fredag 9 april 2010

Tengroth på tiljan 12b: "Vad är meningen med en man?"

Bläddrar man i den tryckta utgåvan av pjäsen Melodien som kom bort, som gavs ut på Bonniers förlag redan 1936 kan man lätt identifiera de sånginslag som rollpersonen Edith framför vid den svenska premiären - om än något svagt och svajigt om vi får tro en av recencenterna.

Det är alltså på Vasan: vi är nu i slutet av första akten, Tengroths rollfigur klädd i randig kreation har just uttryckt sitt missnöje med det äktenskapliga utbytet: en gardin dras undan och publiken ser en hop med kvinnor, liksom på marsch, en massa fru Larssons med levande ansikten i gluggar över de målade figurerna. De frustrerade kvinnornas kör! Och nog är det väl Gudrun Brost som kikar bistert fram som nummer fyra från vänster? Birgit vevar med armen, Hilding Rosenberg slår an orkestern och musiken ljuder ut över bänkraderna.

Er åsikt har vi hört om kvinnan;
ni män, vi känner er refräng:
det där att kvinnans plats är hemmet
vid en vagga, i en säng.
Men varför hör man aldrig talas
om mannens plikter och funktion?
Nu tycker jag det är på tiden
att vi tar och granskar hans person.
Vad är meningen med en man?
Det är det ingen som törs svara på.
Det är ett av de ämnen som inte går an
men jag tar opp det ändå.

Min man är slukad av kontoret
och tid att leva har han ej.
Ack ja, vem är det han är gift med;
är det chefen eller mig?
Han kommer tröttkörd hem om kvällen
och går och hänger som en säck,
om natten är han som en trästock
och på morron är han plötsligt väck.
Är detta meningen med en karl?
Jag hade väntat lite mer av min.
Låt kontoret ta hand om förståndet han har,
men jag vill ha energin.

Att mannen är en man helt enkelt
det händer faktiskt aldrig mer,
för nu är mannen bara portvakt
för professor och kamrer.
Han säljer tyg och bruna bönor,
han sitter anställd på kontor,
han kommer in i statens utskott
och han står på Stadion och glor.
Är detta meningen med en man?
Är det till såna jobb som han har satts?
Nej tack, han ska sköta så gott han kan
sin naturliga plats.


Om man bortser från enstaka tidsmarkörer får man säga att texten från 1930-talets mitt, här i svensk version av Alf Henrikson, fortfarande kan tyckas märkligt aktuell. Hur själva truddelutten av Sven Möller Kristiansen en gång egentligen lät är det väl numer knappast någon som minns. Melodien som försvann, som sagt.

onsdag 7 april 2010

Tengroth på tiljan 12: Melodien som kom bort

Våren 1936 var det åter dags för Birgit att stiga ut på Vasans scengolv. Teatern hade haft en rätt svajig period i mellanperioden mellan Ekmans direktörsskap som konkade våren '35 och den långa epok som snart skulle börja under Martha Lundholms ledning ett år senare. Regissören Per Lindberg fanns kvar i huset, nu satte han upp en ny dansk pjäs: Melodien som kom bort eller Komedien om Larsson, skriven av Kjeld Abell.

Stycket ifråga hade redan gjort succé i grannländerna: såväl i Oslo som på den lille Riddersalen i Köpenhamn där det (alldeles nyss) sett världens ljus. Och nu tar Vasan upp det, och en framgång är nog vad den teatern behöver spekulerar pressen. Och nog kan det gå bra, pjäsen "är själv släkt med den vaknande, uppfriskande, ostyriga våren" konstaterade Göteborgs-Posten som var på besök. Sköna Maj månad ska nog inte hindra folk från att komma till salongen, konstaterar tidningen.

I pjäsens centrum står det unga paret Larsson, han bestaltad av Åke Ohberg, hon av Birgit. De gifter sig men någonstans finns något som gnager: herr Larsson har nämligen tidigare, när han ännu var ogift och längtade efter sin fästmö och det kommande äktenskapet, hört från gatan en melodi som var så kvillrande grann att självaste solen dansade efter den! Men chefen ryade och tonerna försvann, och allt gick sin gilla gång och fröken blev fru och allting lite tristare och gråare efter hand och Larsson sökte alltmer efter den där försvunna melodien - både här och där! Tänka sig.

Denna till synes lätta komedi bar även ett mörkare stråk, den var även en satir över den borgerliga livsstilen, dess krav och anspråk, den personliga frigörelsen och, slutligen, kärlekens triumf. I form av den återfunna melodien, den som tidigare kommit bort.

Premiären gick den 15 maj och reaktionerna var positiva, om man får tro klippen från den tiden: Lindbergs scenerier fick beröm, alla infall gjorde timmarna på teatern till en upplevelse, vilket också får skådespelarna att prestera med beröm godkänt. Också huvudrollerna bär fint. Branschtidningen Scenen skriver "för att karaktärisera ett stycke vardag finns näppeligen [inte] maken i landet" än just maken Ohberg och Birgit är minsann en tillgång också på scenen. Även om Edvard Alkman i G-P tycker lite synd om "söta frun", alltså Tengroth, som hade lite svårt med sången.

Pjäsen - som ju kanske titeln antyder - rymde nämligen en hel del musik. Visor och instrumentalmusik framfördes genomgående och kapellmästare på Vasan under säsongen var ingen mindre än den store Hilding Rosenberg!

Inte bara de mer kända namnen lovordades, även en nykomling uppmärksammades: Greta Ericson i rollen som ung kontorsflicka på herr Larssons arbetsplats. Det ena gav sedan det andra och redan under sommaren '36 gör hon sin filmdebut i Familjens hemlighet, featuring Birgit Tengroth.

