torsdag 28 juni 2007

Kan doktorn komma? (1942)

Nu var ju det här egentligen tänkt som en observationspunkt för Tengroths sorgligt bortglömda skrivande, men istället verkar det utvecklas till ett lite om allting! Nu är det snart en högtidsstund igen: på måndag, den 2 juli, visar SVT1 filmen "Kan doktorn komma?" från 1942 med fröken Tengroth och i regi av Rolf Husberg! Själva filmtiteln associerar i mitt tycke kanske lite väl mycket till nordengelska/sydskotska tv-serier men regissören Husbergs namn bådar gott: han har gjort filmen "Tärningen är kastad" (1960) och har en ever-lasting-fame med klassikern "Moln över Hellesta" (1956) efter Margit Söderholms läsvärda roman. (Ja, jag vet för jag köpte boken på Skänninge marknad förra året!). Återkommer med synpunkter så snart filmen sänts. Birgit är plötsligt samtida.

onsdag 20 juni 2007

Kändisskap 1944

Firandet av filmstjärnor och andra halvfigurer är som vi alla vet inget modernt påfund. Ett exempel har vi här: sommaren 1944 går som följetong i veckotidningen Såningsmannen en berättelse av Folke Mellvig, baserad på en roman av Per Wikberg: "Skogen är vår arvedel". Romanen hade filmatiserats samma år i regi av Ivar Johansson, för att dra nytta av uppmärksamheten skrevs nu romanen om i lättsamt skick och illustrerades med foton från filmen, t.o.m. en rollista föregår avsnitten!
Eftersom Birgits medverkan är en förutsättning för detta inlägg kommer här två illustrationer till berättelsen, d.v.s. scener ur filmen.



Vem är då den bandagerade mannen? Jo, filmens unge hjälte, spelad av Sven Magnusson. Den äldre mannen är Bullen Berglund som här gestaltar fadern till Märta Jonsson som är Birgits roll i filmen/följetongen... Med sådana motspelare kan hon glänsa med fördelaktigt utseende, ja, hon är rent av hyfsat snygg. Alltså, alla läsare: mycket nöje!

Äkta makar 2

Vad sägs om en liten teaser inför sommaren? En skiss över affären med den danske politikern Jens Otto Krag? En kärlekshistoria som på något sätt blev en vattendelare i Tengroths liv. Före den ett liv med dans och film, teater, en vandring i neon; framgång. Efter: skrivande. Och sjukdom. Skrivande från allehanda orter i varierande publikationer, en färd från tidens flashiga, kreddiga journaler till medelålders hemmafruars nyttomagasin. Och sjukdomen, den eviga, aldrig glömda; den tärande, förbittrande sjukdomen.

Det hela började, som tidigare nämnts i Oslo på en officell middag med danska politiker på besök, tycke uppstår, karusellen börjar och snabbare än väntat är den firade skådespelerskan och författarinnan fru Tengroth-Ahlgren nybliven ministerfru Krag i Köpenhamn, snudd på hemmafru i en minst sagt ospatiös, ja rent av trång, ungkarlslägenhet. Ack, kärleken är blind! Tills dess att dumdrygheten knackar på och den eldige älskaren, den omvittnade kvinnokarlen, förvandlas till bortskämd glop. Bröllopsresan till Paris är egentligen en tjänsteresa för ministern och Birgit sitter i bilens baksäte och lyssnar på en evig ström av malande förnumstigheter. Hon reduceras alltmer till en standardiserad medföljande. Ett bihang. Och dessutom: han är snål! När ministerperioden är över tar Krag tjänst vid danska legationen i Washington, Birgit följer med men allting rämnar inom kort: hon kan helt enkelt inte längre hålla käft och diplomati var aldrig hennes gren. I USA diagnosticeras hon med cancer, äkta maken vill bli av med henne och skjutsar henne beredvilligt till flygplatsen för flighten hem. Återstår skilsmässa efter ett knappt årslångt äktenskap.

