måndag 29 december 2014

Omläsning 12: Jag trodde du var död!

Mitt liv tror jag ingen behöver avundas. Misslyckande på misslyckande på misslyckande. Det enda jag inte misslyckats med är att hålla mitt jag friskt och intakt och oåtkomligt för angrepp.

1975 släpptes den bok som skulle visa sig bli Tengroths sista. Om det var tänkt så är skrivet i stjärnorna, men hon hade helt visst sina föraningar. Även om hon i texten beskriver ytterligare ett parallellt projekt, kapitel två av den föregående minnesboken - en litterär plan som resolut redan hade stoppats av hennes livskamrat.



Istället fick det bli något som mest liknar en tidens rapportbok, eller ett subjektivt reportage från hennes långa tid på sjukhus, behandlingar och sjukdomshistoria. Uppbrutet, omstuvat, obundet av tid. En målning av ord där läsaren ibland har svårt att orientera sig, veta var man exakt befinner sig: sjuksalarna ser ju likadana ut oberoende av institution eller decennium, tisslet och tasslet från personalen likaså. Ansvariga läkare talar hela tiden med någon annan, om någon. Trampet av steg ute i korridorerna fortsätter som vanligt förbi, bort mot ett annat avlägset rum.

Men inne i ett av de där rummen ligger den före detta aktrisen och betraktar allt som sker, registrerar hur medpatienterna bakom den avskiljande skärmen låter, vad personalen säger vid direkt samtal och när de utgår från att ingen hör. Hon noterar läkarnas kroppspråk och vad de inte anser sig behöva säga. Hon tycker sig emellanåt ha järnkoll. Och med varje blinkning och andetag stiger bitterheten över hur hon behandlats och hon noterar fortsatt alla misstag, nonchalans och tillkortakommanden.

Här sitter vi på en besöksstol vid sjuksängens huvudända, ofta intill redaktör Stig Ahlgren, den märkligt uthållige och trogne, och ser hur den tidens Läkarmatrikel dyker upp i synfältet när ronden sveper in: läkarna, i sina slängigt (o-)knäppta rockar och med väl knuten slips därunder, tituleras med titel och efternamn, sjuksystrarna med förnamn och idioterna under dem med antingen "han" eller (oftast) "hon" om det inte är värre tillmälen än så. Utanför, på andra sidan salsfönstret mot parken, skiner vårsolen över livet och drömmarna från igår. Innanför bubblar misantropin och agget, här häckar elever och nattvak som inget begriper, systrar som sällan räcker till, läkare som mest hela tiden svävar mot vinden på stelt utsträckta vingar högt ovanför slagfältet.

Tengroths syn på svensk sjukvård skymtade redan i den föregående Jag vill ha tillbaka mitt liv
där hennes far läggs in på Serafimerlasarettet i Stockholm för - enligt dottern - en bagatell men dör utan att ens ha lämnat salen p.g.a. den rikskände överläkarens nonchalans och 100%-iga lojalitet med sina ämbetsbröder. Sedan kom hennes egen sjukdom med all den erfarenhet den förde med sig, och i boken serveras vi nu, när dramats slutakt kan påbörjas, palettens hela dunkla färgskala. Varvat med korta, ljusa stänk då enskilda människor träder fram, med rakt bondförnuft. De som sätter sig på sängkanten och säger precis som det är. Lägger omedvetet hand i hand som i samförstånd.

I de nutida översikter av Tengroths författarskap som jag noterat (två, 2): Hans-Erik Ströanders i tidskriften Ikoner samt Tomas Lidbeck i De bortglömda författarnas bibliotek ogillas boken. Lidbeck avfärdar den lite svepande som kverulantisk och ostrukturerad medan Ströander vänder sig mer grundat bekymrat mot den alltför privata tonen i texten. Det sistnämnda är väl i viss mån sant men samtidigt är boken en rapsodiskt sammansatt överblick över svensk sjukvård med dess hierarkiska uppbyggnad och läkarnas vid denna tid ännu oemotsagda position.

