torsdag 24 november 2011

Juni 1967

maskrosskaften är fattiga och fula
hattarna har blåst av
med bara nackar inväntar de lien
jag har lagt smuts i blöt
och mördat getingar med diabul
kvittrande fågelmatta högt i det blå
pioner tunga av vällust
o humla
du tjocka medelsvensson
överallt tror du dig välkommen
utsugare
och alla dessa fjärilar
som flygande dödsannonser
en rödhake lyfter
slagen av dåligt samvete
nej olyckliga gråter inte
lyckliga gråter över olyckliga
se månskäran över lidandets brinnande sol
mot eftermiddan
fanns bara skelettet kvar
av fjärilsbarnet som fastnat i korsspindelns nät
borta är borta
annars blir människan vansinnig
sten för sten
river jag skräckens mur
men världen släpper inte in mig
feber till hud och inälvor på flykt
min gud min gud varför över du mig inte


*

1967 blev året då Birgit samlade ihop skrivna papper och publicerade sig i det lilla formatet i pressen: några dikter i Dagens Nyheter fördelade på ett par tillfällen, ett gäng aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt en novell i tidskriften Vi. Kanske något mer, ännu inte spårat.

Den här lyriska trädgårdsbetraktelsen och självbespeglingen kunde man i alla fall finna i DN:s söndagsbilaga den 18 juni 1967.

onsdag 23 november 2011

I brist på bevis [1943]

Dags att dra till fjällen igen! Var det så att under de instängda krigsåren var det norrländska fjällandskapet det mest exotiska vi kunde hosta fram? I film efter film drar man norrut, till vidderna, eller backen. Ofta till ett högfjällshotell, i mer obekväma stunder även ut på kalfjället där den stackars storstadsbon från söderöver går vilse i snövinden. För att bli räddad. I bästa fall av exotiska samer, i annat fall av skogshuggare som pulsar runt i granskogen. Allt detta sker naturligtvis även här, i Ragnar Frisks långfilm I brist på bevis.

Frisk var vid det här laget en rätt erfaren reggissör, han skulle längre fram toppa karriären med en rad Åsa-Nissefilmer liksom tidstypiska epos med Thore Skogman och 47:an Löken. Men här är ingen plats för att raljera, så dåligt var det inte 1943. Knappt ens dåligt.

Filmen består av två delar, dels resonerande avsnitt kring alkoholism, dess följder och eventuella bot. Dels exotisk sameporr med snövidder, renhjordar, lappkåtor och samer i full mundering med tofsmössa och allt som antingen stirrar stumt eller uttrycker sig med så få ord det bara är möjligt att använda och ändå (knappt) göra sig förstådd.

Det är i den första världen Birgit befinner sig när det hela startar, som hustru till en grav alkoholist som just släpps ut från kliniken. Nu handlar det inte som samhällets skuggsida, herrn är disponent och de lever ett till det yttre välbärgat och ombonat liv någonstans i Norrland. Pengar och trygghet finns, men kärleken är för länge sedan bortsupen och söndergnatad genom disponentens eviga svartsjuka, misstänksamhet och ständiga humörbyten.

Men kärleken finns till hands nere i Stockholm, alldeles utanför porten där Birgit tillfälligtvis besöker sina föräldrar. Och den uppenbarar sig - eller återkommer - i Arnold Sjöstrands gestalt. Hennes före detta fästman, tillika ung läkare med ungdomlig och modern inställning till yrket och den psykiatriska vården. Sjöstrand, en sorts svensk 1940-tals variant av Ralph Fiennes, skulle senare återkomma i ett par Tengrothproduktioner: som skådis i Ödesmarksprästen och som regissör i den sena - och för Birgits del andra - Synd.

Den försupne, misstänksamme makens lynnighet är inte det enda som komplicerar de förälskades tillvaro: dessutom begås ett mord där den unge doktorn blir indragen, misstänkt, friad "i brist på bevis" men naturligtvis föremål för fortsatt allmänt sladder. Så han drar norröver för att slippa tisslet och tasslet. Birgit i sin tur skiljer sig efter att disponenten gått lös på henne i sin blödande svartsjuka. För att så småningom träffa sin läkare på nytt, där uppe i norr, där skidspåren slutar. Hon klär fint i tidstypisk skiddräkt med skinnmössa, som hon varvar med en kinky sjuksköterskeuniform medan Sjöstrand i uppknäppt läkarrock mer än lovligt visar sin förtjusning. Så vackert som då är det sällan Birgit ler på bild.

