torsdag 28 maj 2009

Boenden 8d: Norr Mälarstrand 76

Hej, flickor och pojkar, nu är det dags igen att springa i trappan på Norr Mälarstrand som så många gånger förut! Ingen portkod, ingenting! Bara uppför våningarna och busringa på dörrarna.

Den här gången är det Husmodern nr 51, 1934 som under skvallerrubriken Vi ha snappat upp... har besökt unga fröken Tengroth i hennes delade våning på Stockholms "ungkarlshotell", Norr Mälarstrand 76. Hon har ju som bekant gjort en rollprestation i filmen Sången om den eldröda blomman och nu flockas reportrarna i trappuppgången.

Hon får först - helt kort - redogöra för sin bakgrund och sedan blir det husesyn:

Diskreta färger, tapeten enfärgad ljusbeige, ett behändigt brunbetsat skrivbord, en nätt bokhylla, bekväma funkisfåtöljer och d:o soffa, biblioteksbord och ett minipiano, vilket allt ger ett hemtrevligt och varmt intryck. Terra gardiner och två Kylbergstavlor utgöra färgklickarna. I sovrummet äro väggarna gammalrosa och gardinerna av ljusgrå taft. Det är allt så hemtrevligt och privat men innan vi gå, bli vi påminda om att det dock är hos en stjärna vi äro. Det ringer på dörren och utanför niga två små barn: "Tant, få vi tants namnteckning..."

Denna hemtrevnad delar Birgit - än så länge - med en av sina systrar. Det vet vi sedan tidigare. Här får vi också veta att systern staterat på Blanche i "Flickor i uniform". Men det är också det enda skådespeleriet inom den övriga syskonskaran: Birgit har ju fem äldre och två yngre syskon. Ensam skiner Birgits stjärna klart på himlavalvet ovanför det glittrande fjärden..

tisdag 26 maj 2009

I Gösta den äldres armar - icke

Denna eftermiddag måste jag ge eloge till SVT som nyss sänt som matiné filmen Kungen kommer från 1936. Och naturligtvis gick denna kulturgärning undertecknad helt förbi! Blev just uppmärksammad på detta av mer vakna representanter för Ekmansällskapet som minsann vårdar sitt uppdrag på bästa sätt.

Birgits vapendragare får i skam och vanära nöja sig med att hänvisa till tidigare inlägg om den store Gösta.

OK, vem hämtar tjäran? Fjädrar, någon?

söndag 24 maj 2009

Äkta makar 2b: Travl tid, god tid

Plötsligt så stod den bara där: på antikvariatets hylla för memoarer/biografier - det danska originalet av Jens Otto Krags memoarbok Travl tid, god tid (Gyldendal, 1974). Visserligen har vi redan behandlat den svenska utgåvan men den danska versionen innehöll en rad fotografier som inte setts tidigare varför boken straxt låg i en påse på väg mot nya äventyr.

Sätter man sig och bläddrar igenom texten på nytt kan man fundera över ett och annat. Birgit har ju själv flått den förre maken levande i sina texter, biografen Lidegaard har också konstaterat att Jens Otto nog var en goddagspilt, bortskämd morsgris, tillika kvinnokarl och allmän slarver vilket bidragit till att tonen blivit lätt raljant när Krag närmat sig scenen i tidigare inlägg under den här tengrothska skärgårdskryssningen.

Krags bok kom ju ut långt efter det att skilsmässan gått igenom och dessutom efter Tengroths sarkastiska minnesbok och måste väl ses som ett försök att vrida perspektivet en aning, ett lågmält försvarstal. Han behandlar Birgit genomgående rätt ömsint, kan stå tyst och betrakta henne med årens perspektiv och inte ett ont ord kommer ur hans penna. Tvärtom kan han här och var gå med på att han kanske inte var så lätt att tas med, i alla fall inte för en person som Birgit som var van vid en tillvaro i scenljuset, här var de ju två som trängdes för att synas och hon hade naturligtvis ett underläge genom att han var en offentlig person i sitt hemland och dessutom en man av sin tid. Och med, för henne, irriterande drag av bondsk småsnålhet när det gällde den privata ekonomin.

Vilken betydelse hon spelat i hans liv kan också anas genom att slå upp personregistret där man under Tengroth, Birgit hänvisas till sidorna 129-244! Näst intill halva boken! Och fotoplanscherna innehåller fler bilder på fru Birgit än av grå sossepolitiker i maktens dunkla korridorer. För att försöka beskriva tillståndet i äktenskapet ger han sig dessutom på ett litet oväntat grepp genom att mitt i berättelsen infoga en egen novell där de lätt förklädda figurerna Jens och Sigrid - hon svensk skådespelerska - besöker en liten halvsunkig restaurang i den amerikanska Södern. Ingen större litterär upplevelse men det ger honom ändå möjligheten att friare beskriva det vibrerande, hispiga och näst intill nervklena fruntimmer som Birgit Tengroth uppenbarligen kunde vara. Det finns det ju andra kompletterande berättelser om.

