tisdag 30 december 2008

Birgit minns: Tore Lindwall

Den som slår i Stockholms adresskalender finner att under året 1926 flyttade skådespelaren M.T. Lindvall in på Majorsgatan 9A, alltså samma hus som Birgit bodde i under sina barndomsår.

Lindvall är mer känd, nåja, under namnet Tore Lindwall och hade under 1920-talets första år gått på Dramatens elevskola, blev premiärelev 1923 och hade tjänst på stället fram till 1927.

I sin roman Julibarn skildrar Tengroth sin barndoms gata och skådespelaren skymtar naturligtvis förbi:

"Han som är vid teatern är också hemma i dag. Fönstret i vindskupan är stängt. Jag hör inte vad han läser men jag kan se hans vackra, olyckliga Kasperhuvud. Vad leker han att han är i dag?"

Lindwalls närvaro i barndomsvärlden utgör en lockelse för den lilla, fantasilevande Birgit och hon längtar efter ett eget liv. Hon vet att han är känd, ser att folk vänder sig om efter honom, och han borde ha pengar eftersom hans namn syns i tidningen:

"ofta med porträtt, men på det är han sig inte lik som han ser ut när jag möter honom i mjölkaffären, där vi går när vi är skyldiga för mycket i magasinet."

Och hon vill dessutom, nio år gammal, inte växa upp och leva ett vanligt liv! Sagt och gjort, en dag skolkar hon från skolan, kliver uppför trapporna till skådespelarens dörr och knackar på. Han öppnar försiktigt och hon stammar fram att hon gärna skulle vilja komma in och läsa 'Lille Pers vandring', "för jag vill in vid teatern."

Gestaltningen av Lindwall där i dörröppningen är nästan en parodi på Skådespelaren, teatralisk med yviga gester, halvt förvirrad och framför allt disträ. Ungefär som många riksbekanta följetongsaktörer än idag verkar vara, eller åtminstone vill verka vara. När hon släpps in i lägenheten finner hon den dessutom ostädad.

Han deklamerar: "Teater, vet du vad det är? Det är livet...Teater, ser du, det är att glömma att du och jag bor på samma usla gata och att vi mötts i mjölkmagasinet. Det är att glömma..."

Uppfylld av sig själv glömmer han snart din lilla flickan som försöker läsa för honom och det Tengrothska humöret brusar fram vid denna nonchalanta behandling, hon skriker åt honom, sparkar och slår igen dörren efter sig. Hon driver nerför trapporna full av ängslan och missmod. Men nere på gården står en gårdsmusikant och spelar. Han sjunger för full hals, "obekymrad och säker", och se, fönstren öppnas, man hör slammer och ljud från våningarnas vardag, slantar singlar ner till musikanten:

"Det finns något annat än vardagen.
Jag lyssnar in i mig själv.
Ja, det finns något annat än vardagen.
"

Straxt efter detta fick Lindwall engagemang i Göteborg och försvann från stockholmshorisonten. Hans medverkade i ett antal filmer under 1930- och 1940-talen, spelade in några grammofonskivor enligt tidens mode under åren 1929-1930. Vid mitten av 1960-talet verkar han ha fått igång en TV-karriär och medverkade i flera produktioner, några kända och omtalade som Yngsjömordet, Kråkguldet, Röda rummet och Raskens.

Lindwall gick ur tiden 1980, samma år han skulle fylla 80.

lördag 27 december 2008

Birgit nosar på den Stora Världen


En sen novembereftermiddag 1937 lösgjorde sig ett flygplan från de lågt liggande molnen när det gick in för landning på Bromma flygplats utanför Stockholm. På buken var målat med stora versaler: ROBERT-TAYLOR. Det var den amerikanska stjärnskådespelaren som gjorde en kortare mellanlandning i denna vår gudsförgätna håla som vilade i höstskymningen, och naturligtvis möttes han av den samlade gräddan ur det lokala filmetablissemanget. Ur det silverglänsande flygplanet skred han med sitt entourage, lyfte på hatten och besegrade alla - inklusive Filmjournalens representanter som i nummer 50, 1937 på ledarplats liksom i ett fylligt fotoreportage under rubriken Robert dansar och ler redovisar besöket och hyllar Mr. Taylors professionella agerande som tyvärr också gav de svenska beundrarna ett lantlighetens bortkomna skimmer.

