tisdag 28 december 2010

Filmvärldens friska fläktar: ny Tengroth-film i butiken!

Knappt har man hunnit lägga undan dvd-versionen av filmen Dollar förrän nästa nyutgåva dyker upp! Plötsligt visar det sig nämligen att ytterligare en Tengroth-film getts ut kommersiellt, dessutom för ett halvår sedan. Vilket avslöjar en märkvärdigt haltande omvärldsbevakning på den här sidan. Hur som helst rör det sig om den av Ivar Johansson regisserade Oss baroner emellan från 1939. Lite otippat kanske, den är väl knappast att räkna till klassikerna och att namn som Thor Modéen och Adolf Jahr i denna vår tid kan förväntas ge pengarna tillbaka är i alla fall för undertecknad minst sagt tveksamt. Men någon kan antas ha tänkt till och bolaget Sandrews är värd all respekt för detta eventuella vågspel.

Utgåvan ingår i alla fall i serien Sandrews Filmpärlor och är vad jag kan förstå den fjärde av Tengroths filmer som nu finns tillgänglig ute i butikerna. Huruvida filmen verkligen är en pärla får jag återkomma till så snart jag hunnit forcera vintervallarna till en välsorterad filmbutik.

Rapport kommer inom kort!

fredag 10 december 2010

Birgit träffar folk: Jean Cocteau

1955 är Birgit på plats i Paris, lagom till det lokala spektakel som det tydligen vid denna tid innebär att den Franska akademien utökas med ytterligare en medlem. Denna gången gäller det författaren med mera med mera, ja - han rörde sig inom nästan alla kulturella grenar som fanns, Jean Cocteau.

Cocteau var ju större än stor, och Tengroth skildrar i ett skrivet porträtt, publicerat i Vi 1956, nr 2 hur Paris mer eller mindre står på tårna när mannen ska in i Akademien. Symboler! Ränker! Snacket på stan! Alla är där! Men Birgit är ju inte den som är den: hon ringer upp och beställer tid för intervju. Två gånger får hon vända, då missförstånd skett och legendens talföra husa får avvärja det hela. Tredje gången får hon sätta sig ner med Författaren, men hon vinklar resultatet av sina ansträngningar på ett lite spännande sätt: för varje vända till bostaden krymper Cocteau något, våningen blir en allt mindre tvårummare. Tomrummet mellan det offentliga trummandet och mannens egen uppenbarelse allt större. Hon står i rummet och betraktar honom men ser tillslut bara det som den ena sekunden ter sig som ett litet barn för att i nästa gestalta sig likt "en torkad mumie".

Arsenalen av frågor i reporterblocket kokas inför hans fötter plötsligt ihop till en enda: Monsieur, är ni en lidande pajas eller en okänslig martyr? Men den frågan är i sammanhanget omöjlig att ställa och hon viker ihop papperet och gömmer det i kappfickan. Hon lyfter sakta blicken över hans axel och ser därbakom det enda i rummen som andas verklighet: husan Odettes toffelhasande reumatiska gång. Det som tycks vara här och nu.

Ett strongt reportage blev det, det som Tengroth satte ihop. Återfinns lättast i volymen Njut av livet, Madame! där det ingår. På bilden: vår Birgit med Legenden, tredje vändan, samt det lätt makabra fårhuvud som prydde sin plats på ett bord i våningen, ett slags nav kring vilket berättelsen rörde sig.

tisdag 30 november 2010

Dollar [1938]

Svensk Filmindustri har plötsligt tagit ett friskt initiativ, en helt vanlig vardagskväll står den nya filmboxen Ingrid Bergman volym 1 i filmstället inne hos den lokale bokhandlaren. Och som innehåller fyra svenska mer eller mindre heta filmklassiker, inspelade under 1930-talet. Skulle det nu inte vara nog så finns redan box nummer 2 ute, men den kan vi i detta sammanhang lämna helt åt sidan. Det visar sig nämligen att ettan innehåller inget mindre än Gustaf Molanders Dollar med - just det - Birgit i en av huvudrollerna!

Filmen är förståss Molanderskt gedigen och...ja, trivsam. Intrigen är ett, ska vi säga tidstypiskt, drama ursprungligen författat av Hjalmar Bergman, författaren. Här är teaterstycket överfört till film av änkan Bergman som vid denna tid arbetade inom filmindustrin. Hon knåpade ihop manuset sedan ett tidigare försök av bl. a. Weyler Hildebrand refuserats av SF. Det är ett porträtt av tidens överklass, eller i alla fall burgna medelklass, som lever ett svävande liv mellan pokerborden, storföretagens styrelserum och våningar med öppen planlösning. Tre unga par, sedan länge bekanta umgås hela tiden, spelar förälskade i varandras partners och skickar ekonomiska bidrag mellan hushållen när någon hamnar i knipa.

Det ska väl på en gång sägas att filmens manus ger Ingrid Bergman i rollen som den lätt olyckliga men välformulerade skådespelerskan Julia Balzar ett klart företräde framför sina medsystrar, med sin odiskutabla esprit lyser hon filmen igenom. Men Birgit Tengroth i rollen som den mer vagt husmoderliga fru von Bathwyhl gör bra ifrån sig med ett friskt och rappt munhuggeri kontra Bergman, så njutningsfullt framfört av båda parter att det är som att filmen är på riktigt, nämligen att de båda har mycket svårt att stå ut med varandra. De fyller rollerna rätt muntert med allt de har att ge. Den likhet mellan dem som samtiden observerade är här tydligt manifesterad, även om Birgit vid denna tid mer tedde sig om en bredare variant av Bergman, eller om det var tvärtom: att Ingrid var en slankare version av Tengroth.

Den tredje väninnan spelas av Tutta Rolf som är genomgående hysterisk och går på hysteri filmen igenom. När de tre paren efter halva filmen lämnar Stockholms mondäna miljöer för ett friskare (utomhus-)liv uppe i Åre förirrar sig lilla Tutta ut på kalfjället i snöstorm, rasar nerför ett stup, räddas av tre skidande vaksamma samer i traditionella långrockar och forslas sedan hem till högfjällshotellet i en avlägsen amerikansk släktings bil som just då råkar köra förbi på den vindpinade vägen, assisterad av sina två svarta betjänter! Denna etniska mix gör sitt jobb utan krusiduller, t. o. m. samerna lyder fogligt amerikanskans engelska kommandorop.

De tre damerna får genomgående tillfälle att visa upp sig i tjusiga kreationer, på kvällarna är det nämligen alltid högtidsdress på hotellet. Och de tre männen bröstar sig i snajdiga skidjackor av tidlöst snitt. På herrarnas sida får man säga att spelet är genomgående bra, Kotti Chave sliter frisyren i svettig ångest, Georg Rydeberg är för en gång skull en samlad och mogen man medan Håkan Westergren förvisas till en lika yvig och halvklok rolltolkning som fru Rolf. Och mitt i allt detta skrider den evige Edvin i vargskinnspäls som traktens ståtlige och handfaste läkare, tillika föreståndare på det lokala sanatoriet. Och nog kan man skymta att Birgit när intrigen utspelar sig i bildens andra kant söker Adolphsons manliga blick. Det fanns ju en verklighet också utanför Råsundas kulisser. Och med Bergman i närheten gällde det nog att vakta sitt revir.

Detta var Birgits fjärde samarbete med Molander, återstod ett. Det kan också nämnas att Bergman, regissören, så sent som år 2000 nämnde Dollar som en av de filmer som påverkat honom i hans syn på sitt arbete, som ett exempel på Molanders "perfekta" och "balanserade" filmkonst.

torsdag 25 november 2010

Samtida variation: Ulla Billquist

Idag stannar BigganBlogg upp, mitt i steget, vid nyheten om att den nya Ulla Billquist-boxen äntligen kommit ut: ett praktverk sammanställt av Lasse Zackrisson, och just denna torsdag recenseras den av Martin Nyström i Dagens Nyheter.

Det finns inga (kända) kopplingar mellan vår hjältinna och Billquist, förutom att den populära och multibegåvade sångerskan dog bara några år innan Tengroths kompis Hasse Ekman skrev manuset och sjösatte filmen Flicka och hyacinter, Birgits sista filmroll. Och det känns nästan lite sorgligt att gena hem längs Olofsgatan downtown och samtidigt nynna en tidlös Ulla-sång för att besvärja mörkret några våningar upp medan klockan slår hel nattimme därborta i Adolf Fredriks kyrkotorn.

Fotografiet här intill, som säger mer än tusen ord, är taget av Billquists tredje och sista make, Gunnar Hahn. Tillika musikant och kompositör. Däremot förmodligen inte hennes sista kärlek. Någons namn var Alex.

fredag 5 november 2010

Omläsning 8: Njut av livet, Madame!

- Jag ägnar mig inte mer åt film och teater. Jag skriver lite.

Ett replikskifte på Östermalms pastorsexpedition, noterat av Tengroth i sin åttonde bok som släpptes 1956. Man kan väl se ordet lite som lite av ett understatement, det här var en period då den hyfsat nyblivna, och ännu sökande författararinnan var högproduktiv.

Boken Njut av livet, Madame! [Wahlström & Widstrand, 1956] är, liksom flera av hennes tidigare titlar egentligen en klippbok, komponerad av artiklar hon redan publicerat i veckopressen, Vecko-Journalen och Året runt. Dessvärre kläddes den i något som måste vara tidens kanske gräsligaste omslag, om det handlar enbart om dålig smak eller ett slarvigt hastverk vill jag låta vara osagt. Ingen "konstnär" är angiven. Tur för den. Men bortsett från det, så inleds boken med en längre och förmodligen nyskriven titelnovell, ett reportage får man väl kalla det från den lilla restaurang som Birgit frekventerade under en längre Parisvistelse, här kallad Félix Bar, nere på rue Nicholas. Det är en novell om ensamheten, den inre såväl som den yttre, och den rör sig egentligen bara mellan de två hållpunkterna: bistrons olika levnadsöden och Tengroths eget hotellrum mer eller mindre tvärs över gatan. Här är nätterna extra svarta och ogenomträngliga, en återfunnen Jesus böjer sig ner över kvinnan på golvet och pillar eftertänksamt i såren, här pratar människorna inte med varandra utan för sig själva, bakom den [någorlunda] korrekta hållningen hukar hos alla enbart nödtorftigt dränkt förtvivlan. Och efter varje avslutad kväll återstår enbart väntan på ytterligare en morgon som bara leder till en ny stum kväll.

