onsdag 25 juni 2008

Människor som minns 15: Göthe Ericsson

Göthe Ericsson var namnet på Kart Gerhards sekreterare, alltiallo, handyman - you name it. Alltid närvarande som en skugga intill artisten, likt en grå eminens. Hur långt Ericssons förpliktelser gentemot sin arbetsgivare gick vet jag inte, men han kom tidigt till Gerhard och var honom trogen i alla år tills dess den store kuplettskrivaren stod lik.

I förre Dramatenchefen Lars Löfgrens memoar Teaterchefen (Bonniers, 1997) dyker Ericsson upp, detta var efter Gerhards död. Löfgren frågar, apropå Sven Stolpe, om Göthe minns Birgit Tengroth och Ericsson går igång: visst var de vänner! När hon besökte Gerhards Villa Fatima Morgana på Rivieran hände det att den morgontidiga Birgit följde med Göthe på morgonens inköpsrunda till saluhallen i det intilliggande Menton. När inköpen var avklarade fikade de på Rendezvous med utsikt över Medelhavet och aftonens middagar på Gerhards terass var ännu närvarande i den gamle mannens minne.

I sin bok Katt bland hermeliner (Bonniers, 1956) beskriver Gerhard själv det myllrande torglivet inne i Menton:

"På torget i Menton åt det italienska hållet, där klimatet är milt och urinnevånarna genomlysta av samma sol som ger frukt och bär deras sötma, brukar vi göra våra uppköp, ty icke av utsikter allenast lever ens turisten. Och det är dessutom en upplevelse i färg och ton. Där talar slaktare och grönsakshandlare mentonesiska, en gränsblandning av sydfranska och italienska. Två folk med druvsocker i blodet har blandat konsonanter och vokaler till ett språkets gemytliga fostbrödralag, som gör morgonens köpslående till en folkfest."

Birgit hade uppenbarligen förmågan av sommarsofta på rätt ställe. Ericsson citerar avslutningsvis Tengroths rappa tunga när verkligheten trängde sig på: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn."

tisdag 17 juni 2008

Litterära intryck 2: Hjalmar Gullberg

En bit in i Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter besöker det gifta paret Wikner den lägenhet de plötsligt fått ärva efter filmens huvudperson. De går lite tvekande in i den tomma, för dem okända våningen. Fru Wikner (gestaltad, som nog alla vet vid det här laget, av Birgit Tengroth) koncentrerar sig på möbler och inventarier medan maken, författaren (Ulf Palme), går direkt på bokhyllan. Han mumlar medan han kritiskt ögnar bokryggarna:

"Dom böcker man kunde vänta sig, mest poesi: Boye, Gullberg, Södergran."

Man kan fråga sig hur skådespelerskan intill uppfattade den repliken, dokumenterat förtjust som hon var i Hjalmar Gullbergs diktande, liksom Boyes och Södergrans för den delen. Dessutom kan man undra lite över varför repliken formulerades just så, och omformulerades, eftersom i det publicerade Hassemanuset - vilket jag utgår från föregick inspelningen - innehas Gullbergs plats av Harriet Löwenhielm.

Gullberg (1898-1961) var ju en av tidens stora, skånepåg, uppvuxen i Malmö under om inte påvra så minst sagt splittrade förhållanden. Han växte upp med fosterföräldrar medan hans biologiska mor och far var kända och blev med tiden välbärgade. Den unge Hjalmar umgicks till och med av och till med dem. "Situationen bidrog från början till en känsla av särställning i tillvaron, av utstängdhet", som Svenskt biografiskt lexikon uttrycker det. Med tiden fick han - efter rättslig process - ärva sin faders förmögenhet medan modern, som tydligen var "klipsk, slagfärdig men neurotisk med drag av känslokyla" som änka flyttade till Stockholm, började nyttja narkotika och hoppade slutligen ut från ett fönster på Strandvägen.

