onsdag 30 januari 2008

Biobesök 1: Kyss henne! [1940]

Eftersom samtiden knappast kryllar av Tengrothrelaterade evenemang måste jag kanske beröra det spektakel som för två veckor sedan gick av stapeln här i Stockholm. Då visades nämligen i Svenska filminstitutets regi och som en del av Cinematekets program filmen Kyss henne! från 1940 och i regi av Weyler Hildebrand.

Och i närvaro av filmens stjärna: Annalisa Ericson! Tengroths äldre väninna, skolkamrat (på balettskolan) och kollega; längre bort befinner vi oss alltså inte från denna värld än att en av deltagarna nu står i foajén och minglar med ett glas vitt i handen!

Stödd på en hjälpande arm skrider sedan fru Ericson in på främre bänk, med små danssteg minsann och snart bjuder hon den jublande publiken på slängkyssar och sjunger sedan frejdigt med i filmens signaturmelodi Vi har så mycke' att säga varandra, text och musik: Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Visningen föregicks av ett kortare anförande av professor Leif Furhammar som satte filmen i ett sammanhang och Annalisa svarade på frågor och hjälpte till att reda ut ett och annat. Sedan gick ridån upp och publiken kunde njuta av en schvungfull historia med allehanda förvecklingar och snygga koreografier. Dessutom som vanligt storartat skådespel av övriga aktörer: Thor Modéen, Åke Söderblom, Sigge Fürst, John Botvid bara för att nämna några vars namn någorlunda överlevt till vår tid. Som Ove Säverman påpekar i sin anmälan i Dagens Nyheter den 18 januari: vissa saker åldras inte alls. Särskilt om de serveras på bio.

Och inleds med en nästan utdragen duschscen med Ericson i bara mässingen. "Jag blev djärvare och djärvare för varje film", var hennes egen kommentar.

Även en annan av filmens aktriser fanns på plats: Gaby Stenberg, ungflicka i sammanhanget, fick också resa sig upp och emottaga välförtjänta applåder. När filmen spelades in var hon bara sexton år, men redan moget damig.

Och: ser man på! Synd att man inte hade ögonen med sig: Alli Halling, tidigare nämnd, deltar som icke-krediterad Elsa, skådespelerska i filmen.

Behöver jag tillägga att stjärnan efteråt möttes av stående ovationer från den fullsatta salongen och att detta var ett alldeles förtjusande arrangemang?

Ska man komma med något gnäll så går det till Cinemateket som ordnat en miniserie med Annalisafilmer där detta var det inledande numret. Övriga tre är alla Hillmanfilmer av Arne Mattsson, nog så bra men är de representativa för Ericsons konst i sin helhet - hon är ju kanske främst comédienne, showartist och dansös! Dessutom finns alla Hillmans lätt tillgängliga på DVD! När hon själv förklarade från scenen att hon var stolt över och uppskattade mest sina filmer med Nils Poppe gick en ängel genom rummet. Synd på en så bra början.

[Några bilder från minglet i foajén kan ni hitta här, på Alexander Rossos Doodoopistol Photoblog.]

söndag 20 januari 2008

"Farväl till schaletten"

I Filmjournalen nr 38, 1948 kommenteras Tengroths författardebut Törst med en längre anmälan, under ovanstående rubrik, som förutom en hyfsad positiv bedömning av själva boken även beskriver den uppståndelse den vållat.

Signaturen B.L. betonar det "vibrerande allvar" som präglar boken vilket kontrasterar mot det rykte den fått och den snuskstämpel som folkmunnen och Sven Stolpes recension gett den; Stolpe som här stämplas som hopplöst pryd och helt ur takt med tiden. Förlagets braskande annonser att boken redan gått ut i 10.000 ex spär på uppståndelsen och folk sägs rycka exemplaren ur kolportörernas händer. Och varför? Inte är det den berömda skådespelerskans namn som drar mest, det är pornografin "och det är som bekant ett ord som kommer det att vattnas i munnen på en massa människor här i landet, som i vanliga fall inte läser någonting annat än veckotidningarnas serier."

Tengroths prosa bedöms som "exalterad och fylld av över- och undertoner". Stundtals blir dock orden en ogenomtränglig mur som stänger ute läsaren bakom en dunkel och otillfredsställande stil och ämnesvalet, den eviga törsten efter ömhet, förståelse och trygghet blir lite enahanda och de kvinnliga huvudpersonerna i novellerna är desamma även när de klätts i olika namn. "Hon äger en slagruta med vilken hon genomsöker själens utmarker, det är bara det att den inte alltid ger alldeles tydliga utslag." Dock jämförs med både Karin Boye och Virginia Woolf.