I samband med detta får vi också veta vad som varit Tengroths största tillgång som skådespelerska:

"Hon var smuk, lidt bleg og med den lille, netop anelig tendens till fedme over nakken; i konstrast till ansiktets finhed gav nakken hende det erotiske anstrøg, som havde været med till at skabe hendes karriere på scenen."

Så nu vet vi det. Slutligen: under perioden mellan skilsmässan och Krags omgifte 1959 - med en annan skådespelerska - träffades Jens och Birgit uppenbarligen flera gånger. Ett par gånger av en ren slump längs de kontinentala metropolernas trottoarer. Jämför man deras redogörelser finner man snabbt att Birgit är påfallande njugg med att berätta, Krag skroderar gärna hur de gick hand i hand, satt på barer, åkte taxi och gudvetvad. Om Jens Otto var en skitstövel 1950 - vilket är troligt - ger han i alla fall i den här volymen sken av att med åren kunna ändra sig, rent av omvärdera vem han var, var han stod och vad han ansåg viktigt.

[Foton från Gyldendals utgåva: överst en porträttstudie av Poul Petersen, i mitten hemma hos svärmor och längst ner bordar paret atlantångaren Gripsholm i Göteborg för överfart till USA. De skulle inte återvända tillsammans.]

måndag 18 maj 2009

Birgit, 17: för ung för att gå i skola

Låt oss än en gång kliva bakåt genom decennierna, till en värld som inte längre är men som likväl en gång var avstampet till det som komma skulle. 1932, när man ännu kanske inte anade kraften i det högtryck som lurade bortom horisonten har unga Birgit Tengroth just avslutat sin andra huvudroll inom filmen, skärgårdsdramat Pojkarna på Storholmen och i Filmjournalen nr 41, 1932 ägnas ett par sidors bildreportage den nya stjärnan med den för mig obegripliga rubriken "Birgit Tengroth är för ung för att gå i SKOLA". Reportern med pseudonymen Remo sätter sig tillrätta med penna och notesblock och låter unga fröken berätta vad hon vill.

I alla fall är det journalistiska greppet så, 17-åriga Birgit ges intrycket av att haft en enorm svada och i ett par spalter verkar hon bara bluddrat på med en ungflickaktig entusiasm där nedtecknaren får stoppa in ett och annat skiljetecken för läsbarhetens skull.

"Asch, jag är så ointressant så det kan ni inte tänka er", inleder hon och klipper med ögonlocken, knycker på nacken och berättar sedan frejdigt självupptaget om sin utbildning, sina roller och om att vara en trofé i kamratkretsen. Hon är rätt frank och kan klädsamt glida in i ironier om sin egen begränsning: "Skolan, Operan och filmen - det var ju mycket på en gång för en så ung flicka som jag!" Så fick hon också pröva två gånger för rollen i Hans livs match innan regissör Branner var nöjd, men vad skulle han göra när han nu chansat och telegraferat hem henne från ferien nere på tyska Rügen.

Genom sitt lyckliga öde befriad från barnaårens skolplikt kostar hon på sig ett inlägg i dagens skoldebatt: "Att gå i skolan är väl för rysligt. Ja, nog var lärarinnorna och kamraterna väldigt snälla och rara, men tänka sig att ränna upp varje morgon vid sju-, åttadraget. Det är ju helt enkelt upprörande barnplågeri. Jag för min del tycker att ungarna både kan och behöver sova till framemot nio, tio."

Men i övrigt är det berättelsen om det senaste filmäventyret som dominerar, hon minsann lite hänförd av att fått komma så nära stjärnor som Fridolf Rhudin, Margit Manstad, Sigurd Wallén och Sture Lagerwall! "Sture Lagerwall är väl hygglig, tycker ni inte det!". Och en dansk prins seglade in och räddade Manstad från att drunkna. Förutom bad och lek med lokala småungar så var filminspelningen rätt arbetssam. Hon fick läras ett och annat: som att rensa strömming. Tretton (13) kilo innan filmcrewet var nöjt med handlaget. Påstår hon.

Och vad nu, då? Birgit har fått upp ögonen för sin motspelare Björn Berglund från förra filmen och påstår sig vilja spela in en hel räcka filmer med honom, som ett Sveriges svar på Janet Gaynor och Charles Farrell - ett av dåtidens mest exponerade filmpar, med en romans som utvecklades till ett famlande efter varandra medan de hela tiden gav efter för andra, samtidigt som de kommersiellt var sammantvinnade som ett par.