Boken är indelad i sektioner, efter den inledande novellen följer två partier från Paris och Rom, befolkade med kulturellt högvilt som Tengroth sökt upp och intervjuat. Det är tidens stora i den kontinentala parnassen, men inte skyggar Birgit inför sådana! Hon vet minsann hur man hanterar dem och stiger självklart över trösklarna in i texterna med rak rygg och reportagen blir lika mycket skärvor av hennes eget självporträtt som en gestaltning av de främmandes våningar och de beläten som rör sig därinne. Många av de storas namn har väl i ärlighetens namn nog fallit ur det allmänna medvetandet sedan dess, i alla fall här uppe i norr, men hennes porträtt av den unga Sagan, ung och bortskämd och fortfarande aktuell, måste vara på pricken.

Samlingen avslutas med den texten Varför jag blev katolik [ursprungligen från Året runt] där hon ger sig kast med att försöka beskriva sin, vad det verkar just genomgångna konvertering. Frågorna är brinnande aktuella för henne och hon vet att det inte går att beskriva en rörelse i vatten eller temperaturskiftningen i en svag luftrörelse, istället bygger hon upp det hela kring vardagliga, halvt obemärkta ögonblick som steg för steg leder henne tillbaka till den tro som en gång var så självklar, men som under resans gång fått åtskilliga törnar. För här hymlar hon inte, om hon någonsin gjort det, hon håller fast läsarens blick, utan åthävor, nästan lite självklart och nonchalant, medan hon fimpar cigarretten under vänster skosula.

Hursomhelst så visade hon här en naturlighet och chosefrihet som till och med fick hennes gamle vedersakare Sven Stolpe, som ett halv decennium tidigare rasat över hennes infama snuskigheter, att lyfta hatten och buga. Han snodde dessutom hela novelltiteln rakt av till en samlingsvolym med texter han ungefär samtidigt satte ihop kring temat katolska trosupplevelser, i gränslandet mellan det illegala och det tillåtna. Plötsligt stod de båda på samma sida vägen.

tisdag 12 oktober 2010

Kristoffersson, fotograf

Om man skulle fortsätta på de två senaste inläggens tema, och försöka knåda ihop dem, så skulle resultatet kunna bli som det här: ett fotografi av K. G. Kristoffersson i anknytning till filmen Sonja!

I Filmjournalen nr 6, 1944 startar en ny följetong: Sonja. Man har nämligen låtit en kvinna vid namn Sonja [sic!] Sjöstrand ställa samman en prosaberättelse baserad på filmmanuskripet som i sin tur baserats på Herbert Grevenius tidigare skådespel, och från och med detta nummer kommer berättelsen spridas ut i nummer efter nummer - allt till läsekretsens glädje. Man betonar också att Grevenius själv har granskat det hela, och därigonom godkänt resultatet.

Birgit Tengroth har enligt en samstämmig kritik gjort en av sin karriärs bästa prestationer som Sonja

konstaterar tidningen i sin presentation. Till detta lägger man alltså Kristofferssons porträtt som fint fångar vemodet, skörheten och eftertänksamheten hos Tengroth, liksom den Birgit som stundtals brinner innanför ansiktsdragen. Fotografens alster har ju tidigare visats upp i dessa spalter, och på hans fotokonst finns ingen anledning att klaga. Verkligen inte.

Däremot finns för tillfället inget att berätta om mannen, utredning pågår. Lite senare, i mitten av 1950-talet gav han ut fotoboken Hon, kameran och jag: hur man fotograferar flickor [Nordisk rotogravyr, 1955] - och det låter ju något det! Men tittar man på Kristofferssons bidrag till det i normala fall anständiga kändisplåtandet så anar man att det knappast finns något ohälsosamt att hämta i flickfotograferandet. Där känner man sig trygg. Kanske kan det bli ytterligare granskning av fotografens bidrag till världsarvet, så småningom.

fredag 8 oktober 2010

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.

fredag 1 oktober 2010

Boenden 6c: Styrmansgatan 39

Filmjournalen kan man alltid lita på, i sökandet efter Tengroths lyor runt om i staden så läggs ytterligare en pusselbit till mönstret i nr 5, 1943 där man under rubriken Ung dam...går mot ny vår på nytt besöker våningen på Styrmansgatan. Vi har varit vid porten nr 39 flera gånger redan, men nu får vi också veta att fröken Tengroth håller hus två trappor upp och att hon förfogar över tre rum. Fint värre alltså, i anständiga kvarter.

En mängd bilder publiceras, tagna av fotografen C. G. Kristoffersson, där Birgit klätt sig i ny jacka och naturligtvis chica långbyxor. Något har hänt med den unga skådespelerskan, skriver reportern Arne F., det har kunnat märkas i hennes senaste filmer Kan doktorn komma? och I brist på bevis: hon har fått en ny nerv i sitt spel efter en period av slätare roller. Vilket hon också säger sig själv ha märkt av: hennes egen förklaring är att självkänslan har ökar, hon agerar ut, lever mer ohämmat framför kameran. Det har liksom lossnat för henne och hon längtar efter att samarbeta med duktiga personinstruktörer och nu närmast spolingen Hampe Faustman, vars manus till Natt i hamn hon ligger och poserar med i den blommiga soffan i lägenhetens lilla "manuskriptvrå". Den filmen blir snart hennes nästa huvudroll.

I övrigt utvecklar sig reportaget till en från denna epok bekant sammanfattning av de mest skilda intressen och en studie i okonstlad charm och tjuskraft: de bruna ögonen som håller fast den hon talar med, den infallsrika och snabbtänkta konversationen som hoppar nyckfullt och halsbrytande mellan alla möjliga ämnen, de försåtliga fällor som Tengroth lägger ut för att få den andre på fall. Och hon läser allt, nu Hesses Stäppvargen och Martin du Gards Släkten Thibault, hon sitter nätterna igenom och diskuterar med "iderika människor", röker, pimplar kaffe, bär hem blomster men skyggar för swing och hot jazzmusik. Om hon inte får dansa, vill säga.


Hon är på en gång ordentlig och bohemisk, impulsiv och medveten om sina motiv, en förbryllande blandning av pojkaktighet och kvinnlighet, full av infall och filosofisk, romantisk och vardagsförnuftig

sammanfattar reportern och känner sig nog en smula yr och vimmelkantig när han omsider går de två trapporna ner till gatan igen. Förmodligen också en smula uppspelt efter att ha fått sig en sådan hetsig omgång.

måndag 30 augusti 2010

MåndagsSpill

En alldeles vanlig glåmig och stillastående måndagmorgon vid köksbordet med rumsvarm yoghurt och prassel från morgontidningen, straxt innan huset börjar röra sig på allvar. I detta nu stiger Birgit Tengroth oväntat över tröskeln in från hallen, går bortvänd längs bänkskivan och drar med fingertoppen ett streck i fettet på spishällen. Så är hon borta, knappt en förnimmelse finns kvar och Ulrika Knutson fortsätter - som om inget hade hänt - att från radion i Kulturnytts morgonsändning recensera Sigrid Combüchens nya roman Spill - en damroman (Norstedts, 2010) som just kommit ut.

Romanen som verkar vara mycket komplex och synnerligen innehållsrik, handlar bland annat om kvinnan Hedda, som i under 1930-talet, bland mycket annat, gör några inhopp som filmaktris "i skuggan av Ingrid Bergman och Birgit Tengroth", som Knutson säger. Och under berättelsens gång målar uppenbarligen Combüchen en mycket trovärdig, medryckande, för att inte säga gedigen bild av tiden med dess färger och klanger, värderingar, normer och trots. Kanske har Filmstaden här fått sin berättelse, kanske har Birgit fått en biroll som romanfigur. Spanar man sedan runt bland de där prassliga tidningarna så står det snart klart att boken hyllas överallt, även av excentriker som Martina Lowden och Mats Gellerfelt. Unisont klingar hyllningskören så nog verkar Combüchen ha fått till en riktig fullträff!

måndag 16 augusti 2010

Parisoperan, ett (kärt) återbesök

Det har just gått upp en film på biorepertoaren, i alla fall i Stockholm, som i dokumentär fullmatad form visar livets olika sidor vid Operabaletten i Paris: La Danse av veteranen och filmaren Frederic Wiseman.

För den som till äventyrs redan hunnit se filmen och vill veta mer, eller för den som är nyfiken inför kvällens föreställning, eller om man rentav vill slippa gå ut men ändå få snusa in atmosfären bakom institutionens lyckta dörrar kan jag rekommendera Tengroths skrivna porträtt av sin gamla klasskamrat Ellen Rasch, som gjorde karriär i Paris. Skrivet i och för sig för ett drygt halvsekel sedan, men konsten är ju evig.

Som tidigare sagts: ursprungligen ett reportage i Vecko-Journalen 1952 plockades texten senare med i samlingsvolymen Livs levande. Mycket läsvärd. Naturligtvis.

måndag 2 augusti 2010

Atlantäventyret - no, sir!

Den glade cineasten kanske kikade lite extra på filmaffischen som prydde förra inlägget, och fastnade förmodligen rätt omgående vid kvinnan i röd klänning längst fram med nästan faraonskt egyptiska drag. Även Edvin Adolphson hade uppenbarligen fastnat där. Så styrman han är och kanske borde vara uppe på bryggan istället.

Sommartider kräver sommarnöje, och det är i detta sammanhang Manstad skrider in i fartygssalongen. Jag kan inte låta bli att visa den rödklädda en face, en porträttstudie från filmarbetet, samtidens förmodligen stiligaste skådespelerska: Margit Manstad. Som kunde bära upp farliga roller så att alla skrupler omgående hivas ut över ångfartyget Kungsholms reling! Ladies and gentlemen: Rita Grey, kvinna med tunga kriminella böjelser. Nu handlar det om list och rackarspel, det vi alla längtar efter. Nog är det tur att lille Tusse Telmi, operettstjärna i Tengroths gestalt genomskådar det hela!

fredag 16 juli 2010

Atlantäventyret - yes, sir!

