lördag 4 juni 2016

Birgit och helgonet

I några udda strilar av samtidens nyhetsflöde rapporteras det om att Sverige i helgen som är kommer att få sitt andra helgon, förra och första gången var det Birgitta Birgersdotter som 1391 upphöjdes till den heliga Birgitta. Och om nu allt går enligt plan och påven Franciscus gör vad han föresatt sig så kommer Elisabeth Hesselblad förklaras vara ett sant helgon.


Hesselblad levde mellan 1870 och 1957, hon växte upp i Dalarna men på grund av familjens usla ekonomi utvandrade hon i ungdomen till USA och kom där i kontakt med katolicismen, konverterade och från 1902 och framåt fanns hon stationerad i Rom och verksam inom birgittinordens verksamhet.

Och det är i den verkligheten som vårt eget katolik släntrar in på scenen. I boken Njut av livet, Madame! från 1956 finns ett reportage som har sin utgångspunkt i Hesselblad.

Birgit är i Rom, hon längtar hem. Men hon kan inte fara hem, hon känner också att hon tröttar ut sina vänner på plats. Hon vill höra en svensk röst och ringer upp Birgittinerklostret vid Piazza Farnese. Det är Hesselblad själv som svarar, bjuder in Tengroth till huset Casa di Sancta Brigida men sjukanmäler sig själv och hänvisar till en moder Riccarda.

Tengroth går dit. Och här övergår berättelsen till ett kan man säga typiskt Tengroth-reportage. Hon dröjer på vägen och beskriver vad hon ser i gränderna och på torgen, målar upp en bild, eller en snabbskiss, av ett 1950-talets Italien runtom henne: människorna, miljön, solskuggorna. Hon kommer fram, visas runt i lokalerna, hon betraktar och hon betraktas. Hennes egen dragning till det katolska ger henne en hemkänsla, en trygghet från sitt eget ibland lite våpiga jag. Det är färger runtomkring henne: "och jag känner, på något sätt, att jag äntligen hittat hem."

Fan tro't. Berättelsen kan fortsätta.

onsdag 6 januari 2016

Tengroth på tiljan 14b: Claudia

Låt oss inleda Birgits år 101 med ett kryddmått framgång, med något som kan beskrivas som en liten succé - i alla fall på landsorten.

Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:

att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:

det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.


Birgit var på scenen omgiven av bekantingar: Björn Berglund och Lisskulla Jobs, vilka båda klarar sig fint inför Björkmans blick. Även för denna spalt nya namn samsas med Birgit i scenens soffgrupp: Margot Ryding och Brita Vieweg-Scheel (i V.-J. stavat Wieweg), två damer som vi kanske får återkomma till någon gång.

Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.



Fotografierna kommer från Vecko-Journalens reportage och är förmodligen Riksteaterns egna foton från föreställningen. Den unge mannen, Birgits make, är Björn Berglund, Margot Ryding den äldre modern och på sista bilden syns tidens stiliga kvinnor i form av Brita Wieweg och Lisskulla Jobs - den sistnämnda enligt Björkman ett: yrväder till operasångerska, en sångerska hela dan, färdig för divans roll redan före morgonkaffet.

Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.