söndag 23 september 2007

Boenden 3b: Bergshyddan revisited

Den av kungl majestät dekorerade Jan Mårtensson har tillsammans med fotografen Ralf Turander just gett ut ett rätt maffigt bokverk om Djurgården, den norra och södra, och olika byggnadsverk man kan hitta i området, Kungliga Djurgården (Wahlström & Widstrand, 2007). I anslutning till Djurgårdsbrunn nämns också Bergshyddan och Mårtensson rabblar upp prominenta hyresgäster: Birgit hamnar nånstans mitt i. Efter Ingrid Bergman (förmodligen till stort förtret) men före Per Olof Sundman. Stig Ahlgren nämns inte alls trots att han uppenbarligen använde sig av huset längre än sin hustru.

Om någon fortfarande skulle tvivla på att fru Tengroth verkligen beträtt egendomens krattade grusgångar visar jag här ett foto där hon villigt poserar på andra våningen, hämtat ur Filmjournalen nr 39, 1945.

Jag kanske är dåligt fototekniskt bevandrad men nog har bilden en prägel av gammalt sovjetiskt fotografi, med olika belysning av skilda partier så att de ser närmast monterade ihop. Näst intill overkliga. Lite spooky, hatten poserar lika stramt som skådespelerskan.

Kungen själv har skrivit bokens förord, i så "fint" sällskap har inte Birgit varit sedan hon och Sickan gästade prins Eugen!

tisdag 18 september 2007

Lars Forssell introducerar

När poeten och allkonstverket Lars Forssell dog i somras blev man åter påmind om den mannens snille och frimodighet! SVT sände två dokumentärer som var sällsynt charmerande, en stor upplevelse.

Fortsätter man att bläddra i Sven Bromans minnesbok hittar man Forssell på många ställen. Uppenbarligen var tidningen Året Runt, och det måste jag erkänna var en nyhet för mig, en tidning med viss kulturell tyngd. Många är storheterna som skrivit i spalterna och just Forssell skrev under 1950-talet filmrecensioner och från 1957 anlitades han dessutom som lyrikredaktör, för dikt publicerades minsann i varje nummer. Forssell plockade fram egna favoriter, men också de så kallade Klarapoeterna stampade i farstun med bidrag och inte minst kom dikter och texter från läsekretsen som budades över till Forssells våning på Östermalm för gallring och översyn.

En av de författare som lockades till poesiförsök av Forssell var vår Birgit Tengroth som här i Året Runt fick chansen att debutera som lyriker! Sin vana trogen skrev Forssell en introduktion av författaren och enligt Broman löd den som följer:

"Detta är Birgit Tengroths diktdebut. Tidigare har hon - förutom som skådespelerska - gjort sig känd som en känslig och insiktsfull kulturjournalist och som författarinna till en serie halvt självbiografiska romaner, varav flera - kanske särskilt 'Junibarn' och 'Jungfrubur' - har en intensitet och känsloskärpa långt över det vanliga."

Rätt så, Lars! Om det faktum att båda de nämnda böckerna har getts felaktiga titlar har sitt ursprung i Forssells grogg eller Bromans småslarv vill jag låta vara osagt, men den dikt som följde var skriven i "Menton april 1958". Texten dök senare upp på nytt i diktvolymen Snedresa, 1964 - men då med titeln Om:

Impromptu

Om jag hade en flicka
på en sex sju år
skulle jag fläta rosetter
i hennes hår.
I går guld siden
blankt som aprilsolen
en försenad vår.
I dag gröna
sträva bomullsband
Jag flätar med mina fingrar
in i min flickas
och mitt eget hår
våra hjärtan som än inte känt
att livet räknas
i deras slag.
Jag flätar gula band
av drömmarnas trasor
in i min flickas förlorade vår,
tills natten dräper solen.

söndag 16 september 2007

Människor som minns 11: Sven Broman

Det ena ger förståss det andra, ögnar man igenom litteraturförteckningen i Gullan Skölds avhandling så finner man Sven Bromans memoarer Det handlar om kärlek...minnen från ett liv i tidningsvärlden (Wahlström & Widstrand, 1993). Broman ägnade detta sitt liv åt fack- och veckotidningar från hedenhös och framåt, 1950 började han att basa på Året Runt.

Författaren har uppmärksammats även för sina mellanhavaden med Greta Garbo, han har skrivit en del om henne och dessutom, om jag minns rätt, på något sätt hävdat sig vara hennes förtrogne. Broman avled 1998.

Gitter man bara bläddra förbi bokens gräsliga omslag i lägsta åttiotalsestetik möts man av en rätt charmerande genomgång av decenniernas flykt. Broman väjer inte för det ekivoka, han dras till havererade människoöden och gottar sig åt det som inte alltid tål dagens ljus, men människorna framträder istället rätt levande och närvarande. Boken är dessutom rikligt, och härligt, illustrerad med foton av memoralia och personer av alla de slag. Och dessutom, en mycket viktig detalj, med ett fylligt personregister!

