torsdag 23 april 2009

Människor som minns 20: Agneta Wrangel af Sauss

Som hastigast har vi tidigare citerat Hasse Ekmans första fru, Agneta Wrangel. Hon publicerade i slutet av 1980-talet sina memoarer, Hallon och torr champagne (Bonniers, 1987) som i stort är en redogörelse för hennes tid som fru Ekman, i sus och dus på Cecil och andra tillhåll i sällskap med den tidens mediakändisar och stundtals även kungafamiljens unga garde. Däremellan fick hon i snabb följd fyra söner (hon kallades "gossexpressen" i vänkretsen), den siste var ännu inte född när Hasse försvann med fru nummer två, skådespelerskan Eva Henning.

Fröken Wrangel kom från ett slott i Skåne, Ellinge utanför Lund. Hennes far greven var en, ska vi säga excentrisk man - åtminstone med dagens mått mätt - som höll på den gamla bördsadelns värdighet. Hon flyttade i sinom tid till Stockholm, med sin mor, studerade konst hos Otte Sköld på David Bagares gata 9 och lät sig ryckas med i de ur hennes bakgrund sett rätt bohemiska borgerliga konstnärskretsarna i Stockholm. Det var under denna tid hon mer eller mindre enleverades av Hasse Ekman i hans gula Chevrolet. Året var 1937 eller däromkring.

Hasse hade nämligen tidigt, i all hemlighet, valt ut denna tjusiga adelsfröken till sin nästa trofé och kartlade hennes liv och rörelsemönster. Men det han missat, i alla fall enligt Wrangel, var att de var så gott som grannar. Mor och dotter bodde vid denna tid på Sven Rinmansgatan på Kungsholmen och Hasse huserade runt hörnet i en ungkarlslya på - just det, Norr Mälarstrand 76! Samma adress och samtidigt som Birgit Tengroth.

Vi är alltså tillbaka igen på Norr Mälarstrand. Huset kallades tydligen på den tiden Ungkarlshotellet då det inhyste många av den tidens fria själar: Birgit, Hasse, skådisen Maritta Marke, regissören Leif Amble-Naess, författaren Gösta Gustaf-Janson och filmskribenten Gunnar Tannefors för att ta de som Agneta Wrangel minns.

Så Hasse och Birgit mötte kanske varandra i trappen dagligdags. Därefter förblev de även bekanta, vänner och kollegor karriären igenom och möttes sporadiskt i sin profession. Men den mycket flitige Hasse Ekman engagerade Tengroth i sina egna verk först i och med Flicka och hyacinter, som vi vet också blev hennes final inom filmen. Synd på så rara ärtor.

lördag 18 april 2009

Birgit minns: Gösta Ekman [den äldre]

"Han var eld och luft och hemlighetsfyllda kryddor. Man kan inte begära att en skepnad av eld och luft ska lägga sig för att sova ut."

Om man bläddrar i den tidens journaler och skrifter snubblar man hela tiden på den gamle Gösta Ekman, skådespelaren, regissören, entrepenören, teaterdirektören, domptören, fontänen, varelsen, you name it. Vem i dagens Stockholm har en motsvarande roll? Vänd ett blad i teaterhistorien från dåtiden och Ekman står där i ett till synes oändligt förvandlingsnummer mellan de mest skiftande roller.

1935/1936 föstes Birgit ihop med Den Store i samband med två filminspelningar: Kungen kommer och Johan Ulfstierna. Ett och ett halvt decennium senare publicerar hon några minnesblickar från mötet där hon skissar upp en bild av fenomenet Gösta Ekman (den ingår i boken Livs levande) och långt senare är hon där igen i form av en krönika i Året Runt nr 49, 1968: En polka med Gösta Ekman d ä.

Ekman var storslagen, varken mer eller mindre. Han var tröstaren, stöttaren. En i sin egen avgrund djupt förtvivlad människa som steg in i nuets rum och strödde godhetens och omtänksamhetens strössel omkring sig. Tengroth lägger ut en väv av ord som glimrar, skimrar av den mannens unika väsende, hon målar upp ett spel av skuggor och dagrar, av nätternas halvljus och gryningens första solstrimmor. Hon stapplar fram i textens futtiga antal sidor för att fånga in honom och lägger gentilt ut en hyllning som bara är så vacker i sin varsamma ömsinthet och som smeker fram Ekmans person: hon varken skuggar, skymmer eller mörkar något, hon bara tar två steg tillbaka och låter Mästaren framträda i dagens och - förvisso även - mörkrets fulla färgspel!

