre tös jag vet.

Ja, Singing Boy, det bleve nog en korg. Hur svärmande du än är. Och hur hon än flackar med blicken anas ett leende på läpparna. För vi är här väldigt långt från det språk Birgit själv skulle använda kring samma känsla knappt 10 år senare. Men vad gör en uppfostrad flicka med empati och utvecklat sinne för att det bästa hos människan inte alltid kommer till fullödigt uttryck i det sagda: hon niger skyggt och skickar ett signerat idolfoto: Tack "Singing Boy" & Ett Gott Nytt År!

Snart skjuter fyrverkerierna upp mot mörka skyn, dags att gå vidare mot nyåret och ett hotfullt 1940: vad det nu är som väntar när den första dagen randas.