Anmälaren ställer sig även tvivlande till den militär som uppenbarar sig i den inledande texten: "Såna djur finns inte!", utropar han/hon och fortsätter: "Karl'n är visserligen yrkesmilitär, men man vill inte riktigt tro att ens en sådan kan ha ett så stenhårt hjärta under den helstela vapenrocken." Nåja, här skulle ett och annat kunna sägas emot. Å andra sidan verkar mötet mellan de två portvinspimplande damerna uppe i en "nuckebetonad", sommarkvav våning nog så krävande medan de följande texterna är värda beröm, t. o. m. Strindberg skulle nicka belåtet åt den avslutande Resa med Arethusa med sitt grälande par: "Det kan visserligen kännas frånstötande att den sexuella dragningskraften är den som till sist håller ihop detta murkna äktenskap, men vem kan förneka det sannolika i en sådan utveckling?"

Så, sammanfattas det, nog har den milda skådespelerskan kastat av sig sin oskuldsfulla schalett och den nya författarinnan är förhoppningsvis snart tillbaka; även om hon bör träna sitt litterära handlag, tygla fantasin en smula (!) och fördjupa personskildringen så är det uppenbart att här finns "en djup brunn med verklighet att ösa ur".

[Bild ur Bergmans filmatisering av Törst, Birgit (t.v.) och Mimi Nelson delar några pavor rödtjut en ledsam midsommarkväll.]

Ur egen fatabur 2

"Min aktning och ödmjukhet inför mitt yrke förbjuder mig att för närvarande göra några uttalanden.
Med för lite erfarenhet säger man gärna för mycket
."

I praktverket Svensk scenkonst och film, del 2 utgivet 1940 upplåts några planschsidor med fotografier ur Tengroths filmer. Denna hennes sektion inleds med detta Birgitcitat där hon håller fortsatt låg profil om sitt värv och förmåga.

[Foto: ur Sveriges Radios arkiv.]

torsdag 17 januari 2008

Boenden 6b: Styrmansgatan 39

Det har tidigare i detta sammanhang spekulerats kring Tengroths boende på Styrmansgatan under det tidiga 1940-talet, nu visar det sig att privatspanarens amatörgissningar med god marginal missade målet, ja rentav hela tavlan! Nu blir det till att ställa om siktet tre portar söderut.

I Damernas värld nr 32, 1942 öppnar nämligen den unga filmstjärnan dörren för ett riktigt hemmahos-reportage. Diskretionen är näst intill total, platsen anges enbart till Östermalm, men har man ögonen med sig och vandrar Styrmansgatan fram och tillbaka går det lätt att identifiera huset med hjälp av den speciella vinklingen på fönstren mot gatan: nummer 39!

I artikeln berättar Birgit om säsongens filmande, sina kontakter med beundrarskaran men främst visar hon runt i sin våning, som med förlov sagt verkar på beskrivningen som rätt liten. Dock har hon möblerat den med fynd från allehanda antikvitetsaffärer, hon blandar nämligen gärna nytt och gammalt avslöjas det. Över pianot hänger ett porträtt av henne själv, målat av konstnärinnan och ungdomsvännen Mary Sundström-Cedercranz; hennes blivande värdinna ute i Bergshyddan.

Om det är krigstiderna som lägger ett grådis över tillvaron låter jag vara osagt men Tengroth uttalar sig lite präktigt negativt om make up och smink, enligt henne har svenskorna nog så vackra färger i sig själva. "Men", som hon konstaterar vid en blick i spegeln, "det skadar ju inte att sätta litet färg på läpparna". Inte heller uteliv på restaurang faller henne i smaken, hon säger sig föredra lugna hemmakvällar med pyssel i våningen - dock inte mer än att en jungfru anländer två gånger i veckan för att röja upp.

Det som inte berörs i artikeln och som kvarstår som ett frågetecken är om den omtalade frukostkaffekorgen från Grevgatan fick bäras runt kvarteret eller om budet kunde gena över innergården.

Den anonyme reportern lämnar sedan huset "med en känsla av att ha sett en av de naturligaste och trevligaste filmstjärnor man kan tänka sig."

När Birgit flyttade in var huset så gott som nytt, byggt under åren 1939-40 och ritat av arkitekten A. Stark. Nummer 39, eller Neptunus 16 som fastigheten heter, är ännu denna dag ett fräscht och näst intill modernt avbrott i gatans annars tunga 1800-talsarkitektur i sin beiga terrasitputs, långa balkonger och fri utsikt över grönskan på andra sidan gatan. Ett hus att andas fritt i. Det är ju ännu inte bekant på vilken av husets sex våningar stjärnan höll till men var dag passerade hon säkert entrén med sin gröna marmor och dekorativa väggrelief.