Hon skriver i minnesboken:
Jens tar min hand och säger:
'Om du kunde ordna en snabbskilsmässa, vore det bra för min karriär...'
Lugnet breder ut sig inom mig:
'Kanske kommer det inte att behövas någon skilsmässa, du kan ju vänta lite...'


Förhållandet är väl dokumenterat från båda håll: Tengroth har beskrivit det öppet, dels i minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv och dessförinnan lätt sminkat i romanen Den stora glädjen. Krag höll tyst i många år men släppte senare memoaren Travl tid, god tid, i svensk översättning Hårda år, men härliga (Tiden, 1975).

Tengroths skildring är på gammalt gott manér helt öppen, maken kläs av i all sin dryghet och inbilskhet. Efter en sådan avklädning var det säkert klokt av Krag att ligga lågt, men när han väl publicerade sig där den ena halvan av boken beskriver "Historien om Birgit" påpekar han i en fotnot att texten redan skrivits 1950-1952. Tonen är dock lågmäld, nästan ömsint, som om han inte förstod vilket spektakel det varit. För Tengroths version är modern, hon ser vad kvinna och man är, och tiger inte still. Hon är van vid ett annat liv, en ekonomisk och intellektuell självständighet, här hade hon backat från en tidsålder till en annan.

Enligt Birgit. I Sverige har vi hennes version, i Danmark kom dessutom för några år sedan en brett upplagd politikerbiografi över Krags tid, Jens Otto Krag (Gyldendal, 2001-2002, 2:a uppl. 2003), i två tjocka band där den förra boken behandlar tiden 1914-1961 och där äktenskapet tas upp. Författaren heter Bo Lidegaard och naturligtvis blir det kanske inte lika kategoriskt som i Tengroths egna böcker men skitstöveln Krag blickar ändå ut mot läsaren från varje sida.

I sin egen bok ger Krag en bild att vår hjältinna 1948, han landar i Stockholm en mörk oktoberkväll för deras första möte efter Oslo:

Taxin körde mig fram till ett hus på Gärdet. Jag satt med en sorglig bukett halvvissna rosor i handen och spejade mot glasdörren in till det stora huset med de breda balkongerna i modernistisk stockholmstil. Hon stod där och väntade på mig. Såg så liten ut under den tunga vinterkappan. Det ljusa huvudet var en aning framåtlutat. Hon var för närsynt för att kunna se mig i bilen och besvarade inte min förväntansfulla vinkning.

Återseendet blev ingen succé. Stämningen av septembersol var försvunnen i höstens dimma, vi kände oss som främlingar och visste inte, om vi överhuvudtaget hade något att säga varandra. Lägenheten, hon bodde i, hade hon lånat av en väninna på resa. Den var inte hennes, möblerna var inte hennes, men hennes atmosfär fanns där. Böcker, helt eller delvis uppsprättade, låg i oordning överallt, mellan tidningar och litterära tidskrifter. På skrivbordet stod en dammig skrivmaskin, medan bordsskivan i övrigt var täckt av utkast till manuskript. Hon skrev helst med blyertspenna. Höga, kantiga, smala bokstäver, satta på papperet med intensiv kraft, men som i sin branta lutning tycktes ha så svårt att hålla balansen, att de kunde välta om man andades. Poetiska förlopp i det finaste porslinsspråk präntade ner med en pennstump på grovt omslagspapper.


Ett porträtt av den sköra författarinnan, men jag kan ändå inte låta bli att låta Birgit få sista ordet. Scenen är Köpenhamn före Washington, i makens frånvaro ringer hon oavbrutet till Stig Ahlgren uppe i Stockholm för att tala ut och få in luft:

Krag stormar in: "Du får sluta att ringa Stockholm, för räkningarna skulle vi kunna köpa ett hus!"
Birgit replikerar: "Jag vill inte ha ett hus, jag vill tala med Stig."

