tisdag 30 december 2008

Birgit minns: Tore Lindwall

Den som slår i Stockholms adresskalender finner att under året 1926 flyttade skådespelaren M.T. Lindvall in på Majorsgatan 9A, alltså samma hus som Birgit bodde i under sina barndomsår.

Lindvall är mer känd, nåja, under namnet Tore Lindwall och hade under 1920-talets första år gått på Dramatens elevskola, blev premiärelev 1923 och hade tjänst på stället fram till 1927.

I sin roman Julibarn skildrar Tengroth sin barndoms gata och skådespelaren skymtar naturligtvis förbi:

"Han som är vid teatern är också hemma i dag. Fönstret i vindskupan är stängt. Jag hör inte vad han läser men jag kan se hans vackra, olyckliga Kasperhuvud. Vad leker han att han är i dag?"

Lindwalls närvaro i barndomsvärlden utgör en lockelse för den lilla, fantasilevande Birgit och hon längtar efter ett eget liv. Hon vet att han är känd, ser att folk vänder sig om efter honom, och han borde ha pengar eftersom hans namn syns i tidningen:

"ofta med porträtt, men på det är han sig inte lik som han ser ut när jag möter honom i mjölkaffären, där vi går när vi är skyldiga för mycket i magasinet."

Och hon vill dessutom, nio år gammal, inte växa upp och leva ett vanligt liv! Sagt och gjort, en dag skolkar hon från skolan, kliver uppför trapporna till skådespelarens dörr och knackar på. Han öppnar försiktigt och hon stammar fram att hon gärna skulle vilja komma in och läsa 'Lille Pers vandring', "för jag vill in vid teatern."

Gestaltningen av Lindwall där i dörröppningen är nästan en parodi på Skådespelaren, teatralisk med yviga gester, halvt förvirrad och framför allt disträ. Ungefär som många riksbekanta följetongsaktörer än idag verkar vara, eller åtminstone vill verka vara. När hon släpps in i lägenheten finner hon den dessutom ostädad.

Han deklamerar: "Teater, vet du vad det är? Det är livet...Teater, ser du, det är att glömma att du och jag bor på samma usla gata och att vi mötts i mjölkmagasinet. Det är att glömma..."

Uppfylld av sig själv glömmer han snart din lilla flickan som försöker läsa för honom och det Tengrothska humöret brusar fram vid denna nonchalanta behandling, hon skriker åt honom, sparkar och slår igen dörren efter sig. Hon driver nerför trapporna full av ängslan och missmod. Men nere på gården står en gårdsmusikant och spelar. Han sjunger för full hals, "obekymrad och säker", och se, fönstren öppnas, man hör slammer och ljud från våningarnas vardag, slantar singlar ner till musikanten:

"Det finns något annat än vardagen.
Jag lyssnar in i mig själv.
Ja, det finns något annat än vardagen.
"

Straxt efter detta fick Lindwall engagemang i Göteborg och försvann från stockholmshorisonten. Hans medverkade i ett antal filmer under 1930- och 1940-talen, spelade in några grammofonskivor enligt tidens mode under åren 1929-1930. Vid mitten av 1960-talet verkar han ha fått igång en TV-karriär och medverkade i flera produktioner, några kända och omtalade som Yngsjömordet, Kråkguldet, Röda rummet och Raskens.

Lindwall gick ur tiden 1980, samma år han skulle fylla 80.

lördag 27 december 2008

Birgit nosar på den Stora Världen


En sen novembereftermiddag 1937 lösgjorde sig ett flygplan från de lågt liggande molnen när det gick in för landning på Bromma flygplats utanför Stockholm. På buken var målat med stora versaler: ROBERT-TAYLOR. Det var den amerikanska stjärnskådespelaren som gjorde en kortare mellanlandning i denna vår gudsförgätna håla som vilade i höstskymningen, och naturligtvis möttes han av den samlade gräddan ur det lokala filmetablissemanget. Ur det silverglänsande flygplanet skred han med sitt entourage, lyfte på hatten och besegrade alla - inklusive Filmjournalens representanter som i nummer 50, 1937 på ledarplats liksom i ett fylligt fotoreportage under rubriken Robert dansar och ler redovisar besöket och hyllar Mr. Taylors professionella agerande som tyvärr också gav de svenska beundrarna ett lantlighetens bortkomna skimmer.

Taylor, vid den här tiden mest känd för sin medverkan i Kameliadamen där han spelat mot självaste Garbo, dessutom fästman till Barbara Stanwyck, installerades naturligtvis på Grand Hotel varefter han framåt kvällen var huvudattraktionen då Thanksgiving firades i hotellets spegelsal i ett arrangemang av Svensk-Amerikanska Sällskapet. Kring Hollywoodstjärnan flockades flera av stadens namnkunniga skönheter, varav flera självfallet från branschen: Birgit Tengroth var en. Och även om amerikanen inte var särskilt flitig på dansgolvet tvingades han upp av Filmjournalens fotograf och då föll valet på...Vera Valdor, en ung skådespelerska med mörk och sugande look.

Tidningens reporter rapporterar: "Fram mot småtimmarna kristalliserade det ut sig ett litet gäng, som trivdes omåttligt bra tillsammans. Det var Robert Taylor, Wilhelm Bryde, Tutta Rolf, Birgit Tengroth, Torsten Flodén, Vera Valdor, Bob Ritchie, Laudy Lawrence, Stig Almqvist och Gunnar Skoglund. Man groggade och pratade film och hade så roligt som man känt varandra hela livet."

[Ritchie var Metro-Goldwyns talang-scout nr. 1, Lawrence bolagets Europachef. Bryde och Skoglund kom båda på SF, Almquist från Filmjournalen. Flodén var filmare och manusförfattare, senare under ett par år gift med Sonja Wigert.]

Men vem vill gå hem efter en sådan kväll? En klick ur ovan redovisade gäng for vidare - typ två kvarter - till svartklubben Grotta Azurra, där Taylor fick ansöka om medlemsskap, godkändes och släpptes in. Vid det här laget var Birgit borta ur leken, oklart varför. Den hop som snubblade ner i grottan bestod av Robert förståss, liksom svenskorna Tutta och Vera (som båda borde klarat engelskan efter vistelser i Hollywood och London) och amerikanerna Ritchie och Dan Miloi - Taylors barndomsvän, stand-in och kopia samt Torsten Flodén. Taylor dansade, skötte grammofonen, visade skrytsamt upp det cigarettetui i rent guld han fått av Stanwyck och eskorterade slutligen unga partylejonet, fröken Gun Wikström hem.

Nå, nästa dag bjöds på lunch ute i Filmstaden, Taylor ser oväntat fräsch ut på reportagebilderna där han sitter mellan Birgit och Ingrid Bergman medan Hasse Ekman bär på glöggbrickan och lucian för dagen Sickan Carlson tar tillfället i akt och uppvaktar amerikanen med en kindpuss. Och om det eventuellt smärtade Birgit att inte blivit uppbjuden av Mr. Taylor kvällen före så var det förmodligen ännu surare att rekryteraren Ritchie slog ögonen i den odrägliga Bergman och utlovade henne karriär i Hollywood om hon, nygift, bara gjorde sig av med sin äkta make.

