måndag 30 mars 2009

"Er filmstjärnas autograf"

Det är tufft att vara filmstjärna, det vet vi nog alla lite till mans! Det kan vara jobbigt om man ska gno ihop till en någorlunda trygg, kanske kontraktslös ålderdom.

I Filmjournalen nr 49, 1934 uppmanas läsekretsen att utnyttja tidningens erbjudande om att förvärva nya autografkort. Några av de mest kända skådespelarna har suttit på tidningens redaktion och signerat fotografier som den intresserade allmänheten kan köpa. De publiceras i två serier innehållande fyra stjärnor vardera, serie A består av Tutta Rolf, Inga Tidblad, Fridolf Rhudin och Sture Lagerwall. Serie 2 innefattar Anne-Marie Brunius, Birgit Tengroth, Edvid Adolphson och Bengt Djurberg.

Skynda, skynda! hojtar tidningen: snart åker Tutta till Hollywood och har därefter varken tid eller möjlighet att signera fler! Och hur var det då med ålerdomen? Jo, av de 50 öre som korten kostar går 20 öre till Stiftelsen Höstsol och 20 öre till "filmfolkets välfärdsorganisation Pingstfonden". De återstående tio örena skall bland annat täcka portot. Korten var utformade som en enklare form av vykort med tunt papper och lite snett handklippta sidor.

Beställarna uppmanas ha ett visst tålamod: "De skådespelare som stå till tjänst med sina autografer äro nämligen icke alltid genast till hands, utan vistas på turnéer i landsorten, på filmarbete utanför Stockholm etc., vilket kan fördröja kortens expediering."

På bilden ovan, ur nämnda nummer, syns den kanske inte numera så namnkunnige skådespelaren Bengt Djurberg sitta och signera en bunt kort. Han har ett gediget arbete framför sig, men telefon finns på skrivbordet om filmbolaget skulle höra av sig. Och mycket riktigt, 1934 års telefonkatalog ligger intill.

Här intill ses några exempel på kort ur såväl serie 1 som serie 2, märk väl att Birgit verkar ha haft rätt bråttom, eller fått kramp i handen, för reservoirpennan har haft problem att hitta framåt. Dessutom kan man glädjas åt att den tidigare nämnda fotografen Anna Riwkin fått bidra med bilder, hennes omisskännliga logga pryder både Birgits och Sture Lagerwalls bilder.

En av den tidens filmentusiaster som tog sig råd att skicka efter dessa bilder var unga Anna Lisa Ohlson på Bagaregårdsgatan 20 i Göteborg, det är delar ur hennes kollektion vi här kan se.

söndag 29 mars 2009

Människor som minns 18: Kerstin Bernadotte

I sin memoar Ett så'nt liv [Bonniers, 1975] berättar veckotidningsredaktören Kerstin Bernadotte hur hon på Operabaren stolpar fram till Stig Ahlgren som nyligen attackerat henne i sin bok Veckopressen och folket, publicerad 1940. Fru Bernadotte hette vid denna tid fortfarande Kerstin Wijkmark och jobbade på Vecko-Revyn. Nå, hon skällde ut Ahlgren på hörsägen och redaktör Ahlgren tittade upp med ett road glimt i sin blå blick och sa: "Och jag som sitter här och försöker rita av fru Wijkmark, för jag tycker ni är så oerhört stilig". Efter den paradrepliken trummas ett sällskap samman och man drar till Den Gyldene Freden för supé. Och efter den något uppskruvade inledningen landar relationen i "vänskap för livet" med Ahlgren och Birgit Tengroth. I alla fall om man får tro Kerstin Bernadotte.

Bernadotte skrev dessutom parallellt med Birgit i Året runt under en period i början av 1950-talet där hon hade en egen spalt, Virvlar och vindar med notiser och funderingar som hon piffade upp med att posera i en ny hatt i varje nummer.