Därefter satte hon sig på krogen och ringde.

tisdag 19 juni 2007

Omläsning 2: "Nattportier"

Hemma på Fredrikshovsgatan 10 på Östermalm skriver en något lillgammal Per Wästberg, 14 år, i sin dagbok tisdagen den 27 september 1949: "Läste Birgit Tengroths Nattportier. Känslolös, en aning gubbsnuskig, en riktig skitbok."

Redan ett år efter debuten släppte Tengroth sin andra bok, Nattportier. Liksom Törst är detta i huvudsak en novellsamling även om de enskilda styckena denna gång hålls samman av att de handlar om människor som bebor, eller använder sig av, ett hotell i Stockholm, kallat Trianon. De flesta historierna kommenteras också avslutningsvis av hotellets nattportier, en cynisk och uppgiven, glidande figur som tar emot gäster och springer bud till rummen, medan han betraktar - och deltar i - smutsen och skuggspelet.

En del teman från första boken, och Tengroths eget liv, återkommer: homosexualitet, oönskade graviditeter, otrohet, uppblåsthet, aparta teaterfigurer, författeri. På något sätt känns denna bok tunnare, flyktigare än den tidigare men här och var blixtrar författaren till, i miljöer och replikskiften. Speciellt ett stycke som beskriver skandaliserandet av och övergreppet mot en sextonårig flicka på sin första Stadshusbal är stark och känslomässigt krävande. Här återkommer den manliga fähund som redan tidigare dykt upp hos Tengroth. Lite segare är en lätt utdragen historia från teaterkretsar där hon dock efterhand vrider perspektivet och genom det ändrar om ljuset, kastar om skuggorna och förtydligar. Slutnovellen blir nattportierens egen berättelse, "en främling för sitt eget hjärta" som bokens baksidestext beskriver honom. Henne.

måndag 18 juni 2007

Boenden 4: Majorsgatan

Får vi lita på Sickan Carlsson så var Tengroths barndomsadress Majorsgatan på Östermalm. Gatan går mellan Humlegårdsgatan och Linnégatan och hela miljön andas bakgata, trång och tät och med ryggen vänd mot betraktaren. Nuförtiden finns nästan ingen gammal bebyggelse på plats; förutom huset på östra sidan vid korsningen med Humlegårdsgatan finns bara Metodistförsamlingens k-märkta Trefaldighetskyrka kvar av det som mötte den unga Birgits ögon. Resten är bortsopat och försvunnet. Det vi nu ser är påfallande trist och intetsägande.

Miljön beskrivs dock i någon mån i Jungfruburen och minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv. Intill kyrkan låg ett päronträd som redan Hjalmar Söderberg skrev om och som fortfarande syns på fotografier från 1920-talet. Kyrkans verksamhet vände sig till stor del mot stadsdelens fattiga befolkning och ett betydande hjälparbete pågick. Fadern hade visserligen respektabel tjänst vid Tullverket, men den trånga gatan kan knappast ha varit en del av det fashionabla Östermalm; vilken gatuadress familjen hade återstår att snoka upp, men Sickan Carlsson minns att hemmet alltid var fullt av barn.

I romanen Julibarn beskriver Tengroth miljön: "Mellan kullerstenarna växer gräs och längst bort på vår lilla gatstump sträcker ett päronträd ut sina grenar över gårdsplanket. Mittemot ligger rakstugan. I dörröppningen står barberaren i sin vita blåkragade rock och läser tidningen,. På skottkärran framför lumpboden i huset med det sneda taket sitter Karlsson och svänger fundersamt med benen. De röda svullna händerna håller han knäppta. Han drömmer om sidentrasor och guldskrot, en lump som icke är av denna världen."

Senare, när skådespelandet tagit fart för Birgit, flyttar tydligen familjen vidare: i minnesboken nämner hon hemadressen Slussplan 1-3. Mer om detta senare.