Även på den privata middag som Taylor höll på Royal den avslutande kvällen var Vera Valdor inbjuden...och nu var det henne Ritchie koncentrerade sig på, man tager vad som bjuds. Han kostade dessutom på sig att ge den unga skådespelerskan några kloka ord på vägen:

Kom ihåg att alltid vara snäll och hygglig, när ni är på väg mot toppen, därför att ni kommer att träffa samma människor när vägen börjar gå nedåt igen.

[Bilderna: längst upp från lunchmottagningen på Filmstaden, Taylor flankeras av Birgit i liten hatt och Ingrid Bergman. Nedan: alla kvällars prinsessa, Vera Valdor.]

fredag 26 december 2008

Boenden 7: barn- och ungdomsåren

Efter att ha gått till stadens bibliotek och ur magasinen beställt fram en radda slitna och härjade årgångar av Stockholms adresskalender kan man följa familjen Tengroths spår under 1920- och 1930-talets Stockholm.

Vi har redan konstaterat Birgits första boende på Majorsgatan 9A. I hennes egna skildringar utmålas gatan som en trång och mörk utkantsgata mitt på Östermalm. Utan finess eller större status. Slår man i 1927 års kalender där fortfarande varje fastighets innevånare redovisas, kan man få en uppfattning vilket sorts folk som bodde och rörde sig i huset 1926:

9A: husägare L. Kihlstrand, snickarmästare K.A. Ahlzén, ombudsman F.V. Björklund, hofmästare E.C.V. Eggers, öfverinspektör K.G.V. Fihlmand, skulptör E.A. Hedland, musikdirektör K.A.I. Hägerstrand, fabrikör E. Johansson, 1:e tillsyningsman A.F. Lagerman, ingenjör B.O. Lindhe, skådespelare M.T. Lindvall, köpman M. Lundberg, fastighetsägare S.W. Lundin, lotsstyrman E.E. Norberg, fabrikör L.G.A. Persson, urmakare A.J. Tiberg, löjtnant A. Wahlgren samt förståss tullkontrollören Tengroth.

9B: direktör G. Sundberg som också verkar ha ägt fastigheten, typograf E.H.L. Nilsson, styckmästare E.J. Sjöström, vaktmästare V.A. Westholm samt handlaren V.A. Westman.

En till synes rejäl blandning av professioner i gränslandet mellan övre arbetarklass och lägre medelklass kryddat med några inslag av de konstnärliga yrkena, jag tror mig minnas att skådespelaren Lindvall ges ett hastigt porträtt i romanen Julibarn.

Nästa anhalt för det tengrothska följet blir, som tidigare nämnts, Slussplan 1-3 dit familjen flyttade, troligen under 1927, under det följande året fick man dessutom för första gången telefon, hemnumret blev 10247.

Efter några år var det dock dags att flytta vidare, 1933 finns familjen registrerad på Humlegårdsgatan 2. Tillbaka på Östermalm och bara runt hörnet från det gamla tillhållet på Majorsgatan! Och med nytt telefonnummer. Antalet apparater i Stockholm växer uppenbarligen för nu har man fått en sexsiffrig anknytning: 603078.

Hur länge bodde man hemma vid denna tid? Bodde man kvar vid 18 års ålder? Med viss tvekan får vi anse Humlegårdsgatan vara Birgits sista boende med familjen för när Carl Gustaf Tengroth flyttar nästa gång, 1935 bort till Vasastan, har den då 20-åriga skådespelerskan med största sannolikhet skaffat sig en egen lya. Även om katalogen inte ger någon klarhet, antagligen redovisas bara förstahandskontrakt. Samma år avancerar tullkontrollanten och benämns hädanefter övertullkontrollör och nåddes nu i det nya hemmet på Tulegatan 23 på Stockholm 302249.

Några år därefter, 1938, var föräldrarna tillbaka på Östermalm: Linnégatan 39B och skulle Birgit nu ringa hem till mamma var numret 628514.

Efter allt detta rabblande och nosande på det dåtida Stockholm kan man också genom katalogen konstatera att det nog var en annan värld - då. Med betydligt lägre trösklar. Om man vidgar nyfikenheten och söker adressen till kändisarnas kändis den tiden: skådespelaren Gösta Ekman 1927 finner man att han bodde på Hjorthagsvägen 9, nuvarande Erik Dahlbergsgatan intill Fältöversten, och hade telefon 78435. Dessutom, och kanske ännu bättre: på raden under hittar man statsminister Carl G. Ekman med bostad på Västmannagatan 17 och med hemtelefon 15941. För även om det troligen var husan som svarade vid påringning så fanns nog vare sig portkod eller biffiga säkerhetsvakter ute på gatan!

söndag 14 december 2008

Människor som minns 16: Teddy Rhodin

Åter in i dansens virvlande värld! En av Birgits kamrater från balettskolan gjorde nämligen senare stor karriär och summerade efter avslutat värv sitt liv i memoarboken Dans på rosor [Bernces, 1978]. Kamraten hette Teddy Rhodin och började dansundervisningen på Operan 1926 och gick sedan vidare till fast engagemang på plats ända fram till 1964.

Rhodin hade från allra första början en lite udda bakgrund, han var nämligen son till den mytomspunne cirkusägaren med det anslående utseendet Brazil Jack och sattes, tillsammans med sin bror, i balettskola för att vidga sitt register något för att kunna utvecklas som artist i manegen. Men inte blev det något fortsatt cirkusliv för unge Teddy då det snart visade sig att han hade tillräcklig talang för att kunna karriär inom dansen. Trots faderns muttrande.

I sin bok beskriver Rhodin underhållande och noggrannt livet på i balettskolan med bus och hård disciplin, han minns med varmt hjärta Operans figurer och personligheter, lärare, gästartister och annat löst folk. Han minns vartenda steg från bostaden i hörnet Jakobsgatan/Drottninggatan bort till Operans personalingång och han dammar också av sina kurskamrater från den tiden, varav en alltså var vår Birgit Tengroth.

Birgit var fyra år äldre och någon närmare vänskap var det väl inte frågan om, men Rhodin skriver, sedan Birgit gjort sin filmdebut 13 år gammal i Mordbrännerskan:

Vi andra elever var väldigt stolta över att ha henne som kamrat. Hon bodde i Gamla stan borta vid Järntorget. Efter att ha blivit berömd filmstjärna vågade hon inte gå hem ensam på kvällarna genom Västerlånggatan, utan det var alltid någon av oss kamrater som följde henne till porten. Hon blev snart filmstjärna på heltid och lämnade 1932 balettskolan.

Rhodin bekräftar i sin text saker som Birgit berättat i sina böcker, som de årliga besöker hemma hos operachefen John Forsell och vad gäller de olika uppsättningarna där eleverna fick agera är han mer detaljerad än Tengroth. 1929, om man tolkar texten rätt, framnförde baletteleverna i slutet av operan Frihetsbröderna en hel liten commedia dell'arte med både dans och talade repliker. Rhodin gjorde Harlekin medan Birgit agerade i rollen Pulcinella. Andra namngiva elever var brodern Trolle Rhodin, Julius Mengarelli, Vivi Nelson och Vilma Persson. Ellen Rasch och Annalisa Ericson har tidigare förekommit i dessa spalter och har också de sin plats i Rhodins berättelse.