Kerstin Bernadotte hade utöver detta en lång karriär som journalist och reporter inom veckopressen. Dessutom var hon kompis med Greta Garbo vilket efter hand gav en del rubriker. Hon gifte sig så småningom med en prins från slottet, Carl Johan, men missade halva kungadömet. Prinsen, son till den "gamle" kungen, förlorade nämligen arvsrätten till kronan genom detta flagranta etikettsbrott. Se där kärleken blomma fast det kostar. Wijkmark? Någon? Fru Bernadotte visar sig nämligen dessutom vara (24 år äldre) syster till en av vår samtids stora författare, särlingen och den intellektuellt rastlöse vandraren Carl-Henning Wijkmark!

[Bilden: till höger Kerstin Bernadotte i sällskap med operettstjärnan Margit Rosengren. Hattförtjusningen slår igenom även här: säsongens kreationer förevisas, år okänt.]

lördag 28 mars 2009

Människor som minns 17: Olof Aschberg

1950-talet verkar ha varit Birgits bästa tid. Visserligen hade filmkarriären avslutats, eller havererat, vilket man nu vill, filmgagerna var borta och rubrikerna lågmälda och hon var andra gången skild med buller och brak och diagnostiserad med kräftan. Ingen drömstart för en flicka på dryga 35 år, men hon befann i sitt eget självvalda varande: hon skrev, blev publicerad, hon rörde sig fritt som hon ville in och ut ur landet, utan den borgerliga ryggsäcken av hur en kvinna bör vara, uppföra sig och säga. Hon gjorde vad hon själv ville, förvaltade sitt eget pund och sjukdomen verkade - för ögonblicket - inte accelerera.

Även om demonerna stundtals flaxade vid tröskeln var hon uppenbart socialt kompetent, tidvis kaxig och stolt, och i olika ögonvittnesskildringar från den tiden passerar hon som närvarande vid taffeln.

I sin tredje memoar Gästboken [Tiden, 1955] berättar Olof Aschberg (1877-1960) om en middag nere i Menton, franska Rivieran.

Aschberg var en framgångsrik bankman från Stockholm med uttalade vänstersympatier. Han hade tidigt kontakter med den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen och gjorde även affärer med den sovjetryska regimen i Moskva. Under 1930-talet flyttade han med familj ner till Frankrike, rörde sig i samma kretsar som Kjell Strömberg och drabbades hårt (i egenskap av rik judisk bankir) av den nazityska ockupationen med sina talrika franska medlöpare och flydde till USA.

Men nu är det oktober 1954 och Aschberg har återvänt till Sverige med sommarfäste i det sydfranska Menton i närheten av Karl Gerhards hus Fatima Morgana. Den svenska kolonin bjuds in på den lilla restaurangen Beau-Soleil i de gamla kvarteren intill hamnen och med Karl Gerhard följer hans gäst, Birgit Tengroth. I skocken svenskar skymtas även lilla Fatima, Göthe Ericsson, ekonomiprofessorn och statsrådet Karin Kock med make och Hjalmar Brantings dotter Sonja Branting-Westerståhl. Allt som allt 13 personer, varför dottern till restaurangägaren fick rycka in som nummer 14 för att inte olyckan skulle drabba sällskapet. Den lilla flickan tar snart hand om konversationen och undervisar de långväga gästerna i konsten att tillaga bouillabaisse. Hon vänder sig skeptiskt mot Birgit och säger: vous comprenes, madame?

C'est tout. Och den ljumma vinden från Medelhavet rasslar i bladverken. Bläddrar man vidare i memoarboken visar det sig att festbordets huvudfigur Aschberg är farfar till vår tids knölpåk, Robert Aschberg!