Nå, det var som chef för Året Runt han fick nys om Tengroths skriverier. Abbe Bonnier kom in med en text och bad om ett omdöme och hon fick omedelbart anställning som krönikör och kåsör. Detta var i februari 1951 och i stort sätt var hon knuten till tidningen livet ut.

Broman porträtterar Birgit - under rubriken Nu hettar det till i Året Runt! - som en rätt kaxig, avig, trotsig dam men samtidigt öppen, varm och kanske framför allt ärlig. Hon beskrivs som en "blodfull kvinna. Hon hade en utstrålning som ibland var erotisk och där hon tycktes testa den man som satt framför henne". Efter återkomsten från Krag deltar hon på en redaktionsfest uppe på Strands takterass och efter många danser försvinner hon med en ung "bildskön" redaktör som dyker åter upp på redaktionen först efter ett par dagar. Djupt rodnande fick han sedan i dagarna sju mottaga paket med en ny slips, en var dag, och alla från Birgit.

Hennes roll på tidningen var, som tidigare nämnts, att komma med det oväntade, vara kontrapunkten. Hennes skriverier möttes också av reaktioner, bl. a. när hon trädde fram som katolik, men hon verkar ha varit mycket uppskattad både på tidningen och framför allt bland läsekretsen. Sju år yngre än Birgit verkar Broman också ha fungerat som vän genom åren, de repliker han lägger i Tengroths mun utmärks alla av närhet utan garde...



...och efter hennes accelerande sjukdom, isolering och ensamhet infann han sig också till begravningen i katolska kyrkan på Linnégatan 1983:

"I den vänstra delen av kyrkan satt några av hennes gamla kolleger: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Mimi Pollak...I den högra delen där de anhöriga brukar sitta fanns bara en person - Stig Ahlgren, blek och försjunken."

[Bilderna till detta avsnitt är hämtade ur boken, fotograf okänd.]

onsdag 12 september 2007

Birgit Tengroth, i förtroende, året runt

1998 kom Gullan Skölds avhandling vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) vid Stockholms universitet: Från moder till samhällsvarelse där hon undersöker kvinnobildens förändring under fem decennier i veckotidningen Året Runt.

Efter lite irrande uppe på institutionen i Garnisonen, Karlavägen 104, och med god hjälp av den lokala bibliotekarien fick jag tag på ett ex.

Sköld väljer ut fem enskilda år, ett per decennium, och plöjer igenom alla nummer. Under de två första åren, 1955 och 1968, är Birgit Tengroth aktiv som krönikör och kåsör och hennes insatser kommenteras naturligtvis. 1955 kom tidningen ut i nära 500.000 exemplar, så man måste säja att Birgit här nådde en förbluffande stor läsekrets. Detta resulterar dock inte i något mjäkeri från författarens sida, Sköld påpekar Tengroths intellektuella vinkel och språkligt krävande journalistik som "ofta förmår gripa tag i sin läsare, prestera det oväntade". Som exempel tas en text om ett besök hos Birgittasystrarna i Rom, Klostret är ingen utväg.

"Bön är grovgöra. Bön är att skura Guds trappor. Bön är att putsa silver och stöpa ljus. Bön är att skala bort egoismen från sina motiv. Bön är att lappa och laga sin jordiska ömklighet."

Och apropå katolska möten: det var även i Året Runt som den kända texten Varför jag blev katolik ursprungligen publicerades.

"Birgit Tengroth var en skribent som använde en högst personlig ton i sina kåserier och reportage. Hon kunde vara både bitsk och elak, såväl mot enskilda som mot institutioner. Hennes alster präglades alltid av en avslöjande självinsikt och en ironisk distans, parad med ett stråk av värme och medömkan med de sämst ställda i samhället."

I en tid där kvinnorollen fortfarande var den gamla traditionella, den underdåniga, gisslar Tengroth manssamhället på ett sätt som sticker ut. Genom sina texter sprider hon bland stugor och gårdar på den svenska landsbygden aningen om den nya tid som komma skall. Hon var, skriver Gullan Sköld, "den bildade, den intellektuellt känslomässigt engagerade kvinnan" som fungerade som en slags motbild till det som i övrigt var den rådande normen.

Birgit skriver: "Vårt sekel som började med rösträttskvinnornas uppmarsch på barrikaderna har nått fram till detta: världens vackraste djur. Rösträtt blev brösträtt - mannen till behag."

