onsdag 24 augusti 2011

Birgit (Frisinnad liberal)

Om Birgit 1938 gått i industrins och framför allt Sockerbolagets ledband genom insatsen i filmen Sockerskrinet så var det inte första gången hon tassat i markerna utanför den konstnärliga och kulturella hägnaden: redan två år tidigare hade hon gjort en liknande uppvisning - inom partipolitiken! Som medverkande i Folkpartiets valfilm inför riksdagsvalet 1936.

På ett sätt kan man ju säga att hon var med och bröt ny mark: valfilmer hade först dykt upp inför valet 1928. Nu var det 1936 och det stundande riksdagsvalet var på modernt sätt person- och medieinriktat: i jämförelse med tidigare så ökade det politiska kampanjarbetet i omfattning, partierna producerade bland annat fler filmer och affischer, ett ökat antal kampanjarbetare mobiliserades och radion slog på trumman genom presentationer av alla deltagande partier. Valet kallades dessutom lite slagfärdigt "Per Albin-valet", på grund av den ovanligt personcentrerade kampanjen. Allas vår folkhemsfader Hansson kallas också "Per-Albin" i valfilmen och Birgit, i alla fall hennes rollfigur Inga, klappar i händerna och hoppar jämfota när hennes mamma förkunnar att nu får det vara slut med röstandet på socialdemokraterna!

Valfilmen är uppbyggd kring två olika sekvenser som följer i varandra, men levererar även var för sig det politiska budskapet. Birgit ingår bara i del två.

Del 1 inleds med bondeidyll, folk och kritter trampar runt i dynga och fridfull harmoni. Men under den stillsamma ytan lurar framtidens hot: förflackningen av en gammal tids värderingar och att ungdomen flyr landsbygden för storstädernas lockande möjligheter - arbete, måhända, men framför allt hotar faror och skörlevnad. Ung man sparkar igång sin motorcykel (med sidovagn) och lämnar gård, familj och hem för att söka jobb någon annanstans - han står nämligen inte i tur att ärva gården.

Knappt har motorknattret avklingat förrän de äldre männen samlas kring köksbordet för att begrunda samtiden. Flykten från landsbygden är naturligtvis åt helvete: "Ja, det är ljusblått här i landet. Sossarna pratar välfärdspolitik och skryter om vad de gjort för bönderna. Vad hjälper det?"

Nej, inte alls: ungdomen är "nippertippor" och "frökenfina" som bara vill "ränna på dansbanan var och varannan kväll". Tack och lov inte alla: gårdsdottern Karin kliver in i köket och käftar emot gubbarna: "Ni gamla är spökrädda, ni följer inte med tiden, ni är alldeles för konservativa". Det här var fortfarande en tid när liberalerna hade lika stort behov av att distanserna sig från högern som vänstern: "Skaffa mig bara en bra karl som det är nånting med, så..." stannar hon vid torvan.

Under tiden närmar sig den mc-burne mannen (Björn Berglund) Stockholm, stannar vid en bensinmack, frågar efter jobb men får veta att sossarna är på väg att införa bensinmonopol, d.v.s. här har vi ett hot mot framtida välstånd och ingen vågar anställa med den framtiden. Han gasar vidare.

Del 2: I Bergshamra. Sossefamilj med fackansluten far bygger eget hus. När släktingar hjälper till med bygget bråkar sossarna och kräver fackansluten arbetskraft. Det hela leder till en kraftfull och aktiv familjedebatt: fadern är fackföreningsman sedan gammalt, modern politiskt oengagerad (tills nu!), sonen (Olof Widgren) i tidens anda anfrätt av nazistiska böjelser, och den unga dottern Inga - Birgit - är övertygad liberal.

Det är i samband med familjediskussionen som Birgit får breda ut sig: hon håller ett mindre tal, riktat till föräldrarna, brodern och mc-killen (som är kusin). Hennes engagemang är påfallande och med en för Tengroth osedvanlig frenesi levererar hon repliker, argumenterar och knycker på nacken så att det är en fröjd att se. Och höra. Någon hade skrivit manus, och någon hade lyckats knåpa ihop ord som grundade i fröken Tengroth vid denna tid.

