måndag 6 juli 2009

Omslagsflicka: 1940-talet


1940. 1941. 1941. 1941. 1941.
1942. 1942. 1942. 1942. 1943.
1943. 1944. 1944. 1944. 1945.
1945. 1946. 1947. 1948. 1949.

söndag 5 juli 2009

Omslagsflicka: 1930-talet


1931. 1932. 1933. 1933. 1934.
1934. 1935. 1935. 1936. 1937.
1938. 1939. 1939.

onsdag 1 juli 2009

Avundsjuka & frosseri

Bortglömd eller förtalad, välj det du själv skulle föredra. Två karaktärsdrag har levt kvar in i den dag som idag är och lagt sig över Tengroths minne med en doft av dy. Nämns hon alls är det väldigt sällan som en duktig aktris med hyfsat brett register eller författarinna till hudnära texter som befolkas av personer som fortfarande känns samtida. Du, vem var det där fruntimret? Ja, säg det, men avundsjuk och slösaktig var hon!

Nu har väl dessvärre även undertecknad ramlat i schablonernas grop under resans gång. Visst verkar hon vara en dam som gärna tog för sig av livets goda, van vid inkomst och egna medel som hon var. Inkvarterade sig på hotell, skickade gubben med taxi till saluhallen. Om Stig Ahlgren också fick stå för det likvida är det väl ingen som vet, hon skrev ju själv nästan ända fram till graven. Och vem skulle inte finansiera sin livskamrats tillvaro om så skulle krävas? Ahlgren skrev sig ju rik som ett troll, gå gärna tillbaka till von Platens dråpliga minnesbild av när Ahlgren besöker Skatteverket i ett deklarationsärende. Läser man om Birgits vanor smyger sig gärna förnumstigheten på.

Och så var det då avundsjukan. Hon erkänner den villigt, och utan omsvep - i ett fall: kollegan Bergman. I sin minnesbok skyggar hon inte alls, hon vittnar. Men samtidigt sätter hon det hela tiden i relation till sitt eget jag, sin roll, sin egen prestation. Alltså: skriver aldrig att Bergman är en så dålig skådis (det fick Ahlgren sköta), eller ens sämre. Utan att hon var irriterande som person, kröp sig på, trixade bort kollegan från jobben, var helt enkelt för nära.

Jag har haft tillfälle att läsa om Sven Forssells betraktelse över Tengroth i Filmjournalen nr 1, 1950 - kallad Birgit Tengroth - Nästan. Den publicerades i en tid då Birgit hade blivit författarinna men samtidigt visste man ännu inte att hon inte längre var skådespelerska. Visserligen är Forssell fascinerad, ja, rent av hänförd av Tengroth men i detta sammanhang är följande passus värd att notera:

Disharmoniska männsikor brukar ju ofta vara bittra, ha ett bittert sinnelag. Vi satt och pratade i fem timmar. Jag hörde inte ett fränt eller härsket ord från henne. Hon sa inte ett ont ord om någon, inte ens om någon kollega. Och bara det gör henne mycket sällsynt i mina ögon.

Och det är inte första gången denna iakttagelse görs om Birgit Tengroth, skådespelerskan. Den frimodiga, positiva, bejakande människan. Kanske, eventuellt, smög sig något annat på längre fram, när hon definitivt valt bort scenen för något som kanske inte verkade leda någonvart, som det syntes. Kanske spred kräftan sina sjukdomstrådar långt in i själen. Kanske blev ensamheten alltför påtaglig, att alltid få göra allting själv. Men den negativa avundsjukan kan nog i alla fall ses som något som inte hörde samman med den Tengroth vi har har som tema på dessa sidor.

Ja, post scriptum, det finns en tredje klåda som också hänger kvar: hon skrev ju inte sina böcker själv, eller hur Enander?