tisdag 26 april 2011

Annalisa Ericson [1913-2011]

Så har ytterligare ett ögonvittne lämnat oss: Annalisa Ericson. Birgits gamla väninna, balettkamrat, kollega. Det blir allt tystare därute, de som minns och har sett allt färre.

Helt outnyttjad som resurs är dock inte fru Schildt, född Ericson: hon har skrivit två läsvärda böcker där Birgit nämns och porträtteras. De har tidigare behandlats på dessa sidor, här och här. Och Birgits egna reflektioner hittar man här och här. Dessutom skymtar hon lite varstans under allehanda rubriker under de år som gått sedan det här projektet startade.

Utöver detta finns inte mycket att säga: Annalisa Ericson var en av de bredaste, duktigaste och mest lysande stjärnor den svenska scenkonsten någonsin ägt. Läs Leif Furhammars runa i Dagens Nyheter. Det räcker så.

[Foton på denna sida: överst Annalisa Ericson live i biografen Stures foajé januari 2008 vid Cinematekets visning av Kyss henne! Alexander Rosso tog bilden. Samt i rar pose med Hasse Ekman någonstans i karriärens början, då det mesta ännu var oskrivet, och ogjort.]

måndag 11 april 2011

Diplomatfru & författarinna

I februari 1951 publicerar veckotidningen Hemmets Journal, nr 7, 1951 ett skrivet porträtt av Birgit, utan någon egentlig redovisad anledning - mer än att någon på redaktionen tycker att hon är bra på det hon tar sig för.

Efter en genomgång av filmkarriären, rikligt garnerad med filmtitlar, kommer man till den dagsaktuella situationen:

Under de senaste åren har hon också gjort sig ett namn som författarinna med novellsamlingarna "Törst" och "Nattportier" samt den självbiografiska skildringen "Julibarn", där hon med frisk förtjusning och inte så lite humor berättar om sin uppväxt i en barnrik medelklassfamilj i Stockholm åren efter första världskriget.

Det som gör dessa korta citat lite intressanta, och charmiga, är ju att de så uppenbarligen befinner sig mitt i skeendet, det som vi läser med facit i hand. Här fanns fortfarande så mycket ogjort, oskrivet och oupplevt. Som den anonyme skribenten skriver: vid den åldern har man fortfarande så mycket framför sig.

F.n. har Birgit Tengroth sitt hem i Washington, där hennes make, då han frånträdde posten som handelsminister, placerades i ekonomiskt uppdrag vid danska ambassaden. Det är ovisst, om hon någonsin återvänder till scen- och filmarbetet. Annars bör ju 35 år inte vara någon ålder som motiverar ett tillbakaträdande. men det går säkert lättare att förena diplomatfruns plikter med författarinnans än med skådespelerskans.

En liten personkarakteristik smyger sig också in i spalterna: "12 år gammal började hon vid Operans balettskola, som i henne hade en av sina flitigaste elever. Det är ju en läroanstalt som kräver mycket, men Birgit Tengroth har aldrig ryggat tillbaka för arbete."

"Svårare hade den unga scenentusiasten att komma in vid Dramatens elevskola. Hon sökte dit ett par år efter debuten i Branners film men sprack ömkligen på prövningsuppgifterna. Vilket emellertid bara gjorde henne fastare besluten att slå igenom som skådespelerska utan dramatenskolans hjälp."

Detta lilla envisa energiknippe porträtteras också med hjälp av bild: ett foto ur sviten från filmen Törst: moget, beslutsamt och rentav vackert.

tisdag 5 april 2011

På liv och död [1943]

Så har ytterligare en gammal Tengroth-film gått på eftermiddagsmatiné i den statliga televisionen och eftersom det den här gången inte var en repris på reprisen etc. så är det med en viss förväntan man låter bandet gå. Filmen På liv och död är dessutom relativt sen ur ett tengroth-perspektiv, den hade premiär 1943 och det var under den här eran som Birgits skådespeleri bottnade och fick en tydligare karaktär.

Det är Norrland, det är vinter, och det är en hård tid. Det här är en värnplikts- och beredskapsfilm av ett slag som numer kan kännas totalt stillastående och daterad: småtjafset grabbarna emellan inne på logementet, och så upp i givakt så fort ett befäl i de lägre graderna råkar komma i närheten. Halva filmen, i Rolf Husbergs regi, består dessvärre (för dramat) av mer eller mindre stumma och rätt utdragna naturscenerier och sköna vyer där unga män i uniform skidar över skare och i lössnö, i motlut och nerför backarna.

Inne på det närbelägna fjällhotellet rör sig ett gäng yngre människor, helt klart från ett urbaniserat Söderut, dialekten antyder stockholmsområdet. Det är i den här miljön dialogen tillåts ta för sig. Manuset är också skrivet av dessa sidors hjälte, Hasse Ekman, det naturliga munhuggeriets mästare. Och han skådespelar också. Med mustasch. Och ännu bättre: åt sig själv reserverar han repliker som i sin cynism och livsleda skulle kunna vara ett utkast till den kommande filmen Banketten.