Men reportaget är rätt frejdigt, charmigt och förhoppningsfullt. Ett avstamp med den första vägsträckan inom synhåll, med betyg och rekommendationsbrev i väskan. Spelet kan börja.

söndag 17 maj 2009

Fairway Birgit

Knappt har vi hunnit peta på den till synes slumrande Gösta Gustaf-Janson för att se om liket lever förrän det rycker till under svepningen.

Författaren Hans Gunnarsson [se bilden till vänster] har efter några tidigare bokframgångar släppt en ny roman: Albatross på Albert Bonniers Förlag. Romanen utspelar sig tydligen längs en runda på golfbanan och har, vad jag kan förstå, i stort fått ett positivt mottagande. Det lite unika med boken är golfmotivet, inte den vanligaste bland svenska romanmiljöer enligt recensenterna. Och mitt i denna krets av välvilliga anmälare glimrar en av kritikens fixstjärnor, den alltid lika läsvärde Johan Svedjedal.

Svedjedal har som vanligt koll. I DN, fredagen 15 maj 2009 skriver han: "För ordningens skull ska det då kanske sägas att den svenska litteraturen i åtminstone femtio år har rymt en golfroman, Gösta Gustaf-Jansons charmiga "Kärlekens decimaler" (1959). Huvudpersonen är en golfpro som framträder som en erotikens trickster och ställer det mesta till rätta."

Så sant, "charmig" är väl ett rätt ord för Gustaf-Jansons romankonst! Jag har själv några mer eller mindre dimmiga minnen av golfboken som, förutom några rundor med klubbsetet, rör sig otvunget mellan Danmark och Sverige och inleds med den filmmässigt snärtigaste inledningsrepliken sedan Stieg Trenter föste in Harry Friberg på scenen med Farlig fåfänga (1944).

OK, Gustaf-Janson är någotsånär ihågkommen - men hur kommer Tengroth in i spelet, undrar vän av ordning? Ja, egentligen bara som ett väl valt tillfälle att få visa vidstående bild med sin stilfulla pose, tagen från filmen Flickornas Alfred från 1935. Ledigt men vårdat klädd beträder unga fröken banan och hanterar klubban tillräckligt säkert för att bollen ska hamna utanför bild. Nog hade Birgit sving på mycket.

[Tillägg: skulle någon - mot förmodan - vilja ge Gustaf-Janson en chans är romanen Goda vänner trogna grannar från 1955 en hyfsad start. Med en rapp dialog mellan levande och väl tecknade människor skildrar den en handfull bosatta invid en station långt norrut utmed Roslagsbanans sträckning, med alla förvecklingar och skavsår som ett villasamhälle kan ge upphov till. Låter trängre än vad det är.]

söndag 10 maj 2009

Kvällsstunden

Det fanns en tid, kanske låg den någonstans mellan Nashville Skyline och New Morning, då - om man for bortanskogs, svängde in på en sidoväg som korsade allfarsleden, tog sig nerför backen på andra sidan hallonfallet och satt sedan och drack saft i köket i en mangårdsbyggnad nere vid sjön så kunde man ofta i soffan, tätt vid armstödet se ett veckoblad ligga i hög tillsammans med den lokala nyhetstidningen: Kvällsstunden. Aldrig stötte man på den någon annanstans än där.

Det finns en tid, och nu talar vi om den som ligger mellan Modern Times och Together Through Life, då det visar sig att avisen ifråga fortfarande lever i högönsklig välmåga. För djungeltelegrafen går: Kvällsstunden har släppt en artikel om Birgit Tengroth! Och redaktionen i Västerås bekräftar och är vänlig nog att skicka ett ex, för lösnummer finns ej till försäljning någonstans i den kungliga huvudstaden.

Under rubriken Birgit Tengroth - skådespelerskan som blev författarinna har Göran Persson i Bräkne-Hoby i Kvällsstunden nr 16, 2009 ställt samman en översikt av Birgits liv och karriär. Med väl tilltaget utrymme och en nästan ömsint ton i texten. Kanske inga nyheter för den här spalten men en hyfsat gedigen och överskådlig presentation, minsann! Här passerar vi de ordinarie vägskälen: filmerna, männen Adolphson Ahlgren & Krag, debutdebaclet, återvändandet, isoleringen men även det fortsatta skrivandet. Persson citerar ur de gängse källorna men tillåter sig också en och annan karakteristik:

Birgit Tengroths sammansatta karaktär dominerades av hennes enorma känslighet, de djupa funderingarna kring existentiella frågor som så småningom ledde fram till en katolsk livssyn, och en skarpögd iakttagelseförmåga av både miljöer och medmänniskor. Egenskaper som hon hade stor nytta av i sitt skrivande. Samtidigt ansågs hon egensinnig och svår att ha med att göra. Birgits tunga och inåtvända perioder varvades med tillfällen när hennes smittande skratt och livsglädje gjorde henne till sällskapets medelpunkt. Hennes intellekt var rörligt och hennes tankesprång kunde hoppa från ämne till ämne.