Ett bra stoff för diktning kan tyckas. Nere i Lund anträdde Gullberg den akademiska banan och började så småningom publicera sig från mitten av 1920-talet och framåt. Resor och skrivande i mellankrigstidens Europa blev hans melodi, varvat med arbete som lärare (inledningsvis), senare knuten till Dramaten i Stockholm som litterär rådgivare och därefter chef för Radioteatern med ståndsmässigt boende i villa på Djurgården. Hans diktande innehåller anslående stråk av andlighet, erotik och musikalitet och han lade också ner stor kraft i översättningsarbete. Ledamot av Akademien verkar Gullberg ha varit en udda fågel i tidens kulturliv. Hyfsat gammal (50-årsåldern) förälskade han sig i änkan och grevinnan Greta Thott med medföljande egendom - där han också fick tillbringa sina senare år tills han, tyngd och skrämd av en accelerande förlamningssjukdom, gick i sjön efter ett stilfullt men diskret avsked.

Här och där i intervjuer skymtar Gullberg som en av Tengroths favoritförfattare, alltid en volym på hennes nattygsbord. Krag nämner skåningen som Birgits ständige föjeslagare. Dessutom verkar hon själv ha träffat honom vid något tillfälle i kretsen kring författarinnan Marika Stiernstedt, som liksom Gullberg tillhörde samfundet De nio. Åtminstone vid en middag på Villagatan fick den nervösa skådespelerskan med alla känselspröten ute dela bord med den imponerande akademiledamoten. Gullberg var uppenbarligen en underhållande berättare, "denna sammetsstämma, som ömsevis gled och tassade som om han haft österländska tofflor på stämbanden," om än något otålig och alltid mån om att bryta upp så tidigt det gick. Hon förstod varför Gullberg blivit en så fin lyriköversättare: "han smög sig på originalet med en mjuk obönhörlighet, som måste vara alldeles överrumplande." Upplevelsen finns återgiven både i Livs levande och minnesboken.

Gullberg tillhör väl dem stor förblivit tidlös, ständigt aktuell. Ett sällskap vårdar numera hans minne.

lördag 14 juni 2008

Under vulkanen

Botaniserar man i Ulf Lundells bautabox Under vulkanen (vilket man bör göra med tanke på att mannen är vår tids kanske främste uttolkare) innehållandes hur mycket som helst, är det lätt att lägga de 14 cd-skivorna åt sidan och hoppa direkt till DVD 1 (av två) som bland annat innehåller artistens samtliga videor. Tryck fram spår 27 och du hamnar på låten Gå ut och var glad från dubbel-CDn Club Zebra.

Filmen är producerad av något som kallas Peoples Front och är från 2002, ett stenkast från vår tid. Förutom filmade avsnitt av Lundell med band på scen visar den en hop med, just det, glada och rent av skrattande människor, varvat med en kvinna som med påmålad röd klänning går längs Hornsgatan och försöker vara omedveten om kameran. Vidoen är väldigt mycket Södermalm, det är lokala celebriteter från Zinkensdamm där Lundell bodde vid denna tid, det är lite stumt, det är slappt och stökigt.

Plötsligt dyker tidigare justitieministern Bodström upp och är lite ansträngt avspänd, detta är före han gjorde sig till förste representant för övervakarsamhället, men ännu mera överraskande är en inklippt Sickan Carlsson. I autentiska, samtida bilder står här Birgits gamla klasskompis från Riddargatan, sångsyster från Farbror Svens Barnens brevlåda och kollega i decennier och skrattar in i kameran lika charmerande och betagande som hon gjort i alla filmer från den tiden. Fast detta är här och nu, det lämnar filmbilderna inget tvivel om: i en rockvideo en epok senare än den tid Tengroth senast var synlig på stan. För en sekund hissnar det, man faller liksom över branten: längre bort än så är det inte. Sträck ut din hand för att få stöd, och någon därifrån fattar den.

torsdag 12 juni 2008

Panik i Paris (Hjälp!)

Vi har tidigare besökt det anrika Café Voltaire i Paris. Det var ett av Birgit stamställen, en av hennes trygga punkter. Men just den här kvällen som vi nu talar om är inte som andra, hon är på plats med sin nye make, Jens Otto Krag, och hon känner en oro stiga inom sig: "jag noterar allt, jag känner allt, jag är utanför allt."

Tillsammans går de ut på torget, Place de l'Odéon. De går hand i hand, hon återvänder så sakteliga, känner den söta lukten av narkos, hon följer med, i hans steg, nattvind mot hennes hud.