Ett ord, en nick, en kyss, en vänlig blick, ett leende,
när man är kär - ja, det är det som lär oss vårt beteende.
Ty jämt och ömt vi alla har oss drömt en vän att hålla av
och tvenne i förening, det är livets mening, och vart hjärtas krav!

Även Du har nog en kärlek att förklara... Oh, yes sir!
Tror Du att hon lika ömt skall den besvara... Oh, no sir!

Jag har drömt och jag har längtat,
jag glömt sorger och besvär,
jag har hoppats, trott och trängtat,
som man gör när man är kär...

Är du säker på att hon ej håller av dej... Oh, yes sir!
Låg det inget i de blickar, som hon gav dej... Oh, no sir!

Men kärleksglöden tänts i lågor,
hjärtats alla tysta frågor
vaknar och ger dej
tro på din tur ändå!

Ty i livet kärleken är största gåvan... Oh, yes sir!
Och den skänker oss en salighet från ovan -
ja, om hon vill ha mej kär!


Se där - texten till Yes, sir - no, sir! Lyrik med lite patina, kanske. Skriven av gamle bekantingen Åke Söderblom 1933 till musik av Jules Sylvain. Och som vi vet sedan tidigare framförd av Birgit och Valdemar Dalquist under bararbete i filmen Atlantäventyret. Tyvärr verkar det som att sången aldrig spelats in på skiva - trots att den levereras helt övertygande och med fart och fläkt av artisterna! Filmen producerades under 1933 och skulle bekräfta bilden av Tengroth som stigande stjärna. Minst sagt. Får man väl säga.

Men nu är det tidigt 1934.

I mellanrummet mellan inspelning och premiär har den unga skådespelerskan stuckit iväg till fjärran metropoler: London (debut) och Paris (återbesök). Hon har ju jobbat mycket under året, och har förmodligen en del pengar i handväskan. När flygplanet dunsar ner på Bromma flygfält och ledigheten så att säga är över står Svensk Filmindustris reporter beredd att fånga in unga fröken Tengroth redan när hon stiger ur flygmaskinen. Den hastiga intervjun presenteras sedan i det välmatade filmprogram som finns tillgängligt när filmen sedan får sin premiär i början av februari.

Röd om kinderna, hon har ju ännu resan i kroppen, redovisar unga fröken sina upplevelser: varuhusen och de nya modeintrycken, engelsmännen är stiligare än fransmännen minsann och det nya i hattväg är att hatten skall skjutas upp i pannan, inte dölja ena ögat som Birgit trodde när hon for iväg. "Precis som vi hade 1929." Men uj vad fula mannekänger man har i London! Och dansbarnet Birgit har också noterat att på dansgolvet är tangon favoriten.

Men allt är inte bara nöje, även om hon betonar att arbetet är det stora nöjet. Hon har sett film och sprungit på teatern: "En filmstjärna måste alltid utvecklas, lära, lära och lära för att kunna ge något nytt, utveckla sin typ, jag antar Ni förstår vad jag menar. Men just det att se så mycket nytt, studera på främmande ort, det är vila för mig!"

måndag 5 juli 2010

Adolphson junior

En sommarreflexion au passant - i aftonsvalkan mellan middagens retsina och den påföljande afton-Bolgarellon: långt ut i fjärran grönska har jag burit med mig semesterns enda lyssningskonfekt, Olle Adolphson-boxen Tystnaden smyger som en katt..., Kjell Andersson och Jan Bruérs fullständigt mästerliga sammanställning av trubaduren Adolphsons produktion. Här trängs känt och okänt, udda såväl som apart i det öppna husets tambur på väg in mot festen i salongen därinne. Här passerar så gott som alla uttolkare, drinkare och poeter som åtminstone vi som var med minns från förra seklets sista fyra decennier, i en enda lång vindoftande rad.

Vad har då detta med Tengroth att göra? Jo, med tanke på att Olles far Edvin mellan alla engagemang lika ofta som han satt hemma och jollrade med lille Olle sprang uppför trapporna på Norr Mälarstrand - i full position, så att säga. För att otåligt banka på unga Birgits dörr. Säkerligen var det inte en hemlighet i tiden, så öppen Birgit långt senare skulle vara i sina egna skrifter och även Edvin berör ju saken i sina minnen. Säkert nådde vetskapen även inom familjens väggar, lika säkert som Adolphson senior nog barskt kunde sätta gränser och markera att detta är mitt, och bara mitt!

Lyssnar man igenom boxens alla hundratals inspelningar och visor känns det lite konstigt att man ändå hamnar i en av de mest kända och spridda, visan Trubbel. Säg, skulle inte dessa rader lika väl kunna beskriva ett övergivet och vilset litet barns upplevelse av ett undanglidande och ljusskyggt varande hemmavid:

Det börja med att du bedrog mig med en annan,
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän.
Tills du bekände att han givit dig på båten,
då blev det dödstyst här i trädgården igen.

Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad,
han hade lekt med dig, med oss ett litet slag.
Och jag, jag kände det som även jag var ratad,
jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag.


Det må vara med det hur som helst, men Olle var sex år när Birgit dumpade farsgubben och måste nog noterat den oro som finns i ett hushåll när ingen vet när och hur han kommer hem nästa gång. Och sedan gick vidare. Och hur tänkte Birgit ner hon kom tillbaka i det sena 1950-talet från kontinentens Paris, riveria och Rom och allt oftare hörde unge Olle på radion och från stans alla krogscener?

Utöver detta är Olle Adolphson så klart alldeles lysande på egen hand.

tisdag 1 juni 2010

Kaputt, Biggan?

Visst är Tengroth död. Sedan länge, men det här är inte rätta stället att sätta punkt vid den resan. Inte heller att markera var det hela slutade, även om det redan blivit antytt. Tengroth har själv skrivit att hon föredrog att lägga en röd ros på gravar, varken mer eller mindre. En djupröd ros mot den bleka snön eller den torra jorden. Och rosor har hon fått. Ibland. Inte heller hennes fel att liken sedan dess lagts på hög mellan henne och den efterlängtade vyn ut över den glittrande Saltsjön.

Dock skrev hon tidigt om döden, lika nära som vålnaden andades mot hennes ansiktshud i alla hennes mörkaste stunder. Alltsedan sjukdomsbeskedet en gång kom under hennes korta boende i Amerika. "Kanske behöver du inte ta ut skilsmässa", som hon sa till Krag, "kanske räcker det med att du väntar lite".

I Året runt, nr 38, 1957 skriver hon om den italienske författaren Curzio Malaparte, född Kurt Erich Suckert. Denne "världberömde författare och journalist" hade dött samma sommar. Svårt sjuk hade han iscensatt sina sista stunder i en artikel, inifrån ett syrgastält! Han skrev reportaget i maj - om sig själv - och somnade slutligen in först i juli, inte fridfullt utan i dödsångest. Vad kan vi lära oss av detta, undrar Birgit? Jo, att "cynismen inte håller som livsåskådning".

Malaparte, en pseudonym, som en gång valdes eftersom Bonaparte var upptaget sedan länge, var även reporter. Enligt Tengroth "det andra världskrigets oöverträffade reporter"! Och med ett öga för de träffande detaljerna och det öppna lidandet, brutaliteten, vanmakten och den ödesbestämda förnedringen. Och just i år ger Bonniers ut Malapartes storslagna reportage i "krigsboken" Kaputt (Bonniers, 2010), där han som korrespondent på den tyska [och italienska] sidan under fälttåget i Ryssland skildrar upplevelser längs hela fronten, från Karelen i norr och hela vägen söderut.

Kaputt kom för övrigt ut första gången i Sverige redan 1948, också då på Bonniers förlag, i en annorlunda översättning än årets. Så förmodligen var det i den formen Birgit stött på Malapartes opus, om hon nu inte tagit sig an den i någon kontinental form. Orädd som hon var.

Lite oväntat berättar Malaparte i boken också om ett nedslag i Stockholm på vägen tillbaka hem med besök på Valdemarsudde med självaste Prins Eugen på plats! På samma plats där Birgit en gång stod och poserade med prinsen. Så knyts alla trådar samman i Birgits krönika om den då just avlidne italienske journalisten.

söndag 30 maj 2010

KG, flygeln och Madame!

Genom vännen Fredrik, någonstans där ute, har BigganBlogg fått kunskap om ting som inte tidigare var kända. Stort tack. Fredrik, för dina kommentarer. Det känns lite ovant, det må man säga. Men låt oss nu smaka på godiset!

Karl Gerhard, den ömsint Store, den frejdige Galanten, gick den 11 december 1956 in i radiostudio i sällskap med pianisten Bo Ekemar och spelade tre sånger. Två hade musik av Kai Stighammar, Det är inte lätt att hänga med i svängen samt Jag har så många strängar på min lyra - båda uttalandena är ju så sanna! Sant är också att Stighammar var den pseudonym Gerhard använde när han då och då själv skrev musik, ensam eller i samarbete med andra. Den tredje sången hade skrivits av Mogens Nissen. Med Gerhards svenska text hette den Njut av livet, Madame. Känns det igen? Ni vet, Tengroths bok som kom samma år.

Ur etern hördes pianoklinket och Gerhards röst kör igång med första versen:

Jag med Birgit Tengroth är helt överens
att en kvinna bör sätta en gräns
för mäns egoism. Hennes bok av i år
har en damtitel som slår:
Njut av livet, Madame!
Vilken utmärkt program!
Som stafett ifrån kvinna till kvinna,
denna slogan går fram:
Njut av livet, Madame!
Ta en dram! Det är inte nån skam!
En lunch med er chaufför på tu man hand på Maritime
ni tar, på så sätt blir med honom ni intim.
Njut av livet, Madame!
Var ej för monogamm!
Sätt på linnet ett nytt monogram!