Efter att ha gått igenom 55 års utgivning ställer Sköld den mappen åt sidan och flyttar sig fram till 1968. Ett år som (kanske) förpliktar. Tydligen hade Birgit under mellantiden periodvis inte skrivit i tidningen men nu var hon tillbaka! Enligt Sköld med "vanligtvis för tiden radikala och överraskande åsikter" och ämnet är ofta den fria, jämlika och självständiga kvinnan.

Men samtidigt vakar hon över skillnaden mellan man och kvinna där båda könen bör leva upp till sina värden, sköta sina åligganden. Inte likt de "fega karlar" Tengroth mött i sitt liv som flytt allt ansvar. Och på andra sidan gränsen: "Hur många högt begåvade kvinnor har jag inte sett göra sig till våp när de inregistrerar en karl i sin närhet!"

Birgit, alltid på tvärs och i trots mot tiden.

Sköld har även i andra böcker fortsatt att studera veckopressen med kvinnoperspektiv, om hjärtespalter från 1940-talet och framåt i "Ett rum för råd och tröst" samt om de två kvinnliga reportrarna Marianne Höök och Thea Oljelund i boken "Med känsla för klass".

tisdag 11 september 2007

Birgit väjer inte för det fula och sjuka

I samband med att boken Törst kom ut 1948 och väckte stor uppmärksamhet publicerade veckotidningen Husmodern (n:r 39, 1948) en av bokens noveller, Helbrägdagöraren. Texten skildrar mötet mellan en kvinna och hennes läkare och kampen mellan dem. Kanske kan man se novellen som en sorts förstudie, en inledande skiss av ett av Tengroths återkommande teman i sitt skrivande: mötet mellan den lilla patienten kontra den etablerade och gärna patriakala läkarkunskapen. Novellen ingick senare även i filmatiseringen av boken med författarinnan själv i den kvinnliga rollen och Hasse Ekman som läkaren.

Hur presenterar då denna klassiska damtidning den debuterande författarinnan?

"När Birgit Tengroth nu framträtt som författare, har hon väckt stor uppmärksamhet. hennes sätt att hänsynslöst ge ut sig själv och i sina skildringar av människor inte väja för det fula och sjuka har mottagits med stor uppskattning, men också naturligt nog med kritik. Aldrig har väl så hänsynslöst gisslats psykoanalysens avigsidor, dess falska anspråk på att ge en sorts guds-surrogat som i denna novell. Som läkekonst utdömes ju f. ö. inom parentes psykoanalysen av nästan alla läkare, och vi känner inte någon svensk motsvarighet till novellens dr. Silver. Lidandet kan först den förstå som själv har lidit, menar förf. I och med patienten åter ger hon en studie i en annan tidssjuka: rotlösheten."

Det känns som att redaktionen sopar lite för att inte framstå som kritiker av den svenska läkarkåren och man kan inte hålla sig från att på bild placera Tengroth i en trygg och stadig kvinnlig pose: vid kaffebordet, med kannan i hand och servisen framdukad, till bildtexten: "Filmstjärna och 40-talistiskt hårdkokt författarinna må man vara, men på den här bilden dominerar husligheten!"

Plats, Birgit! Tro inte att du är något mer än det vi vill att du ska vara!

Frågan är dock om husligheten var Birgits hemmaplan. I minnesboken erkänner hon att hon är van att bli uppassad - av män. "Inte ens te kokar jag åt mig själv". Hon berättade en gång för regissören Gustav Molander, som "höll på att få slag", att hon brukade beställa morgonkaffe från ett konditori på Grevgatan som sedan bars upp i korg till skådespelerskans våning. Molander kokade sitt eget kaffe. "Sådana som fröken Tengroth och jag", skrev Molander sedan i ett brev, "kommer aldrig att ha framgång i Sverige".

onsdag 5 september 2007

Birgit Tengroth gör som hon vill

Ingmar Bergman lämnar oss ingen ro, nerifrån den gotländska myllan sticker ett gammalt gubbfinger upp och minner oss om en ständig närvaro. I tidskriften Kulturens värld 1995, nr. 4 finns en artikel av svensk films grand old man Rune Waldecranz om Bergmans Gycklarnas afton 1952, under rubriken Birgit Tengroth svek, men plötsligt stod Ingmar Bergman där med sina gycklare. En sådan titel fångar naturligtvis vår nyfikenhet!