Att balettskolan för pojkeleverna eventellt kunde vara en plats med pennalism och sexuella övergrepp som det beskrivs i bögdokumentationen Sympatiens hemliga makt märks inte alls här.

Rhodin dansade senare vidare, och koreograferade dessutom, med glimrande stjärnor, gjorde några inhopp som dansare i filmer, bl. a. Den store amatören av Hasse Ekman, och avled så sent som 2004.

[På det något dassiga klassfotot ovan syns Birgit som tredje stående flicka från vänster i den bakre raden. Rhodin sitter på golvet som den mittersta pojken i kaxig snedlugg vid lärarinnan fru Franchis högra knä.]

Boenden 4b: Majorsgatan

Om man söker upp Stockholms adresskalender [Stockholm, 1856-1973] och bläddrar igenom året 1926 (som går att finna, liksom tidigare årgångar, inskannad på Stockholms stadsmuséums hemsida, välj Stockholmskällan) finner man att tullkontrollanten Carl Gustaf Tengroth bodde på Majorsgatan 9A. Det var alltså den port Birgit öppnade när hon skulle hem i sin tidiga barndom.

Året då hon föddes, 1915, var familjen registrerad längre bort på Östermalm, nämligen Grevgatan 17, men redan året därpå var man installerad på Majorsgatan. Så någon gång under födelseåret flyttade familjen och Majorsgatan får väl ändå räknas som hennes födelseadress fram tills dess annat framkommer.

Här har vi alltså en källa för att kunna följa Tengroths olika boenden i stan. Adresskalendern gavs ju ut årligen ända sedan 1800-talets mitt fram till 1974 och registrerar hemadresser med (eventuella, i de tidiga årgångarna) telefonnummer, liksom boende i enskilda fastigheter. Återkommer snarast så snart jag hunnit till arkiven!

[Bilden: Majorsgatan modell äldre, kring 1960. Metodisternas Trefaldighetskyrka och till vänster det päronträd som figurerade redan i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom. Foto av Lennart af Petersens.]

onsdag 10 december 2008

Pausbild 2

Genom ett samarbete mellan Ateljé Uggla och fotograf Martin Botvidsson har den här gamla polaroidbilden från 1948 restaurerats och åter fått se dagens ljus.

måndag 1 december 2008

Bland sutenörer, parkfjollor och kandelaberbögar

À propos Katie Rolfsen som nämndes i förra inlägget så har hon ju tidigare figurerat på denna plats i samband med att hon ogenerat presenterade sig för Annalisa Ericsons nyblivne make i bara mässingen. Den minnesgode minns också att detta skedde samma kväll som en fest hölls ute på Bellmansro för att fira homosexualitetens avkriminalisering i Sverige. Året var 1944. Om detta berättar Annalisa i en av sina memoarböcker.

Festen bekräftas i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, 1999) där det också visar sig att det inte var en slump att samkvämet hölls just där - restaurangen ägdes vid denna tid av en Sten Hellberg, som tydligen var centralfigur i samtidens nöjesliv och dessutom öppet homosexuell. Hellsten drev för övrigt även matställena Bäckahästen, Brända Tomten och Herrgårn.

Boken är en brett upplagd exposé över bögvärldens öden och äventyr i kungliga huvudstaden, det är huvudsakligen herrarna det handlar om. Mycket kunskap finns här samlad med en omfattande notapparat, många bilder på mötesplatser som parkbuskage, offentliga toaletter o.s.v. kryddat med fotografier på olyckliga själar, nakna gossar, utpressare och udda existenser som med vilsen blick poserar framför kameraobjektivet. Tillsammans ger det stundtals ett rätt unket intryck av instängd bastuklubb men här och där slås en dörr upp och någon kastar konfetti in på scenen: Gösta Ekman d.ä. [bilden], Karl Gerhard, Gustav Wally, Göthe Ericsson har alla passerat genom Birgits värld och återfinns i bokens persongalleri. Och Zarah Leander glider förbi som vän till alla och envar. Till och med Balettskolan var tydligen i förra seklets början ett otuktens näste, i alla fall bland de manliga danseleverna.

Närmare än så kommer vi inte Tengroth i detta sammanhang, trots alla dokumenterade långbyxor. Men Stig Ahlgren citeras här och var, han slår vilt åt alla håll i sina spalter: mot småsinthet, inskränkthet och tvivelaktiga rättsprocesser.

O, en så'n natt!

Hoppsan, olycksfall i arbetet! - om man uttrycker sig försiktigt. Idag, måndagen den 1 december visade SVT på eftermiddagens matinétid inget mindre än Anders Henriksons film O, en så'n natt från 1937. Och den missade man ju helt, trots tidningsläsande och trots att fröken Tengroth själv axlade den centrala rollen som Edit Zelin, nyförlovad med unge herr Efraim Zelin i Åke Söderbloms skepnad i denna "ordinära fars" för att citera Svenska Dagbladet i sin minipresentation. Birgit tas för övrigt inte alls upp i listan av medverkande, trots huvudroll. Dagens Nyheter nämner inte filmen alls utöver det minimala utrymmet i tablån. Ja, så kan det gå om man tappar koncentrationen, kollen, lusten, och nu lär det väl dröja innan chansen återkommer.

Vad var det då som missades: jo, "kärlekstrassel, missförstånd och svartsjuka i en salig röra på bästa farsmanér. Nygift par får problem med bilen på bröllopsresan och tar in på ett hotell där platsbristen ställer till det för dem. Även med Thor Modéen, Sickan Carlsson och Julia Caesar" är en kort nätsammanfattning av intrigen.

Går man till mer utförligare verk, som den förnämliga Svensk filmografi, del 3: 1930-1939 (Svenska Filminstitutet, 1979) får man veta, förutom alla tekniska uppgifter kring produktionen, att Sickan Carlsson spelade Birgits syster, och att Katie Rolfsen och Kirsten Heiberg gestaltar två teaterflickor som bidrar till alla förvecklingar eftersom de är inneboende i Birgits makes ungkarlslägenhet. Ja, ja, man förstår att många dörrar öppnas och stängs i detta drama.

Recensionerna när det begav sig var tydligen varierande, dock övervägande med tummen ned: Dagens Nyheter sammanfattade det hela med "Det är nattståndet öl alltsammans, om också serverat lite kvickare än vanligt".

O, en så'n miss! Just det ölet skulle jag behövt ha.

onsdag 26 november 2008

Birgit besöker Uppsala - än en gång

Vi har tidigare noterat att Tengroth i december 1941 besökte Uppsala, som celebritet vid Uppsala Studenters Filmstudios femårsjubileum. I boken Uppsalas biografer av Anders Leistedt (Sthig Jonassons förlag, 1997) bekräftas besöket. Liksom att regissören Hyltén-Cavallius och skådespelerskan Gudrun Brost var på plats.

Detta var dock inte Birgits första besök i staden. Redan i samband med filmen Atlantäventyret hade hon visats upp. Året var 1934, dagens datum 21 januari och den unga skådespelerskan kom tuffande med tåget från Stockholm, möttes på centralstationen av SFs Uppsalaföreståndare Karl Hennig som därefter eskorterade fröken Tengroth med bil upp till biografen Skandia på Trädgårdsgatan 6. Fullsatt förståss, och festligt värre även om det inte var premiärkväll. Säkert en upplevelse för såväl lilla Birgit som för publiken.

