onsdag 21 september 2011

Eva Lavell [1947]

Dags att komma fram till debuten, efter en ganska lång omväg i dessa spalter: Tengroths första trevande steg ut i det offentliga författarlivet. Även om det nu skedde i lönndom. Kanske skulle varumärket skyddas tills dess att man visste hur responsen skulle bli. I den populära tidskriften All världens berättares septembernummer 1947 debuterade pseudonymen Eva Lavell med en novell och redaktören Rådström skrev själv en presentation där han minsann inte sparade på förhoppningarna:

Eva Lavell är ett alldeles nytt namn för litteraturpubliken- Den härpublicerade novellen Törst är nämligen en debut. Novellens författarinna - det bör kanske sägas att namnet är en pseudonym - har dock på ett annat konstnärligt område, teaterns, gjort vackra och högt skattade insatser. Under sitt borgerliga namn är Eva Lavell känd som en av våra mest framgångsrika aktriser.

Den novell som AvB nu ger plats åt, är inte det första hon har skrivit. Under flera år har hon sysslat med författarskap men har haft tålamod och ambition att avstå från publicitet tills dess hon känt sig behärska form och uttrycksmedel. Än är hon väl inte färdig och som alltid då det gäller konstnärer måste man tillägga: gudskelov. Novellen Törst har dock så uppenbara förtjänster att AvB med nöje ställt sig till förfögande för debuten, ganska viss om att denna begåvade skådespelerska också kan komma att bli en författarinna att räkna med.


Säkert glädjande ord för en osäker debutant, valet av tidskrift var ju inte heller det fy skam som framgick av föregående inlägg. Här fick hon ju trängas både med jämnåriga och riktigt högvilt. Stycket illustrerades dessutom förtjänstfullt och lite tidstypiskt av den nyblivne konstakademieleven, grafikern Nils Möller och själva texten var densamma - med några knappt märkbara skönhetsingrepp i den löpande prosan - som året efter kom att bli titelnovellen i boken Törst.

Om denna lilla undanskymda debut ledde till någon som helst uppmärksamhet med påföljande spekulationer är i skrivande stund lite oklart, men lika bra var väl kanske det: lite lugn och ro inför det kommande årets buller och bång, med en Stolpe på språng och följande nervras. Stenen hade i alla fall börjat rulla.

måndag 19 september 2011

All världens berättare (1945-1956)

I det myller av litterära tidskrifter som förr i tiden gavs ut i Sverige, lite trotsigt, kaxigt och med ett stort självmedvetande, är det nu hög tid och på sin plats att nämna All världens berättare.

Den startades av Åhlén & Åkerlunds förlag och var ett ambitiöst försök att ge ut god litteratur - som det heter - med tonvikt på noveller, mycket nyskrivet blandat med äldre klassiker, svenskt material låg sida vid sida med importerade texter, nyskrivna författarpresentationer, recensioner och litterära reportage. Alltså en härligt spretig bukett av allehanda texter, formmässigt toppat med ofta unika originalillustrationer av samtidens konstnärer.

Får man tro Åke Runnquist, förlagsräv och litteraturens grå eminens i decennier, var detta en tidskrift "som knappast har motstycke i svensk kulturhistoria". I alla fall fram till 1964 då omdömet fälldes. Och tittar man igenom namnförteckningen över de som medverkat med originalbidrag hittar man tidens hela parnass: allt från stötar från förr: Frans G. Bengtsson, Bo Bergman till yngre glopar med ena benet i vår tid, Bo Widerberg och Björn Håkansson. Och alla andra däremellan.

Redaktören bakom det hela var en Karl Johan Rådström, gammal författare med andra tunga och ansedda tidskriftsförsök bakom sig, numer kanske mer känd (nåja) som far till kultförfattaren Pär Rådström - of Beppe Wolgers-fame - än för sina egna konstnärliga prestationer. Han höll sig upprätt i redaktörfåtöljen till 1952, följdes sedan av en hastig rad efterföljare, alltmedan upplagekurvan stadigt pekade neråt till dess att hela projektet havererade och uppgick i Bonniers Litterära Magasin 1956 (där Runnquist fanns till hands).

Nå, tidskrifter kommer och går, de gjorde det den tiden, de gör det idag. Utan att någon egentligen höjer på ögonbrynen. Alltså: inget att slå på trumman för, och Birgit, vad har hon med detta att göra? Håll ut, mer inom kort.

Post scriptum 1: är man road av publicitetshistoria och litterära tidskrifter är det ett nöje att bläddra sig igenom ovan nämnde Runnquists lilla nätta volym Litterära tidskrifter 1952-1960 (1964) eller ännu bättre, och ännu mindre: Att samla på litterära tidskrifter (1952).