Och ytterligare en koppling kan nämnas: skådespelerskan Vera Valdor som vi tidigare funnit i Robert Taylors närhet under hans Stockholmsbesök var Aschbergs systerdotter. Han hävdar dessutom att hennes judiska påbrå i praktiken gav henne arbetsförbud under kriget då hennes filmbolag "tydligen satsat på Hitlerseger". Efter kriget lämnade hon också landet och hamnade slutligen i Mexico.

tisdag 17 mars 2009

Tengroth på tiljan 7: George och Margaret

Sedan 1937 ingick Birgit i teatersällskapet F.S. - Filmens Scen, och som bestod av fast engagerade skådisar vid Svensk Filmindustri, S.F. De hyrde in sig på fasta scener i Stockholm under vintermånaderna då filmjobben var fåtaliga och satte upp pjäser i egen regi, med sig själva i rollerna. 1938 leddes gruppen av Edvin Adolphson då man på Oscarsteaterns scen presenterade en engelsk komedi, George and Margaret.

Signaturen Philip den Magre var på plats i salongen vid premiären, och i Filmjournalen nr 11, 1938 presenteras ett tvåsidigt bildreportage kring det hela. Premiärpubliken var fulltalig, uppklädd och "redan på förhand välvilligt inställd", parkett bestod nämligen huvudsakligen av bekanta och goda vänner till skådespelarna och applåderna hördes regelbundet under spelets gång.

Pjäsen beskriver förvecklingarna i en dåtida kärnfamilj med Bullen Berglund och Gull Natorp som föräldrar och med Sture Lagerwall som son i huset. Denne hade tydligen en strålande kväll då han mer eller mindre kunde spela sig själv med full bravur. Recensenten antyder kanske att Lagerwall gjorde det lite enkelt för sig i all sin yvighet. Hans syster gestaltades av Birgit som "var sötare och charmfullare än på länge".

[På bilderna ses Birgit med två pekande medspelare: Sture och därunder Åke Ohberg.]

Även om uppsättningen tycktes tappa något i tempot efter pausen var det summa summarum en lyckad skrattfest. Och direkt efter föreställningen sjösattes också nästa föreställning! Eftersom Adolphson råkade fylla 45 samma kväll firades premiär och jubilar i ett och samma svep vid framdukat bord i foajén efter ridåfallet. Här minglade huvudstadens kändaste teaterkvinnor i vackra kreationer, här reste sig männen och höll "vackra tal".

Men utifrån vår synvinkel utvecklades det största dramat kanske vid sittande bord, förmodligen utan repliker men säkerligen med menande blickar och höjda ögonbryn hos de införstådda. Vid festbordets ena kortsida satt nämligen fru Adolphson, norskan Mildred Folkestad, mor till Edvins barn, och sex placeringar till höger om henne längs långsidan Adolphsons älskarinna sedan flera år, ensemblemedlemmen Birgit Tengroth.

Den med goda ögon kan se Birgit på fotografiet från bordet med ansiktet diskret halvt bortvänt rakt under serveringsdamen som syns på höger sida, fru Adolphson närmast kameran med fläta över skulten. Vem av de två som är mest besvärad återstår att reda ut, här möts i alla fall inte deras blickar. Däremot verkar Sture Lagerwall girigt sukta tvärsöver bordet.

Den strålande blick som däremot möter oss, tittarna, rakt genom vår tids scanner och förbi ett drygt halvsekel, direkt under den inklippte Edvins lyfta vinglas och med det egna nubbeglaset frejdigt höjt i vänster hand är den självlysande Karin Kavli - tvärtemot vad den blicken antyder spelade hon husa i pjäsen. Tur för fru Adolphson att hon inte hade den kvinnan att slåss emot.

söndag 15 mars 2009

Boenden 8b: Norr Mälarstrand 76

Knappt har vi lokaliserat Tengroths första egna boende till Norr Mälarstrand och stått utanför entrén och spejat uppåt fasaden förrän veckopressen kommer till vår hjälp!

I Filmjournalen nr 49, 1934 slås nämligen porten upp och den unga, ja nästan mycket unga, filmstjärnan öppnar dörren till sin lägenhet i ett tidlöst hemmahos-reportage. Texten har rubriken Besök hos Mörköga, vilket kommer sig av att detta var Tengroths rollnamn i filmen Sången om den eldröda blomman som just gått upp på biograferna. Den samtida kritiken kunde i den nya filmen se att Birgit fick visa mer än tidigare av sin potential i det dramatiska utspelet, och tidningens reporter kan inte nog uttrycka sin glädje över att se unga fröken "uttrycka så djupa affekter som besvikelse, förtvivlan och en gränslös ensamhet." Det låter nästan kusligt likt en spådom.