Elakt? Knappast, mest ett uppmuntrande tillrop syskonsjälar emellan och Birgit blev återigen produktplacerad, och försäljningen av boken kanske till och med fick lite fart. Hur som helst släpptes de tre inspelningarna på skiva - långt senare, 1980. Sveriges Radio gav i egen regi ut en dubbel-LP med allehanda kupletter: Karl Gerhard och en flygel, SRLP 1300/1301. För den som fortfarande är lite nyfiken kan man ladda ner det hela, eller var för sig, genom att klicka här!

Appendix:
Enligt sajten 78:or & Film var pseudonymen Kai Stighammar ett hopfog av kompositörnamnen Kai [Gullmar], Stig [Hansson, a. k. a. Jules Sylvain] samt [Wilhelm Sten]hammar. Så nu vet vi det!

fredag 21 maj 2010

Människan bakom boken: Birgit intervjuar Tengroth

I sin regelbundna Året runt-krönika I förtroende kopplar Birgit i nr 9, 1953 grepp på sig själv som författare: tio frågor, tio svar.

Här får vi i några snärtiga meningar veta hur landet Litteraturen såg ut i Tengroths värld just här och då: hon ser upp till romarkejsaren Marcus Aurelius och skulle gärna lyssna till honom, Vilhelm Ekelund är bättre än pulver och piller vid eventuella depressioner: "List föder lust", citerar hon gamle Ville:

Man får lura tungsinnet att det är roligt att leva och medvetet, vanevägen, tvinga fram de ljusa stämningarna.

Vi vet nog alla vi det här laget att det var tur att fröken Tengroth tidigt kom att korsa Ekelunds väg.

Vi får också veta att morgontimmarna är bästa arbetstiden för författarinnan, att det nog är svårt att vara författare och samtidigt ha ett fast yrke: "Det som du är, var fullt och helt. Och icke styckevis och delt", som någon sagt. Ovisst vem, men Birgit citerar glatt. Och de tyska syskonen Scholl som trotsade nazismen 1943 är hennes hjältar och borde vara föredomen var alla och envar. [Se vidare filmen Sophie Scholl som kom häromåret.]

Och, så: vem borde få Nobels litteraturpris: jo, fransmannen Georges Bernanos - olycklitvis avliden - borde i alla fall ha fått det. I ett par till svenska översatta romaner har han "behandlat de avgörande livsproblemen i religionens belysning med långt större gestaltskapande kraft än någon annan samtida författare". Och om han nu kan tyckas okänd för vår, din och min, tid är väl den svenske författaren Peder Sjögren som hon hyllar här på hemmaplan nog lika bortglömd. Eller?

Sällan har en så originell psykolog och fin stilist blivit läst av så få, trots att den svenska publiken är ovanligt lyhörd och påpasslig

summerar Birgit, och det berömmet tackar vi väl alla för. Lästips som nämns vad gäller Sjögren: Svarta palmkronor och Mannen som försökte smita. Finns säkert i något avsides biblioteksmagasin.

Den uppmärksamme undrar kanske varför Cornelis Vreeswijk, stundtals kallad Den Store, illustrerar detta inlägg? Jo, det visar sig nämligen att Sjögrens roman som rekommenderas ovan, Svarta palmkronor, filmades 1968 i regi av Lars-Magnus Lindgren! Och med holländaren i en av de bärande rollerna, tillsammans med bland andra Max von Sydow (som skymtar), Thommy Berggren och Bibi Andersson. Om filmen håller är obekant men alla tillfällen att föra in Cornelis i diskussionen är välkomna! Det var ju också under den filminspelningen, delvis förlagd till Rio, som kulturarbetaren Vreeswijk lärde sig uppskatta den sydamerikanska musiken och förde in, bland mycket annat, Deidres Samba i det svenska kulturarvet. Under pauser i filmandet skrev han också Bibbis visa, så ljuvt tolkad av Lundell i ett annat sammanhang. Förmodligen är Vreeswijks album 10 vackra visor och Personliga Person, som samma år skulle sammanfatta Rio-resan, klart överlägsen filmen. Kan man nog tro.

tisdag 11 maj 2010

Tengroth på tiljan 13: Jean

Det finns vissa brytpunkter i Tengroths liv som på olika sätt kan - i detta vårt mikrokosmos - betraktas som klassiker. Avgörande ögonblick som återkommer i texter och minnesbilder: mötet med Krag i Oslo hör definitivt hit, kanske även Ahlgrens kliv ut ur garderoben på Styrmansgatan. Oftast möten med män, hon var ju hungrig, beroende och trotsigt självständig om vartannat. Dessutom reaktionerna på debutboken som ledde henne in på hospitalet men i övrigt mer sällan situationer ur karriären. Men mötet med en kvinna på scen 1937 får nog räknas dit: uppsättningen på Oscars av det ungerska skådespelet Jean, skrivet av Ladislaus Bus-Fekete och i regi av Gustaf Molander.

Uppsättningen innehöll idel ädel adel ur dåtidens filmklubb: älskaren Adolphson, Bullen Berglund, Håkan Westergren, Karin Swanström, Anders Henrikson, Georg Rydeberg...men det var bara en som riktigt räknades av Birgit, motspelerskan Ingrid Bergman.

Adolphson berättar i sina memoarer lite hastigt om evenemanget: vinterlediga skådisar ur Svensk Filmindustris stall hyrde den lediga Oscarsteatern för att själva sätta upp en pjäs och få agera på scen: även Molander räknades till skaran. Tillsammans bildade de bolaget F.S. AB, vilket skulle utläsas Filmens Scen. Alla inblandade kunde kallas direktörer, påpekar Edvin, det fanns bara en anställd, nämligen Bergman. Den näpna dam Adolphson några år tidigare lotsat runt i Gamla Stan.

Om Tengroth nu var direktör kan man undra varför Bergman tilldelades den kvinnliga huvudrollen, relativ nykomling som hon var, dessutom var de lika gamla och såg likadana ut enligt samtiden. Kanske männen gjorde sitt val, kanske Birgit kalkylerade fel: ett misstag blev det i alla fall - för henne. Det stod klart redan på premiären den 2 mars 1937. Bergman svepte in på scen iklädd kreationer från Lejamagasinet medan Birgit agerade husan Klari ikädd "miniatyrförkläde och visitkortsbricka" som hon själv beskriver det i sitt publicerade porträtt av Ingrid Bergman: Ingrid den granna. Avundsjukans stolta evangelium.

Hon spelade en ung flicka av god familj som blir kär i sin betjänt men har karaktär att avstå från sin kärlek. Rollen satt som gjuten för henne. Ingrid var ett barn av den trygga världen. Hon gjorde inga dumheter med betjänter. Och nerver hade hon som ledningstråd från Kungliga Telegrafstyrelsen

minns Tengroth 15 år senare. Adolphson, som spelade betjänten Jean, minns även han: "där fanns roller för samtliga styrelsemedlemmar, som passade var och en". Tack, Edvin, viskar Birgit och niger djupt i mörkret sedan alla ljusen släckts.

Pressen såg samma sak: "Kvällen var emellertid framför allt Ingrid Bergmans", skrev Gustaf Collijn i tidskriften Teatern och öste beröm över den unga stjärnan: "Svensk scenkonst är i starkt behov av unga krafter med offervilja och verklig kärlek till sitt kall. Ingrid Bergman hör till de utvalda, som man har rätt att vänta mycket av." I Svenska Dagbladet noterade signaturen E.W.O. Bergmans sceniska "triumf" medan "Birgit Tengroth skymtade i en liten roll".

Applåderna dundrade under pjäsen, mellan akterna och efter att ridån fallit, succé och säkerligen klirr i kassan för alla inblandade: stycket kunde spelas långt in på våren då filmsäsongen startade på nytt.

tisdag 4 maj 2010

"Rospiggar (1942)"

Kors i taket den 3 maj 2010! Sveriges Television visar på bästa måndagseftermiddagsmatinétid en av Birgits filmer: Rospiggar från 1942 i regi av Schamyl Bauman. Här rullar Roslagens hela charm förbi i svartvitt, likt en föregångare till televisionens egen Hemsöborna någon gång långt senare under 1960-talets senare år.

Filmen är baserad på olika skrifter av Albert Engström, intellektuell skärgårdsnisse, författare och konstnär, dessutom Strindbergs kompis med mera, med mera. Alla som till äventyrs bläddrat igenom hans samlade karikatyrer och skämtteckningar finner sig väl till rätta i den här filmen: typer och gubbar balanserar lite vingligt på strandsten och kobbar - naturligtvis med koppen full av kaffekask.

Dramat i sig är knappt värt att redogöra för: skärgårsbonde går ner sig i isvak, oäkta son flyter upp i de efterlämnade papperen och likets granne och bror ger sig in till stan - Stockholm - för att finna och slutligen pröva den nye släktingens förmåga att göra rätt för sig. Motorn i allt detta är skådisen Sigurd Wallén som grimaserar, stönar och stånkar sig genom filmen på ett stundtals roande sätt, även om det i längden blir rätt enahanda och i sanningens namn ganska tunt. Han flankeras av vännen Emil Fjällström som med tofsigt getskägg gestaltar en grannbonde med äktenskapliga problem som bäst löses genom att öppna ytterligare en butelj.

Fjällström gör en duglig insats, gänglig och skinntorr svajar han med det yttre skärgårdsbandet i fonden, gormar och suckar likt en Åsa-Nisse med tillfälligt engagemang på Dramaten. Samme skådespelare skulle parallellt med denna film göra en
hyfsad insats i en annan Tengrothfilm: Kan doktorn komma? Även Sigurd Wallén var en gammal bekant till Birgit: tio år tidigare hade han regisserat Pojkarna på Storholmen, en av Tengroth första filmer. Även den med skärgårdsmotiv, Walléns egen hemmaplan!