[Bilden: Birgit, vintern 1934, alltså vid tiden för Uppsalabesöket. Hämtad från omslaget till veckotidningen Idun, nr 7, 1934 med bildtexten: Birgit Tengroth, "Atlantäventyrets" hjätinna, knäppt i vintervädret. Foto: Norberg, hovfoto.]

måndag 17 november 2008

Det litterära mottagandet: Bonniers litterära magasin (BLM)

Att kalla tidskriften BLM den tidens kulturella pansarkryssare är kanske att ta i en smula, men nog var den en fullriggad fregatt som med hyfsat rak kurs och med Bonnierfamiljens pengar som barlast stävade över den till synes oändliga oceanen. I denna tidskrift, som startats 1934 av Albert Bonniers förlag, trängdes skönlitterärt material med allehanda översikter och recensioner av de sköna konsterna. Låt oss se hur den nyblivna författarinnan behandlades av tidskriften.

Magasinet ger spaltutrymme åt den nymornade författarinnan redan i och med Törst. Under rubriken Nya novellister föses hon i årgång 17, n:r 8, oktober 1948 samman med norrlänningen Birger Vikström, förmodligen mer av den gemensamma litterära formen än andra mer subtila gemenskaper. Recensenten, författaren, kritikern och översättaren Per Erik Wahlund, filosoferar inledningsvis kring skådespelares inneboende behov av att i skrift uttrycka skillnaden mellan äkthet och förljugenhet i mänskliga relationer, det de jobbar med på scen dagligdags. Tengroth ser han som en i ledet, utan egentligen något nytt att komma med, som andra samtida beskriver hon en brutal, humorfri, neurotisk och "en aning perverterad" värld. I Tengroths värld är det dock det manliga och kvinnligas oförmåga att finna en gemensam våglängd som är temat, och nog faller skulden mestadels på mannen även om novellen Resa med Arethusa på inget sätt skonar den kvinnliga huvudpersonen. Gemensamt hatar och förnedrar sig de två personerna sig fram till en sexualakt, bekriven "med en utförlighet som redan verkat befruktande på upplagesiffrorna."

Wahlund finner dock att även om Tengroths språk och bildsatta berättelser inte håller fullt ut, och även till viss del slår tillbaka på Tengroth som person, så har boken ett "temperament", oroligt, sårbart, och bakom den "överhettade similiprosan och hårdkokta dialogen" en närhet i skildringen som både är "äkta, erfaret och uthärdat". Föser läsaren det spektakulära åt sidan och upplever detta är det gott nog, avrundar Wahlund.

Redan innan nästa bok kommit ut var det dags för Birgit att figurera i spalterna igen. I årgång 18, 1949 anmäler nämligen BLM:s redaktör Georg Svensson själv den nysläppta Bergmanfilmen Törst. Här får han tillfälle att något mildra Wahlunds omdöme, han kallar Tengroth debutbok "späd" och och författad

"med påtaglig begåvning för skrivandets svåra konst. Hon har både öga, tunga och intensitet. Och hon är djupt engagerad, det är det viktigaste. De som läste den boken för att leta efter pikanterier borde skämts när de fann ett blödande hjärta, om de nu vet hur ett sådant ser ut. Det finns åtskilligt med slagg i boken, men det bevisar bara att här har det brunnit."

Svensson finner nu filmen bitvis gripande men även lite märkligt otillfredsställande med åtskilliga tekniska tillkortakommanden som stör upplevelsen. Men berättelsen är fortfarande tydligt Tengrothsk med Bergman som mellanhand och när det kommer till Birgits skådespelarinsats sparar inte Svensson sig:

"Det är också en skoningslös akt prestation som inte kan undgå att gripa starkt. Det gråtstela ansiktet, förrädiskt orörligt som en dockas, med de ångestfulla ögonen som skrämt tittar ut ur sina hål, den kurande gestalten och det förtvivlade skrattet, allt samlar sig till en ganska oförglömlig upplevelse, naknare än det mesta man sett på film."

Senare samma åt rycker BLM ut på nytt och anmäler uppföljaren Nattportier. Åke Janzon skriver i årgång 18, 1949 att boken i stycken är som en lättare tidskriftsnovell men i andra berättelser rycker hon upp sig och både Olle Hedberg och Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen används som referenser. I sina bästa stunder företräder Tengroth en cyniskt grundad "oren" estetik där det skitiga, illaluktande och falska är livets egentliga skönhet och livsluft. Här landar hon (kanske) i sig själv, resonerar Janzon, även om bokens komposition knappast håller, att en lätt vulgär effektlystnad skymmer sikten men att Tengroth motiv och tema ändå är "värnandet av en personlig integritet".

Även Birgits tredje bok, Julibarn, behandlas i årgång 20, n:r 3, mars 1951. Denna gång är den ännu i modern tid aktive och vördade anmälaren Bengt Holmqvist som slår klorna i boken. Han finner berättelserna, från en barndom i ett svunnet 1910- och 20-tals Stockholm, rätt ordinära, enahanda, stundtals rent av ytliga med stråk av "surrogatpsykologi" även om upplevelserna genomgående bär drag av kultur, charm och det självupplevdas närhet. Som roman: nej - men som spegling av en tid och en plats: där fungerar den bäst.

BLM hoppar därefter över uppföljaren Jungruburen och plockar åter in Tengroth i sina spalter med den senare textsamlingen Njut av livet, Madame! Under rubriken Porträtt och självporträtt anmäler Sven Lindner boken i årgång 25, n:r 8, oktober 1956. Boken är uppdelad i tre partier varav det första och tredje i olika variationer är porträtt av författarinnan själv och på något sätt kompletterar varann. I det inledande stycket, som Lindner finner rätt svagt, är huvudpersonen - uppenbarligen Birgit själv - stamgäst på en liten pariserbar och där berättelsen består av livet i och kring serveringslokalen. Det tredje stycket beskriver författarinnans prövande steg in i det katolska, psykologiskt övertygande och med en sympatiskt blygsam ton även om Tengroths halvkåserande och lite slängiga stil bryter mot ämnesvalet.

Mittpartiet däremot sopm består av en svit författarintervjuer är Tengroth som bäst! "Med blyg och oskuldsfull min smyger hon sig på sina intervjuoffer, låter dem slappna av i avslöjande poser och kopplar så på den lilla psykologiska Geigermätare som hon gömt i handväskan som som ofelbart avslöjar närvaron av hemlighållna egenheter hos offren." Och även om fru Tengroth ibland kan låta sig ryckas med i sin entusiasm över de intervjuade så skapas här en rad mästerliga små porträtt!

Med detta försvinner, vad det verkar, författarinnan Tengroth från BLM:s horisont, vad jag kan förstå - och om man får lita på Svenskt författarlexikon: biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur som gavs ut i sju delar av Rabén & Sjögrens förlag från 1942 och som täckte perioden 1900-1975.