Uppsättningen hade alltså alla förutsättningar att bli en långkörare, och verkar ha blivit en publikframgång, men redan på förhösten är den borta och ett nytt stycke, "Skola skolan", går upp. Inget vidare, konstaterar Vecko-Journalen och Melodien repriseras igen i februari 1937. Men då hade Birgit hastat vidare, för att ersättas av en Birgit, Birgit Rosengren.

Att pjäsen blev framgångsrik kan anas av att Bonniers även gav ut manuset som bok 1936, illustrerad med fotografier från föreställningen - intressant nog varvades bilder mellan den tidigare versionen med paret Tengroth/Ohberg och den senare med Rosengren och Nils Ohlin som hennes make.

Som kuriosa kan också berättas att några år senare, 1940, satte ett ungt regissörsämne, Ingmar Bergman upp pjäsen under ett par höstdagar på Mäster Olofs-gården i Gamla Stan, Stockholm. Vilka i övrigt som var med och gjorde vad är i skrivande stund okänt.

[Bilden: författaren Kjeld Abell.]

fredag 2 april 2010

Tengroth på tiljan 11: Sådana tider

Efter framgångarna med Flickor i uniform gick hela uppsättningen ut på turné land och rike runt, men då hade Birgit varit tvungen att hoppa av på grund av uppbokat filmarbete. Men redan efter sommaren 1935 var det åter dags för teaterrepetioner för unga fröken. Nu var det Vasa-teatern som gällde.

Teatern hade just fått en ny direktion, efter det att Gösta Ekman gått i konkurs tidigare på året och lämnat över stället till sin regissör Per Lindberg och direktör Harry Roeck-Hansen. Nu gällde att snabbt skyla över ett mindre fiasko med uppsättningen "Flicka i frack" och raskt plocka in något som kunde rädda situationen. Det blev Sådana tider av fransmannen Edouard Bourdet. Denne var en samtida dramatiker som under de nämast föregående åren hade haft åtminstone två pjäser uppe på Stockholm scener. Nu hade man skrapat ihop en grupp skådespelare som fick repetera ihop sig och man kan i recensionerna ana att en viss oro funnits för att det hela inte ska bära. Den 1 oktober 1935 var det upp till bevis: premiär!

Stycket ska vara en närgången studie i borgerligt förfall och omoral, klätt i komedins lätta form men som även inehöll scener som i Nya Dagligt Allehanda beskrevs som "av den mest utrerade vidrighet, som man över huvud taget kan tänka sig på ett teatergolv". Intrigen är uppbyggd kring en historia där en industriägande familj drabbas av ofördtider och för att arv och egendom lockas en dotter att gifta sig med en rik arvtagare som dessvärre dessutom är en brutal "halvidiot" pyntad med epileptiska anfall som i sitt äktenskap ger sig hän åt lustar som får publiken att flämta och kollektivt skruva på sig.

Det är Tengroth som gestaltar dottern som lockas av rikedomen och säljer sig åt den imbecille arvtagaren. Själv är hon käck och sportig och klarar uppenbarligen provet med glans: i Dagens Nyheter beskrivs som frisk och naturlig, i Svenska Dagladet anses hon ha "käckt behag" men även bärare "av ung och sund, kvinnlig revolt mot det abnorma". "Med så mycken flickaktig charme, att vi förläto henne om de häftiga sinnesrörelser hon mot slutet var utsatt för tämligen obetydligt läto sig avläsas i hennes rosiga kerubansikte", som Göteborgs Handelstidning med snirklig charm beskriver det. Och i Aftonbladet konstateras det att vissa scener till och med räddas av Tengroth spel och närvaro. Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen är värd att citeras lite mer:

Birgit Tengroth, som har satts i tillfälle att vandra den mindre vanliga vägen från filmen till teatern, visar sig vara en förtrollande bekantskap att göra även på scenen. Hon spelar det unga slaktoffret på Mammons altare med en så daggfrisk och självklar enkelhet och naturlighet, att kan kunde tro henne vara en tekniskt fullklappad aktris. Där har Vasateatern en tillgång, som det gäller att vara varsam om.

Sugen på fler citat? Skriftställaren Erik Lindorm summerar i Vecko-journalen:

Yngst och sötast av alla damerna var Birgit Tengroth, som här hade sin stora scendebut. Hon är en äkta svensk flicka med kinder klara som astrakaner och en friskhet över sina omålade läppar, som verkar långt ifrån parisisk. Hon har en bussig charm, och hon näbbas med sin bror med den absoluta naturlighet hundra tusentals svenska flickor gjort sedan, låt oss säga, kristendomens införande i Sverige. Det är färskt och fräscht alltsammans, och man är glad att ha fått se den flickan livslevande i naturlig storlek efter alla de fotografiska närbilderna, som aldrig gå upp mot originalet.

Klart att sådant värmde, klart att Birgit tog sin lunchtallrik några år senare och slog sig ner vid den alltmer tufsige Lindorms sida på Brända Tomten för en stunds överföring av den sorts destillerad visdom som bara den som betraktat mycket kan ge.

Nå, uppsättningen får i stort med beröm godkänt, vissa akter höljs till skyarna medan särskilt slutet sågas som en hafsigt hopsnickrat icke-trovärdigt försök att få till en happy ending. Så hade Birgit klarat ytterligare en prövning, och Vasa-tåget kunde tuffa på någorlunda stadigt och direktionen hade uppenbarligen tagit till sig Grevenius ord ovan, för snart skulle hon vara där på nytt!