Resten är mest enkla figurer och krumsprång, kanske med undantag av berättelsens unge man: den evigt bländande Karl-Arne Holmsten. Hans rollfigur bedåras av och uppvaktar också rätt snart flickan Anna som är någon sorts piga, eller snarare fosterdotter i huvudrollens boende. Det är här någonting händer. För Birgit ror minsann inte bara fosterfar Efraim Österman i en autentisk filmsekvens - och ror också hela rollen mot fast land! Här bottnar det plötsligt, här finns en äkthet i spelet, i gestaltningen av en flicka som kanske fastnat i en roll och som trosvisst försöker göra det bästa av det, men som också är medveten om tillvarons begränsningar, det andras möjligheter och den eviga längtan bort. Tengroth lägger blicken på andra sidan, över fotografens axelparti, vidare förbi tittaren själv och försvinner stundtals ut ur filmen, river stumt hål i celluloidremsan och blottar plötsligt betraktarens nakenhet och ensamhet. Minuten därpå kvittrar hon på nytt förtjust och käftar emot de inskränktas eviga sanningar och låter åtminstone en enskild individ i denna vattenomslutna värld gå sin egen väg.

Så, well done, Birgit! Vad jag kan förstå fick också filmen i stort ett gott bemötande av samtiden, den innehöll ju alla drag av humor, superi, kacklande sura fruntimmer medan individualismens och gränslandets evigt rosiga äppelkinder gav svalka åt en förhärjad samtid. Allt tonsatt av Evert Taube och Jules Sylvain, detta kunde naturligtvis inte bli en besvikelse!

fredag 9 april 2010

Tengroth på tiljan 12b: "Vad är meningen med en man?"

Bläddrar man i den tryckta utgåvan av pjäsen Melodien som kom bort, som gavs ut på Bonniers förlag redan 1936 kan man lätt identifiera de sånginslag som rollpersonen Edith framför vid den svenska premiären - om än något svagt och svajigt om vi får tro en av recencenterna.

Det är alltså på Vasan: vi är nu i slutet av första akten, Tengroths rollfigur klädd i randig kreation har just uttryckt sitt missnöje med det äktenskapliga utbytet: en gardin dras undan och publiken ser en hop med kvinnor, liksom på marsch, en massa fru Larssons med levande ansikten i gluggar över de målade figurerna. De frustrerade kvinnornas kör! Och nog är det väl Gudrun Brost som kikar bistert fram som nummer fyra från vänster? Birgit vevar med armen, Hilding Rosenberg slår an orkestern och musiken ljuder ut över bänkraderna.

Er åsikt har vi hört om kvinnan;
ni män, vi känner er refräng:
det där att kvinnans plats är hemmet
vid en vagga, i en säng.
Men varför hör man aldrig talas
om mannens plikter och funktion?
Nu tycker jag det är på tiden
att vi tar och granskar hans person.
Vad är meningen med en man?
Det är det ingen som törs svara på.
Det är ett av de ämnen som inte går an
men jag tar opp det ändå.

Min man är slukad av kontoret
och tid att leva har han ej.
Ack ja, vem är det han är gift med;
är det chefen eller mig?
Han kommer tröttkörd hem om kvällen
och går och hänger som en säck,
om natten är han som en trästock
och på morron är han plötsligt väck.
Är detta meningen med en karl?
Jag hade väntat lite mer av min.
Låt kontoret ta hand om förståndet han har,
men jag vill ha energin.

Att mannen är en man helt enkelt
det händer faktiskt aldrig mer,
för nu är mannen bara portvakt
för professor och kamrer.
Han säljer tyg och bruna bönor,
han sitter anställd på kontor,
han kommer in i statens utskott
och han står på Stadion och glor.
Är detta meningen med en man?
Är det till såna jobb som han har satts?
Nej tack, han ska sköta så gott han kan
sin naturliga plats.


Om man bortser från enstaka tidsmarkörer får man säga att texten från 1930-talets mitt, här i svensk version av Alf Henrikson, fortfarande kan tyckas märkligt aktuell. Hur själva truddelutten av Sven Möller Kristiansen en gång egentligen lät är det väl numer knappast någon som minns. Melodien som försvann, som sagt.

onsdag 7 april 2010

Tengroth på tiljan 12: Melodien som kom bort

Våren 1936 var det åter dags för Birgit att stiga ut på Vasans scengolv. Teatern hade haft en rätt svajig period i mellanperioden mellan Ekmans direktörsskap som konkade våren '35 och den långa epok som snart skulle börja under Martha Lundholms ledning ett år senare. Regissören Per Lindberg fanns kvar i huset, nu satte han upp en ny dansk pjäs: Melodien som kom bort eller Komedien om Larsson, skriven av Kjeld Abell.

Stycket ifråga hade redan gjort succé i grannländerna: såväl i Oslo som på den lille Riddersalen i Köpenhamn där det (alldeles nyss) sett världens ljus. Och nu tar Vasan upp det, och en framgång är nog vad den teatern behöver spekulerar pressen. Och nog kan det gå bra, pjäsen "är själv släkt med den vaknande, uppfriskande, ostyriga våren" konstaterade Göteborgs-Posten som var på besök. Sköna Maj månad ska nog inte hindra folk från att komma till salongen, konstaterar tidningen.

I pjäsens centrum står det unga paret Larsson, han bestaltad av Åke Ohberg, hon av Birgit. De gifter sig men någonstans finns något som gnager: herr Larsson har nämligen tidigare, när han ännu var ogift och längtade efter sin fästmö och det kommande äktenskapet, hört från gatan en melodi som var så kvillrande grann att självaste solen dansade efter den! Men chefen ryade och tonerna försvann, och allt gick sin gilla gång och fröken blev fru och allting lite tristare och gråare efter hand och Larsson sökte alltmer efter den där försvunna melodien - både här och där! Tänka sig.

Denna till synes lätta komedi bar även ett mörkare stråk, den var även en satir över den borgerliga livsstilen, dess krav och anspråk, den personliga frigörelsen och, slutligen, kärlekens triumf. I form av den återfunna melodien, den som tidigare kommit bort.

Premiären gick den 15 maj och reaktionerna var positiva, om man får tro klippen från den tiden: Lindbergs scenerier fick beröm, alla infall gjorde timmarna på teatern till en upplevelse, vilket också får skådespelarna att prestera med beröm godkänt. Också huvudrollerna bär fint. Branschtidningen Scenen skriver "för att karaktärisera ett stycke vardag finns näppeligen [inte] maken i landet" än just maken Ohberg och Birgit är minsann en tillgång också på scenen. Även om Edvard Alkman i G-P tycker lite synd om "söta frun", alltså Tengroth, som hade lite svårt med sången.

Pjäsen - som ju kanske titeln antyder - rymde nämligen en hel del musik. Visor och instrumentalmusik framfördes genomgående och kapellmästare på Vasan under säsongen var ingen mindre än den store Hilding Rosenberg!

Inte bara de mer kända namnen lovordades, även en nykomling uppmärksammades: Greta Ericson i rollen som ung kontorsflicka på herr Larssons arbetsplats. Det ena gav sedan det andra och redan under sommaren '36 gör hon sin filmdebut i Familjens hemlighet, featuring Birgit Tengroth.

Uppsättningen hade alltså alla förutsättningar att bli en långkörare, och verkar ha blivit en publikframgång, men redan på förhösten är den borta och ett nytt stycke, "Skola skolan", går upp. Inget vidare, konstaterar Vecko-Journalen och Melodien repriseras igen i februari 1937. Men då hade Birgit hastat vidare, för att ersättas av en Birgit, Birgit Rosengren.

Att pjäsen blev framgångsrik kan anas av att Bonniers även gav ut manuset som bok 1936, illustrerad med fotografier från föreställningen - intressant nog varvades bilder mellan den tidigare versionen med paret Tengroth/Ohberg och den senare med Rosengren och Nils Ohlin som hennes make.

Som kuriosa kan också berättas att några år senare, 1940, satte ett ungt regissörsämne, Ingmar Bergman upp pjäsen under ett par höstdagar på Mäster Olofs-gården i Gamla Stan, Stockholm. Vilka i övrigt som var med och gjorde vad är i skrivande stund okänt.

[Bilden: författaren Kjeld Abell.]

fredag 2 april 2010

Tengroth på tiljan 11: Sådana tider

Efter framgångarna med Flickor i uniform gick hela uppsättningen ut på turné land och rike runt, men då hade Birgit varit tvungen att hoppa av på grund av uppbokat filmarbete. Men redan efter sommaren 1935 var det åter dags för teaterrepetioner för unga fröken. Nu var det Vasa-teatern som gällde.

Teatern hade just fått en ny direktion, efter det att Gösta Ekman gått i konkurs tidigare på året och lämnat över stället till sin regissör Per Lindberg och direktör Harry Roeck-Hansen. Nu gällde att snabbt skyla över ett mindre fiasko med uppsättningen "Flicka i frack" och raskt plocka in något som kunde rädda situationen. Det blev Sådana tider av fransmannen Edouard Bourdet. Denne var en samtida dramatiker som under de nämast föregående åren hade haft åtminstone två pjäser uppe på Stockholm scener. Nu hade man skrapat ihop en grupp skådespelare som fick repetera ihop sig och man kan i recensionerna ana att en viss oro funnits för att det hela inte ska bära. Den 1 oktober 1935 var det upp till bevis: premiär!

Stycket ska vara en närgången studie i borgerligt förfall och omoral, klätt i komedins lätta form men som även inehöll scener som i Nya Dagligt Allehanda beskrevs som "av den mest utrerade vidrighet, som man över huvud taget kan tänka sig på ett teatergolv". Intrigen är uppbyggd kring en historia där en industriägande familj drabbas av ofördtider och för att arv och egendom lockas en dotter att gifta sig med en rik arvtagare som dessvärre dessutom är en brutal "halvidiot" pyntad med epileptiska anfall som i sitt äktenskap ger sig hän åt lustar som får publiken att flämta och kollektivt skruva på sig.