Det är under inspelningen av Kungen kommer: den nittonåriga, gravt osäkra skådespelerskan har just blivit ifrågasatt av regissören Ragnar Hyltén-Cavallius när den dymaniske Ekman stiger in i ateljén och redan på tröskeln deklarerar Tengroths självklara närvaro som skådespelerska. Han hade redan i steget sett, förstått och handlat. Och lyfte med detta hela inspelningen och de närvarandes prestationer. I alla möten lade han bildligt armen om henne och försvarade henne gentemot alla inom synhåll, inklusive Ingrid Bergman som han galant knäppte på näsan i Tengroths närvaro. I djupet av sitt hjärta viskar Birgit för sig själv det Ekman yttrat, nu är hon stärkt, sedd och obetvinglig. Och hon är honom evigt tacksam.

Hon sliter och han hjälper henne. Hon spelar teater på Vasan hela kvällarna, far direkt därifrån med taxi till Råsunda för filminspelning nätterna igenom och snubblar hem till Norr Mälarstrand långt in på dagen:

Solen var av rent guld, fjärden gnistrade, och jag gick in i en tobaksaffär och köpte en ask cigarretter. Då började jag röka. Jag visste efter fjorton nätters arbete att jag inte skulla kunna sova de fyra timmar jag hade kvar innan jag skulle ner på teatern. Vilket skratt jag fick mig när jag en tid efteråt fick höra: 'Det är så sorgligt med Birgit Tengroth. Hon kommer hemraglandes morgon efter morgon långt fram på förmiddan. Tänk att denna söta flicka kunnat förfalla så!'

Så summerar hon Gösta Ekman: Alla blev förälskade men inte i varann, kanske inte heller i honom, bara förälskade.

Post scriptum: Ekman ryckte tydligen inte bara upp sina medaktörer och övrigt filmfolk, han triggade även igång sig själv. Bengt Forslund förklarar i boken Från Gösta Ekman till Gösta Ekman [Askild & Kärnekull, 1982] att Kungen kommer nog är Ekmans främsta film, där hans stora register kommer till sin fulla rätt. Forslund hyllar dessutom den "lilla rundnätta" Tengroth och hennes insatser som Göstas motspelerska i de båda filmerna. För övrigt nämner han att även Ingrid Bergman var hänförd av Ekmans uppenbarelse liksom många andra kvinnor, då hans något androgyna och rent av asexuella utstrålning fick dem att tryggt kunna älska honom förbehållslöst.

fredag 3 april 2009

"Överraskningarnas kvinna"

Under rubriken "Birgit Tengroth - en överraskningarnas kvinna" publicerar tidskriften Folket i bild i nr 36, 1957 ett porträtt av Tengroth som författarinna. Den som håller i pennan heter Nils Beyer, filmkritiker, född i Stockholm 1903 och med flera böcker kring film och teater, några filmmanus och t. o. m. en liten filmroll med sig i bagaget. Men här fungerar han som litteraturkritiker, eller rent av kvinnokritiker, kanske.

Han ger inte mycket för hennes filmande. Hon var väl duglig i sig själv men 1930-talets Filmsverige var minsann inte mycket att yvas över, och hon lyckades aldrig, eller tilläts, riktigt stiga ut ur de fack eller de typer hon sattes att göra. Nej, menar Beyer, det var nog som författarinna hon hade något att ge! Som filmkännare kan han inte heller annat än dras till Tengroths Jungfruburen, med sin skildring av filmens miljöer och karaktärer, "en bitter och frän och mördande kvick bok":

Man kan se för sig hela situationen. Där hade man släppt in i Filmstaden den lilla söta Birgit Tengroth, som säkerligen neg vackert och väluppfostrat för ställets härskarinna, Karin Swanström, en gång i världen den svenska buskteaterns och nu den svenska filmens grand old lady. Föga anade hon och hennes man, den allsmäktige Stellan Claesson, vem de hade släppt in genom de strängt bevakade järngrindarna. Det var en livsfarligt intelligent och klarsynt flicka.