[Foto: Martin Botvidsson]

onsdag 13 juni 2007

Tengroth på tiljan 4: Ung kärlek

Det är sommaren 1941. På Regeringsgatan 111 i Stockholm finns sedan 1922 en teaterscen. Den hette ursprungligen Centralteatern vilket blev Lilla Folkteatern vilket kortades till Lilla teatern men bytte senare namn till Nya teatern och sedan 1940 är teatermannen och filmregissören Per Axel Branner teaterchef. På denna scen, denna sommar,har en ny föreställning premiär: Ung kärlek, en amerikansk pjäs, Young Love, från 1928 skriven av Samson Raphaelson.

I Vecko-Journalen, nr 22, 1941 recenserar den kände skribenten Sigfrid Siwertz förställningen. Siwertz är missnöjd: Stockholms teaterscener översvämmas av lätta, intetsägande komedier som till yttermera visso har många år på nacken. Dessutom är denna pjäs rätt undermålig med en rent av bisarr intrig. "Jag har svårt att tänka mig ett mera förljuget fifflande med mänskliga grundkänslor. Det är pikanteriet drivet till sadism, det är en ihålig soufflé av ungt, rött blod och gammal, kall, klibbig lögn."

Jag har sällan tålamod och intresse att läsa igenom dagens teaterrecensioner men tvivlar på att sådan klartext skrivs så ofta, numera. Det har gått några år sedan Bergman slog ner den där DN-recensenten på Dramatens scengolv.

Nu räddas dock kvällen av skådespelarnas driv och finess. Det är t.o.m. roligt! Där finns Georg Rydeberg (se bilden) och Esther Roeck Hansen som ett äldre par som konfronterar ett yngre spelat av George Fant och, ja, just det: Birgit Tengroth. Siwertz är inledningsvis skeptisk: "De där unga så kallade filmstjärnorna blir ofta äckligt sönderreklamerade, innan de ännu uträttat ett enda dugg. Man har så till leda sett dem fotograferade, att man instinktivt värjer sig för tanken att behöva möta originalet."

Men, surprise surprise!, herr recensenten måste ge vika: Fant är ingen fadd sockerprins (han hade fördelaktigt utseende) och Birgit får honom att falla i farstun: "så mjuk och het och äkta mitt i det oäkta, att hon förvände synen på publiken och att man vissa ögonblick var färdig att acceptera hennes bravad. Med de rätta tagen kan en mjuk och söt skådespelerska få åtminstone herrarna att tro på ungefär vad som helst."

I uppsättningen knöts olika trådar ihop: Branner hade en gång regisserat filmen Sången om den eldröda blomman (1934) här Birgit hade rollen Mörköga mot Edvin Adolphson och den unge Fant hade hon tidigare mött i filmen Gubben kommer 1938 och skulle även bli hennes motspelare några år senare i den framgångsrika scenversionen av Mans kvinna.

Söker man sig till adressen nu, syns inget spår av teatern. Efter att ha varit scen sedan 1916 - dessförinnan biograf Edison - stängdes den slutligen 1971 och gjordes om till restaurant. Idag, 2007, huserar Tender Mat i lokalen. Titta på hemsidans bilder så anas det ursprungliga teaterrummet. Tidigare höll även restaurang Bon Lloc till i lokalen.

söndag 10 juni 2007

"Dagens salt och sötma"

I "Herrarnas kalender 1958: en julpresent från damerna till herrarna", redigerad av Herr Sven Z[etterstöm, tidigare redaktör för Filmjournalen], presenteras dåtidens kända kåsörer i pressen, eller "sannsägare" som författaren föredrar att benämna dem. En av dessa är vår Birgit.

onsdag 6 juni 2007

Birgit minns: Hasse Ekman (II)