Det är mycket av allt, det slåss och det gapas, sups och älskas, folk går bakom ryggen på varandra och förtalas, flygplan lyfter och lappojkar räddas till livet. Men bortanför ropen ägnar sig flera av de medverkande åt att gestalta: Holger Löwenadler som disponenten har ett synnerligen levande ansikte med sann förtvivlan i läpprörelserna, den utsatthet som den mest högljudde drinkare säkert kan uppleva finns här i varje bildruta, Åke Grönvall ser trovärdigt opålitlig ut medan Arnold går från självupptagen karriärist till lyhörd älskare. Och Birgit själv leverar ett behagligt och verkligt hudnära spel: relationen mellan den som hopplöst super och den som delar samma vardag hanteras varsamt, kärlekens låga som sakta börjar flämta på nytt ger en klädsam rodnad på de svartvita kinderna. I sin roll som disponenthustru går hon runt med uppsatt hår på ett lite stifft sätt, men efter att Arnold råkat stå därute på trottoaren hänger de vackra lockarna ner över skuldrorna.

Det hela utvecklas till en av dessa sena Tengrothroller: kvinnan som hanterar sitt eget öde och trots allt går den väg hon kommer att välja själv. Och triangeln med hennes båda män, den förre och den nye, är båda gediget gestaltade med öppna spjäll mot alla livets nyanser och färgskiftningar. Det tackar vi för. Resten är schablon och granne till tjafs - det kunde vi vara utan.

onsdag 16 november 2011

Jacobs stege [1942]

Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.

Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.

Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.

Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.

Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.

Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.

Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.

Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."

lördag 5 november 2011

Sickan Carlsson [1915-2011]

Kan knappast ens avgöra om det känns sorgligt: meddelandet som kom för några dagar sedan att Sickan Carlsson gått bort. Det är mer en bekräftelse på att den kanske sista linan till Birgit Tengroths värld kapats, nu driver hela den tillvaron, alla rösterna och gesterna, bort mot en vagt formulerad horisont. Den återstående vissheten, minnena, ljuden glider över kanten och faller ner i den stora tystnaden där ingen längre kan vara riktigt säker på hur det egentligen var.

Det som finns kvar är en enstaka husfasad, en krattad grusgång fram till ett tvåvåningshus, en portuppgång som en gång i tiden var entrén till en teaterlokal.

Sickan Carlsson var nästan granne med Birgit under sin barndom, de var årsbarn och växte upp några kvarter ifrån varandra i den västra kanten av det som bara några decennier tidigare fortfarande hade hetat Ladugårdslandet, kvarteren väster om Östermalmstorg: Birgit på Majorsgatan, Sickan på Cardellgatan, den lilla snutt som mynnar ut mot Humlegården. De gick i samma skola på Riddargatan, de besökte båda samtidigt, under Birgits lite lillgamla kommando radioprogrammet Barnens brevlåda och tjafsade glatt med Sven Jerring. Sedan gick de ut i filmvärlden, Birgit först, Sickan kort därefter. Tog spårvagnen ut mot Råsundahållet. Men trots detta hamnade de aldrig riktigt på samma scen, bytte aldrig repliker mot varandra. Men de var hela tiden bara en utsträckt hand från varandra.

Här är inte plats att beskriva Sickan Carlsson, det hon gjort är alldeles för stort, knappast flabbigt, mer nästan intimt. Hon har dykt upp här i spalterna åtskilliga gånger alla redan, och hon kommer att fortsätta att finnas i det som som är, förlåt: var, Tengroths värld. Vi släpper henne aldrig.

Det finns en bevarad journalfilmsekvens som handlar om mottagandet av Hollywoodhjälten och snyggingen Robert Taylor vid dennes besök i Stockholm på 1930-talet. Det är december, ett julbord är dukat, en pojkaktig Hasse Ekman skiner med rodnande kinder när han springer runt med en bricka fylld med glögglas, Ingrid Bergman sitter tätt intill och flashar med ögonlocken, Sickan i luciadräkt och ljuskrona, lutar sig fram och kysser hjälten på kinden. Birgit har hamnat vid bordets bortre kortända utan att ha någon att riktigt naturligt kunna tala med. Två klipp längre fram sitter hon plötsligt på stolen intill Taylor, ser ut att tala oavbrutet. Sickan står där bakom i sin vita dräkt, kastar en hastig blick mot Birgit, finner ett leende, och så är filmen slut.