Det är Tengroth som gestaltar dottern som lockas av rikedomen och säljer sig åt den imbecille arvtagaren. Själv är hon käck och sportig och klarar uppenbarligen provet med glans: i Dagens Nyheter beskrivs som frisk och naturlig, i Svenska Dagladet anses hon ha "käckt behag" men även bärare "av ung och sund, kvinnlig revolt mot det abnorma". "Med så mycken flickaktig charme, att vi förläto henne om de häftiga sinnesrörelser hon mot slutet var utsatt för tämligen obetydligt läto sig avläsas i hennes rosiga kerubansikte", som Göteborgs Handelstidning med snirklig charm beskriver det. Och i Aftonbladet konstateras det att vissa scener till och med räddas av Tengroth spel och närvaro. Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen är värd att citeras lite mer:

Birgit Tengroth, som har satts i tillfälle att vandra den mindre vanliga vägen från filmen till teatern, visar sig vara en förtrollande bekantskap att göra även på scenen. Hon spelar det unga slaktoffret på Mammons altare med en så daggfrisk och självklar enkelhet och naturlighet, att kan kunde tro henne vara en tekniskt fullklappad aktris. Där har Vasateatern en tillgång, som det gäller att vara varsam om.

Sugen på fler citat? Skriftställaren Erik Lindorm summerar i Vecko-journalen:

Yngst och sötast av alla damerna var Birgit Tengroth, som här hade sin stora scendebut. Hon är en äkta svensk flicka med kinder klara som astrakaner och en friskhet över sina omålade läppar, som verkar långt ifrån parisisk. Hon har en bussig charm, och hon näbbas med sin bror med den absoluta naturlighet hundra tusentals svenska flickor gjort sedan, låt oss säga, kristendomens införande i Sverige. Det är färskt och fräscht alltsammans, och man är glad att ha fått se den flickan livslevande i naturlig storlek efter alla de fotografiska närbilderna, som aldrig gå upp mot originalet.

Klart att sådant värmde, klart att Birgit tog sin lunchtallrik några år senare och slog sig ner vid den alltmer tufsige Lindorms sida på Brända Tomten för en stunds överföring av den sorts destillerad visdom som bara den som betraktat mycket kan ge.

Nå, uppsättningen får i stort med beröm godkänt, vissa akter höljs till skyarna medan särskilt slutet sågas som en hafsigt hopsnickrat icke-trovärdigt försök att få till en happy ending. Så hade Birgit klarat ytterligare en prövning, och Vasa-tåget kunde tuffa på någorlunda stadigt och direktionen hade uppenbarligen tagit till sig Grevenius ord ovan, för snart skulle hon vara där på nytt!

onsdag 31 mars 2010

Birgit möter Proust

"Livet har varit taskigt mot mig. Fast det har inte enbart varit av ondo, även mina bittra erfarenheter har varit mig till stor nytta i mitt arbete."

Orden är skådespelerskan Gudrun Brosts. Förhoppningsvis är hon fortfarande ihågkommen som något mer än att vara jokern Johannes morsa. Han är ju moderlös nuförtiden men på sin tid var fru Brost en artist som stolt skred fram på scenen, oberoende av genre. En yppig kvinna i alla ordets bemärkelser, och en skådespelerska som fick roller och engagemang av såväl Ingmar Bergman som allas vår hjälte Hasse Ekman. Ekman hade henne i Kungliga Patrasket (1945) och några år senare i Flicka och hyacinter där hon mycket väl skulle ha kunnat träffa Birgit - om nu studiotagningarna sammanföll. Här framträder hon i knappa minuten och sopar undan både Ulf Palme och Anders Ek, med en kaxig knyck på nacken, släpig röst...och handen på höften.

Dessförinnan hade de båda, Tengroth och Brost, delat rollistan i såväl filmen Karl för sin hatt (1940) som Mans kvinna (1945), den senare efter Vilhelm Mobergs roman, ett stycke som också gav Tengroth goda recensioner i sin teaterversion, varmed hon turnerade land och rike runt. Brost var under en tid också gift med den Sven Forssell som 1949 gjorde en större intervju med Birgit för Filmjournalen.

Nå, nu var inte fru Brost enbart kontrakterad hos de stora filmgenierna, även på scen hade hon framgång och behärskade den så självklart att hon fick jobb hos den store Karl Gerhard. Nu singlade allt glitter ner över henne, bördig från bondelandet i mellersta Halland hade hon arbetat sig upp från lokalrevyer tills dess att bara Stockholm återstod, där hon visste att hålla sig på rätt plats tills dess att själve Gösta Ekman fick syn på henne och - vips! - var hon engagerad på Vasateatern. Det ena gav det andra, och så stod Karl Gerhard där och fladdrade med ögonlocken. Han engagerade henne för en roll som Zarah Leander dessvärre inte kunde få 1943 på grund av tidsatmosfären, om man säger så. Och därefter var det raka spåret fram.

I nyårsrevyn Kyss mej Ada 1952, om man nu får tro boken Om vi inte minns fel utgiven av Karl Gerhard Sällskapet 1991, sjunger hon kupletten Han är en kärlekskonstens mästare, tillägnad förläggaren Carl Björkman, dessutom enligt samtida vittnen iklädd den mest vidunderliga kreation och håruppsättning:

Han är en kärlekskonstens mästare
han har en uppdriven teknik.
Om damerna vill ha en testare
i erotik
så vet jag inte en sån libertin
det vill säga sist som först.
Det var förresten på hans officin
man gav ut Törst.
Han jungfruburen har tryckt
och lilla Birgit han ryckt
med själva Tengrothen opp
med nakna tankar och kropp.
På hennes erotoman
det låg en karl. Vem var han?
Det frågar vi dag och natt
man anar att
han var en kärlekskonstens mästare
vars blod är rött som Lethes älv,
men jag tror att denne lede frestare
var Björkman själv.


Carl Björkman var Tengroths förläggare, i en av sina ungdomsdagböcker antecknar Per Wästberg hur han ser Birgit på en larmande fest hemma hos Björkman. Går man vidare i bokvärlden kan nämnas att kuplettens titel var en travesti på den otuktigt osedliga romanen Jag var en kärlekskonstens mästare utgiven under pseudonym av "kulturprofilen" Per Meurling 1950.

Man kan att förstå fru Tengroth höll Gerhard högt, förutom allt det franska, det behagligt mediterrenna: hon hade lämnat allt det som hållit henne fången: karriär, karlar, rollspel och låg där på solaltanen vid hans villa på Rivieran och flöt runt i ett tvångslöst, kravlöst sammanhang på hans terrass. Nersjunken i en solstol, kunde hon för en timme eller två glömma det elaka som kröp fram inom henne, och dessutom lät han besjunga henne, hennes rykte och åter fästa hennes namn på var mans läpp däruppe så långt, långt norrut bort från vilket hon nu spände tårna i en rörelse framåt, mot solskenet.

Proust, då? Hängde Birgit med Marcel mellan varven? Nja: Gudrun Brost, hon hade en farfar som flyttat andra hållet, från detta fjärran Frankrike till skygghetens Sverige, hans namn hade inte varit ett försvenskat Brost utan: Proust.

måndag 22 mars 2010

Tengroth på tiljan 10: Flickor i uniform

Birgits scendebut - om vi undantar hennes agerade på Operans scen - skedde bara ett stenkast från Balettens övningssalar: Blanche-teatern vid Västra Trädgårdsgatan, där Sverigehuset numera ligger mittemot NK.

Nu var hon engagerad av direktören Harry Roeck-Hansen för en roll i den österrikiska pjäsen Flickor i uniform och premiären gick 17 oktober 1934. Första kvällen för en succé som skulle vara i hela 100 föreställningar. Själva pjäsen utspelar sig på en tysk internatskola för flickor, där preussisk anda tydligen råder, men där - i alla fall om man får tro signaturen Gastons anmälan från en senare föreställning i Eskilstuna - även tydliga homo-referenser dramatiserar förhållandet mellan lärarinnor och elever. "Denna pjäs om flickårens brytningtid", som Tengroth formulerar det. Under de tidigare fyra åren hade stycket gått ett segertåg runt kontinentens teatersalonger. Nu var det Stockholms tur.

Föreställningen innehöll namnkunniga stjärnor som direktörens egen hustru Esther Roeck-Hansen och veteranen Anna Flygare-Stenhammar, båda representanter för lärarkollegiet men det var de unga hungriga som fyllde rollerna som elever som snart skulle bli de nya namnen: Solveig Hedengren, Birgit själv som Ilse von Westhagen, men framför allt den 19-åriga Signe Larsson-Hasso som axlade en av huvudrollerna som unga eleven Manuela med en sådan övertygelse att detta blev hennes stora genombrott. Och som i förlängningen skulle föra henne ända bort till Hollywood.

I ett senare skrivet porträtt beskriver Birgit hur unga Hasso fullkomligt tar över repetitionerna. Förutom att hon varit elev vid Dramaten så påpekar dessutom teaterns programblad att hon har en bakgrund vid radion; "hon hade visst spelat in ett par reklamfilmer om margarin och Pubkappor" kommenterar Tengroth syrligt, men hon kunde inte att på något sätt förneka hennes talang och esprit.

Efter nyår går Blanche-teaterns föreställning ut på turné i Riksteaterns regi, men då har Tengroth lämnat det hela för nya filmäventyr. Hon ersätts i den följande rundan av Inga-Bodil Vetterlund.

[Bilder: 22 år efter Tengroths premiär hänger fortfarande Blanche-teaterns uppseendeväckande skylt, signerad John Bauer, tvärs över Västra Trädgårdsgatan. Året är 1956 och bilden är tagen i riktning söderut. Därunder: tre vackra flickor som ännu bara anar framtiden: Solveig, Signe och Birgit på ett samtida foto från Blanchetiden.]

torsdag 18 mars 2010

Birgit läser Ekelund [hela tiden]

"Att leva i idén är att ha hjärtat full av framtid"

eller:

"En drömmares [vision] som vet, att först när man föraktar drömmen, drömmer man djupt."

Birgit Tengroths egna understykningar med blyerts i sitt ägandes exemplar av Vilhelms Ekelunds Levnadsstämning från 1925. Hon skaffade volymen 1942, därefter somnade hon om nätterna med hans ord under sina ögonlock.

söndag 14 mars 2010

Tengroth på tiljan 9: [not]

Sommarstiltje i nyhetsflödet? Vem vet, för under den första veckan av juli 1952 rasar notiserna in i huvudstadspressen: Birgit Tengroth är efter ett par års extravaganser i den privata sfären åter redo att beträda scenen! Nu påannonseras att hon ska axla huvudrollen i Hasse Ekmans nya uppsättning på Intiman till hösten!