Över det näst intill tomma torget hörs en röst: "Vad kostar smöret?" eller i sin franska, kragska, version: "Un peu de beurre, monsieur". De titttar sig omkring och lokaliserar yttrandet till den fashionabla och flashiga restaurangen la Méditerranée straxt intill. Där på trottoarserveringen sitter den danska skådespelerskan Bodil Kjer med vänner och frossar ostron med isande vitt vin.

Krag går fram till sällskapet som han känner till utseendet för att hälsa. Birgit lösgör sig och går tvärs åt andra hållet, med det enda målet att komma därifrån. Hon försvinner i den parisiska natten och när Krag märker detta är hon ohjälpligt försvunnen och han hittar henne senare på deras hotell.

Så långt är historien solklar, intressant nog har nog har båda skrivit om den i sina memoarer. Några minuters promenad, ett möte, en episod. Varför får en sådan trivialitet sådan uppmärksamhet i två innehållsrika, ska vi kalla det spännande, liv?

Birgit hävdar att hon lurats att gå ut i en enkel, ja, lantlig klänning. Lurad av världsstadsanonymiteten, av Krags påpekanden att hon borde klä sig enklare och inte svepa omkring i kreationer, lurad av kärleken. Nu mötte hon plötsligt denna danska kollega, i elegant svart och djupt urringad kvällsblåsa, med utstrålning av en Venus Triumphatrix [Tengroths term] och hon kände väl till Krags kvinnotycke, hans tidiga eskapader - nu måste hon bara dra. Hela vägen hem till hotellet längtar hon efter att höra hans steg komma skyndande, men icke. Nu väntar bara hotellbaren.

Krag poängterar mötets vardaglighet, han var handelsminister (därav repliken över torget), och han antyder - liksom Birgit - att han njöt över att vara igenkänd av det vackra folket, av ljuva kvinnor. Men så snart han upptäckt hustruns frånvaro irrar han runt i kvarteret för att finna henne tills han tar en taxi tillbaka till hotellet. "Och mycket riktigt, där satt hon och väntade".

Så långt kompletterar historierna varandra, för det obekanta ögat är vad som sker tydligt. Men härefter skiljer sig berättelserna åt, eller snarare, de skyggar båda inför någonting: Krag skriver att de korkade upp en vinare han köpt samma morgon och att Birgit fortsatte tjata om Kjers urringning. Men, avslutar han, "så småningom föll hennes oroliga hjärta till ro." Ett kort skiljetecken mellan vinpavan och hjärtats ro, men det finns något annat där, något som tog sin tid.

Birgit skriver, efter att hon förklarat sig, besvarat av hans fnysningar: "På rummet fattar Jens humör. Han kallar det att uppfostra mig."

Någonstans här kommer insikten att de två aldrig kommer att bli ett, att hon aldrig kommer att stanna hos en som inte förstår henne, en översittare, en man vars offentliga rum omöjliggjorde för honom att för hennes skull tulla på uppfostran, konventioner, manlighet och politisk fåfänga. En ny, permanent, panik sprider sig inom henne när hon halvt vaknar upp igen, var någonstans i sammanhanget finns hon själv, vem är hon och vad är hon? Nu? Efter detta?

"Att Jens låter styrkan tala när argument och tålamod tryter har försatt mig i en desto svårare situation som jag inte får något svar från mig själv. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte om jag har rätt. Jag kanske inte är värd bättre än att lära mig lydnad?"

Hon stannar kvar, ett tag till.

[Bilden: ofrivillig orsak till panikångest, Bodil Kjer]

tisdag 10 juni 2008

Birgit Tengroth: "Bäst klädd i Sverige"

Härligt, dessa sidor får tillfälle att bli modeblogg! Det är långt mellan varven så det gäller att passa på. Som när Damernas värld i nr. 7, 1944 låter Birgit visa upp sin garberod på ett flersidigt reportage. Eller inventering. En tecknare med svårtydbar signatur skickas till våningen för att rita av de nya plaggen, reportern Bi presenterar till detta en katalogliknande text.