Taylor, vid den här tiden mest känd för sin medverkan i Kameliadamen där han spelat mot självaste Garbo, dessutom fästman till Barbara Stanwyck, installerades naturligtvis på Grand Hotel varefter han framåt kvällen var huvudattraktionen då Thanksgiving firades i hotellets spegelsal i ett arrangemang av Svensk-Amerikanska Sällskapet. Kring Hollywoodstjärnan flockades flera av stadens namnkunniga skönheter, varav flera självfallet från branschen: Birgit Tengroth var en. Och även om amerikanen inte var särskilt flitig på dansgolvet tvingades han upp av Filmjournalens fotograf och då föll valet på...Vera Valdor, en ung skådespelerska med mörk och sugande look.

Tidningens reporter rapporterar: "Fram mot småtimmarna kristalliserade det ut sig ett litet gäng, som trivdes omåttligt bra tillsammans. Det var Robert Taylor, Wilhelm Bryde, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Torsten Flodén, Vera Valdor, Bob Ritchie, Laudy Lawrence, Stig Almqvist och Gunnar Skoglund. Man groggade och pratade film och hade så roligt som man känt varandra hela livet."

[Ritchie var Metro-Goldwyns talang-scout nr. 1, Lawrence bolagets Europachef. Bryde och Skoglund kom båda på SF, Almquist från Filmjournalen. Flodén var filmare och manusförfattare, senare under ett par år gift med Sonja Wigert.]

Men vem vill gå hem efter en sådan kväll? En klick ur ovan redovisade gäng for vidare - typ två kvarter - till svartklubben Grotta Azurra, där Taylor fick ansöka om medlemsskap, godkändes och släpptes in. Vid det här laget var Birgit borta ur leken, oklart varför. Den hop som snubblade ner i grottan bestod av Robert förståss, liksom svenskorna Tutta och Vera (som båda borde klarat engelskan efter vistelser i Hollywood och London) och amerikanerna Ritchie och Dan Miloi - Taylors barndomsvän, stand-in och kopia samt Torsten Flodén. Taylor dansade, skötte grammofonen, visade skrytsamt upp det cigarettetui i rent guld han fått av Stanwyck och eskorterade slutligen unga partylejonet, fröken Gun Wikström hem.

Nå, nästa dag bjöds på lunch ute i Filmstaden, Taylor ser oväntat fräsch ut på reportagebilderna där han sitter mellan Birgit och Ingrid Bergman medan Hasse Ekman bär på glöggbrickan och lucian för dagen Sickan Carlson tar tillfället i akt och uppvaktar amerikanen med en kindpuss. Och om det eventuellt smärtade Birgit att inte blivit uppbjuden av Mr. Taylor kvällen före så var det förmodligen ännu surare att rekryteraren Ritchie slog ögonen i den odrägliga Bergman och utlovade henne karriär i Hollywood om hon, nygift, bara gjorde sig av med sin äkta make.

Även på den privata middag som Taylor höll på Royal den avslutande kvällen var Vera Valdor inbjuden...och nu var det henne Ritchie koncentrerade sig på, man tager vad som bjuds. Han kostade dessutom på sig att ge den unga skådespelerskan några kloka ord på vägen:

Kom ihåg att alltid vara snäll och hygglig, när ni är på väg mot toppen, därför att ni kommer att träffa samma människor när vägen börjar gå nedåt igen.

[Bilderna: längst upp från lunchmottagningen på Filmstaden, Taylor flankeras av Birgit i liten hatt och Ingrid Bergman. Nedan: alla kvällars prinsessa, Vera Valdor.]

fredag 26 december 2008

Boenden 7: barn- och ungdomsåren

Efter att ha gått till stadens bibliotek och ur magasinen beställt fram en radda slitna och härjade årgångar av Stockholms adresskalender kan man följa familjen Tengroths spår under 1920- och 1930-talets Stockholm.

