onsdag 26 september 2012

Birgit minns: Nils Antoni

Med tiden fick Tengroth en betydande erfarenhet av den svenska sjukvården. Och som den kvinna hon var och de kanaler hon hade tillgång till fick också omvärlden veta vad hon tyckte. En hel del föll inte på läppen, om man säger så. Vi ska inom kort återkomma till detta i den vandring genom dystra sjuksalar och lasarettskorridorer som väntar vid en kommande omläsning av hennes två sista böcker.

Det finns naturligtvis enstaka personer som skildras sympatiskt, ett yngre biträde här, en klok sköterska där som agerar på tvärs mot befälsordningen. Men låt oss som en första kontrast presentera en god höjdare, professorn i nervsjukdomar och medlemmen av Vetenskapsakademien Nils Antoni.


Scenen är den som skildrades i förra inlägget. Tengroth vill slippa ett obekvämt kontrakt. Hennes plan är att få sjukintyg och hon väljer att gå till Antoni som "hade rykte om sig att vara både skicklig och rättskaffens". Men hur kan en rättskaffens läkare gå sådana ärenden? "Han behöver bara höra min syn på livet", säger Birgit med självklar självinsikt, "så skriver han ut sjukintyg, som gör kontraktet ogiltigt." 

Sagt och gjort, Antoni tog emot, lyssnade och konstaterade:

Det är alldeles riktigt vad fröken Tengroth tänker men man kan inte tänka så, för då kan man inte leva.

Så skrev han ut intyget, reste sig upp och klappade Birgit på axeln:

Det är synd om fröken Tengroth...

Den starkaste kärleksupplevelsen

Kärleken är naturligtvis stor. Och utan kärlek ingen film, konstaterar Damernas värld, nr 1, 1944. Ja, kärleken är ju drivfjädern i de flesta filmers handling, och utan ungdom ingen kärlek liksom utan kärlek inget liv. Så därför frågar man runt bland det unga gardet i dåtidens svenska film om vilken som varit deras starkaste kärleksupplevelse: på film, nota bene!

En av de som tillfrågas är vår Birgit. Och hon minns "med särskild värme och tacksamhet" kärleksscenerna i filmen Sonja, lämpligt nog även hennes senaste filminsats och som helt säkert fortfarande rullade på biograferna när tidningen kom ut.

Men Birgit är främst nöjd med den roll hon fått gestalta, en riktig människa, som hon säger, inte en teaterfigur. En kvinna som plötsligt känner att allt det hon försökt bygga upp är på väg att brista och rasa samman:

Något av detta måste de flest kvinnor ha känt: ångesten för att lyckan är något man kan mista. Det är så sant, så riktigt, så vardagligt.

Och gränslöst glad blev jag, när jag hörde en kvinna säga: "Vet du vad jag tänkte, när jag såg filmen? 'Är kärleken så vacker?´ - tänkte jag."

Tack Herbert Grevenius för den pjäsen!


Nu är ju detta inte bara lättsamt babbel för att promota en egen film. Tengroth återkommer till Sonja i sin minnesbok och hur angelägen hon var att få vara med i filmen, en produktion ledd av Lorens Marmstedt och med regi av Hampe Faustman.

Enligt egen utsago var Tengroth redan kontrakterad för huvudrollen i filmen Kungsgatan, men den produktionen "stank av business" och Birgit kände sig väldigt obekväm trots ett bra gage. Och så dök Marmstedt upp och ville ha henne till Sonjafilmen, med ett gediget manus och en trygg och seriös producent. Vad göra? Marmstedt var förtvivlad - enligt Birgit - men Tengroth som ju var en handlingskraftig kvinna gick helt sonika till en psykiatiker som skrev sjukintyg. Och så att hon slapp kontraktet med Kungsgatan.

Oset av pengar, pengar, pengar gjorde inte längre luften klibbig att andas och jag slapp vara hora på Kungsgatan.