Det som hänför Beyer är inte böckerna i sin helhet, han anser att de sällan är riktigt fullbordade, snarast rapsodiska, utan hennes kompromisslösa ärlighet: "är hon det elaka nidportättets mästarinna, så skonar hon sannerligen inte heller sig själv". Han kan inte riktigt fatta att det är samma kvinna som spelat alla dessa rundkindade flickor på film som nu gestaltar brutala kvinnoporträtt utifrån "sitt eget disharmoniska och olyckliga liv."

Han avfärdar galant alla spekulationer om att före detta maken Stig Ahlgren insprirerat eller rent av skrivit hennes texter:

För den som kan avlyssna ett personligt tonfall, är det uppenbart att Birgit Tengroth har sin egen stil, sin egen skönhet och sin egen sanning. Kärlekshatet mellan man och kvinna, ångesten inför livet, smärtan att vara född till könsvarelse - allt detta har hon blottat i sitt författarskap med en lidelse, som ger ingen nåd och ingen nåd begär.

Och varför denna styrka i hennes författarskap? Kanske bar hon på en konstnärlig ådra som aldrig fick sitt utlopp i skådespeleriet utan istället "magasinerades" i hennes trasiga själ tills dess att skrivandet släppte allting fritt? Kanske hade hon kommit för tidigt in i skådespeleriet, funderar Beyer, varit för ung och aldrig fått avsluta sin egen barndom? Istället betraktar hon nu världen, dess människor och pantomimer med barnets "obarmhärtiga blick" och med "en känsla av äckel inför 'de vuxnas' kärleksliv"?

Allt har en orsak, sitt sammanhang, sitt syfte: att tidningen publicerade denna artikel just då berodde på att Birgits Jungfruburen var höstsäsongens första titel i FIB:s folkbokserie.

[På bilden syns Beyer som ung spoling längst till vänster från ett möte med Svenska Filmsamfundets arbetsutkott 1933. Jag har snattat den från Filminstitutet, www.sfi.se. Intressant nog finns kring bordet flera herrar med Birgitkoppling: vid kortsidan sitter kritikern Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist], till höger om honom från oss sett, Gustaf Molander, regissören, och intill honom i dramatisk pose Per-Axel Branner, som just vid denna tid givit Birgit sin första roll. Fotograf: okänd.]

onsdag 1 april 2009

Människor som minns 19: Albert Bonnier, jr.

Albert "Abbe" Bonnier (1907-1989), redaktör och mediemogul, var ju den som öppnade dörren för Birgit till tidningen Året runt, chef som han var för Åhlén & Åkerlunds förlag (där Året runt ingick) under åren 1940-1957. Han var dessutom den som en gång i tiden startade såväl Vecko-revyn som Expressen, två publikationer vars löpsedlar förgyller tillvaron än i denna dag. Visserligen ingick inte Tengroths förlag Wahlström & Widstrand vid den här tiden i Bonniergruppen, men hennes två sista böcker gavs ut på Bonniers förlag.

Trots dessa kontaktytor förvisas Birgit till en bifigur i Bonniers memoarbok Personligt [Bonniers, 1985]. Albert junior skriver, bland mycket annat läsvärt, om tre tunga journalister i sitt fögderi: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och, ja: Stig Ahlgren. Scenen: Bonnier har bjudit hem alla tre till bostaden ute på Djurgården för ett samtal om journalistik. I berättelsen minns han de tre männen, den något hetsiga diskussionen, rökandet, drickandet. Alla på sitt sätt anmärkningsvärda personligheter.

Förvisso kunde Ahlgren vara frän, arrogant och stöddig i sitt skrivande, men - skriver Bonnier:

Vad läsekretsen inte visste är att Stig Ahlgren är en god människa. I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas som annat än helgonlik, vårdat och värnat om en älskad medmänniska, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

I bokens bildporträtt av Ahlgren sitter han till synes djupt koncentrerad vid skrivmaskinen (hans skådespelartalanger når förvisso inte upp till hustruns) i färd med att formulera nästa salva. Birgit är placerad i skuggan av maken, som en flickaktig och vänare version av fru Wikner på Olofsgatan. Förläggaren Bonnier nämner inte med ett ord att damen på bilden skrev i eget namn. Dock är bildtexten värd att citera:

"Stig Ahlgren och skådespelerskan Birgit Tengroth. Ett kärleksdrama till livets slut, ogenomskådligt och uppoffrande."

Så sant. Bilden kommer från förlaget Åhlén & Åkerlund och ingår i en svit bilder från deras gemensamma hem. Den inredningsintresserade kan även kika här