Vi har redan konstaterat Birgits första boende på Majorsgatan 9A. I hennes egna skildringar utmålas gatan som en trång och mörk utkantsgata mitt på Östermalm. Utan finess eller större status. Slår man i 1927 års kalender där fortfarande varje fastighets innevånare redovisas, kan man få en uppfattning vilket sorts folk som bodde och rörde sig i huset 1926:

9A: husägare L. Kihlstrand, snickarmästare K.A. Ahlzén, ombudsman F.V. Björklund, hofmästare E.C.V. Eggers, öfverinspektör K.G.V. Fihlmand, skulptör E.A. Hedland, musikdirektör K.A.I. Hägerstrand, fabrikör E. Johansson, 1:e tillsyningsman A.F. Lagerman, ingenjör B.O. Lindhe, skådespelare M.T. Lindvall, köpman M. Lundberg, fastighetsägare S.W. Lundin, lotsstyrman E.E. Norberg, fabrikör L.G.A. Persson, urmakare A.J. Tiberg, löjtnant A. Wahlgren samt förståss tullkontrollören Tengroth.

9B: direktör G. Sundberg som också verkar ha ägt fastigheten, typograf E.H.L. Nilsson, styckmästare E.J. Sjöström, vaktmästare V.A. Westholm samt handlaren V.A. Westman.

En till synes rejäl blandning av professioner i gränslandet mellan övre arbetarklass och lägre medelklass kryddat med några inslag av de konstnärliga yrkena, jag tror mig minnas att skådespelaren Lindvall ges ett hastigt porträtt i romanen Julibarn.

Nästa anhalt för det tengrothska följet blir, som tidigare nämnts, Slussplan 1-3 dit familjen flyttade, troligen under 1927, under det följande året fick man dessutom för första gången telefon, hemnumret blev 10247.

Efter några år var det dock dags att flytta vidare, 1933 finns familjen registrerad på Humlegårdsgatan 2. Tillbaka på Östermalm och bara runt hörnet från det gamla tillhållet på Majorsgatan! Och med nytt telefonnummer. Antalet apparater i Stockholm växer uppenbarligen för nu har man fått en sexsiffrig anknytning: 603078.

Hur länge bodde man hemma vid denna tid? Bodde man kvar vid 18 års ålder? Med viss tvekan får vi anse Humlegårdsgatan vara Birgits sista boende med familjen för när Carl Gustaf Tengroth flyttar nästa gång, 1935 bort till Vasastan, har den då 20-åriga skådespelerskan med största sannolikhet skaffat sig en egen lya. Även om katalogen inte ger någon klarhet, antagligen redovisas bara förstahandskontrakt. Samma år avancerar tullkontrollanten och benämns hädanefter övertullkontrollör och nåddes nu i det nya hemmet på Tulegatan 23 på Stockholm 302249.

Några år därefter, 1938, var föräldrarna tillbaka på Östermalm: Linnégatan 39B och skulle Birgit nu ringa hem till mamma var numret 628514.

Efter allt detta rabblande och nosande på det dåtida Stockholm kan man också genom katalogen konstatera att det nog var en annan värld - då. Med betydligt lägre trösklar. Om man vidgar nyfikenheten och söker adressen till kändisarnas kändis den tiden: skådespelaren Gösta Ekman 1927 finner man att han bodde på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsgatan intill Fältöversten, och hade telefon 78435. Dessutom, och kanske ännu bättre: på raden under hittar man statsminister Carl G. Ekman med bostad på Västmannagatan 17 och med hemtelefon 15941. För även om det troligen var husan som svarade vid påringning så fanns nog vare sig portkod eller biffiga säkerhetsvakter ute på gatan!

söndag 14 december 2008

Människor som minns 16: Teddy Rhodin

Åter in i dansens virvlande värld! En av Birgits kamrater från balettskolan gjorde nämligen senare stor karriär och summerade efter avslutat värv sitt liv i memoarboken Dans på rosor [Bernces, 1978]. Kamraten hette Teddy Rhodin och började dansundervisningen på Operan 1926 och gick sedan vidare till fast engagemang på plats ända fram till 1964.

Rhodin hade från allra första början en lite udda bakgrund, han var nämligen son till den mytomspunne cirkusägaren med det anslående utseendet Brazil Jack och sattes, tillsammans med sin bror, i balettskola för att vidga sitt register något för att kunna utvecklas som artist i manegen. Men inte blev det något fortsatt cirkusliv för unge Teddy då det snart visade sig att han hade tillräcklig talang för att kunna karriär inom dansen. Trots faderns muttrande.