[Nutida foto: Martin Botvidsson. Dåtida: okänd fotograf]

Post scriptum: Vid närmare besiktning av fastigheten i slutet av mars 2008 verkar det som troligast att Tengroth bebodde en våning fyra trappor upp: Kontulainen står det nu på dörren; balkongavskiljningen stämmer med dåtida fotografier och en solblekt markis hänger fortfarande kvar. Lägenheten verkar vara genomgående med några rum inklusive balkong mot gården. Trappinredning och detaljer verkar i stort vara intakt sedan tiden och säkerligen har många kända ansikten stått vid den inre portdörren och fogat sig efter instruktionerna på porttelefonen från Siemens:

Tryck på knappen vid respektive namn och avvakta svar framför högtalaren. Ärendet framföres med normal röst. Porten öppnas elektriskt av hyresgästen.

Hjalmar Löfqvists Elektriska A.-B. Stockholm

Fler inredningsbilder hittar du här.

torsdag 10 januari 2008

Birgit minns: Karl Gerhard

Genom artisten Magnus Ugglas numer rätt omtalade skrivande har jag uppmärksammats på att Birgit Tengroth finns nämnd i en av legenden Karl Gerhards visor. Texten det handlar om har titeln Och så tar vi oss en liten kaka till med Karl Gerhards text till musik av någon kallad d'Alstone och gavs ursprungligen ut på stenkaka 1950, sedemera återutgiven på flera LP-skivor. (I alla fall enligt den diskografi som Karl Gerhard-sällskapet lagt ut.)

För en tid sedan släppte ju även Uggla en CD med sina tolkningar av en rad Karl Gerhard-sånger, däribland nämnda låt. För ett informera och glädja de sina har han sedan under pseudonymen Roine Blom knåpat ihop ett litet förklarande persongalleri på de som nämns i olika texter, kanske kan det behövas för nutida förståelse. Om Tengroth skriver han:

Fru Tengroth
Förnamn Birgit. Skådespelare och författare som rörde sig i KGs kretsar. Kanske en storfikare och möjligen den som kallas ”skvallertanten” i den här sången. Tycks ha hållt kafferep från sin säng. Kungligt.


Hur det nu förhåller sig med det finns kanske anledning att återkomma till. Att Birgit rörde sig åtminstone i utkanten av Karl Gerhards värld råder dock inget tvivel om: Per Gerhard skriver i sin nya biografi över sin far Karl Gerhard: med kvickheten som vapen (Lind & Co, 2007) att Tengroth var en så frekvent gäst i Gerhards mansion nere på Franska Rivieran att hon hade eget sovrum med namnskylt och allt! I hennes egen volym Livs levande (1952) finns ett reportage medtaget som beskriver ett besök hemma hos herr Gerhard på rivieran, närmare bestämt utanför staden Menton, på en ort kallad Roquebrune, i ett eget privatpalats benämnt Fatima Morgana. På plats är dock den svenska revymakaren och estradören icke känd vid namn utan som le Suédois. [Texten finns även medtagen i Stig Ahlgrens senare bok Boken om Karl Gerhard (Åhlén & Åkerlund, 1964)]

Tengroths text är tydligt medkännande, Karl Gerhard beskrivs som en rakt igenom varm, om än lite udda - eller snarare unik - gestalt. Som gäst i huset rör hon sig till synes obesvärat och upplever vardagen, hon undrar lite kokett om hon har rätt att beskriva värdens uppenbarelse i bara pyjamasen utan att själv hamna i någon av hans kupletter. Vilket hon alltså redan har gjort, om nu kronologin stämmer! Vilket hon måste veta, men lämnar därhän. Kanske är detta hennes svar?

Bilden man får är att det handlar om en rätt excentrisk herre som hittat sin plats och roll, striderna är, om inte övervunna, så förbigångna. Bland hans dygder, finner hon, finns förutom arbetsflit den godhet som är en förutsättning för elakheten. Det viktiga är inte att vara omtyckt utan att tycka om. Hon betraktar honom ute på terassen: glad i lyx och vin, förtjust i mat och sällskap:

Det finns falska konversatörer, som exploderar i lustigheter och sedan försjunker i lömsk tystnad, medan de förbereder nästa blixattack. Gerhard är ingen falsk konversatör. Hans tal är veckrikt som en toga och liksom detta plagg skuret i ett stycke. Det är som om han kastade en duk av ord över bordet. Han umgås. Han gör maten sin cour. Han är lycklig, han får oss, sina bordsgäster, att känna samma rofyllda lycka. Han är spetsig mot de närvarande och mild mot de frånvarande, vilket skapar en stämning av behaglig trygghet, ty, tänker man, så kommer jag att omnämnas, när jag inte längre är här.