Intrigen är väl heller inget vidare, det måste erkännas och jag tror nog att Ekman själv var rätt medveten om det. Han nämner filmen som hastigast i sin memoarbok (den andra) och då mest i form av sega skidturer ute på fjället och så att författaren och debattören Sven Stolpe plötsligt dök upp och ställde till det. Däruppe i norr, bortom all ära och redlighet, började de tydligen planera för ett kommande filmmanus.

Birgit spelar ung dam av det mer rejäla slaget, hon förirrar sig på kalfjället men hittar hem igen, även om hon sig självt oförskyllt orsakar elände. Hon hjälper därefter militären att spåra en farlig sabotör genom sitt försåtliga snack. Hon gör bra ifrån sig med det lilla hon har att att hantera, kvittrar när hon lägger sina repliker, ser svårartat ångestfull ut i andra sekvenser. Vi har sett det förut, när hon lägger blicken liksom utanför hela verkligheten runtom.

Man kan också uppmärksamma att den dräkt hon bär på förra inläggets bild - den äktenskapliga snökastningen - i den här filmen får tjänstgöra dels som skiddräkt ute på vidderna (vid soligt väder), dels som mysdräkt inne i hotellsoffan (dagtid). En påminnelse om att skådespelarna vid den här tiden fick skaffa sina rollkläder privat. Bra kvalitét uppenbarligen då den i alla fall överlevde ända fram till 1946.

Även andra roller framförs på ett gediget sätt. Kända ansikten från tiden passerar i aftondress eller uniform. Barskt eller spralligt. I damernas fall till och med lite vimsigt. Och så Karl Arne Holmsten, som verkar kunna göra vilken typ av roll som helst på samma naturligt, lediga sätt. Och få det att bära hela vägen fram till sluttexten.

[Fotografiet: Birgit i sin roll som Karin Sjövall, fänrikens flirt och till vänster skymtar Lillebil Kjellén som den karltokiga Gittan, vilken föredrar en löjtnant när sådan finns tillhands.]

måndag 4 april 2011

Den stökiga kärleken

Det är i och för sig lite post festum nu eftersom det gått några veckor sedan Elizabeth Taylor tackade för sig. Men när man satte sig och läste runorna efter henne om de stormiga åren och den uppochnervända tillvaron med Richard Burton var det lätt att göra jämförelsen: har inte också vi haft ett liknande fenomen här i landet?

Först måste vi sansa oss och lägga ribban där den bör ligga: Taylor var nog ett fenomen inom skådespeleriet som vår Tengroth knappast ens skulle drömma om. Och busen Burton besatt en kraft och maskulin utstålning som stackars Stig Ahlgren förmodligen låg i mörkret och fantiserade kring. Men Birgit och Stig bråkade och blamerade sig, skällde och försonades om och om igen, de var liksom utkastet till det drama Liz och Richard skulle spela upp några år efter vår, låt oss kalla det: mer folkhemsgrå, sparsamma version.

Allt detta är ju bekant: Birgit antyder det i sina böcker, hennes elakhet mot Ahlgren är omvittnad av bådas goda vän Gustaf von Platen. Det var ingen hemlighet för samtiden. Bergman dramatiserade det hela på film, så gement offentligt att man fortfarande drar efter andan när scenerna rullar på.

Men de hittade ändå varandra, behövde varann, den ene kompletterade den andra. Den tunnhårige litteratören bredvid den färgstarka stjärnan, den trygge arm i arm med den otrygga: vänskapen och tillgivenheten berikade dem båda, genom honom fick hon tillträde till de breda diskussioner Råsunda filmstad så uppenbart saknade, genom henne fick han stjärnglans, livsglädje och guldkonfetti i håret. Samt stoltheten en fri kvinna kan ge en fri man. De höjde varandra över vardagen, utan att behöva rodna. För att straxt därpå åter snubbla omkull.

Men trots alla vurpor, trots de tillfälliga avstånden utvecklades samvaron till att bli livslång, utan Birgit ingen Stig. Utan Ahlgren ingen Tengroth. Hon dog och han försakade. Rätt vackert när kontrasterna så klänger sig om varandra. Detta kan naturligtvis tyckas vara spekulationer från en halvlärd betraktare men mer rena fakta kring detta får vi säkerligen när journalisten Ulrika Milles släpper sin kommande biografi över Ahlgren. Förutom von Platens spridda notiser, blir detta det första porträttet i helfigur vad jag kan påminna mig. Den boken blir minsann något att vänta in!

[Bilden: ur ett hemmahos-reportage från parets boende på Djurgården 1946 praktiserar här en förtjust Birgit en något lättsammare variant av sin mobbning av Stig. En snöboll i pannan har väl ingen dött av? Enligt den ursprungliga bildtexten retirerar Ahlgren straxt in i sin skrivarvrå, medan Birgit tar hand om den unge journalisten.]