Texten är naturligtvis Tengroths egen version av verkligheten, men hon menar sig vara utsatt för ett övergrepp som på ett avgörande sätt påverkade hennes liv - läs värdighet - i en snabbt nedåtgående spiral. Ett övergrepp som förmodligen var medicinskt motiverat fullt ut men som samtidigt var att trampa en modernt vaken, självständigt integritetsberoende kvinna som hade förmågan att se förbi samtidens normer och påbjudna bugningar, på den allra ömmaste tån. Hon hade inga problem med att naken vaska av sig i salens gemensamma handfat men hon krävde att överläkaren skulle stanna upp, se henne i ögonen och diskutera människa mot människa diagnos och vad man hade att göra. Istället stack de kniven i köttet men bemödade sig inte att försöka förstå vilken ande som ryckte i de avskurna nervtrådarna.

Kanske lite förvånansvärt, kan man tycka, alla måste ju efter decennier i offentligheten vetat vem hon var. För Stockholm var ju inte stort. Men förmodligen svävade planeterna parallellt redan då. Så gardinerna dras för, till slut, persiennen släpps ner. Återstår så vinden som drar ljudlöst genom höstlöven ute i sjukhusparken medan hon därinnanför lägger sina sista slantar på en sängplats på det privata Sofiahemmet. Numera litar hon inte på någon. Inte ens på Sofiahemmet.

onsdag 15 oktober 2014

Från Kungl. Teaterns balettelevskola

Det var ju aldrig meningen från början att Birgit Tengroth skulle bli skådespelerska, än nu mindre författare. Nej, skulle hon bli något inom konstens värld så det dansare. Därför sattes fröken Tengroth i den balettelevskola som drevs i Operans, eller Kungliga Teaterns, regi. I Operahuset, med ingång Arsenalsgatan.

Och den elevskolan lever fortfarande kvar i form av Kungliga Svenska Balettskolan. En som nyligen försökt sammanfatta skolans historia är förre eleven (1954-1962) och senare skolchefen (1995-2011) Kerstin Lidström.

Boken heter Dansare i världen: från Operans Balettelevskola till Kungliga Svenska Balettskolan (Stockholmia Förlag, 2013) och är som vanligt när det gäller förlagets utgivning en påkostad och snygg volym. Större delen av berättelsen behandlar Lidströms egen tid vid skolan - från 1950-talet och framåt, men i första kapitlet - "Från Gustav III:s dagar till Lille Petters resa till månen. Glansdagar och vågdalar" - skulle det finnas chans att få se en skymt av Tengroths elevtid.



Mycket riktigt kan man notera att flera av Birgits kamrater - Ellen Rasch, Julius Mengarelli, Teddy Rhodin och läraren Valborg Franchi - syns på fotografier och vi får en översiktlig bild av rekrytering, metodik och hur dagarna kunde se ut. Men de som aldrig gick vidare in i den vuxna dansvärlden nämns inte och de som hoppade över till film- och teatervärlden, som Birgit och Annalisa Ericson får sin historia skriven på annat håll.

Men på näst sista sidan av det första kapitlet skymtar hon om man håller ögonen öppna. Här beskrivs Operans mångåriga juluppsättning Lille Petters resa till månen som sattes upp första gången 1929 och där elever från balettskolan fick spela rollerna som pjäsens huvudpersoner syskonen Anna-Lisa och Petter. Och det var här som Birgit steg ut för första gången på scenen som soloaktör. På den tryckta affischen från 1929 som finns återgiven på sidan 38 kan man läsa:

Petter................Birgit Tengroth
Anna-Lisa........Vilma Persson

Och det var ju också den rollgestaltningen som fick regissören Per-Axel Branner att flera år senare leta upp och ringa hem från en Tysklandsferie Birgit Tengroth och erbjuda henne att provfilma för huvudrollen i filmen Hans livs match. Karriären kunde sätta fart och skoltiden över.

tisdag 9 september 2014

Unga fröken Tengroth (FP) valspurtar 2014


När hördes senast namnet Birgit Tengroth nämnas så ofta i det offentliga rummet?
I biografen Victor på Filmhuset i Stockholm höll den erfarne filmvetaren Mikaela Kindblom i fredags eftermiddag - den 5 september - en föreläsning på temat politiska valfilmer - naturligtvis som en föraning av den förestående valspurten.
 