"Den som framförde frieriet var en mycket ung man med underskön profil, den som avvisade det med tacksam förvåning var jag själv. Händelsen utspelades för cirka femton år sedan i framsätet på en apelsinfärgad sportbil.
'Har du lust att gifta dig med mig?' Han såg rakt fram på en sparv, som kokett speglade sig i den blankpolerade kylarknoppen.
'Men, Hans, det kommer så oväntat. Varför just jag?'
'Jo, pappa tycker om dig och jag tycker du är hemtrevlig', kom det rappa svaret.
Det blev nej tack och Hans såg avgjort lättad ut."

ur Livs levande (1952)

Människor som minns 9: Hasse Ekman

Stockholm 1942: "Det låg något hektiskt över huvudstaden. Restaurangerna var överfulla, revy- och operetteatrarna stormades, biograferna gick som aldrig förr och filmproduktionen bara ökade och ökade. Nöjesvindarna rev och slet i Mälardrottningens blonda hårslingor och lätt berusad av champagne och gengasdofter drog hon slynigt upp kjolarna långt över knäna och trådde dansen med Gustaf Wally och Anders Sandrew, Lorens Marmstedt och Hasse Ekman medan Hitlers kanoner dånade i fjärran. Det var inte utan skäl Karin Kavli liknade staden vid ett guldgrävarläger och Sigfrid Siwertz döpte filmsocietén till det andra världskrigets gulascher."

Skriver Hasse Ekman. Äntligen framme! Ekman junior, med talang för allt! Årsbarn med Birgit och uppvuxen i samma stadsdel om än mot den mer fashionabla sidan: Karlavägen, Karlaplan för att sedan landa med föräldrarna i egen fastighet på Artillerigatan. Förutom sitt skådespelande i såväl film som på teater, regisserande, manusförfattande, sångtextsnickrande skrev Ekman en rad böcker och i den andra memoarboken, "Den vackra ankungen" (Wahlström & Widstrand, 1955) - skriven innan fyllda fyrtio - passerar Tengroth här och var, som i blixtbelysning, som en tidsanda.

Bild (hämtad från "Den vackra ankungen"): Ekmans 25-årsskiva: Hasse och Birgit flankerar Stig Järrel, vän och huvudfigur i många Ekmanfilmer.

Just 1942 fann hon "den Stig som skulle leda, om inte till Parnassen, så i alla fall till Åhlén och Åkerlund." Ett par år senare spelar de i samma beredskapsfilm uppe i "Riksgränsens fjällvidder", På liv och död, och Ekman minns "ett fyra timmars ensamt irrande i rykande snöstorm, Birgit Tengroths förtvivlade ögon efter en halv mils segt uppförklättrande mot Låkkatjåkkostugan och ett kort men våldsamt weekendbesök av
filmförfattare Sven Stolpe...".

De spelar även ihop i Bergmans Törst och Hasse engagerar sedan Tengroth i hennes avlutande film och hans eget mästerverk: Flicka och hyacinter.

1952 var ett svårt år för Ekman, under denna tid växte en ny generation filmkritiker fram som ställde andra krav med fokus på medvetenhet och engagemang. Ekman blev i viss mån deras måltavla. Enligt Bengt Forslund i boken "Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son" (Askild & Kärnekull, 1982) var just 1952 skiljevägen i Ekmans arbete: han lämnar dramat och ägnar sig hädanefter åt underhållningsfilm. Dessutom lämnar hans andra hustru, skådespelerskan Eva Henning, honom plötsligt, och han vandrar runt i chock och självömkan.

Pling pling, telefonen ringer:
"Han rusade bort och svarade, andlös:
- Ja!
- Hej det är Birgit - Tengroth. Jag hade tänkt skriva en artikel om dej i V.J. och behöver färska upp minnet en smula. Kan vi äta lunch tillsammans i morgon?
Stallmästargården klockan ett. Hej så länge."