Fotot härintill är snattat från ovan nämna Sällskaps hemsida och damen är förståss inte vår Birgit, utan en av De Evigt Stora: Zarah Leander, tidigare nämnd, och Gerhards egen stjärna. I sina memoarer, Zarah (1972) ger hon en rätt fyllig, och frispråkig, bild av sin mentor och gynnare:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom - och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag kunde falla till sängs för.
...
Under vårt okroppsliga teateräktenskap blev han svartsjuk två gånger. Svartsjuka är fel ord, egendomssjuka är riktigare. Jag var ett dyrköpt och påkostat nummer i hans samlingar, han tyckte sig ha äganderätt också till mina känslor. Han kom i skymundan när jag invcklade mig känslomässigt med andra män. Han avskydde [Vidar] Forsell och han tyckte ännu sämre om [Arne] Hülphers. [D.v.s. make 2 och make 3 som hon så kärleksfullt benämner vid efternamn. Ettan var den unge skådespelare Nils Leander som gav fröken Sara Stina Hedberg hennes nya namn.]

Hur knyter vi då ihop den här säcken? Jo, Birgit och Zarah sjöng båda varsin melodi kallad Yes Sir! och jag är fullständigt övertygad om att Birgit nog skulle nafsat lika begärligt efter det där vinglaset herr Gerhard så retsamt håller utom räckhåll!

torsdag 3 januari 2008

Tengroth på tiljan 5 [frågetecken]

På omslaget till Vecko-Journalen nr. 22, 1941 ler Birgit Tengroth mot läsaren på ett foto med texten "Stockholms nyaste teaterdirektör". Inne i tidningen finns dock inga upplysningar om vad som menas, där hittar man enbart en tidigare nämnd recension av Nya Teaterns uppsättning av Ung kärlek med Birgit i en rollerna. Ingen notering om funktionen som teaterdirektör.

Edvin Adolphson nämner i sina memoarer att han någon gång kring denna tid var med i en grupp fast engagerade skådespelare vid SF som bildade bolaget FS, Filmens Scen. En av dessa var Tengroth tillsammans med Karin Swanström, Bullen Berglund, Anders Henrikson, Karin Kavli, Håkan Westergren och Gustaf Molander och det här gänget hyrde den lediga Oscarsteatern och framförde skådespel under vintertid då de vanligtvis var spellediga från filmen. "Alla var vi direktörer" skriver han, den enda anställda var Ingrid Bergman som i detta sammanhang gjorde sin scendebut.

För att få klarhet i detta gick jag till Hans Eklunds bok Från Humlan till Intiman: Stockholms privatteatrar (Bokförlaget Signum, 1990) som är en stor översikt där författaren med överdådigt bildmaterial följer privatteatrarnas öden under förra seklet. Men: inte ett ord om FS. Dock framgår det att Adolphson spelade rätt mycket på Oscars genom åren fram till 1941 då Gustaf Wally tog över ledningen och drog repertoaren mot revy, operett och show.

"'Slösande utstyrsel' på scen och 'premiärer med trafikkaos' utanför teatern hörde ihop med den tidens Oscars, en liten blänkande bit av neutralitetens instängda miniatyrmetropolis, vars axel i det glada nattlivet var Kungsgatan i hela dess längd. Många fester började under teaterns väldiga ljusgnistrande baldakin och slutade vid restaurang Ambassadeurs långbord, med kandelabrar och kupongfritt vildsvinskött."

som Eklund så målande beskriver det, även att jämföra med Hasse Ekmans nedtecknade minnen av den tiden.

1947 for dock Wally vidare till New York och Anders Sandrew tog över Oscarsteatern med Per-Axel Branner som konstnärlig ledare. Branner ville slå på stort: scenen skulle upplåtas för drama, balett, musikteater och symfoniorkestrar. Den nya regimen inledde i september '47 med en uppsättning av Cyrano de Bergerac med just Adolphson och Tengroth i huvudrollerna. En uppsättning som trots, sägs det, hyfsade recensioner inte förmådde att locka till sig publiken; dock gick den cirka 60 föreställningar. Adolphson tar gentlemannamässigt på sig något av utfallet eftersom han inte hade möjlighet att närvara vid repetionerna (!) på grund av sjukhusvistelse men han hade rollen i sig efter en säsong på Malmö stadsteater. Till och med kulisserna som hyrts in från Malmöuppsättningen krånglade.

Så på Oscars har hon förvisso spelat men hur hon blev teaterdirektör är ännu höljt i dunkel.