Som den skarpsynte kan se blandas dräkter, klänningar i varierande längd med tillbehör som handväskor, hattar och tidsriktiga skomodeller. Till och med en pyjamas i "slipssilke" letar sig in och en clip i form av en lyra håller ihop det hela. Materialen är siden och ylle, chiffon och sammet för klänningarna, skorna är i mocka, väskorna i kalvskinn och svinläder. Hattar och turbaner i siden, taft och moiré. Stilen beskrivs som "okonstlad och mycket tilltalande", "vackra plagg som vi skulle önska hängde i vår garderob i stället."

Det mesta anges vara inköpt, alternativt uppsytt, på N.K., "i enkel och chic stil". Bland annat den blå klänning som Birgit bär på omslaget och det lilla fotot som syns bland teckningarna, jag tror vi har stött på den tidigare under resans gång. "En minst sagt tjusig hemmaklänning i kungsblått tjockt siden med matt yta - med sjömanskrage, som garneras av smala, vita tränsar."

På den undre bilden anas till höger en aftonklänning, "ljuvligt luftig och vacker med draget liv, tunna axelband och några breda veck nertill på kjolens svävande sky" som överlevde flytten till Djurgården, här mannekängas det vid Djurgårdskanalen 1945.

Med anledning av pyjamasdräkten nedanför aftonblåsan - med röd insida, svart utanpå och med jacka i kinesisk stil - som uppenbarligen användes inte bara under täcket, utbrister reportern: "Lägg märke till Birgit Tengroths förmåga att hitta på vackra och bekväma hemmaplagg!"

Bäst klädd i Sverige! braskar rubriken i rött men andra röster finns: Annalisa Ericson får handgripligen med sin nagelsax justera Birgits "tråkiga" sidenklänning inför den sittning i Oslo
som skulle leda till skilsmässa och omgifte:
"Hennes osäkra smak när det gällde kläder var känd."
Om detta skrivs i memoaren Lätta bubblor.

Valet av klänning orsakade också, några år senare, panikångest under en promenad i Paris med Jens Otto Krag. Men det är en rätt maffig historia så den får bli ett separat inlägg. Håll ögonen öppna.

Appendix: Lyckligt nygift står det lite manande på omslaget. Nej, det är inte Tengroth som avses utan kollegan Annalisa, här kallad fru von Segebaden. Fem familjer fick byta lägenhet för att flygaren Uno von Segebaden och hans glittrande artisthustru skulle få rätt våning "någonstans på Floragatan". Det unga, mycket stiliga, paret poserar i lägenheten tillsammans med lilla bebisen Claes Uno. Men med barnet bara några månader gammal blir dock mamma lite otålig och far ut på turné. Och vi som vet hur det kan gå gissar att flygofficeren så småningom tar sitt flygplan och drar sin kos. En sådan fru är alltför svår att försvara på mässen.

Omläsning 5: Livs levande

Efter fyra skönlitterära verk var det 1952 dags för Tengroth att pröva ett nytt grepp. Nåja, nytt och nytt. Den nya boken var en samling reportage hon tidigare publicerat i veckopress och tidskifter, huvudsakligen Vecko-Journalen. Texterna bestod av skrivna porträtt av utvalda personer, de flesta med svensk anknytning, inom kultursvängen och som Birgit i någon mån stött på under sitt yrkesverksamma liv.

Genom sitt upplägg blir ju boken en källa till stort nöje om man vill studera den tidens frontfigurer inom snille, kanske, stundtals, och smak - och vi har redan stött på den här, och här, och här, t. o. m. här. Och det är knappast fråga om idolporträtt, här granskas och ifrågasätts (i någon mån) de porträtterade, de är inte med för att de nödvändigtvis är bäst, utan för att de finns och representerar något utöver sig själva. Tillsammans bildar dessa dåtidens skönandar en pizzaslajs av tiden, det utsnitt Tengroth behärskade bäst.