Med eller utan Birgit kryssade BLM vidare seklet ut, under en rad namnkunniga redaktörer och med ett genomgående välskrivet material. Under 2000-2001 låg den nere, bara för att under perioden 2002-2004 under Kristoffer Leandoers ledning återuppstå i en nästan exploderande, överdådig och vackrare skepnad än någonsin tillförne! Men, "Pang!" - så blev det tyst igen.

onsdag 12 november 2008

"En flicka med kurage"

Hur var det nu det hela började? Sagans början har redan skymtat förbi på flera ställen men Filmjournalen nr 15, 1931 skissar den tidigaste historien i ett samlat grepp.

I ett drygt sidolångt, illustrerat, reportage presenterar tidningen under ovanstående rubrik den nya stjärnans förhistoria. Hon är vid denna tid bara 17 år, men har"redan prövat tre konstarter: balettdans, radio och film!"

Det är en rätt kaxig och självmedveten ung dam som presenteras, det hon har åstadkommit har hon mer eller mindre presterat av beslutsamhet: "Birgit Tengroth vet visst alltid att handla snabbt" som tidningen uttrycker det. Hon gick, nio år gammal, upp till radions studio på Malmskillnadsgatan och bad att få provprata i programmet Barnens brevlåda - vilket hon fick. Hon stegade in på Operan och bad att få provdansa - vilket hon kvalificerade sig till på en gång.

Väl inne i det Huset fick hon - 13 år gammal - huvudrollen i uppsättningen Petters resa till månen [bilden till höger] vilket så småningom gav henne lycka då regissören Per-Axel Branner råkat se en av dessa matinéföreställningar och sedan mindes den unga eleven när han skulle tillsätta rollerna i filmen Hans livs match baserad på Erik Lindorms manus. Den unga förmågan visade sig just vara på Tysklandsresa men Branner sände telegram till Tengroth nere i Warnemünde, som några timmar senare satt på tåget till Stockholm.

Och därmed hade hjulet börjar rulla.

Reportern X. X. skriver: [Tengroth, med sitt mörklockiga huvud och två pigga flickögon] "ser samtidigt helt förtjust ut vid blotta tanken på alla de oanade möjligheter till publika framgångar som hägra. Men i nästa ögonblick förseglar en viss blygsamhet hennes tunga. Hon hyser nog också en viss misstro mot intervjuare. De kunna i hast lägga upp hennes hemligaste tankar till allmänt beskådande. Genom några rader i tidningen kan publiken få intrycklet av skrytsamhet eller blyghet, egenkärlek eller ödmjukhet, pratsamhet eller klädsam tystsnad."

"Svensk film behöver", avslutas reportaget, "unga och glada ansikten. Kanske behöver den också några ungdomar med förmågan att på ett vinnande sätt undvika det självgoda 'pladder för publiken' vi en och annan gång stöta på i spalterna."

Redan här, 17 år gammal 1931, har den Tengroth som senare utvecklas till en fullödig - men bitvis 'hysterisk' - blomma börjat formas.

söndag 2 november 2008

Pausbild

Allas veckotidning från fredagen den 7 augusti 1942

lördag 25 oktober 2008

När livet var en fest

I den tryckta Dagens nyheter, idag lördagen 25 oktober 2008 skriver en av tidningens - och mer än så: Sveriges - bästa pennor, kulturskribenten, författaren och debattören Ulrika Kärnborg, alltid lika skarp, arg och genomträngande, om den franska författarinnan Francoise Sagan, apropå den nya filmen Bonjour Sagan. Filmen finner ingen nåd, men däremot biografin den baseras på, Sagan à toute allure, skriven av Marie-Dominique Lelièvre.

Kärnborg diskuterar myten kring Sagan, den delvis självförvållade och självvalda men också omvärldens attityder och positionering kring en kvinna som så att säga spelar på männens planhalva. Och mitt i allt detta hänvisar hon till Tengroths reportage om Sagan:

Sagan gjorde rätt mycket själv för att odla myten om jetsetdrottningen som plitar ihop bästsäljande romaner ungefär som andra borstar tänderna. När Vecko-Journalens utsända reporter Birgit Tengroth en morgon på 1950-talet fick möjlighet att intervjua den till hemmet just anlända, utfestade kändisförfattaren frågande hon: "Men när skriver ni? 'Åh', sade Sagan, 'lite då och då'. När jag kommer hem om morgnarna."

En vinkning och några uppmuntrande ögonkast mellan tre lika vassa kvinnor över tid och hitom oväsentliga gravsättningar!

onsdag 22 oktober 2008

Hennes liv - en roman!

Den kanske mest omfattande genomgången av Tengroths konstnärsskap som jag hittills ramlat över är - surprise surprise - en lång artikel i veckotidningen Allers, nr 16, 22 april 1973, skriven av en för mig okänd reporter: Arne Horn. Lite oväntat, minst sagt.

Det hela är föranlett av publiceringen av minnesboken Jag vill ha tillbaka mitt liv året innan, och herr Horn breder ut sig över åtta (8) sidor med sin redogörelse. Tydligen tycks boken ha emotsetts av samtidens snaskiga publik som här antogs få ta del av den dåtida danske kändisen, statsministern och ex-maken Krags mest intima hemligheter. Men Birgit kom - naturligtvis - dessa förväntningar på skam, av snasket och det upphaussade "avslöjandet" blev ett stort antiklimax. Alla som läst boken vet ju också att den är förvisso intim, men på det värdigt ömsinta, nyktra och klarsynta sättet.

Herr Horn går dock raskt vidare och målar med breda penseldrag Tengroths karriär, såväl inom filmen som skrivandet. Dock vet han inte riktigt på vilket ben han ska stå: ömsom hyllar han hennes ärlighet, friskhet och kompromisslöshet, ömsom sågar han hennes, som han anser, halvfärdiga prestationer. Han jämför Tengroth med författare som Colette och Agnes von Krusenstjerna (de hade alla män intill sig som inspirerade dem till att börja skriva) medan han finner hennes sexuella skildringar i debutboken Törst torftiga, tidsbundna och lätt kvalmiga till skillnad mot samtidens (1973) frejdigt lustfyllda sexualskildringar! Frågan är väl, med lite distans, om inte Tengroths sensuella och ömsinta ordbehandling bättre stått tiden emot än sjuttiotalets hejhoppisänghalmen-mentalitet.

Även om Tengroth brister i substans finner dock herr Horn hennes ärlighet och självklarhet imponerande, inte för en sekund kan man tvivla på att Tengroth skrev för att hon måste. Intressant är att han ser hennes författarskap - hon hade vid denna tidpunkt publicerat sin näst sista bok - som fortfarande på väg. Vad som hittills givits ut var ännu transportsträckan för vad som komma skulle, det ruvade en oförlöst potential i allt som Tengroth tog sig an.

Holm skissar bilden av den svenska filmens 1930-tal som upptäckte Tengroth men som slösade bort henne på schablonartade historier och enplaniga karaktärer, skrivna av "beskänkta filmsnickare" som "snodde uppslag" från "mediokra lustspelsförfattare". Han fäktar yvigt vidare: "Den svenska filmens beslutsfattare och kreatörer har av någon underlig anledning alltid rekryterats från grupper, där halvbildning och penningbegär varit utmärkande drag". Tänk om Tengroth vuxit upp i Frankrike, resonerar Horn, där hon själsligen och mentalt hörde hemma: då hade hon kunnat utvecklas och kanske rent av vuxit till värlsnamn!

