lördag 20 februari 2010

Birgit minns: Åke Söderblom

Vem minns inte, ja, i alla fall bland oss som stundtals tenderar att tänka bakåt: den lille vesslan med slickat hår, i vid kostym med breda byxben och hatten lätt knixad över pannan, som alltid finner på råd även när den sista dörren stängts och till och med bakfickan är tom? Tjattrets, dialogens, stegvändningens och den perfekta slutreplikens mästare: skådisen Åke Söderblom.

Söderblom var revyartist, skådespelare, estradör till och med innan Tengroth trädde fram i offentligheten. Dessutom textförfattare till visor - Zarah Leander sjöng in hans alster långt före hon försvann ner i Götterdämmerung. Han snackade sig genom karriären och han var också på plats när Birgit fyllde 25 år.

Vi har redan snuddat vid kvällen, i samband med Edvin Adolphson, den gamle ömsinte bocken som nu var dumpad och förbi när Birgit bjöd ett litet utvalt sällskap, jämnåriga nota bene, till fest på Operakällaren.

Och dit kom Hasse Ekman med fru Wrangel, läkaren Herbert Bjerlöv med sin fru, Biggans kompis Rut, den utsökte och finstämde Lille Bror Söderlundh som hade skrivit en visa som vår Åke satt text till, aftonen till ära: Fröken Sommar. Temat? Åldras aldrig! Lova oss: alla vi andra, att aldrig bli ytterligare 25 år åldre.

I sin utsökta, ja, delikata, minnesbok beskriver hon kvällen: champagne i magnumbuteljer med hummer på fat, 25-åringen släpper sin tystnad en gång för alla och talar nästan i tungor: "Det var en nyhet för mig att jag bar ord inom mig, att jag kunde göra meningar, att jag kunde tala". Hasse Ekman, som, skriver hon själv, kände henne bäst, "satt häpen":

När munhålan släppte lossade alla hämningar som pålagts mig utifrån och gjort våld på min natur. Jag var en utvecklingsstörd som blivit mirakulöst helad. Jag hade återfått synen, ögat gick att rikta, med ogrumlad blick betraktade jag verkligheten och hemma fanns ingen som väntade på mig.

Och Åke, därborta vid bordet, det var ju dig vi skulle avhandla: Lille Bror reser sig mitt under middagen och spelar sin luta. Sjunger sången till Birgit, den vilsekomna som just nu glittrar som aldrig förr. Och Åke, yvig och fin, plockar med sig notbladen hem igen för att själv sjunga in visan. Han kan ju det. Och så ser den kanke lite fladdriga Birgit aldrig mer det stycket. Söderblom envisades tydligen med att förneka tillgreppet: hösten blåste snabbt förbi dem alla.

Långt senare dog han, mellan två akter under en förställning med fullsatta rader. Förvirrat tittar alla på varandra: och nu? Varför inte sätta på en CD-skiva med Söderbloms kupletter: "Alla tiders kis", utgiven 2001. Lysande stycken med en force och drivenhet som vi fortfarande flämtar efter.

Nu kan man ju vid en senkommen genomlyssning undra varför Tengroth aldrig spelade in några skivor, trots sånginsatser i enskilda filmer och den tidens tradition inom filmvärlden. Här sjunger Åke regelbundet duetter med Sickan Carlsson och Annalisa Ericson: och ingen av dem kan egentligen sjunga! Men, och kanske är det just det som skådespelerskor kan ge: vilket driv och entusiasm, sicken avspändhet och samtidigt med sådan glöd i framförandet!

