måndag 14 januari 2013

Aforismer (V)

*

Icke ett arabiskt fullblod valde han utan den dumma , trogna, istadiga åsnan.

*

Himlen välver en ostkupa över vår ruttna värld. O, denna stank för finsmakare!

*

Den glädje, med vilken vi hälsar råttutrotaren, kan endast mäta sig med vår rörelse, när barnen jordfäster skadedjuren och lägger friska ängsblommor på graven.

*

Jag tror inte helvetet är så farligt. Efter en stund börjar man studera andras lidanden, finner dem lustiga eller löjliga och glömmer sin egen plåga.

*

"Det var rått sagt!!!"....Ska man grilla sina repliker?

*

[Birgit Tengroth, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 22 juli 1967.]

torsdag 3 januari 2013

Omläsning 11: Jag vill ha tillbaka mitt liv



Dags att återvända till själva startpunkten, den läsupplevelse som gjorde att Birgit Tengroth för mig klev ut ur de svartvita filmrullarna, de TV-upplysta vardagsrummen och tog plats här, mitt i samtiden: vid krogbordet här intill, på övergångsstället utanför där hon just kommer gående i motsatt riktning. Jag har visserligen läst om den här boken ett antal gånger - men jag tror fortfarande inte att jag förmår sammanfatta en text som den här: Jag vill ha tillbaka mitt liv [Bonniers, 1972]. Med den lilla undertiteln Minnen.

Det är en arg bok, vresig och uppkäftig, trotsig och klacksparkande. Samtidigt stundtals väldigt vacker där minnesbilderna ur ett liv seglar förbi under en klarblå sky. Hon petar på dem med mjuka fingertoppar, sorterar om dem så att de ligger i en annan ordning, prövar hur det låter. Det är också en bok om kärleken, om kraften som kan riva sönder en människa, få fönster att öppnas så att myllret därnere på gatan plötsligt blir alldeles tydligt tydbart och klart.

Låt vara att det är en minnesbok, en form av memoar med nedslag ur livets alla skiften: från de första vaga minnesbilderna i köket på Majorsgatan fram tills hon stiger ombord på SAS-planet i USA för omedelbar hemresa riktning Radiumhemmet. Men framför allt är det en berättelse om förhållandet med Jens Otto Krag, det andra äktenskapet, hur det inte blev, och en envägskommunikation om varför det blev som det blev.

Redan på bröllopsmiddagen börjar hon se på det hela utifrån. Den yrkesarbetande, intellektuellt intresserade och hittills hängivet diskuterande kvinnan ser sig plötsligt reducerad till en form av kuttersmycke i en krets av danska grabbar/gubbar där hon förväntas klä sig snyggt (till minsta möjliga kostnad), föra sig och vara allmänt till lags. Samtidigt bultar passionen blodröd i henne: Krags maskulina uppenbarelse, kroppens rörelse och köttets behov och känslan av att vara i ett sammanhang hon aldrig tidigare upplevt gör att hon viftar undan de allt oftare kommande orosaningarna och tar hans arm och promenerar vidare mot nästa gatukorsning.

Det är ett hårt liv. Hon antyder blånader och svullnader sedan hon uppfostrats, som Krag kallar det. Hon konstrar och kantrar, säger emot, tiger och rasar inombords. Hon nämner au passant att hon säkert inte var den lättaste att leva med. Det är en klarsynt och samtidigt ohämmad partinslaga, men så spetsigt formulerad och ordbesatt att man kryper upp till henne i soffhörnan och stannar kvar så länge hon vill.

Männen passerar revy, älskare, alkisar, skådisar och Stig Ahlgren. Pellejönsar och Gunnar Myrdal. Redan i det allra tidigaste 1950-talet noterar hon diskrepansen mellan de politiska anspråken och det personliga tilltalet. Hon iakttar en manlig värld som domderar och står på, men hon står hela tiden med armbågslucka ifrån närmaste babblande karl. Vänder sig istället till de män som hjälpt henne, stannat i steget och satt sig ner för att lyssna. Några väninnor glider förbi. Föräldrarna, särskilt pappan, gestaltas i snabba och varma pastellfärger, visserligen frånvarande under yviga gester, men samtidigt lite taffligt omhändertagande.

Plötsligt, efter en förflugen bisats, rasar hon mot överläkaren på Serafimerlasarettet som hon påstår har avlivat hennes far och en dussin andra patienter på grund av att kollegor inom samma skrå har en faiblesse att hålla varandra bakom ryggen. Hon går på så att man tycker sig samtidigt höra förtalsstämningarna rassla ner i ytterdörrens brevlåda. Den hon inte tål får det inte lätt: från en tigande ungflicka har hon vandrat hela vägen till en vuxen kvinna som ofta hamnar på fel plats men har en obruten kraft att tala, tjafsa, sig ut och vidare mot nästa station.

Men så sitter hon sedan där på stugtrappan och ser en blomma slå ut. Ett minne glider sakta förbi som hon fångar i sin öppna hand. Hon har ett språk som blöder, liksom hennes kropp. Hon vårdar varje ord, smeker varje skiftning i gestaltning och tonfall. Det är fasansfullt vackert, det är fullständigt ärligt och det är slutligen upp till läsaren själv att ta till sig det hon skriver. Själv sitter hon tyst en stund och låter det sista bladet falla ner, det är fritt fall nu, det är helt och fullt fru Tengroth.