Så vad är då Tengroth? En annorlunda, envis individualist i en tid när kvinnor såväl som män yrkes- och åsiktsmässigt tydde sig intill varandra i grå, ängsliga flockar. En modig, självförbrännande och envis kvinna vars drivkraft är att formulera det ständigt skavande yttre tryck som är livets allmänna djävlighet. Hon är en ovanligt sensibel konstnär med "ständiga utfall mot de klumpiga, dumma, fantasilösa, självupptagna, egenrättfärdiga männen". All heder åt en sådan författarinna, summerar Holm.

I stort är artikeln ett hopkok av tidigare artiklar och intervjuer från det tidiga 1950-talet och framåt, inga nya bilder, inga nya vittnesmål. Och naturligtvis ingen medverkan från Birgit själv. Men, trots allt, en text som vibrerar och ömmar för ett, om än ofullständigt, men nödvändigt konstnärsskap!

torsdag 16 oktober 2008

Birgit spelar Jägersro

Kulna höstkvällar, regnet smattrar mot rutan och vinden sliter i träden på andra sidan Styrmansgatan. Vad göra? Birgit plockar i alla fall fram det nya sällskapsspelet Jägersro och fördriver några timmar - i alla fall enligt den här omslagsbilden från det populära magasinet Levande Livet, nr. 49, 1941.

Omslaget är helt och hållet produktplacering inför den stundande julhandeln, bilden har ingen koppling till någon text inne i tidskriften. Däremot annonserar AB Algas konst- och bokförlag på Drottninggatan 50-52 för det nya spelet! För nio kronor kan Jägersrospelet (i standardutförande) bli ditt och en spännande stund vid spelplanen garanteras! Och vi får väl också hoppas att Birgit gjorde sig en hacka på det här reklamjobbet, inte bara "genom att spara ett vinstgivande kort, och spela ut det i den avgörande stunden"...

Men om man tittar lite närmare på omslagsbildens utlagda spelplan - nog måste detta vara en första version. Visst såg Jägersro annorlunda ut ett par decennier senare? I sin nya upphottade sextio-/sjuttiotalsdesign?

måndag 13 oktober 2008

Kollegor på vift: Marianne Höök

En kvinnlig journalist från Tengroths tid som förmodligen inom kort kommer att få viss förnyad uppmärksamhet är Marianne Höök med anledning av att en biografi ges ut under hösten, skriven av den ökända Annette Kullenberg. Vilket i sin tur föranlett ett reportage i tv-programmet Babel. Så här gäller det att förekomma!

Höök var på sin tid en lika stilig som välrenommérad skribent med skarpslipad och kompromisslös penna. Hon var under 1950- och 60-talen knuten till såväl dagspress som veckotidningen Vecko-Journalen där hon så att säga hamnade i samma födgeri som Birgit tidvis uppehöll sig i.

I början av 1960-talet gav Höök ut en av de första sammanställningarna av Ingmar Bergmans konstnärliga gärning, boken Ingmar Bergman (Wahlström & Widstrand, 1962) med den ambitiösa målsättningen att "ge ett sammanfattande perspektiv och en kritisk värdering av de bärande linjerna i Ingmar Bermans konstnärliga utveckling".

Bläddrar man i boken är det svårt att släppa den, förutom Hööks säkra stil är det också rätt befriande att läsa om Bergman före han nått den ikonstatus som senare blivit så besvärande för att inte säga dumdryg. Hööks kvinnoögon nagelfar mannen bakom manus, teateruppsättningar och filmer och sticker inte under stol med brister, oförmåga och besvärligheter. Samtidigt som det så klart handlar om ett sällsynt unikt konstnärskap.

Nå, hur uppfattas då de två punkter där linjerna Bergman och Tengroth möter varandra - filmen Törst och Smultronstället i det höökska sökarljuset?

Marianne Höök ser Törst som det första steget till en mognare Bergman. Förutom att det var den första film där Bergman skildrade vuxna människor var perspektivet här det kvinnliga, berättelsen sågs med kvinnliga ögon.

Här "sysslar Bergman för första gången inte med tonåringar utan med nevrotiska nutidsmänniskor, äldre och bättre samhälleligt etablerade än hans eget figurgalleri. Det var en människosort han inte kände till och han rådde inte helt med dem. Deras handlande blir yttre effekter, reaktioner som inte motiveras tillräckligt bakåt-inåt och som får sin valör endast om man är i besittning av facit, nämligen novellsamlingen".

Vad som är Tengroth och vad som är Bergman i slutresultatet låter Höök vara osagt, en ungefärlig procentsats blir inget annat än gissningar, hävdar hon, men att Bergman sporrades av samarbetet med en kvinnlig författare är tydligt och manuset "öppnade en dörr till en värld där han kände sig egendomligt hemmastadd." Här tar han kvinnornas parti och han skildrar dem på allvar. Filmen fick regissören att förstå att "det finns en kvinnlig form av ensamhet med egna tonlägen, ett kvinnligt helvete" och stod sedan fadder till kvinnoskildringarna i hans senare filmer.

Karikatyren av Tengroth och Stig Ahlgren i den senare filmen Smultronstället (1957) förklaras av Höök att Bergman tidigt kommit att beundra Ahlgren som skribent, han hade kommit i kontakt med honom under arbetet med Törst, men när Ahlgren längre fram totalt skrev ner filmen Sommarnattens leende (1955) fanns ingen väg tillbaka. Bergman var djupt sårad, erfor den konstnärliga hjälplösheten gentemot tyckarna/kritikerna och vevade vilt tillbaka med båda armarna. Höök tycker att scenen är rätt påklistrad för att inte säga opassande, med de övertydliga personreferenserna som Gunnar Sjöbergs porträttlika mask liksom kvinnans bluddriga katolicism, sjukdomar och besvikna skådespelardrömmar.

Detta om Bergman. Kanske blir det anledning att återkomma till Höök när Kullenbergs bok finns tillgänglig, vem vet om dyker Birgit upp på någon tidningsredaktion? Höök och Tengroth lydde ju båda under Buster von Platen som i sin memoar, del II, porträtterar de båda damerna sida vid sida. Till skillnad från Birgit (och Bang, Barbro Alving) saknade Höök "vanlig moral, hon hade en annan moral, sin egen. Och den följde hon, även om buden i hennes kodex var dunkla för omvärlden." Ett yttrande som höjer förväntningarna på Kullenbergs kommande bok, vare sig det nu blir stark journalistik eller rent av slask, eller både och. Hööks livs blev ju ingen lyckosaga direkt. Mer om detta senare, nu stannar vi bara vid porträttet ovan. Det räcker bra så.

onsdag 8 oktober 2008

Samtida fotografer: Anna Riwkin

En av mellankrigstidens främsta fotografer i Stockholm var - kanske - lite oväntat en kvinna, Channo Riwkin a.k.a. Anna Riwkin (1908-1970). Hon var ett av många barn i en ryskjudisk familj som uppenbarligen tillhörde den tidens kontinentala skikt som rörde sig otvunget mellan Ryssland, Tyskland och slutligen Sverige där man etablerade sig under slutet av 1920-talet.