Det hela har en bakgrund med sorgkant. Ekman var engarerad vid Intima teatern, uppe vid Odenplan. En liten teaterscen som ännu finns kvar och som vid denna tid ägdes av Terra-films Lorens Marmstedt och Alf Jörgensen (i en lokal som dessutom själve Edvin Adolphson ursprungligen hade lokaliserat). Där arbetade han tätt ihop med sin fru, Eva Henning, och inför hösten 1952 var det planerat att stycket Bell, Book and the Candle skulle upp som första höstprogram. Men, ack, nu bar det sig inte bättre än att Ekmans äktenskap havererade och Henning var på väg att också avveckla sin roll som skådespelerska på teatern, för vidare äventyr i grannlandet västerut.

Den tänkta amerikanska pjäsen kastades ut och in kom en nyskriven sak av Ekman själv, enligt uppgift hans debut som pjäsförfattare. I sin (andra) memoarbok beskriver Ekman rätt starkt smärtan, svartsjukan och sorgearbetet i samband med skilsmässan. Han sitter i Paris, övergiven, förkrossad och i självvald isolering och skriver stycket. Han lever på omelett och rödvin, och efter fem totalfixerade dagar är stycket klart. I pressen beskrivs den som en pjäs förlagd till pensionatsmiljö, som dessutom innehåller flera, och tydligt identifierbara porträtt från Stockholms scen- och kändisvärld. Notisskrivarna slickar sig om munnen i sommarbrisen.

Men vem ska då axla den kvinnliga huvudrollen? Och dessutom spela mot författaren själv, han gillar ju den treklangen, som man säger: skriva, regissera, spela. Jo, nu skrider Tengroth fram i ryktesfloran. Man kan ju också ha i minnet att det var vid denna tid som hon ringde upp Hasse för att reda ut en del minnesluckor inför sitt reportageporträtt av sin gamle, nåja: 37 år, ungdomsvän. Allt går ihop, och hör samman: Birgit, "författarinnan-aktrisen", är plötsligt huvudkandidaten!

Tidningarna söker de inblandade för kommentarer, men både Tengroth och Marmstedt befinner sig i Paris, och var inte Ekman också där? Allt förblir spekulationer i knappa veckan tills Stockholms-Tidningen den 8 juli skriver att planerna inte gick i lås: "Fru Tengroth har en mängd åligganden som författare som hon inte kan skjuta åt sidan just nu".

Så snabbt det sprack! Ett sista (?) försök att bejaka den andra karriären fick gå i papperskorgen.

Men höstsäsongen började henne förutan den 4 september, med Ekmanpjäsen Fullmåne som, visade det sig, hade Henning i rollen Maj Lovén, författarinna. Något hade alltså hänt under sensommaren som gjort att de kunde åter stå på samma scen. Handlingen tilldrog sig på pensionatet "Eriksfors slott i Västergötland" i "Nutid". Alltså väldigt nära parets tidigare boende på säteriet Vinsarp mellan Falköping och Ulricehamn. Liksom tidigare uppsättningar i Ekmans regi på Intiman blev Fullmåne en mindre succé: 165 föreställningar! Privat gick det inte lika bra: manusets avslutning där det frånskilda paret (Ekman och Henning) återförenas förblev en fåfäng fantasi och skilsmässan var snart fullbordad.

lördag 20 februari 2010

Birgit minns: Åke Söderblom

Vem minns inte, ja, i alla fall bland oss som stundtals tenderar att tänka bakåt: den lille vesslan med slickat hår, i vid kostym med breda byxben och hatten lätt knixad över pannan, som alltid finner på råd även när den sista dörren stängts och till och med bakfickan är tom? Tjattrets, dialogens, stegvändningens och den perfekta slutreplikens mästare: skådisen Åke Söderblom.

Söderblom var revyartist, skådespelare, estradör till och med innan Tengroth trädde fram i offentligheten. Dessutom textförfattare till visor - Zarah Leander sjöng in hans alster långt före hon försvann ner i Götterdämmerung. Han snackade sig genom karriären och han var också på plats när Birgit fyllde 25 år.

Vi har redan snuddat vid kvällen, i samband med Edvin Adolphson, den gamle ömsinte bocken som nu var dumpad och förbi när Birgit bjöd ett litet utvalt sällskap, jämnåriga nota bene, till fest på Operakällaren.

Och dit kom Hasse Ekman med fru Wrangel, läkaren Herbert Bjerlöv med sin fru, Biggans kompis Rut, den utsökte och finstämde Lille Bror Söderlundh som hade skrivit en visa som vår Åke satt text till, aftonen till ära: Fröken Sommar. Temat? Åldras aldrig! Lova oss: alla vi andra, att aldrig bli ytterligare 25 år åldre.

I sin utsökta, ja, delikata, minnesbok beskriver hon kvällen: champagne i magnumbuteljer med hummer på fat, 25-åringen släpper sin tystnad en gång för alla och talar nästan i tungor: "Det var en nyhet för mig att jag bar ord inom mig, att jag kunde göra meningar, att jag kunde tala". Hasse Ekman, som, skriver hon själv, kände henne bäst, "satt häpen":

När munhålan släppte lossade alla hämningar som pålagts mig utifrån och gjort våld på min natur. Jag var en utvecklingsstörd som blivit mirakulöst helad. Jag hade återfått synen, ögat gick att rikta, med ogrumlad blick betraktade jag verkligheten och hemma fanns ingen som väntade på mig.

Och Åke, därborta vid bordet, det var ju dig vi skulle avhandla: Lille Bror reser sig mitt under middagen och spelar sin luta. Sjunger sången till Birgit, den vilsekomna som just nu glittrar som aldrig förr. Och Åke, yvig och fin, plockar med sig notbladen hem igen för att själv sjunga in visan. Han kan ju det. Och så ser den kanke lite fladdriga Birgit aldrig mer det stycket. Söderblom envisades tydligen med att förneka tillgreppet: hösten blåste snabbt förbi dem alla.

Långt senare dog han, mellan två akter under en förställning med fullsatta rader. Förvirrat tittar alla på varandra: och nu? Varför inte sätta på en CD-skiva med Söderbloms kupletter: "Alla tiders kis", utgiven 2001. Lysande stycken med en force och drivenhet som vi fortfarande flämtar efter.

Nu kan man ju vid en senkommen genomlyssning undra varför Tengroth aldrig spelade in några skivor, trots sånginsatser i enskilda filmer och den tidens tradition inom filmvärlden. Här sjunger Åke regelbundet duetter med Sickan Carlsson och Annalisa Ericson: och ingen av dem kan egentligen sjunga! Men, och kanske är det just det som skådespelerskor kan ge: vilket driv och entusiasm, sicken avspändhet och samtidigt med sådan glöd i framförandet!

Men Söderblom lever vidare efter sin död ett halvsekel bort från oss: under 1900-talets näst sista decennier strålande landets vackraste leende mot oss från teater- och TV-scener i form av dottern Lena Söderblom. Och än i den dag som idag är, är det bara att ta tricken till Slussen, kämpa mot uppförslutet i riktning S:t Paulsgatan, tills du ser butiken MultiKulti. Birgit tvekar och sveper kappan omkring sig, fibblar med de tunna skinnhandskarna och cigarrettpaketet. Här på Södermalm, långt från all borgerlig stil och etikett, kan hon som kvinna kosta på sig att röka en cigarrett utomhus, så hon väntar ute i snövinden, medan du stiger in i butiken. Och där, bland alla udda skönheter, trasselsuddar och cd-skivor: om du kisar lite med ögonen kan du se Söderblom in real life: lite hukande, slagverkaren i världsklass: Per Tjernberg, dottersonen, här, fortfarande, bakom disken, bara ett danssteg ifrån oss.

[Rekommenderad lyssning: Åke Söderblom: Alla tider kis: Svenska favoriter och Per Tjernbergs samtliga soloskivor, stundtals under namnet Per Cussion. På bilden: morfar himself i stilenlig pose tillsammans med minst sagt chica Britta Larsson. Från filmen Rena rama saningen, 1939.]

onsdag 17 februari 2010

Släktforskning light

Birgit Tengroth växte upp, som redan beskrivits, i ett hem med en hyfsat stor syskonskara. I sina texter berättar hon stundtals om sina föräldrar: pappan, tullaren Carl Gustaf som avancerade till överkontrollör, beskrivs rätt ömsint om än som en excentrisk personlighet som mer eller mindre agerade på sina egna, spontana, villkor. Modern gnor traditionellt och gör sitt bästa för att hålla ihop familj, ekonomi och hushåll.

Miljön var ju, i alla fall under Birgits barndom, närområdet kring Östermalmstorg i Stockholm, rätt långt från stadsdelens mer flashiga boendemiljöer längs Karlavägen, runt Karlaplan och kvarteren kring Narvavägen. De sju syskonen syns knappt alls i Tengroths egna berättelser, de anas mer som skuggor, i enstaka bisatser. Det inledande kapitlet till Jungfruburen målar dock upp en dialogrik familjescen, med fadern frånvarande, där de halvvuxna syskonen kivas och gnabbas tillsammans med mamman i en dunkel lägenhet på nedre botten.

Om man inte har företagsamhet att vandra runt och slå i folkbokföringens luntor kan man genom olika genealogiska sajter åtminstone identifiera syskonen vid namn.

Pappa Carl Gustaf Tengroth, född 1872, verkar själv haft sex syskon, varav åtminstone en figurerar som en mer "lyckad" och välbärgad bror i boken Julibarns barndomsminnen. Carl Gustaf gifte sig så småningom med fröken Eva Sjögren. Dessa var alltså far och mor till syskonen.

Först på plan var Anna-Lisa, gift Schött och som hastigt skymtar i ett tidigare nämnt hemmahos-reportageNorr Mälarstrand då hon delar lägenhet med lillasyster Birgit. Där nämns också att hon staterat på teatern en gång, det sägs vara familjens enda insats på scenen förutom Birgits bravader. Herr Schött hette Emil och barnen Birgitta och Brita.