I sin bok beskriver Rhodin underhållande och noggrannt livet på i balettskolan med bus och hård disciplin, han minns med varmt hjärta Operans figurer och personligheter, lärare, gästartister och annat löst folk. Han minns vartenda steg från bostaden i hörnet Jakobsgatan/Drottninggatan bort till Operans personalingång och han dammar också av sina kurskamrater från den tiden, varav en alltså var vår Birgit Tengroth.

Birgit var fyra år äldre och någon närmare vänskap var det väl inte frågan om, men Rhodin skriver, sedan Birgit gjort sin filmdebut 13 år gammal i Mordbrännerskan:

Vi andra elever var väldigt stolta över att ha henne som kamrat. Hon bodde i Gamla stan borta vid Järntorget. Efter att ha blivit berömd filmstjärna vågade hon inte gå hem ensam på kvällarna genom Västerlånggatan, utan det var alltid någon av oss kamrater som följde henne till porten. Hon blev snart filmstjärna på heltid och lämnade 1932 balettskolan.

Rhodin bekräftar i sin text saker som Birgit berättat i sina böcker, som de årliga besöker hemma hos operachefen John Forsell och vad gäller de olika uppsättningarna där eleverna fick agera är han mer detaljerad än Tengroth. 1929, om man tolkar texten rätt, framnförde baletteleverna i slutet av operan Frihetsbröderna en hel liten commedia dell'arte med både dans och talade repliker. Rhodin gjorde Harlekin medan Birgit agerade i rollen Pulcinella. Andra namngiva elever var brodern Trolle Rhodin, Julius Mengarelli, Vivi Nelson och Vilma Persson. Ellen Rasch och Annalisa Ericson har tidigare förekommit i dessa spalter och har också de sin plats i Rhodins berättelse.

Att balettskolan för pojkeleverna eventellt kunde vara en plats med pennalism och sexuella övergrepp som det beskrivs i bögdokumentationen Sympatiens hemliga makt märks inte alls här.

Rhodin dansade senare vidare, och koreograferade dessutom, med glimrande stjärnor, gjorde några inhopp som dansare i filmer, bl. a. Den store amatören av Hasse Ekman, och avled så sent som 2004.

[På det något dassiga klassfotot ovan syns Birgit som tredje stående flicka från vänster i den bakre raden. Rhodin sitter på golvet som den mittersta pojken i kaxig snedlugg vid lärarinnan fru Franchis högra knä.]

Boenden 4b: Majorsgatan

Om man söker upp Stockholms adresskalender [Stockholm, 1856-1973] och bläddrar igenom året 1926 (som går att finna, liksom tidigare årgångar, inskannad på Stockholms stadsmuséums hemsida, välj Stockholmskällan) finner man att tullkontrollanten Carl Gustaf Tengroth bodde på Majorsgatan 9A. Det var alltså den port Birgit öppnade när hon skulle hem i sin tidiga barndom.

Året då hon föddes, 1915, var familjen registrerad längre bort på Östermalm, nämligen Grevgatan 17, men redan året därpå var man installerad på Majorsgatan. Så någon gång under födelseåret flyttade familjen och Majorsgatan får väl ändå räknas som hennes födelseadress fram tills dess annat framkommer.

Här har vi alltså en källa för att kunna följa Tengroths olika boenden i stan. Adresskalendern gavs ju ut årligen ända sedan 1800-talets mitt fram till 1974 och registrerar hemadresser med (eventuella, i de tidiga årgångarna) telefonnummer, liksom boende i enskilda fastigheter. Återkommer snarast så snart jag hunnit till arkiven!