Medan modern mest verkat underhålla sina kontakter med olika älskare både här och där uppmuntrade pappan, affärsmannen Alexander Riwkin, barnen att närma sig den kulturella sfären. Anna startade som dansare men hamnade rätt snart som assistent hos hovfotograf Moisé Benkow och då denne hellre svepte runt på krogen än plaskade med framkallningsvätskorna fick unga Anna lära sig yrket från grunden. Dåtidens teaterstjärnor passerade ateljén och Anna fick med tiden användbara kontaktytor.

Snart öppnade hon eget: Ateljé Riwkin, ursprungligen på Bellmansgatan 20, därefter på Odengatan 43, och sedan, från årsskiftet 1936/37, stilfullt etablerad på Kungsgatan 37 ovanför biografen Royal vid korsningen Sveavägen. Det dåtida moderna Stockholms absoluta centrum! Genom en av sina bröder som var involverad i samtidens unga litteratursväng hade Anna fått chansen att fotografera dåtidens coming men och på den vägen bar det av. Snabbt utvecklades hon till en av de främsta porträttfotografer vi haft, liksom dansfotot som blev en av hennes specialiteter. Men allt var inte bara ateljé och dekor, hon gjorde även reportage från såväl landets provinser som i utlandet och var aktiv långt in i vår tid.

Men, som sagt, det var som porträttfotograf som hade sin storhet. Moderna muséet presenterade hennes verk för ett antal år sedan och i samband med den utställningen kom katalogen Anna Riwkin: porträtt av en fotograf (Stockholm, 2004) redigerad av Leif Wigh. Den går fortfarande att få tag i genom muséets butik till ett mycket förmånligt pris och innehåller en uppsjö lysande porträtt i påkostat tryck. Här passerar storheter som Gunnar Ekelöf, Harry Martinsson, Erik Asklund, Hjalmar Söderberg, Karin Boye utöver internationella namn som Salvador Dali och André Breton. Från dansens värld sveper Carina Ari, Birgit Åkesson och Birgit Cullberg över sidorna...you name 'em. Även sådana som nämnts i dessa spalter: Karin Kavli, Karl Gerhard, Ingrid Bergman, Annalisa Ericson och Sture Lagerwall. Bläddra och njut, men håll er huvudsakligen till bilderna, redaktörens text är amibitiös och detaljrik men tyvärr överdrivet rörig. Här hittar man också en utförlig kronologi och bibliografi för den som vill gå vidare.

Ett porträtt som inte passerade utställningskommissariens nålsöga var tyvärr vår huvudfigur som någon gång, förmodligen under 1936 avporträtterades med stor sannolikhet i den något omoderna och ouppvärmda ateljén på Odengatan. Birgit låter sig dock inte bekomma utan visar upp sig i tjusig kreation och bilder från denna sittning går genom pressen under den här tiden. Ovan syns ett signerat fotografi, här hårdlanserades minsann stjärnan i tidens mode.

Riwkin fotograferade långt in på 1960-talet då hon fortfarande som en sorts pre-Amelia Adamo-lookalike förevigade de gestalter som passerade synfältet för oss tacksamma efterföljande. En stor stjärnas stora gärning.

tisdag 30 september 2008

"Filmstjärnor bekänna"

[Fru Birgit Tengroth har varit på drift dryga månaden. Kanske har hon irrat bort sig, kanske legat på klinik, eventuellt varit på turné. Då och då har hon skymtat i ett gathörn i nya kvarter. Men stövaren, eller kanske snarare den lille ettrige foxterriern, har åter fått vittring och rusar nu åstad med svansstumpen i vädret och nosen i rännstenen!]

Under 1936 publicerade tidskriften Filmjournalen under rubriken Våra filmstjärnor bekänna för HEMAN en serie enkätsvar, eller enquêter som det stavades den tiden, där svenska skådespelare fick svara på ett antal frågor, vars svar naturligtvis skulle ge en bild av den som fyllt i frågeformuläret. Svaren publicerades två och två, så att en viss kontrastverkan kunde ge relief åt personligheterna.

Två typer av svar kan urskiljas, dels den lite hurtfriskt klämkäcka där personen mer - vad det verkar - spontant slänger ur sig svar för att sprida gemyt och fnitter. Dels den mer genomtänkta, där lite (fin)kulturell namedropping (aktuellt minsann än i våra dagar) ger sken av att personen i fråga inte är alltför grund och inte heller vem som helst.

I Filmjournalen nummer 20, 1936 får Tengroth äran att bidra med några tankar. Och hon placerar sig väl lite mitt emellan ståndpunkterna ovan, med ett litet prövande leende i mungipan söker hon ögonkontakt med läsaren. Den viktigaste egenskapen för en filmaktör sägs vara förmågan att kunna skriva. Kontrakt, hennes största förtjänst som människan är förmågan att tiga, som aktör att tala. Hon läser mest modern skönlitteratur och på frågan vad hon har att anmärka mot sitt eget utseende, blir svaret: Jag vill inte såra mina föräldrar. Flink i käften som alltid!

Fyra filmfavoriter sägs vara Harry Baur, Paula Wessely, Leslie Howard och Elisabeth Bergner. Förutom Howard då, någon? Drömrollen för henne själv anges vara Karin Månsdotter. Hade hon en miljon kronor skulle hon satsa på en seriös film med henne själv och Gösta Ekman, och hon hoppas att aldrig mer behöva få oäkta barn på film!

Motparten i detta nummer är kollegan Åke Söderblom vars svar vi lämnar därhän, mer påfrestande slapstick än minnesvärda tankar.

Birgits spalt illustreras med ett sällsynt förtjusande porträtt taget av en dåtidens främsta fotografer: Anna Riwkin, vars verksamhet jag hoppas kunna presentera inom kort.

söndag 31 augusti 2008

Kollegor på vift: Karin Kavli

Det var inte länge sedan vi hade möjlighet att snudda vid skådespelerskan, regissören och teaterdirektören Karin Kavli. Plötsligt ges ett tillfälle att ta ytterligare ett grepp om henne.

Tar man sig tillfälle att bläddra lite i nr 13 av Filmjournalen 1933 är det lätt att fastna vid omslaget, en ung Birgit har just gjort vuxenpremiär i filmen Bomans pojke och naturligtvis får en sådan ung, vacker och kanske också lite spännande stjärna pryda omslaget. Man kan undra hur många gånger den förmodligen lite överrumplade 18-åringen själv bläddrat igenom just detta nummer, som förutom omslaget innehöll en s. k. filmnovell baserad på filmlustspelet Bomans pojke av Siegfried Fischer med scenario av Ivar Johansson och rikligt illusterad med bilder ur filmen, tillika med en premiärrecension av samma film där Tengroths insats bedömdes som "den bästa i samlingen" av roller. "Så friskt, ursprungligt och älskligt utan alla choser var det länge sedan en svensk filmskådespelerska framträtt", summerar en namnlös anmälare. Måste ha smakat mumma för den kavata flickan. Själva väntar vi med ytterligare kommentarer tills det att det blivit tillfälle att se filmen på något sätt.

En annan som haft samma genombrott några år tidigare, fast på teaterscenen, var skådespelerskan Karin Carlsson från Mariehäll i Sundbyberg norr om Stockholm. En bit senare in i karriären gifte hon sig med en norsk direktör från Bergen och antog efternamnet Kavli. I detta nummer av Filmjournalen häckar hon på restaurang Bäckahästen som vid denna tid hade adressen Hamngatan 2 och fanns kvar på samma plats ända in i historisk tid, undertecknad har själv suttit där vid flera tillfällen. Tyvärr utan skådespelerskor av den här rangen inom synhåll.