Men där är hon ännu inte. Unga fröken Tengroth, 19 år, slår upp dörren till sin enrummare med ett brett leende. Visserligen delar hon den med sin syster (som vi tidigare sett i telefonkatalogen), men systern har lämpligt nog lämnat våningen inför fotosessionen, vilket ger rummet ett något luftigare intryck.

1934 var detta fortfarande att betrakta som utkanten av Stockholm, det som numer kallas Rålambshovsparken var vid denna tid en samling skjul och nergångna verkstäder. Men staden växte, snabbt, och många av tidens unga garde samlades i dessa kvarter: Hasse Ekman bodde tidvis här, författaren Gösta Gustaf-Jansson förlade flera romaner till dessa sina hemkvarter. Här fanns uppenbarligen en dynamik som nu ett halvt sekel senare mer kan ses halvslumra bakom tunga, och definitivt slutna, tegelfasader.

Fröknarna Tengroths våning har adress Norr Mälarstrand men lägenhetens tre fönster vätter mot Sven Rinmansgatan men så nära att man kan se ner mot Riddarfjärden, Västerbron och den blivande parkytan. Birgit tar alltså emot och förevisar våningen klädd i en chokladbrun vardagsklänning och poserar så gott det låter sig göra. Detta är "en bostad för en sund, rejäl och litet kärv ung dam" som reportern konstaterar. Vad nu detta betyder.

Stilen? "Av inredningen var en del tydligen nyförvärvad och nyfabricerad - en modifierad, opretentiös funkis - en del äldre. Erfarenheten har ju visat, att antikt och modernt går tillsammans mycket väl. Så är det här. En personlig smak förenar allt till en helhet."

Detta är skrivet 1934. Går man vidare i Filmjournalens kommande årgångar kan man lära olika saker: dels att Birgit inom kort flyttade till en annan våning längs Norr Mälarstrand, dels att Edvin Adolphson, som hon träffat i och med den Den eldröda blomman och vars unga älskarinna hon snabbt blev, bodde bara ett par gator därifrån. Dramat kan rassla igång, mer om detta vid ett senare tillfälle!

söndag 8 mars 2009

Omläsning 6: Än lever häxan

"Det är nu en gång så: antingen har man något i huvudet eller också något på det. Själv använder jag aldrig hatt."

I början av 1951 började Tengroth skriva krönikor i veckotidningen Året runt, kontakten hade förmedlats av Albert "Abbe" Bonnier himself som uppmanat henne att skriva ett kåseri på försök. Denna försökstext presenterades sedan anonymt för chefredaktören Sven Broman som genast nappade:

Uppdraget gällde att skriva för kvinnor om kvinnor under rubriken 'I förtroende'. Det lät både närgånget och pretentiöst. Jag slog ifrån mig med båda händerna. Att så där varje vecka lägga sitt sprittande hjärta på tidningsdisken! Men redaktörer är som bekant listiga djur. Jag skulle få skriva vad jag ville. Vad jag ville året runt. Det kan man kalla carte blanche,

beskriver Birgit själv det hela i förordet till den volym, kallad Än lever häxan, som kom 1952 och som innehöll ett urval av hennes texter från det första året.