Hur lät då politiken i mitten av 1930-talet? Jag kan inte låta bli att vidarebefordra diskussionen:

Far: Men snälla Karin, vad är det?
Mor: Vad det är? Ser du inte det? Jag är arg förstår du! Arg så jag kan spricka!
Far: Men politik ska du inte blanda dig i.
Mor: Därför har jag heller aldrig lagt mig i det, utan låtit er andra
babbla på. Men nu är det slut förstår du!
Birgit (BT): Men vad är det? Har ni blivit osams?
Mor: Osams har vi varit i 28 år, men nu är vi sams för en gångs skull. Eller är vi inte det, Sandgren?
Far: Jo jo, visst! Men om vad?
Mor: Om vad? Jo, från och med idag får så inte sossarna nån röst ifrån den här familjen!
BT: Bravo! Men då ska väl mamma rösta själv också? Men med vem?
Mor: Det vet jag inte. Det kanske jag singlar slant om. Men inte blir det på Per-Albin.
BT: Ånä, här singlas inga slantar, rent spel ska det va. För eller emot.
Son: Det skulle varit i Tyskland det här. Då hade Hitler gjort rent hus med
sossarna på en halvtimme.
BT: Ja, på samma sätt som bolsjevikerna gjorde rent hus i Ryssland. Huggit nacken av oss allihop.
Son: Men det är väl skillnad i alla fall.
BT: Det säger du ja, och tiotusen högermän med dig.
Far: Säg Inga, vad är det för skillnad mellan ditt folkparti och högern?
BT: Den frågan får jag om och om igen, från både sossar och nassar. Men det ska jag tala om för dig: ni påstår att det är vi som fjäskar för högern, men istället är det så att det är högern som klamrar sig fast vid oss! Och det är varken till vänster eller höger utan i mitten tyngdpunkten ska ligga. Och där står vi!
Far: Hö hö!
BT: Och vi kräver respekt och rättvisa för varje människa, vare sig hon är vit eller röd. Men ni andra, ni har ingenting emot lite tvång och förtryck, bara ni slipper känna på det själva.
Son: Men nu har vi fått känna på det.
BT: Ja, nu har vi fått känna på socialdemokratins välsignelse. Nä, pappa lilla: det här är bara början. Här ska regleras: bensinmonopol! Kaffemonopol, apoteksmonopol, trafikmonopol! Och sen när det har blivit riktigt tillkrånglat och fastlåst och arbetslöst, ja då kan vi sitta där och trivas.
Mor: Ja, här står ni och gapar.

Nå hur gick det då? Trots Birgits passionerade inlägg ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd och fick sammanlagt 46 procent. För högern blev valet ett bakslag och man tappade rätt stort till 18 procent. Bondeförbundet och Folkpartiet fick 14 respektive 13 procents väljarstöd. På vänsterflajen trängdes Kominternkommunisterna och det socialistiska partiet vid 3-4 procent av rösterna vardera. Det hela ledde i slutänden till att socialdemokraterna bildade en koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet.

Hur Birgit tog denna motgång är inte känt. För övrigt finns valfilmen till beskådan på Kungliga bibliotekets Audiovisuella samling.

onsdag 17 augusti 2011

Sif Ruud [1916-2011]

Skådespelerskan Sif Ruud har gått bort vid hög ålder och med en gedigen spellista bakom sig, såväl på film och som på teaterscenen.

Fanns det då några mötespunkter med Birgit? Vad gäller film så spelade de båda i Åke Ohbergs 1940-talsdrama Dynamit och i Bergmans Törst där de delar en scen på Norra Kyrkogården och kör duett, eller snarare Ruuds roll gör en monolog, så energisk att Birgit hastigt måste lämna valplatsen.