Men Söderblom lever vidare efter sin död ett halvsekel bort från oss: under 1900-talets näst sista decennier strålande landets vackraste leende mot oss från teater- och TV-scener i form av dottern Lena Söderblom. Och än i den dag som idag är, är det bara att ta tricken till Slussen, kämpa mot uppförslutet i riktning S:t Paulsgatan, tills du ser butiken MultiKulti. Birgit tvekar och sveper kappan omkring sig, fibblar med de tunna skinnhandskarna och cigarrettpaketet. Här på Södermalm, långt från all borgerlig stil och etikett, kan hon som kvinna kosta på sig att röka en cigarrett utomhus, så hon väntar ute i snövinden, medan du stiger in i butiken. Och där, bland alla udda skönheter, trasselsuddar och cd-skivor: om du kisar lite med ögonen kan du se Söderblom in real life: lite hukande, slagverkaren i världsklass: Per Tjernberg, dottersonen, här, fortfarande, bakom disken, bara ett danssteg ifrån oss.

[Rekommenderad lyssning: Åke Söderblom: Alla tider kis: Svenska favoriter och Per Tjernbergs samtliga soloskivor, stundtals under namnet Per Cussion. På bilden: morfar himself i stilenlig pose tillsammans med minst sagt chica Britta Larsson. Från filmen Rena rama saningen, 1939.]

onsdag 17 februari 2010

Släktforskning light

Birgit Tengroth växte upp, som redan beskrivits, i ett hem med en hyfsat stor syskonskara. I sina texter berättar hon stundtals om sina föräldrar: pappan, tullaren Carl Gustaf som avancerade till överkontrollör, beskrivs rätt ömsint om än som en excentrisk personlighet som mer eller mindre agerade på sina egna, spontana, villkor. Modern gnor traditionellt och gör sitt bästa för att hålla ihop familj, ekonomi och hushåll.

Miljön var ju, i alla fall under Birgits barndom, närområdet kring Östermalmstorg i Stockholm, rätt långt från stadsdelens mer flashiga boendemiljöer längs Karlavägen, runt Karlaplan och kvarteren kring Narvavägen. De sju syskonen syns knappt alls i Tengroths egna berättelser, de anas mer som skuggor, i enstaka bisatser. Det inledande kapitlet till Jungfruburen målar dock upp en dialogrik familjescen, med fadern frånvarande, där de halvvuxna syskonen kivas och gnabbas tillsammans med mamman i en dunkel lägenhet på nedre botten.

Om man inte har företagsamhet att vandra runt och slå i folkbokföringens luntor kan man genom olika genealogiska sajter åtminstone identifiera syskonen vid namn.

Pappa Carl Gustaf Tengroth, född 1872, verkar själv haft sex syskon, varav åtminstone en figurerar som en mer "lyckad" och välbärgad bror i boken Julibarns barndomsminnen. Carl Gustaf gifte sig så småningom med fröken Eva Sjögren. Dessa var alltså far och mor till syskonen.

Först på plan var Anna-Lisa, gift Schött och som hastigt skymtar i ett tidigare nämnt hemmahos-reportageNorr Mälarstrand då hon delar lägenhet med lillasyster Birgit. Där nämns också att hon staterat på teatern en gång, det sägs vara familjens enda insats på scenen förutom Birgits bravader. Herr Schött hette Emil och barnen Birgitta och Brita.

Därefter kommer Sara, gift med Robert Anclow och med barnen Irene (Py), Eva och Per. Sedan följde sönerna Gösta och Lars Mortimer, den senare gift med Ingrid och far till Claes och Gunilla. Samt Börje, gift med Ilse. Först därefter trippar vår hjältinna in som skarans nummer sex, följd av lillebror Curt som fick barnen Didde och Peigi. Yngst i barnaskaran var Barbro, gift Carlberg och mor till dottern Catharina.

En snabb genomgång av namn utan vare sig årtal eller geografi, förutom adressen Majorsgatan. Men i stort får man intrycket av en rätt skugglik syskonskara, eller om det nu var systern Eva Birgitta som var frånvarande. Buster von Platens minnesbild från Birgits begravning 1983 är ju tydlig: Stig Ahlgren var den ende som satt på familjesidan under ceremonin.

Förhoppningsvis kan vi återkomma till ämnet.