Författaren har också den goda smaken att uppmärksamma slutscenen i hennes sista film där "Tengroths uttrycksfulla ansikte...etsar sig fast hos betraktaren, det magiska ögonblicket när hon inser gåtans lösning men bestämmer sig för att inte avslöja sanningen."

Ungefär som en ögonblicksbild av den här kvinnans, eller snarare människans, liv. Nerkokat till ett ögonkast. För - som Persson konstaterar:

Både under sitt liv och inför eftervärlden framstår Birgit Tengroth därför som något av en gåta.

Förvisso. Och bläddrar man igenom resten av tidningen dras man in i en annan gåta: en tidsresa, eller snarare: en resa där ingen tid finns. Här finns kortare noveller, gamla serier från Kronbloms ungdom, reportage om det som varit, åldrande vitterhet, bydgehistora, frågor, råd, brev, kontaktannonser där pensionär söker pensionär. Och man förstår att det är dags, dricker ur den sista slurken saft, tackar artigt och går ut genom dörren till en annan, så bråkig och larmande tid.

tisdag 5 maj 2009

Boenden 8c: Norr Mälarstrand 76

Det ena leder oftast till det andra: utan att ens kunna portkoden är vi åter inne i ett bekant trapphus med sin av tidens töcken dunkla belysning som dessvärre gör det omöjligt för den nyfikne att ens tyda namnen på lägenhetsdörrarna.

Den här gången är det författaren Gösta Gustaf-Janson som öppnat porten i sin memoar Gubben kom! [Bonniers, 1990]. Janson, som i denna dag närmast är att betrakta som en av alla dessa bortglömda, var på sin tid en producent av brett upplagda romaner med scenerier och personage hämtade från tidens borgerliga trädgårdar. Enkel underhållningslitteratur, tyckte somliga. Stundtals strålande, säger jag. Han hade skrivandet i blodet, båda föräldrarna var författare på sin kant även om jag måste erkänna att jag bara stött på dem genom sonens egna skriverier.

1933 är Gustaf-Janson utan egen bostad och får ett erbjudande av barndomsvännen Sven Stolpe (som likt en vålnad driver längs den Tengrothska grusgången) att överta hans enrummare vid Norr Mälarstrand, i det så kallade ungkarlshotellet på nummer sjuttiosex! Och varför inte, resonerar han: lägenheten var trevligt möblerad med eget badrum och nere på gatuplanet låg en restaurang med vinrättigheter.

Detta senare argument verkar ha tung bäring för Janson då han stundtals åtminstone i ungdomen verkar ha druckit rätt tappert och i sina minnen finner anledning att nogsamt notera de nyktra perioderna. På drinkarens vis. Närheten till utskänkningen gav också resultat: inom kort snubblade han "hela långa utförsbacken med sitt blöta sjaskiga slut." som han uttrycker det, följt av en vecka på "K. O. Larssons privata klinik".

Under denna tid får han dock sitt litterära genombrott och kan flytta in i egen våning fem trappor upp i samma hus, "en hörnvåning på två rum och en vällustigt rymlig sovalkov". Här lär vi oss också att ingen lägenhet i huset var utrustad med eget pentry, mat skickades helt enkelt upp från restaurangen längst ner. Genombrott ger stålar och snart är den nya lyan möblerad med nytt, vräkigt och - det erkänner han själv på ålderns höst - rätt förskräckligt möblemang. Utanför fönstren var det dock desto finare, utsikt över den glimrande Mälaren och Västerbrons nyresta brospann inom synhåll. Men innanför glasrutorna satt en nyrik ung man, med skrivdon och flaskor till hands när han inte drog bort till Grotta Azurra och vidare längs gatorna på en till synes otröstlig jakt efter mänskligt samröre.

Birgit då? Helt visst stötte de på varandra i huset, även om ingen nämner det. Tengroth hade dessutom en roll i filmen Gubben kommer (1939), baserad på Gustaf-Jansons succéroman från 1934 (pengarna till möblemanget!) och han skrev senare på 1950-talet romanen ...och blev jag dödligt kär [Bonniers, 1953] med motiv från trettiotalets filmvärld ute i Råsunda. Den romanen innehåller också ett porträtt av Stolpe som under lång, lång tid torpederade den kompisrelationen. En till vardags kaxig och dryg Stolpe hade svårt att fördra när han inte själv hade kontroll över avbildningen.

[Nutida foto: Sara Rådling, Ekmansällskapet]