Snabbt och koncist. Hasse beger sig efter samtalet ut på promenad, för att även han friska upp minnet, en "sentimental journey" som han kallar det. Han vandrar runt i kvarteren han bott i, möter åter alla gatorna, skolorna, pojkarna, de vuxna, portuppgångarna, flickorna, platsen där det en gång hände. En kort stockholmsskildring av rang. Boken är över huvudtaget en rapp, rolig och upplyftande text, mixad mellan osentimentalitet och djupaste självironi, alltid själv sin hårdaste domare; förvånande objektivt krattar han i askan och håller stolt upp det han tycker blivit bra. Så sparsamt att han själv framstår som lika orättvis som de på "andra sidan".

Hur lunchen på Stallmästargården gick får vi inte veta men Tengroth skrev sin artikel om honom och den publicerades i Vecko-Journalen 1952, nr 27, en hyllningsporträtt där hon går till storms mot alla de som viftar bort den ytlige gamängen, beskriver hans väg (först mamman, sedan kvinnorna och nu arbetet) ut ur miljön och faderns skugga och konstaterar att "denne dandy med hårda nävar, har blivit svensk films hårdaste jobbare". Texten ingick även i Tengroths egen bok Livs levande (1952).

Birgit skriver: "Hans personlighet är frampressad under mödor. Att bli en bra människa, det är vad han arbetat på och hans kavajer har blivit allt smårutigare, hans bilar allt diskretare, hans filmer allt livsklokare."

Bilden ovan till höger: The Man Himself! Tidlös förståss. Fotograf Lennart Nilssons oöverträffade reportageporträtt till Tengroths artikel. Och Lennart, jag ser dig (nästan) varje dag gå förbi mitt kontorsfönster: förlåt! att jag inte bett dig om lov, men jag vågar liksom inte.

måndag 4 juni 2007

Människor som minns 8: Vilgot Sjöman

1952 besöker det franske författaren Francois Mauriac Stockholm för att mottaga Nobelpriset i litteratur. I samband med detta anordnas en träff med katolska trosfränder i van der Nootska palatset på S:t Paulsgatan på Söder. Dit beger sig en 28-årig Vilgot Sjöman, vid den tiden författare och grubblare, senare uppmärksammad filmregissör. Sjöman hade stött på Mauriacs författarskap genom en artikel av Sven Stolpe där denne behandlat någon variant av kris i skärningspunkten katolisk tro/sexualångest i Mauriacs liv, Sjöman sugs in av Stolpes formuleringar: här möts tre män med neuroser, förskräckelser kallar Sjöman det, på området.

Nu är tillfälle att konfrontera Mauriac med denna tidiga upplevelse i sitt liv. I sin bok "Mitt personregister, urval 97" (Natur och Kultur, 1997), beskriver Sjöman händelsen. Han förbereder frågor, får hjälp med översättningen till franska, repeterar i förväg och får en behaglig rytm i uppläsningen. Han är nöjd med sig själv. Sjöman reser sig upp och börjar: åh, skam! - när han nu står där i församlingen inser han mitt i anförandet att han klampat för långt med för närgångna frågor, han tystnar, får tunghäfta. Blicken flackar över de tigande åskådarna:

"Och där sitter Birgit Tengroth...vad gör hon i publiken? Henne är jag ju van att se på bioduken, hon fyllde hela min barndom med käcka knyckar på nacken, tänk när hon kom ridande i "Ungkarlspappan"...och nu skriver hon "Törst" och andra romaner. Jovisst! Hon är katolik hon också."

fredag 1 juni 2007

Birgit minns: Hasse Ekman (I)

Birgit skriver: "Hasse har alltid haft vackra hem. Välstädade. Utåtriktade. Jag har alltid trivts med utåtriktade människor. Där går man inte vilse. De bedrar inte. Där inte den sjuka musslan finns, behöver man inte söka sanningens pärla hos sin nästa."

Foto: Lennnart Nilsson ur Vecko-Journalen 1953, nr 46. Kvinnan till vänster är fru Ekman, nummer tre: skådespelerskan Tutta Rolf.