Post scriptum 2: Fadern redaktör Rådström har - visar det sig efter en rutinkontroll - mig och hela världen ovetande spelat en betydande roll i formandet av en ung pojkes föreställningsvärld genom att 1932 gett ut Minnesalbum över Gustav II Adolf till 300-årsdagen av hans död vid Lützen. Ett spänstigt häfte som långt in på 1960-talet fyllde vardagsrummet med krigets mystik, krutrökens stickande doft och generalers och marskalkars kallt hotfulla blickar.

torsdag 15 september 2011

Flicka och hyacinter revisted

Birgits sista filmroll och älsklingen Hasse Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter kan man aldrig läsa för mycket om, eller för den sakens skull se för många gånger.

Den kunniga Mikaela Kindblom - som tidigare förekommit på den här sidan här och där - har nyligen på nytt avhandlat det hela. Läs henne här, fastna i ett mörkt drama och förundras.

onsdag 14 september 2011

Natt i hamn [1943]

Det är tidigt 1940-tal, det är krig, det är mörkt, rentav kolsvart förutom månljuskäglan över vågorna. Runtom finns minfält och dimman glider i det svepande strålkastarljuset från lastfartyget S/S Rune. Men skeppet stävar oförtrutet framåt genom natten. Hemåt. Detta är scenariot för Erik "Hampe" Faustmans debutfilm Natt i hamn. Kaptenen avlöser styrman på bryggan och det är lika långt från resans mål som till hemmahamn.

Den som till äventyrs läst Josef Kjellgrens roman Smaragden känner sig väl till rätta när kameran söker sig till kabyssen under däck; lediga sjömän spelar kort, tjafsar, bekämpar ångestens demoner, några kanske rentav längtar till nästa hamn. Det är ett litet myller i det trånga utrymmet: den trygge Sigge Fürst, den pigge Åke Söderblomvarianten Rune Halvarsson, den ångestridne Bengt Ekerot. Och mitt i allt en klassiskt vacker ung man: Alf Kjellin.

Detta är ett nattsvart drama, utan egentligt ljusinsläpp. Bestänkt av hjältemod styr skeppet hela tiden mot sin undergång. Inne, hitom kajen, trycker ett gäng av adliga upptuppar från slott och herresäten: Lilliecrona och Löwenadler som till sin hjälp har underhuggaren Björnstrand. Denna rätt slemma trio som lystrar till Pajen, Mårten och Lillen följer en oklar politisk agenda och i lönndom sänker obeväpnade skepp till havs. Och mitt ibland dem vandrar oroligt den mörka Maria som mentalt är på väg bort från gänget, sedan kärleken till Lillen släppt sitt grepp och hon börjar få synen och självkänslan tillbaka, hon anar varåt kompassen alltid visat.

Tengroth som Maria, passande klädd i svart, tolkar här åter en av de roller som kom att dominera hennes sista decennium som skådespelerska: vilsna, ensamma, svikna unga kvinnor utan hopp, på gränsen till att vara förlorade. Som de är. Hon tänder ännu en cigarett, lägger blicken bort mot en halvt tom, definitivt aldrig uppenbar och än mindre gripbar framtid. Illavarslande på samma sätt som hennes bakgrund är ett töcken.

Denna kvinna träffar på danshaket Kontinenten den sköne och annorlunde Kjellin, på sitt sätt lika drömmande vilsen i sin sjömansroll som hon. Och där i hennes säng (redan) den första natten föreläser han högstämt och ivrigt om lyckan av ett gemensamt hem, med ett tryggt möblemang. Hon ligger försiktigt på hans arm och lyssnar på fantasierna som en besvärjelse mot det som är hennes liv, hennes hopplösa vandring i skymningen.

Filmen var Hampe Faustmans debutfilm, han skymtar faktiskt också i en stum cameoroll som flinande gäst på danspalatset. Hans skrev också manus tillsammans med bland annat Kjellin. Även om särskilt dramatiken mot slutet haltar, eller i varje fall är rätt flyktigt tunn, så lyckas han skildra sjömanslivet, ungdomen och kanske delar av tidsandan både finstämt och trovärdigt. Den är också mer sammanvävd än vad det kan tyckas vara här. De skygga blickarna inne bland de dystra hamnkvarteren, de skeva och vinda innergårdshusen med sin flagnande rappning och de lika stukade människorna som befolkar dem. Alf Kjellin tänder kärlekens tändsticka som lika snabbt släcks av det kalla vinddraget från havet, Birgits bruna ögon blänker en kort sekund. Sedan är det över.