Hon sammanfattar: Vad jag inte vill har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

[Alla var inte lika nogräknade som Birgit: vännen Sture Lagerwall, en karaktär till synes helt befriad från sensibilitet och eventuellt höga ideal var med i båda filmerna. Hur han nu kunde göra det kontraktsmässigt.]



tisdag 25 september 2012

Thirst [1949]

For all our foreign friends here and abroad: the complete film Thirst (or if you prefer the alternative title Three Strange Loves) by Ingmar Bergman is actually available here:


Enjoy the delicious acting by Naima Wifstrand, Mimi Nelson, Eva Henning, Hasse Ekman, Birger Malmsten and of course, Birgit herself. Among many others.

And as a reminder: for the final discussion and analysis, see the Seventh Episode of Breaking Down Bergman!

tisdag 18 september 2012

"Hon är så ärlig" - Birgit 1953

På hösten 1953 publiceras i tidskriften Hela Världen, nr 43, 1953 ett kortare reportage kring Birgit Tengroth. Det är ju en dynamisk tid i hennes liv: hon är nu en författare i vardande, hon har åtminstone fyra böcker bakom sig, med mer på gång. Hon syns i veckopressens spalter, hon har lämnat sitt gamla skådespelarjag bakom sig. Den sjukdom hon drabbats av har klingat av, hon rör sig, kors och tvärs. Men framför allt framåt.

Artikeln bär rubirken Hon är så ärlig och de här fyra orden sägs sammanfatta hennes person och väsen, ofta till hennes egen nackdel, mer ofta till besvär för hennes omgivning.

Som alltid i sådana här presentationer ägnas en del utrymme åt hennes bakgrund och allt hon varit med om. Men med det undanstökat stannar vi upp och tillåts möta den 38-åriga författarinnan.

Hennes böcker sägs visserligen vara bland de mest "jag"-utlämnande, självavslöjande volymerna i samtidslitteraturen, men Tengroth är större än sina egna bekännelser. Texterna är fritt kryddade med denna kvinnas unika fantasi: "hon finner ett oemotståndligt nöje att berätta och hitta på för både sitt och läsarens nöjes skull."

Med några få böcker bakom sig har redan funnit en prosa:

som hör till den allra bästa som skrivs i det här landet - enkel, naturlig, slagkraftig, så där lagom pratsam som bara mycket charmfulla kvinnor kan vara. Och därtill kommer hennes kvickhet, ofta parad med verklig ömhet för de svaga, de av livet hunsade och schasade.

Skribenten heter Gunnar Tannefors och han verkar likt så många andra män som intervjuar henne under de här åren vara charmad av hennes sätt och fria väsen, där den dagsfärska uppsluppenheten färgas av det som varit och som inte alltid varit som det skulle:

Ett tag var kanske Birgit Tengroth bitter - både på män och livet - och den bitterheten färgade hennes syn och kom henne ofta att liksom doppa pennan i vitriol istället för bläck. men hon kunde inte stanna i denna frusna attityd. Därtill var hennes humor för varm och optimistisk.

Men iväg med alla sorger och besvär: nu är hon fri kvinna, dessutom en resande sådan. Tannefors springer på henne i Köpenhamn, kort därefter i Nice. Han betraktar hennes raffinerade klädsel, hennes spänstighet, hennes alltmer tydliga klarhet över sig själv:

"Det är just bullret och människorna jag tycker om. Man får inte dra sig undan människorna - vi behöver ju alla varann", konstaterar hon leende.

Läsaren kan dock ana att något är på gång där hon står i solskenet: hon har gått igenom något, hon vilar just nu i det som Tannefors benämner ett under. Hon har varit i mörkret, passerat det och står en stund på nytt i ljuset, här finns ingen plats för "idiotsmicker", nu är det ärlighet som gäller: för henne själv på samma sätt som hon kräver det av andra.

Och det är nog också det som gör hennes till ett så representativt språkrör för sitt kön.