Därefter kommer Sara, gift med Robert Anclow och med barnen Irene (Py), Eva och Per. Sedan följde sönerna Gösta och Lars Mortimer, den senare gift med Ingrid och far till Claes och Gunilla. Samt Börje, gift med Ilse. Först därefter trippar vår hjältinna in som skarans nummer sex, följd av lillebror Curt som fick barnen Didde och Peigi. Yngst i barnaskaran var Barbro, gift Carlberg och mor till dottern Catharina.

En snabb genomgång av namn utan vare sig årtal eller geografi, förutom adressen Majorsgatan. Men i stort får man intrycket av en rätt skugglik syskonskara, eller om det nu var systern Eva Birgitta som var frånvarande. Buster von Platens minnesbild från Birgits begravning 1983 är ju tydlig: Stig Ahlgren var den ende som satt på familjesidan under ceremonin.

Förhoppningsvis kan vi återkomma till ämnet.

torsdag 28 januari 2010

Chefen fröken Birgit

Kanske var det krigstidens isolering, utestängningen från omvärlden, frånvaron av influenser, som skapade en dynamik i den avlägset belägna, halvt isolerade svenska huvudstaden.

Vi har redan nosat lite på det projekt som sjösattes av två yngre filmaktörer sommaren 1941: uppsättningen av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern. Georg Rydeberg och Birgit slog ju sina påsar ihop, eller sina penningpungar kanske snarare, smakade på titulaturen teaterdirektörer och hyrde en scen av regissör Per-Axel Branner. Och det skrevs i pressen, och det blev fullt i salongen. Och fröken Tengroth blev omslagsflicka i veckopressen av bara farten.

Filmjournalen hängde på, och i nummer 22, 1941, har man en längre artikel, frikostigt illustrerad, som försöker summera äventyret. Signaturen Marco Polo är entusiastisk:

Svensk film- och teaterungdom är inte rädd av sig. Inte rädd för att arbeta. Inte rädd för att ta nya och friska initiativ. Inte rädd för att våga något, för att offra sig själva för den sak de tror på. Och det är något som vi - publiken - måste känna stor tacksamhet för.

Så lyder själva anslaget. Och Rydeberg och Tengroth hyllas, inte bara för sina insatser på scenen, utan även för sin experimentlusta, sin framåtanda, sin besjälade lust att ge sin konst till publiken! Även de två motspelarna, George Fant och Ester Roeck-Hansen får beröm. Fant för att han plötsligt mognat och lite otippat går i land med sin "svåra roll", Roeck-Hansen för sin mogna charm och intuition.

Artikeln avslutas med en liten utvikning, våra hjältar på Nya Teatern är nämligen inte ensamma i stan: Erik Faustman, energiknippet, sätter upp en pjäs på Vasan i egen regi och med ett ungdomligt anslag som kanske kanske kanske kan locka en bred publik. Även här vittnar reportern om alla de inblandades entusiasm och fokusering - som man väl knappast sa på den tiden. Repetionerna fortsätter sedan teatern är mörklagd och låst hemma hos någon långt in på natten.

Vitalitet alltså i ett Stockholm i dödsskuggans dal.

Nå, men låt oss som vanligt sätta Birgit i centrum: hon har ju "åter fått visa vilken strålande aktris hon är. En sällsam blandning av fräsch ungflickscharm och moget konstnärsskap. Varför får hon aldrig tillfälle visa det på film?"

Undrar Film-Sveriges eget husorgan. Det är tydligt, Marco Polo tog sig inte bara till det fjärran Kina, han hade dessutom en tidlöst klar blick!

tisdag 12 januari 2010

Filmstjärnan som inte riktigt försvann

Heja Götet! Plötsligt dyker en liten artikel om Tengroth upp i Göteborgs-Posten, eller snarare en betraktelse: en hudnära fundering, en samhörighet, rentav nästan ett litet poem. Skriven av ingen mindre än den halvkända författarinnan Ellen Mattson från Bohuslän.

Svårmodet, nervigheten, hungern. Här är de igen. "Skitjobbig måste hon ha varit", summerar Mattson.

I Birgit Tengroths böcker finns en röst som gråter för att oskulden gick förlorad, för att det fina livet smutsades ner; det är en barnröst som aldrig blir vuxen. Och ingen vardagslycka kan balansera sårigheten och benägenheten att falla ner i en avgrund av ångest för ett förfluget ord eller att tiga tjurigt i dagar för ett annat.

Två meningar och visst skymtar vår Birgit! Kanske inte som en späd barnröst, på det oskyldiga sättet, mer en vuxen kvinna som vägrar släppa ifrån sin egen syn på livet, sin erfarenhet, foga sig, passa in sig i ledet.

Men, trots allt, om nu stjärnan försvunnit så finns hon ändå kvar, i halvdunklet, bara cigarettglöden lyser. Till och med sedan televisionen slutat med sina eftermiddagsmatinéer.

Gör som Ellen, läs Birgit. Eller gör som Tengroth säkert skulle ha gjort: läs Mattson. För hon är bra.

måndag 4 januari 2010

Epoker på vift: Det pensionerade paradiset

Kvalificerad och stilren filmkritik i Aftonbladet var under en mycket lång tid undertecknad Jurgen Schildt (1923-1990). Vill man hålla honom mellan hårda pärmar kan man plocka fram hans bok om 1930-talets svenska filmkonst: Det pensionerade paradiset [Norstedts, 1990], en fängslande genomgång av mönster i den tidens svenska film, temata och upplägg, toppat med lite personhistoria.

Och vi kan här gå vidare från förrförra inlägget om Gustaf Molander då Schildt ägnar ett helt kapitel åt denne regissör och den värld han gestaltar i sina alster: "på 30-talet blev Molander salongskomediernas, ytelegansens och de sentimentala förvecklingarnas främste utövare i Sverige. Han kom att dominera årtiondet kvantitativt, med tjugotre inspelade filmer. I viss mån även kvalitativt, om vi med kvalitet avser hantverkskännedom, puts, teknisk fläckfrihet."

Från denna markering går Schildt vidare genom att peta i resterna av Molanders produktion, han vrider och vänder på denna, i Schildts tycke, eleganta, kliniska och i mångt och mycket asexuella värld.

Och i detta sammanhang kommer han också till Tengroths insatser, om än aldrig med namns nämnande. Flera av de filmer hon medverkade i läggs här upp för dissekering: Dollar, Familjens hemlighet och Ungkarlspappan, där Tengroths roller ofta präglades av ståndscirkulation, en "askungesaga", som han kallar det. Men där Molanders sympati innerst inne hela tiden fanns hos Börden, Egendomen, Arvet och Ståndet.

Med det inhemska 30-talets förutsättningar var Molanders filmer relativt förstklassiga. de ägde en regiteknisk finish som kontrasterade mot decenniets förhärskande och industriella skrovlighet. De uppvisade en personinstruktion som, i gynnsamma och vilsamma ögonblick, vittnade om Molanders teatrala bakgrund, hans sceniska professionalism.

Även Per Axel Branners Hans livs match - med unga Birgit i huvudrollen - visar sig vara ett exempel på tidens klassresor. Schildt går vidare genom att diskutera andra regissörers typiska och återkommande figurer i sina produktioner. Han presenterar en handfull "typiska" 30-talsfilmer, t. ex. Bomans pojke [1933], dominerad av smuggelsprit, där Birgit hade den kvinnliga huvudrollen. Men även här diskuteras rollen, men inte skådespelerskan.

En annan regissör som Schildt vrider ut och in på är Per Lindberg, "den ledande expressionisten i vår teatervärld", men - ack - knappast ledande i rollen som filmregissör, konstaterar Schildt. Birgit medverkade ju i två Lindbergfilmer, Gubben kommer, efter Gösta Gustaf-Jansons bok och Gläd dig i din ungdom (efter Vilhelm Moberg). Trots en visuell begåvning, vilken vår Jurgen villigt erkänner: "men så tar aktörerna till orda". Samtalen liknar mest uppläsningar, man mässar, överdriver "pekoralistiskt". Nu pekas inte skådisarna ut som haverade yrkesmän, eller i vårt fall -kvinnor, utan det är fullt ut regissören som tilldelas hundhuvudet.

Hur som helst, Schildt skriver initierat, rappt och fräscht. Tengroth mötte ju kollegan Thor Modéen i några filmer: Bomans pojke (här kommer den igen), Annonsera!, Kungen kommer, O, en så'n natt, Oss baroner emellan, Så tuktas en äkta man - för att rabbla titlar. Och det är i bokens avsnitt, snarast essä, om detta tidsfenomen som Schildt glänser i full styrka. Texten är en lysande äreräddning över vår egen Groucho Marx, en naturbegåvning med fullständig tajmning som övertog varje skriven roll, nåja, i alla fall de flesta, och gjorde den till något enastående och unikt. Förhoppningsvis kan vi återkomma på något sätt till Modéen längre fram.

Nu fanns det ju också ytterligare en koppling mellan kritikern Schildt och Birgit Tengroth: Jurgen blev Annalisa Ericsons tredje (och sista) man. Annalisa heter tydligen fortfarande som änka Annalisa Schildt. I sin lilla nätta volym Lätta bubblor [Norstedts, 1998] karaktäriserar hon ju Birgit under senare delen av sitt liv som "sjuk, nervös, irriterad och djävulskt svår när det passade henne". Till råga på allt uttryckte hon sitt ogillande av Annalisas förbindelse med Schildt:

Hon påpekade att Jurgen var intellektuell och kom från en kulturfamilj. Jag hade ju endast gått i Hedvig Eleonora folkskola, där jag för övrigt sällan var. Hon var orolig för min bristfälliga bildning.

Så är det, man har de kompisar man förtjänar!

Såja, åter till Schildt: mycket snack om en (bokstavligt) relativt tunn volym, där för övrigt Birgit gömmer sig bakom hörnet! Mer finns dock att tillgodogöra sig om man vill läsa mer om ämnet och tiden, om än kanske lite omständligare serverat: Per Olov Qvists Folkhemmets bilder [Arkiv, 1995] - en spännande fortsättning följer alltså! ...så småningom.