Människor som minns 7: Sickan Carlsson

Prolog: tillåt mig komma med en introduktion för att på ett, kan så vara, lite ansträngt sätt hålla fötterna i samtiden. Idag, efter jobbet, var jag inne i den eminenta skivaffären runtrunt på Odengatan här i Stockholm för att köpa återutgivningen av Leonard Cohens andra LP "Songs from a room", en uppföljning av ett tidigare inköp av densammes tredje album "Songs of love and hate" - se där en alternativ titel till denna blogg.

Nå, i denna skivaffär fann jag till min stora förvåning ett begagnat ex av Sickan Carlssons minnesbok, tidigare nämnd, "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (Bonniers, 1977). Så Cohen leder mig till minnen från tjugotalets Stockholm!

Inlägg: Sickan Carlsson, välkänd skådespelerska och, ibland, sångerska var född på Högbergsgatan på Södermalm, i de kvarter norr om Södra Latin som senare revs för Söderleden och som under 1980-talet återuppbyggdes. I hennes tidiga barndom flyttade dock familjen till Cardellgatan på Östermalm - en liten gatstump mellan Sture- och Brahegatorna. Och nu befinner vi oss mitt i Tengrothland!

Statens normalskola för flickor på Riddargatan 5, i backen upp från Grevturegatan, blev Sickan och Tengroth klasskamrater, skolan var ursprungligen en "övningsskola" till det lärarinneseminarium som låg bredvid (där bl. a. Selma Lagerlöf utbildat sig). Tengroths bodde straxt intill, på Majorsgatan, en annan stump mellan Humlegårds- och Linnégatan. De var lekkamrater, men inom kort kom T. kom in på balettskolan och fick allt mindre fritid, förutom danslektionerna gav skolan henne tillfälle att statera i större uppsättningar, Birgit tillägnade sig kanske en lite flärdfullare livsstil men de två kamraterna höll ihop. 1925 drog Tengroth med sin väninna till Farbror Svens radioprogram - en programpunkt som fortfarande fanns i radiotablåerna under min barndom! Sven Jerring var vid denna tid 30 år och otroligt gammal, utsändningen skedde i Radiotjänsts lokeler i Telegrafverket på Malmskillnadsgatan. Birgit läste dikt och Sickan sjöng "Blåsippan" och gaget var två kronor var. Tengroth försvann allmer till filmens värld och Sickan kom efter, uppmuntrad och sporrad av kamratens framgångar.

Efter detta barndomens tumult försvinner Tengroth ur berättelsen (som fortsätter med öppna och roande redogörelser av skådespelare, älskare och prinsar) trots att Carlsson började arbeta ute i Filmstaden och med tiden blev en av våra mest populära skådespelerskor, kanske av nutiden något förbisedd och mest förknippad med lättare lustspel. Men i verkligheten har hon varit en stor aktris, med brett register och en uppenbar förmåga att gestalta även mer udda existenser. Samt därtill utrustad med en alldeles betagande, avväpnande och lite vågad skönhet och charm, förevigad bl. a. i Hasse Ekmans "Sjunde himlen" (1956) där hon som den till en början lite stiffa "doktor Lovisa Sundelius", efter en "grosse Flasche Rheinwein" i en tysk källarkrog, kastar sig mellan famnarna i en dans över borden och sjunger den
hassekomponerade "I Heidelberg":

"I Heidelberg där har jag så roligt,
som aldrig jag minns
jag dansar med Fredrik, med Franz och med Frinz.
Varenda student är min heidelbergprins,
men du, du ser ut som en Värnamostins,
som väntar på ånglok, som inte mer finns.
En doktor har tatt sig ett glas,
och önskar det vore en vas...
tjooo!"

[Fotot ovan: två aktriser med en riktig prins! Birgit i snofsig boa och dagens huvudperson Sickan (till höger) flankerar konsternas gynnare prins Eugen. Bilden är lånad från www.valdemarsudde.se där även bilden är tagen; fotograf okänd. Nutioda foto: Martin Botvidsson]