Det visar sig att det hela ingår i en gymnasiesatsning som rullat på sedan senvåren 2014 där tredjeårselever runt Stockholm fått se och under Kindbloms ledning diskutera valfilmer från förr och fram till nästan nu. Filmerna har det gemensamt att de finns tillgängliga på Filmarkivet.se


På Filmhuset samlas ett tjog studenter och några identifierbara personer ur Stockholms rätt intimt välkända krets av oss som vurmar för gammal film. Klippen avlöser varandra och åsikter formuleras och ventileras. Inledningsvis tonar gamle Per Albin fram på filmduken och gör alla andra närvarande till små undantag. Men det visar sig snart att publiken har mer kontroll över sig själv än den rätt obekväme statsministern. Diskussionen och filmklippen gör sittningen både intressant och underhållande.
Hur kommer då Tengroth in i bilden? Naturligtvis genom den tidigare diskuterade valfilmen Vårt bygge – vårt hem och samhälle från 1936 och som vältaligt propagerar för Folkpartiets sak – i opposition mot såväl Moskvakommunister som Berlinnazister och deras respektive svenska medlöpare. Det har sagts tidigare att Birgit deklamerar partiets och – förhoppningsvis – sina egna åsikter med bravur och artikulation. Hon talar med samma hetsiga frenesi som man kan få sig beskriven i många tidskriftsintervjuer med Tengroth gjorda under 1940-talet. Nu fick hon tillfälle att än en gång göra bra ifrån sig från en riktig filmduk i en bekväm biosalong. På samma sätt som filmen en gång när det begav sig mötte sin publik.

torsdag 21 augusti 2014

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.


På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.
Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Vieweg-Scheel (här stavat Wieveg), Signe Wirff och John Westin.
Mer om föreställningen hittar du här.

tisdag 12 augusti 2014

Människor som minns 26: Albert Bonnier Jr

...eller minns och minns? Unge Bonnier skriver i sin minnesbok Personligt: sett, hört och tänkt (Bonniers, 1985), späckad med minnen från ett långt liv i förlagsbranschen, egentligen bara om en sen sittning hemma hos honom själv som varade långt fram på småtimmarna. Församlade runt gubbgroggbordet var tre närstående journalister: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och Stig Ahlgren, journalistikens prima ballerinor enligt Bonnier. Och precis som värden hoppats gick diskussionerna om journalistiken och dess villkor vilda utan karta och kompass.

Det är i detta sammanhang som Birgit nämns. Som ett exempel på att Ahlgren, trots sina eldfängda och provocerande ledare i Vecko-Journalen ändå var en god människa:

I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas annat än som helgonlik, vårdat och värnat om en älskad människa, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

Att Tengroth under dessa många långa år skrivit för Bonniers i bokform och som krönikör i Lukas eget Åhlén & Åkerlunds förlag (Året Runt) är tydligen inte relevant att nämna i sammanhanget. Trots att det var Albert junior själv som en gång tipsade Årets Runts chefredaktör Sven Broman om Tengroths skrivarförmåga. Men, och det kanske hör till saken, när boken gick i tryck var Birgit just avliden och Ahlgren hade lagt sig ner i ensamhetens elände.



Nå, boken är sprängfylld av minnen från förlagsvärlden den tiden och ett vimmel av celebriteter skrider upp och ner längs boksidorna. Och Abbe - som han kallades bland kumpanerna - bjussar i alla fall på ett helsidesporträtt på det strävsamma skribentparet som trots allt stod ut med varandra under så många långa gnetiga år. Gott så.

[Foto: Åhlén & Åkerlund.]

lördag 22 februari 2014

Människor som minns 25: Loulou Semitjov

 
 
På Aspingtons Antikvariat långt borta på Värtavägen hämtar jag mitt undanlagda ex av boken Madame av Loulou (2:a uppl. Simca förlag) från 1946. Hade inte någon okänd person råkat slumpmässigt tagga en annons på en antikvariatsajt hade förmodligen denna lilla oinbundna pärla gått mig helt förbi.
 