Det visar sig handla om förspelet till Gycklarnas afton, Bergman kommer upp till Waldecranz på Sandrewfilm för att erbjuda sitt nya originalmanus. Waldecranz drar sig då till minnes att han några år tidigare, 1949, hoppats att få Bergman göra film för Sandrews. Den gången handlade om filmen Törst. W. hade fått tips om att Tengroths debutbok säkert skulle bli en försäljningsframgång och förmodligen göra sig bra som film. I detta läge tog han omedelbart kontakt med Tengroth, som gav honom option på boken, men med ett villkor - att Bergman skulle regissera! Varpå kontakt tas med den unge Bergman som i sin tur villkorar: Herbert Grevenius skulle skriva manuskriptet. När det visade sig att Grevenius var mycket intresserad av uppdraget föll bitarna snabbt på plats, förhoppningarna steg, då plötsligt bud kommer att Birgit varit ute i Filmstaden i Råsunda och skrivit kontrakt med SF om en filmatisering av boken, med Bergman, av Grevenius.

Shit happens, Rune.

Birgit på turné

Föreningen Gamla Halmstad har lagt ut lite lokalhistoria här. Bland annat behandlas 1920- och 30-talets livliga filmutbud på stadens biografer i en redogörelse av Sven Aremar.

En riktig veteran, biografkassörskan Anna Persson - i tjänst 1928-1983! - kommer till tals och berättar om besök som gav föreställningarna lite extra festkrydda:

"Anna Persson berättar också att filmstjärnor på 1930-talet visade upp sig på Röda Kvarns scen vid filmpremiärer - Håkan Westergren, Sickan Carlsson, Adolf Jahr, Fyrtornet och Släpvagnen, Birgit Tengroth m fl. Den sistnämnda var för övrigt så blyg att hon inte ville ställa upp på scenen utan visade sig på balkongen för publiken. "

Nåja, det är inte alltid så lätt att leva upp till bilden av sig själv. Att skådespelarna på den tiden var rörliga och närvarande i vardagen kan min faster Wivi Persson som 1935 gick sista året på realskola i Mariestad berätta i sin dagbok, notering måndagen den 28 oktober:

"Anna-Lisa och jag ute på middagen och går ärenden. Fick se Håkan Westergren på posten. Stilig. En grågul rock, mörk hatt och kostym. Flottare i verkligheten än på film. Vid Statt stod en A-bil och Inga Tidblad och väntade. Hon var söt, Inga Tidblad."

Även om Westergren tydligen gjorde sig bättre privat får han här chansen att visa upp sig i tjänsten, året är 1941, han är något äldre och tinningarna har grånat. Men han spelar mot Birgit, gott nog.

söndag 2 september 2007

Birgit och spriten

För ett antal år sedan hade jag fått vittring på ett ex av Tengroths diktsamling Snedresa på ett antikvariat ute på Lidingö. Jag tog mig dit för att införskaffa denna tunna och rätt sällsynta bok, utgiven av Rabén & Sjögren 1964. Väl där och med boken i hand lät jag mig på något sätt luras av antikvariatägarens gråa hårman och frågade om han själv mindes något av författarinnan och hur hon hade tagits emot på den tiden. Självklart var mannen mycket yngre än så, och när han tvekade ett ögonblick lösgjorde sig ur dunklet från en bokhylla hans hustrus gestalt med en bunt böcker i famnen och sa: "Ja, hon hade tydligen problem med spriten. Det var därför hon skrev Törst."

Detta yttrande överraskade mig och föreföll dessutom inte speciellt trovärdigt, debutboken innehåller ju så mycket mer än så, och det kändes inte riktigt, eller ens angeläget, att gå vidare i den diskussionen.

Otvivelaktigt är dock att den kvinnliga huvudpersonen i novellen Resa med Arethusa, som i mycket har gestaltats med Tengroths egen bakgrund, klunkar i sig rätt rejält under de sidor texten löper framåt.

I någon bok beskriver hon något skämtsamt att en läkare mer eller mindre ordinerat henne rött vin som medicin, och då handlade det inte om ett försiktigt glas eller två, utan om en hel flaska, utbrister hon förtjust.

Under den sista tiden nere i Ösmo, med mer eller mindre självvald isolering åker Ahlgren taxi upp till Stockholm och går på Systemet för att förse Birgit med champagne (till hummern från Östermalmshallen), enligt utsago börjar han dock själv dricka alltmer, stundtals utan kontroll och nallar dessutom Birgits morfin under sjukdomens slutsträcka.

Vi kommer nog inte så mycket längre i detta kanske lite otillständiga petande, ingen av de som skrivit om henne har nämnt eller antytt något överdrivet drickande, å andra sidan finns det ännu många luckor i denna berättelse.

Slutord: det är Paris, det är på Café Voltaire vid Place de l'Odeon:

"Vi dricker rött vin. Beaujolais. Det smakar bläck i munnen men går som en eldskrift genom blodet. Det är oron som strör sina rättelser i marginalen, en fortgående dialog som splittrar mina krafter och krymper min frihet. Om jag hade någon att vända mig till - har jag haft det någon gång? Så långt tillbaka jag kan minnas har jag för varje medmänsklig kontakt satt upp stoppskylten 'Hit men inte längre!'"