Familjen Ekman avhandlas i tur och ordning: gubben Gösta, den Store, presenteras med ett känsligt och ömsint porträtt som inte väjer för det mörka och påfrestande, hustrun Greta som den som står utanför spotten och bringar reda i allt och sonen Hasse - eller Hans som hon föredrar att kalla honom - som den hårt arbetande drömmaren. Från teaterkretsarna möter vi också Karl Gerhard och sångpedagogen Andrejeva Skilondz. Kollegor som Ingrid Bergman, Signe Hasso, Karin Kavli, Inga Tidblad, Annalisa Ericson passerar förbi i en varierande skala av elakheter medan männen behandlas mer respektfullt, i deras sällskap verkar hon ha kunnat koppla av och vara sig själv. Konsthandlaren Karl Henrik Martin synar och granskar allt, inklusive författarinnan, den ryske musikern Issay Dobrowen sitter i Tengroths lya på Styrmansgatan och rattar in de allierades radioutsändningar. Här fikar Birgit, eller vad de nu gör, med en man som konverserat både Lenin och Maksim Gorkij! Ellen Rasch dansar förbi och författarinnan Marika Stiernstedt bjuder in till celeber middag. Och Colette tar emot i sitt instängda och orörliga majestät i Palais Royal - Tengroths klassiker!

Hasse Ekman vittnar visserligen om att Birgit bjöd på lunch och konversation inför sin artikel men i övrigt får man då och då känslan av att Tengroth inte sagt många ord med sina offer utan att hon breder ut sin bild av personerna, sin gobeläng, sitt öga. Och även om detta nu inte ger en fullständig bild så blir det i alla fall en glimt, en av förmodligen flera sanningar. Nog så underhållande.

Boken avslutas med några texter utanför de övriga: om en sjuksköterska på Karolinska sjukhusets Radiumhem som Tengroth stött på genom kräftan; en promenad i Rom mellan hotell och restaurang ger en konversation om erotik, man och kvinna, nord och syd som bildar ett porträtt av ett tillstånd. Så avrundas det hela med det handgripliga självporträtt som tidigare berörts ur tidskriften OBS!

Tiden må ha farit ovarsamt fram med dem som här skildras, med något undantag när är de medverkande nu knappast livs levande, men boken - och Tengroths anslag - lever sannerligen.

Boken var alltså ett urval av artiklar Tengroth hade publicerat, det var också hennes femte bok på lika många år. Hon hade under perioden brutit upp från sitt liv, lämnat landet, skrivit, därtill filmat och spelat teater, varit bosatt i USA och brutit upp igen, levt i lånade lägenheter och på sjukhus. Blivit europé. Man anar vilken energi som rusade genom kroppen dessa år och drev henne framåt, piskade henne, fick henne att än en gång resa sig upp, le och i de bästa av stunder: rent av njuta.

onsdag 4 juni 2008

Birgit missar nyORDningen

Birgit Tengroth är litteratur, kanske kan det tyckas lite svettigt att behöva gala om det än en gång. Tyvärr också i dagsläget litteratur - . Litteratur - nu - kunde denna kväll avnjutas på Kvarngatan 10 på Södermalm i Stockholm. I förlaget Modernistas lokaler hölls en litterär afton med åtta stycken debutanter som läste egna verk, alltihop sammanhållet av den alltid lika eminenta, och denna kväll lite charmigt förvirrade, kritikern och samtidsbevakaren Annina Rabe. Många var kallade, färre dök upp, men med hjälp av Rabe, nerförslutet, vindunkarna, bokbordet och till viss del författarna var stämningen ändå mycket god.

Ska någon nämnas före andra så faller nog ljuset på Sara Mannheimer som publicerat sin Reglerna på Tengroths gamla förlag Wahlström & Widstrand och som här dessutom läste föredömligt. En snygg ljudkuliss till minglet skulle kunna ha varit musikern Saralundens kompositioner, men hon satt själv, tyst tyvärr, bland publiken.

Frågan är om kvällar som dessa är moderna företeelser, nog skulle en debutant 1948, dessutom med gedigen och mångårig skådespelarerfarenhet kunnat trollbinda en publik med högläsning ur en stark debutbok. Eller kanske skulle, med tanke på det geografiska läget, tomma pilsnerflaskor flugit mot scenen? Men ingenstans har det andats om sådana arrangemang. Och skulle det funnits har det förmodligen varit någon annanstans: katten vet om stadsdelen Södermalm över huvud taget nämns i Tengroths texter. Jo, det var här någonstans i myllret Sickan Carlsson bodde innan familjen flyttade till Cardellgatan.

[Bilden: Tengroth softar i soffan inför framträdandet på denna imaginära debutantafton.]