 
(Loulou Semitjov) står det handskrivet i blyerts på försättsbladet, och det är den enda körriktningsvisaren bakåt som förklaring på författarnamnets pseudonym för jag har inte hittat någon annan referens till denna kvinna som enligt bokens berättelse var en framstående modist i 1930- och 40-talets Stockholm, leverantör av innovativa hattar och måttsydda kläder för vardag och fest till dåtidens övre medelklass och kändisvärld, till teateruppsättningar och filmer.
 
Loulou byggde upp sin ateljé från grunden, till en början lokaliserad i mörka smårum på bottenvåningen i gårdshuset på enkla Klaraadresser till representativ våning med rum i fil på Riddargatan. Hon berättar livfullt och uppriktigt om de som jobbat för henne, sömmerskor och modister, levande kvinnor som bråkar och älskar, tjafsar och lever. Medan hon som arbetsgivare far och flänger för att stötta, trösta och fånga upp deras talanger.
 
Och in genom dörren stiger allehanda personligheter in med lika allehanda karaktärsdrag. Samtliga beskrivs med snärtiga formuleringar på ett till synes uppriktigt sätt. ”Först när en kvinna kastar kläderna framför spegeln blir hon riktigt sig själv”, som Loulou konstaterar. Och inte helt oväntat är en av dessa kunder vår egen Birgit Tengroth. Vilket ger oss tillfälle att få en bild av den Tengroth som inte syntes i spalterna men som förmodligen de som stötte på henne i umgänge och foajéer kunde se och som också skymtar igenom i skrift här och var. 
 
Enligt egen uppgift är Loulou kvinnan ”som gjorde om Birgit Tengroth”. Första gången Birgit kom till ateljén blev det omedelbart uppenbart för ”modekonstnärinnan” Loulou att konstrasten mellan filmrollernas Birgit, ”trulsig och rödkindad och frisk och präktig”, skavde hårt mot verklighetens fröken Tengroth,
 
intressant, bisarr, nervös med charmfull, exalterat livlig, med tvära lynnesskiftningar, kultiverad, kokett, nästan behagsjuk och med ett hjärta av guld”.
 
”Varför klär ni er som ni gör, varför ser ni ut som så där? Ni går ju omkring och bedrar folk med det där utseendet! Det som ni gömmer är mycket roligare än det ni försöker visa! Varför klär ni er inte parisiskt i stället? Varför har ni inte så galna saker på huvudet som ni har i era galna tankar? Varför har ni inte sjåpiga och tillgjorda kläder, när ni själv är sjåpig och lynnig och tillgjord? Varför är ni inte kokett eller rent av frivol?”, är omdömet efter en snabb inspektion av uppenbarelsen framför henne. En total make over på studs: och Loulou får fria händer att göra om Tengroth till ”den typ ni tror att jag är.”
 
Så skapades kläder: svart taft, svart sammet, genombruten tyll, en på gränsen till oanständigt ”utringad” spetsklänning, håret sattes upp. ”Det var som att flytta en blomma från skuggan på ett fönsterbräde i köket till det varma solskenet på en balkong mot gatan. Hon trivdes storartat.”
Press och veckotidningar följde henne, hon syntes nu överallt: ”spröd, drömmande, förfinad, med behagfullt vilande händer och kvistar av mimosa mot skuldran.” De båda kvinnorna lärde att uppskatta varandra och blev ”hjärtevänner”, en vänskap som man kunde bränna sig på och krascha. I alla fall om båda personerna är fullfjädrade personligheter. Som Loulou konstaterar: det hade varit lättare att hålla fred med den rundkindade fridsamma film-Birgit än med ”silkekatten”.
 
Den utlösande faktorn var en hembudad klänning som skulle levereras ett visst klockslag för att användas samma kväll. Birgit behagade inte vara hemma och budet väntade så länge hon kunde men återvände sedan till ateljén, varpå Tengroth ringer och klagar på utebliven klänning. Men då får hon minsann svar på tal och slänger på luren i örat på Loulou – vilket utlöser en sekvens av uppretade telefonsamtal med accelererande tonläge.
 