Ett finstämt ögonblick i beslöjad gråskala av en av svensk films mest lovande namn. Tengroth tillåts också gestalta dova repliker liksom hon ges chansen att vara oemotståndligt och mörkt vacker. Väldigt, väldigt fjärran trettiotalets rundkindade fröken. Här håvar hon in rollen och tar avstamp in i den återstående filmkarriärens mångskiftande gestaltningar.

Hampe själv, vid sidan av Hasse Ekman dessa sidors emotståndlige manlige hjälte, skulle med detta vandra vidare mot en rad minnesvärda filmer: redan samma år hade Sonja med Birgit i huvudrollen premiär, och några år senare lät han henne vara frispråkigt mörk i Krigsmans erinran - ett drama som vi snart återkommer till.

För övrigt finns Hampes debut tillgänglig varje dag på vanlig kontorstid inne i Kungliga bibliotekets audiovisuella samling. Eventuellt nära just dig. Mycket nöje.

[Omedelbart post scriptum: Associationen till Kjellgrens Smaragden var inte enbart en fantasi, 1948 gjorde Faustman ännu en sjöfolksfilm, Främmande hamn, baserad på en teaterpjäs av - just det - Josef Kjellgren. Fast den gången skymtade inte Birgit ens vid kajkanten.]

"Två dikter": 1

Sätt dig ner
Fly inte mer
Du är i en fälla
Fällan är du
Försök inte fly
Buren blodas ner
Det är det enda som sker
Sätt dig ner.


Söndagen den 19 februari 1967 publicerade Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga två dikter av Tengroth - under just rubriken Två dikter. Här ovan den första. Läs den varsamt, rör vid den med mjuka fingrar. Så att den inte går sönder. Eller hon, eller du.

Fortsättning följer.

onsdag 7 september 2011

Sockerskrinet [1938]

Efter att ha läst om filmen Sockerskrinet i Ulrika Torells bok om förpackningarnas historia får man ju ingen levandes ro förrän man har fått se filmen! Sagt och gjort: inne på Kungl. Bibliotekets Audiovisuella sal rullas den digitaliserade rullen upp på en datorskärm, blott ett inlogg och några knapptryck bort.

Det är rätt storslaget, en gammaldags skolfilm extended med klingande introduktionsmusik och flygbilder över ett svartvitt men ack så naturskönt Sverige. Och genom detta landskap bilar ett ungt nygift par söderut på bröllopsresa. Och lärare som de gör det också till en bildningsresa, med tema: socker, så gott och så nyttigt!

Denna huvuddel av filmen föregås dock av två kortare bakåtblickar: på 1860-talet sitter en näpet söt Tengroth och broderar medan hon samtalar med föräldrarna om sockrets härliga kraft. För alla och envar. Sedan ett hopp till 1918 då ett par med två småttingar kommenterar hur sockeranvändningen gått framåt sista tiden – trots krig och elände. Och så 1938 då den unga flickan Karin blivit 26 år och nygift, nu i tryggt förvar på den lilla öppna Opels passagerarsäte. På väg söderöver.

Landsvägarna är kantade av blommande träd, Birgit skiner så lyckligt och flashar leendet mot alla som har något med socker att göra. Men så får hon också – förutom att kyssa nyblivne maken på kinden medan han kör – lära sig allt om betodling, dess nytta, möjligheter och värde för Riket. ”Betodlingen är en konst, mina vänner!” som en av de inblandade odlarna utbrister.

Dramatiserade scener varvas med långa journalfilmer med myndig speakerstämma som visar fabriker och raffinaderier, stora som vore de byggda av kulisserna från Metropolis, kompletta med ånga och rök, kolvar och massivt stål. Med arbetare som träget utför sina monotona arbetspass.

Välmatade med fakta återvänder så de unga tu till sin skola långt upp i norr, med oändliga skogar fyllda med bär och frukter i överflöd som bara behöver samlas ihop. Det syltas och saftas och slaskas för klassens alla flickor lyssnar och lär tills skafferiet är fyllt av burkar och flaskor: ”visa mig ditt skafferi och jag ska säga dig hurdan du är!”.

Detta är sent 1930-tal: det finns en stark doft av Blut, Boden und Heimat när flickklassen marscherar längs skogsvägarna sjungandes klämkäcka vandringsånger, för att sedan slå sig ner i grönskan vid (den manlige) lärarens fötter när denne vill förklara hur saker och ting hänger ihop.

Det kan, och bör, noteras att när Birgit mot slutet agerar i dessa pedagogiska hushållsscener så framförs de faktaspäckade fraserna rätt stelt och tillkämpat. Som att det här hushållandet - trots allt - kanske inte var riktigt hennes vandringsvisa. Hur långt som helst från den bravur och gusto som hördes när hon ett par år tidigare framförde Folkpartiets liberala partiprogram!