Denne Gunnar Tannefors hade förståss träffat henne tidigare under resans gång, han känns väldigt bekväm i hennes närvaro: de hade varit grannar borta på Norr Mälarstrand 76, sedan förmodligen ute i Råsunda där han knåpat ihop ett antal filmmanus - dock inga av de Birgit medverkat i - och titulerades även filmöversättare. Och en gång i en annan tillvaro - tillåter han sig berätta - hade han suttit i hennes lägenhet på Styrmansgatan och fått läsa hennes första dikter. Nu är hon på väg någon annanstans och han står kvar i skuggan vid muren och ser henne försvinna ut i blomstertorgets medelhavssol. Han letar efter ett enda ord som kan beskriva henne (rubriken känns tydligen redan nu för mångordig) och stannar vid:

klarögd.



måndag 17 september 2012

Lida pin [1998]

Om man är trofast de här sidornas utgångspunkt skulle man kunna säga att Sveriges mest intressanta regissör just nu heter...Martina Bigert.

Bigert har som tidigare noterats på senare år regisserat den dråpliga långfilmen Allt om min buske (2007) som tar ut svängarna rätt rejält. Dessförinnan hade hon flera kortfilmer bakom sig men för den stora publiken kanske hon är mest känd som manusförfattare till TV-serien Gynekologen i Askim. Utöver det är hon dessutom illustratör och barnboksförfattare.


Men nu är det inte det som det handlar om här. Bigert är nämligen en av två regissörer som gjort film baserad på skrivna texter av Birgit Tengroth. Och den andre heter Ingmar Bergman. Återstår alltså Bigert. 1998 hade hon - i en tidigare uppenbarelse, Martina Edoh - premiär på en av sina kortfilmer: Lida pin.

Filmen är en bearbetning av den första novellen i Tengroths samling Nattportier från 1949. Det är en rätt våldsam historia som utspelar sig på under några timmar på ett mindre Östermalmshotell.

En läkarfru från landsorten är i kungliga huvudstaden för att gå på maskerad. Eftersom hon ska kläs upp till 1700-talsmätressen Madame du Barry kallas damfrisörskan Siv Lantzen till hotellrummet för att knåpa ihop det hela och se till att peruken kommer till sin rätt. Om nu fru Henny Widlund är ett barn av sin tid, osäker och ängslig vad gäller socialt uppträdande, skick och fason, bunden vid de borgerliga normer som behärskar närområdet är unga Siv hennes raka motsats. Under den vita kemistrocken bär hon ridbyxor och stövlar, avslöjar under det samtal som för händelserna framåt under dessa få timmar innan fru Widlund måste hasta vidare till festen att hon, inte helt oväntat, bär lesbiska preferenser. Vilket inte var lätt vid denna tid. Det förhållande som inneburit förlösningen för henne hade resulterat i något som hon alltjämt kallar svek och är ett öppet sår. Hon är cynisk, rentav bitter och när hon nu genom olycksfall i arbetet dessutom råkat bli gravid famlar hon hjälplöst efter hjälp där ingen hjälp står att finna.

De båda kvinnorna gestaltas i filmen av Viveka Seldahl som läkarfrun och Melinda Kinnaman som frisörskan. Seldahl spelar rätt vidlyftigt och fysiskt men hämmas som så ofta av sin något kantiga replikföring, Kinnaman däremot brinner som den unga olyckliga men kaxiga kvinnan utan något som helst hopp på kanten av sin egen avgrund.

Dramats tredje person, hotellets nattportier som mest och helst jobbar i skuggan, varifrån han noterar allt som händer och drar med sina kommentarer bort alla försök att beskriva tillvaron som någorlunda anständig, spelas av den i andra sammanhang erkände och inflytelserika musikern Andreas Mattsson. Här är rollen så gott som stum och rätt marginell men Mattsson får ändå plats att gestalta den slutliga förnedringen av fru Widlund i filmens avslutande minuter.