Samma år - 1948 - hängde de helt visst backstage på Nya Teatern där de båda ingick i tripletten Henne vi glömmer, där tre enaktare samlats ihop till ett program i regi av Georg Funkquist. Birgit spelade i det första numret Livet är vackert och Sif i det sista, Rött i grått. Båda hade de Sture Lagerwall som motspelare, han körde nämligen i alla tre delarna.

måndag 15 augusti 2011

Synd [1948] - en bonus

Trots det mångordiga förra inlägget kring filmen Synd går det inte inte att hålla tillbaka denna bild, även om den är tagen med en simpel telefonkamera från en datorskärm. Mest för att den på något sätt ofrivilligt illustrerar den Tengroth som frigjorde sig under 1940-talets sista år; den sinnesstämning som är dessa sidors grundtema.

Här sitter hon i svindlaren och älskaren Freds hotellsäng, med lystet levande, ja rentav hungriga ögon, spetsat med ett snett leende medan hennes filmrolls make redan ligger lik hemma på gården Viken 12 ute på det fjärran Vikbolandet och riktigt njuter av att formulera sitt eget misslyckande, sin nesa, den tuva som stjälpte stort lass. Se vidare textremsan.

Vägskälet låg där, och hon fann en sällsam och oväntad njutning av att välja "fel" väg. Synd var på inget sätt en stor film, den är dessutom relativt anonym i Birgits produktion, men den kom att oplanerat illustrera en alltmer obändig personlighet, på väg mot trotset inför det mesta hon såg runt omkring sig. Liksom hon lät röd glöd färgsätta det sätt som hon formulerade replikerna.

söndag 14 augusti 2011

Synd [1948]

Hon: Varför ger jag alltid efter för dig? Varför gör jag alltid som du vill?
Han: Därför att du älskar mig, liten! Förstår du inte det?
Hon: Ja, det gör jag!

Filmen Synd hade premiär i november 1948 men hade redan spelats in under sommaren två år tidigare vilket den uppmärksamme också kan notera i och med att Tengroths apparation är klart mer '46 än '48. Och blev därmed en av de sista titlarna i Birgits filmografi. Regissören var dessutom ett nytt namn i den tengrothska världen: Arnold Sjöstrand som tidigare bara skymtat i Ödemarksprästen men var riktigt skolad på Dramaten - i samma årskull som Garbo och Mimi Pollak - och senare spelat både där och på andra scener.

På ett sätt kan filmen sägas vara en variant på den tidigare succén Sonja. Sture Lagerwall gör en repris på den onde figuren från förr som dyker upp i Tengroths nya, hyffsat trygga borgerliga liv och påminner handfast - liksom han försöker slå mynt av det - om det som tidigare varit.

Men det är också en film om passion och vad detta kan föra med sig, den där näst intill okontrollerbara passionen, det rentav fysiska ruset, blott ett tuppfjät från synden.

Det hela börjar med att den galante men skrupelfrie Fred, alltså Lagerwall, raggar upp Anna, spelad av Tengroth, längs stråket på något som kan antas vara Kungsgatan i Stockholm. Han har redan dessförinnan recenserat henne som "Vetlandatypen", d.v.s. lite lagom bonnig, naturligtvis ointressant men dessbättre lättlurad. Så nu är det Vetlanda som gäller! Efter några dagar träffas de för en kväll på Gröna Lund: lite karusell, lite dans och sedan hem till Sture! Raskt jobbat. Nästa morgon vaknar Birgit upp i sängen, kameran har straxt innan fångat en flaska på golvet, hon ser lätt förvirrad ut men är klädd i nattlinne. Hon var alltså förberedd på vad som kunde följa en kväll på nöjesfältet.

Utanför protokollet måste sägas att scenen med den morgontrötta Birgit visar något som inte hör till den vanliga Tengrothtypen: den som en klassisk skönhet - lite oväntat, och hon bär upp det! Ett tidlöst, gracilt utseende långt bortom de näpet rundnätta flickor hon så ofta gestaltat tidigare.

Sture har nu kopplat greppet, och flickan fångas omedelbart av hans charm, gåpåaraktighet och världsvana. Hon lösgör sitt sparade kapital för att hjälpa honom i hans minst sagt tveksamma affärer, hon distanserar sig alltmer från den (fri-)religiösa värld hon tillhört i en trång, stillastående och andefattig krets av släkt, Jesu Vänner och bekanta.