”Nu var den kära Birgit gränslöst gruvligt förolämpad och ruvade på hämnd bakom fällda rullgardiner”. Vilket snart sker i form av några insinuanta omdömen i en offentlig tidningsintervju: ”jag bestämde mig genast för att mörda henne allra minst om jag fick tag i henne.” Men Birgit är just då uppe i Norrland på filminspelning (vilket borde placera incidenten till tiden på inspelningen av På liv och död 1941) och ringer in fredstrevare vilket resulterar i nya lurkastningar innan damerna försonas: ”för hon är ju en förtjusande flicka”.
 
Ibland är det som halva Filmstaden flockas i ateljén: Sonja Wigert, Margit Rosengren, Barbro Kollberg samt Tengroth trippar kokett trånsjuka förbi författarinnans ögonlins: samtidigt! ”Fyra stycken enormt stora primadonnor, var och en i sitt tycke oerhört mycket större än någon av de andra” – då gäller det att vara en fullfjädrad värdinna och psykolog för att kunna släppa rätt replik i absolut rätt sekund.   
 
Eftersom den här boken förmodligen inte har någon förnimbar spridning i vår samtid tar jag mig tid jag mig tid att citera ytterligare en passage med filmanknytning och med till bristningsgränsen utdragen Tengrothanknytning, förmodligen kryddad med lite hemtrevlig gubbvarning: ett av barndomsvännen Sickan Carlssons besök i ateljén:
 
Sickan är mycket sötare utan klänning än med: hon är alltid som en liten docka, fräsch och aptitlig. Den gången jag tänker på hade hon mer bråttom än vanligt och slängde av sig klänningen och stod där mycket näpen i ett skärt broderat luftigt skum. Hennes lustiga små ben, som skevar kobent, hade tunna silkesstrumpor på och alltihop gungade lätt på mycket höga klackar. Så där utstyrd trasslade hon sig ut till modisten för att prova sin hatt. [...] Vi såg henne när hon kom tillbaka. Då hade Sickan hittat hatten som hon skulle ha: en stor ljusblå dröm, översållad med blommor, som låg och vippade på hennes locksvall. I famnen höll hon min nyinköpta hundvalp, en liten kolsvart pudelboll på sex veckor. Sickan så salig ut. Hon skevade genom rummet med svärmiska ögon och pussande förtjust pudelvalpen. […]
 
Och jag som inte brukar förlora fattningen blev så full i skratt att jag höll på att krevera. Det kom så överrumplande alltihop: om hon bara varit i underkläderna, eller bara hade haft på sig hatten, men denna hatt och underkläderna och hundvalpen och de kobenta benen på höga klackar, allt tillsammans med ett duvlikt förtjust kuttrande i pälsen på min lilla pudel – det blev för mycket för oss. Tre sekunder stirrade vi, sedan skrattade vi så vi skrek.
 
Ett exempel på författarinnans direkta anslag och tonen i boken. Och vad de porträtterade fick förvänta sig att finna när de började bläddrade i boken. Vilket de säkert gjorde, mitt ex är signerat ”till min kära vän Sonja”, med allra största säkerhet Wigert själv.
 
Återstår nu att ringa in fru Semitjov. Någonstans därute måste det finnas fler spår av hennes kreationer att upptäcka! 

tisdag 28 januari 2014

Pausbild 1937


Foto: Riwkin.

Ett "återfunnet" ateljéporträtt upptäcktes alldeles nyss i Vecko-Journalen nr, 2, 1937 som illustration till tidningens recension av Gustaf Molanders Familjens hemlighet, som handlar om ett ung ogift par med ett barn. Birgit får ett uppmuntrande omnämnande:
"Redan mamma Birgit Tengroth inger fullt förtroende. Det är en rejäl flicka med moderliga tag. Annat fordrar inte heller den schematiskt tecknade rollen."
Den stående recensenten Stig Almqvist konstaterade det.