En - trots innehållet - vacker och bitvis poetisk film som bygger rummet där de två kvinnorna vistas. Förskönad av Camilla Thulins kreationer och Heinz Liljedahls och Johan Vävare musik. Tengroths ursprungliga text däremot är rak och helt friskrapad från alla förskönande bisatser och scenerier.

Filmen finns numer att se på Kungliga bibliotekets audiovisuella avdelning.

tisdag 4 september 2012

Moberg tittar på Birgit Tengroth

I den artikel ur Röster i Radio/TV 1967, nr 13, som nämndes i ett tidigare inlägg placeras författaren Vilhelm Moberg i en liten biograf på Sveriges Radio i Stockholm. Han är där för att i sällskap av filmreporter Torsten Jungstedt kommentera filmen Mans kvinna som inom kort skulle visas på TV. Moberg är skeptisk och klargör rakt av att den här filmen var han minsann inte speciellt förtjust i.

Men när Birgit i rollen som bondflickan Märit syns i bild blir han genast på bättre humör:

Birgit, hon är vacker i bild, eller hur? Vackert ansikte. Men hon var ännu vackrare i Gläd dig i din ungdom. Pelle hade underbart vackra bilder av henne från havreåkern i extasens ögonblick, som han skulle visa i hennes ögon. Men det var det som censuren klippte bort, det ansågs oanständigt på den tiden.

Efter första natten med Edvin Adophson förfaller Märit ("som nu äntligen fått lite jämförelsematerial på det erotiska området") mer belåten, och Moberg gläds med henne:

Birgit Tengroth, hon är vacker. Hon har ett vackert leende, eller hur? Men här skulle det vara mer av hennes ansikte, mera närbilder av henne, mera betoning på hennes ögon. Gunnar Skoglund [regissören] var en rejäl karl och vi är vänner fortfarande, fast jag sa till honom vad jag tyckte om det här... Birgit har vackra tänder...

När Birgit säger en av sina repliker i filmen: "Inte trodde jag att det kändes så här att vara förtappad" grymtar Moberg:

Det var en bra replik - jag tycker det glimtar till ibland med replikerna. Här kom en bra bild, glansen i ögonen. Men vad är det läpparna. Inte skall dom vara sminkade så där? Så såg inte en bondkvinna ut.

När filmen så är slut sammanfattar Moberg den med att "den går an", även om tempot är för långsamt, dialogen brister och att vissa repliker inte är trovärdiga. Samt, som han förklarar i ett replikskifte med regissören i det påföljande numret av tidskriften: att romanens poesi i kärleken mellan Märit och [Adolphson], stämningen av jordisk lycka och lyrisk sensualism (detta är alltså Mobergs egna ord), inte kom fram. Men var det något som författaren fann fullt godkänt - förutom Tengroths utseende - så var det musiken av Hugo Alfvén:

Jag ville att det skulle vara sensuell musik och då engagerade man honom. På festen på Cecil efter premiären tackade jag honom. Det var förresten enda gången jag träffade honom, en pigg gammal gubbe.
- Det var bra musik, sa jag.
- Ja, ser, du, jag är den ende i Sverige som kan skriva musik med * (fult ord) i, sa han.

Moberg fortsätter: Alfvén hade rätt när han beskrev sin musik, den hade saker i sej, och han var den ende då som kunde göra den, Han hade varit en stor älskare på sin tid., Han satt en natt och berättade om alla sina högättade kvinnor som han hade träffat ute på turné med OD...

Slutligen, förutom att Moberg synes ha träffat kompositören vid åtminstone två tillfällen, så verkar det ha funnit en tredje snuskgubbe i gänget, teatermannen och regissören Per Lindberg som alltså gjort en tidigare filmatisering av en Mobergroman, den tidigare nämnda Gläd dig i din ungdom (1939), även den med Tengroth i huvudollen:

Pelle Lindberg var djärv och älskade kärleksscener, han njöt av att sammanföra ungt folk för att leka samlag.