[Bilden: Majorsgatan modell äldre, kring 1960. Metodisternas Trefaldighetskyrka och till vänster det päronträd som figurerade redan i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. Foto av Lennart af Petersens.]

onsdag 10 december 2008

Pausbild 2

Genom ett samarbete mellan Ateljé Uggla och fotograf Martin Botvidsson har den här gamla polaroidbilden från 1948 restaurerats och åter fått se dagens ljus.

måndag 1 december 2008

Bland sutenörer, parkfjollor och kandelaberbögar

À propos Katie Rolfsen som nämndes i förra inlägget så har hon ju tidigare figurerat på denna plats i samband med att hon ogenerat presenterade sig för Annalisa Ericsons nyblivne make i bara mässingen. Den minnesgode minns också att detta skedde samma kväll som en fest hölls ute på Bellmansro för att fira homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Året var 1944. Om detta berättar Annalisa i en av sina memoarböcker.

Festen bekräftas i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, 1999) där det också visar sig att det inte var en slump att samkvämet hölls just där - restaurangen ägdes vid denna tid av en Sten Hellberg, som tydligen var centralfigur i samtidens nöjesliv och dessutom öppet homosexuell. Hellsten drev för övrigt även matställena Bäckahästen, Brända Tomten och Herrgårn.

Boken är en brett upplagd exposé över bögvärldens öden och äventyr i kungliga huvudstaden, det är huvudsakligen herrarna det handlar om. Mycket kunskap finns här samlad med en omfattande notapparat, många bilder på mötesplatser som parkbuskage, offentliga toaletter o.s.v. kryddat med fotografier på olyckliga själar, nakna gossar, utpressare och udda existenser som med vilsen blick poserar framför kameraobjektivet. Tillsammans ger det stundtals ett rätt unket intryck av instängd bastuklubb men här och där slås en dörr upp och någon kastar konfetti in på scenen: Gösta Ekman d.ä. [bilden], Karl Gerhard, Gustav Wally, Göthe Ericsson har alla passerat genom Birgits värld och återfinns i bokens persongalleri. Och Zarah Leander glider förbi som vän till alla och envar. Till och med Balettskolan var tydligen i förra seklets början ett otuktens näste, i alla fall bland de manliga danseleverna.

Närmare än så kommer vi inte Tengroth i detta sammanhang, trots alla dokumenterade långbyxor. Men Stig Ahlgren citeras här och var, han slår vilt åt alla håll i sina spalter: mot småsinthet, inskränkthet och tvivelaktiga rättsprocesser.

O, en så'n natt!

Hoppsan, olycksfall i arbetet! - om man uttrycker sig försiktigt. Idag, måndagen den 1 december visade SVT på eftermiddagens matinétid inget mindre än Anders Henriksons film O, en så'n natt från 1937. Och den missade man ju helt, trots tidningsläsande och trots att fröken Tengroth själv axlade den centrala rollen som Edit Zelin, nyförlovad med unge herr Efraim Zelin i Åke Söderbloms skepnad i denna "ordinära fars" för att citera Svenska Dagbladet i sin minipresentation. Birgit tas för övrigt inte alls upp i listan av medverkande, trots huvudroll. Dagens Nyheter nämner inte filmen alls utöver det minimala utrymmet i tablån. Ja, så kan det gå om man tappar koncentrationen, kollen, lusten, och nu lär det väl dröja innan chansen återkommer.

Vad var det då som missades: jo, "kärlekstrassel, missförstånd och svartsjuka i en salig röra på bästa farsmanér. Nygift par får problem med bilen på bröllopsresan och tar in på ett hotell där platsbristen ställer till det för dem. Även med Thor Modéen, Sickan Carlsson och Julia Caesar" är en kort nätsammanfattning av intrigen.

Går man till mer utförligare verk, som den förnämliga Svensk filmografi, del 3: 1930-1939 (Svenska Filminstitutet, 1979) får man veta, förutom alla tekniska uppgifter kring produktionen, att Sickan Carlsson spelade Birgits syster, och att Katie Rolfsen och Kirsten Heiberg gestaltar två teaterflickor som bidrar till alla förvecklingar eftersom de är inneboende i Birgits makes ungkarlslägenhet. Ja, ja, man förstår att många dörrar öppnas och stängs i detta drama.

Recensionerna när det begav sig var tydligen varierande, dock övervägande med tummen ned: Dagens Nyheter sammanfattade det hela med "Det är nattståndet öl alltsammans, om också serverat lite kvickare än vanligt".

O, en så'n miss! Just det ölet skulle jag behövt ha.