Hon: Idag är det 3 månader sedan vi träffades.
Han: Hah, sentimental, va? Ja, sån't hör väl till, men det är ingenting för mej, inte. Jag är mera praktiskt anlagd.

Ja, det går naturligtvis åt skogen alltsammans, Sture försvinner till fjärran land med resterna av pengarna sedan det mesta förskingrats: Birgits egna medel, delar av hennes tants förmögenhet och kapital stulet på Birgits arbetsplats. Här skulle det kunna sluta i moll. Men det kommer att bli värre. Först styrs det hela dock upp av en man jordbruksintressen, som hela tiden uppvaktat Birgit. Han är för övrigt gestaltad av Gunnar Sjöberg, som ett decennium senare skulle spela Birgits riktige man, Stig Ahlgren, i Bergmans Smultronstället. Denne lätt stillsamme man ruskar av sig hennes krassa bekännelser och friar på stående fot. Vad kan hon göra annat än säga ja?

10 år senare: Birgit hänger vid trädgårdens murade vattenbrunn och röker en cigarrett. Hon är nu gårdsfru på en större gård utanför Norrköping, med husa och förvaltare. Men äktenskapet har gått i stå: maken leder av diabetes och grav allergi, han är ilsken, lättretad, kitsligt svartsjuk och oförutsägbar. Och svärmor skrider genom salongerna som en evig gäst. Mitt i all denna slutna och låsta tillvaro springer hon åter på Sture vid ett besök i staden: och hon faller pladask på nytt, hela hennes väsen vibrerar av lust till den typ han representerar: äventyret, kluvenheten, det ansvarslösa.

"Bara han rör vid mig så ryser jag. Men vad ska jag göra? Det är han som har pengarna?", berättar hon för Sture efter en natt på hotell. "Pengar", tänker Sture och repar mod.

Och denne numer lätt sjavige vålnad tränger sig närmare, (åter-)erövrar henne bit för bit tills hon förklarar där hemma att hon vill skiljas och straxt därefter med berått mod avstår från att ge sin sjuke man den nödvändiga insulindosen vid ett sjukdomsanfall. Knappt har liket kallnat förrän hon åter är hos Sture inne i stan. Därpå dyker han oanmäld upp på gården och gör sig allmänt omöjlig, falsk och spefull som han tydligt visar sig vara för alla och envar.

Och nånstans där går det upp för henne hur hon hetsats bort från allt hon tycker är rätt och riktigt. Hon får hjälp på traven av den inneboende Brust i Stig Järrels gestalt - åter en av alla dessa hans oförglömliga figurer. Här en författare som sett det mesta och nu sökt sig ut till lantlig frid, fjärran från alla villfarelser livet skänker oss: det var länge sedan jag tyckte någonting var märkvärdigt, som han sammanfattar tillvaron. Denne Brust genomskådar raskt Sture ("en erotikens ockrare". "En tarvlig lymmel") som straxt därpå drivs bort från gården - han måste dessvärre först tigga pengar av Birgit för transporten - samtidigt som alla de andra reser sin väg. Hon, den nyblivna änkan, är ensam kvar. Med pengar, gård och en eventuell framtid.

Det är lite oklart varför premiären dröjde i två år, och kritiken var bitvis inte nådig, en pellejöns i Arbetaren sammanfattade: "Om vi säger att det hela är precis så släpigt och oskickligt gjort som man kan vänta när det är gjort av Arnold Sjöstrand och precis så illa spelat som man kan vänta av Birgit Tengroth, så har man egentligen sagt allt som behöver sägas". Dessbättre fanns även andra röster i kören, Lagerwall fick goda vitsord på annat håll, även Tengroth sades hålla måttet och man måste nog, nu långt efteråt, säga att filmen innehåller delar med en starkt och rentav frustande nerv inför de möten och kopplingar tillvaron kan föra med sig.

Filmen finns f. ö. tillgänglig på Kungl. bibliotekets Audiovisuella samlingar.

torsdag 4 augusti 2011

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!