Och minsann skrev hon också precis vad hon ville, och hon är alldeles förtjusande. Det är rent och skärt lustskrivande. Motiven och inspirationen hämtas ur hennes eget liv, vad hon läser, ser och hör, bekantas funderingar och later. Hon är raljant och häcklar osentimentalt den rena dumheten, den enfaldiga aningslösheten, vare sig den nu uppenbarar sig i manlig eller kvinnlig skepnad. Det säger sig självt att texter av den här karaktären i många fall till sitt innehåll åldras snabbt och så är det väl i flera fall också här, men det goda humöret och formuleringsivern - som stundtals gör att hon nästan snubblar över orden - gör att man har svårt att sluta läsa. Man och kvinna lever sina liv, i parallella spår, och bådas värde skall vårdas och aktas, det är Tengroths absoluta övertygelse. Ojande och klagande medsystrar har ingenting här att hämta. En kvinna som tröstäter sig ful och tjock är inte ett dugg bättre än en man som skåpsuper, den misshandlande mannen är förresten även han misshandlad. Men den karl som fegt smiter ur ett förhållande för att slippa bråk och uppträde gör inte heller rätt för sig: "som att smita från en restaurangnota och kalla köksmästaren hysterisk, när han vill ha betalt". Den socialt inkompetente man som drar sig undan middagen för att lyssna på radio (detta är 1950-tal) kunde lika gärna stå bakom gardinen och fumla med morfinsprutan. Den före detta teaterkvinnan har nog sett ett och annat. Och glöm inte: kvinnor är intoleranta och självgoda! Birgit fäktar vilt och man kan nästan se henne sitta vid skrivmaskinen med ett skevt leende. Blicken fästad på papperet i valsen, högerhandens fingrar knattrar fram nästa salva medan vänsterhanden gräver i det halvtomma cigarrettpaketet efter nästa cigg.

Här väver hon in trådar från sitt liv inom filmen, inte alltid så skimrande. Hon skissar sin barndom, det samtida Paris, sjukdomen. Hon hyllar de annorlunda, det udda, själva rörelsen:

"Kvinnor är bestämt mera än männen födda resenärer. Vi är vana att underkasta oss, att finna oss tillrätta. Vi har inget tyngande bagage av vanor med oss genom livet; bråkiga och pratsamma som vi är kunde man tro att vi första gången sett dagens ljus på en larmande perrong med virriga avskedscener och skrikande bärare ... Vittringen av äventyret färgar [kvinnornas] kinder röda och tänder en rovdjursglimt i deras blick."

Sedan vänder hon sig mot mannen intill och trycker tummen rakt in i hans öga: "Mannen tillhör sniglarnas släkte, som bär eller skulle vilja bära sitt hus på ryggen."

Och slutligen: vem är då häxan? Tengroth själv? En kvinna blir olycklig när hon tvingas rätta sig efter mannens kynne, summerar hon, hon förlorar kontakten med det kvinnliga väsendets dolda djup. Spak, tråkig och förtvivlad, så vill mannen ha henne! Skriver Birgit. Men den kvinna som blir medveten om sina resurser blir av bara farten en källa till oro för sin omgivning, hon vill styra och ställa, skapa om männens värld. En sådan kvinna blir lycklig.

"Då blir hon häxa".

torsdag 5 mars 2009

Birgit minns: Colette

I en krönika i Året Runt nr 47, 1973, "Geniet har inget kön", funderar Tengroth kring talesätt där det ena könet jämförs vid det andra och hur sådana uttryck skapar obehag hos den det drabbar, dumt tycker Birgit och inleder med en kort betraktelse av manhaftighetens främste kvinnliga representant, den israeliska premiärministern Golda Meir.

Sedan kontrasterar hon med motsatsen, "kvinnan som kissekatt": Colette som detta år skulle ha fyllt 100 år. Colette, den urkvinnligaste av kvinnliga författare, som skildrat som ingen annan - enligt Birgit - kvinnans innersta väsen och natur. Med anledning av detta minns hon sitt besök hos den halvt förlamade gamla damen, som skildrades i förra inlägget, hur Colette kröp intill som en grå, jasmindoftande liten pudel. "Kvinnodjur in i det sista". Dock gav hon även intryck av robust bondkvinna med en blick "så stark att den kunde knäcka nötter":

Många år senare fick jag höra om Colettes replik när någon som läst hennes senaste bok sade att hon nu hade motbevisat tesen att kvinnor inte har geni: "Kvinna, jag? Har ni inte ögon att se med?"