Och vem slår sig ner på andra sidan bordet med notesblock i handen och penna i kavajfickan? Jo, reportern Den tanklöse Augustsson som utan krus identifieras på omslaget som Hasse Ekman, Den Stores Son och coming man inom branschen som här extraknäcker som reporter. Intervjun spänner över mer än en sida och är bitvis ganska rolig, fröken Carlsson verkar vara i god form som en rätt bitsk och humoristisk kvinna även om den unge Ekman kanske spetsat till en och annan formulering. Året var alltså 1933, den unga skådespelerskan hade redan under sin tid vid Dramatens elevskola skapat uppmärksamhet och 1929 gjort succéprimär på Koncerthusscenen i rollen som Cassandra i Aischylos skådespel Agamemnon i Per Lindbergs regi. Och det var minsann en succé med stort S! Inget ont ord om dagens teaterrecensenter men den tiden anmäldes stycket av namn som Bo Bergman, Anders Österling och Erik Blomberg. Och hos alla vad det Karin som stod i fokus.

Nå, nu sitter unge Ekman med fröken Carlsson på Bäckahästen. Det blir lite spjuveraktigt och Karin bjussar på det mesta. Bo Bergman hade i sin anmälan snuddat vid en jämförelse med den närmast antika skådespelerskan Eleonora Duse vilket naturligtvis var smickrande och under en baluns i konstnärskretsar dyker en främmande man upp och tilltalar Karin Carlsson/Kavli med ordet "Duse". Unga fröken, ännu upptagen av sig själv och sin roll och sitt rykte svarar lite chict elegant: "Onejdå! Bara Carlsson" tills det efteråt framkommer att mannen varit en halvkänd författare Duse. Det skrattar Hasse och Karin åt, liksom att hon under en Europaresa på stipendiepengar mest koncentrerat sig på de kontinentala storstädernas "syndiga liv", först därefter - om så att säga tid funnes - på att studera teaterlivet.

De båda ungdomarna hade - naturligtvis - en annat samröre än vad denna lättsamma intervju gav vid handen. Carlsson/Kavli hade när detta skrevs redan spelat med fadern Gösta Ekman på teaterscenen, ett engagemang som antyds lite kokett i texten och som unge Hasse varit pådrivande till. Senare skulle dessutom samarbetet utvecklas i och med att fru Kavli gjorde en stram, stilig och imponerande insats i en av Hasses klart bästa filmer Ombyte av tåg 1943.

Birgit då? Jo, Tengroth infogade ett porträtt av den nio år äldre Kavli i sin bok Livs levande. Det finns två Kavli hävdade hon där: en privat, riktig Karin som är handelsträdgårdsmästardotter, avspänd, naturlig, klok, jordbunden och generös. Och så den andra, den jobbiga Parad-Karin:

"svepande flott och farlig, spänd och spännande, ett under av onatur och teater, en livsfarlig kombination av politiskt orakel och alla lasters moder, en produkt av ett vansinnigt uppskruvat livstempo och en grabbnäve sminkstänger, till synes explosiv och fantastisk.".

Så hon koncenterar sig på den unga flicka som växte upp i Sundbyberg, harvade sig fram till goda betyg och mer eller mindre hamnade på teatern som hon därefter tog till sig med hundraprocentigt engagemang - om så på scenen, i direktörsrummet eller som eldfängd vänstermänniska i kulturpolitiken. Det senare verkar vara det som Birgit distanserade sig mest ifrån.

Slutligen, Kavlis egen historia finns berättad, som tidigare nämnts, i biografin Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] av Uno Ericsson, hennes skönhet är intakt genom oräkneliga fotografier och verket Svenska konstnärer [Bokförlaget Mimer, 1943] sammanfattar hennes konst i termer som "en virtuosprestation av rang", "intensiv inlevelse", "sin sällsynta förmåga av mångsidig och varierande typutformning".

Det blir nog anledning att återkomma till fru Kavli. Kan man gissa.

[Bilden: ur Ericssons bok, fröken Carlsson softar med ett pillimariskt leende i den egna lyan på Norr Mälarstrand, Stockholm.]

torsdag 28 augusti 2008

Stjärna i motljus

Allt är ju förvisso inte tipptopp, i alla lägen, vem har inte blivit medveten om det. Filmstadens i Solna och fotoateljérnas sminköser, ljussättare och dramaturger i all ära - när inte närvaron är där finns inte mycket att göra.

Buster von Platen som var på plats och gick i stjärnans fotspår har i skrift vittnat om den starka sensuella, eller menade han rentav sexuella, utstrålning som omgav skådespelerskan Tengroth och privatkvinnan Birgit. Hon kunde vara fysisk, hon betraktade och hon tog. Och som redan sagts i dessa spalter: många kvinnor blir bara mer oemotståndliga när år läggs till år. En medelålders Tengroth med vindrufsigt hår i full koncentration med att tända cigarretten i motvind medan hon hela tiden måste utveckla ytterligare en aspekt av det pågående samtalet, slår nog det vidstående pärlbeströdda vemodet här intill med hästlängder.

Fotot är inhämtat från nätet, utan någon information alls - knappast en privatbild, men säkert från ateljé. En teaterroll? Irriterade. Säkert också för Birgit, som var så medveten om sina tillkortakommanden, när hon sprättade upp kuvertet från fotografen och fick se resultatet.

onsdag 20 augusti 2008

Varför jag blev katolik - boken

Getingåret 1955 surrade åter en av dåtidens ettrigaste steklar: skriftställaren Sven Stolpe - även om han just vid det här tillfället kanske inte vässat gadden helt fullt. Detta år redigerade han nämligen och gav ut boken Varför jag blev katolik: en samling inlägg (Wahlström & Widstrand, 1955) med en rad texter där olika personer försökte förklara varför de konverterat till den romersk-katolska trosuppfattningen. Stolpe var ju själv en sökare och i denna utgåva hade han samlat ihop en hop likasinnade, många ohjälpligt bortglömda men tydligen i dåtidens kyrkliga sammanhang aktiva debattörer, andra har väl överlevt i vår tid, i alla fall som namn: akademiledamoten Gunnel Vallqvist, regissören Olof Molander, nobelpristagaren Francois Mauriac. Och Stolpe själv förståss, liksom en liten underlig notering av skådisen Gunnar Björnstrand samt ett längre inlägg av densammes hustru, även hon konvertit: Lillie Björnstrand. Frågan är hur läsbara de är. Vid en förströdd genombläddring är det att svårt att hitta någon rubrik som känns särskilt lockande.

Stolpe hade ju några år tidigare gått hårt åt Birgit Tengroth genom sin recension av debutboken Törst, vi har tidigare berört följderna av detta: hur det samtida Stockholm - nåja, i alla fall enligt författarinnans minnesbild - häcklade Tengroth och anonyma röster viskade de mest förskräckliga saker så att hon tvingades lägga in sig på klinik. Sedan dess hade de stött på varandra in real life och Stolpe hade visat sig vara ett mönster av gentilitet: artig, konversabel och vänlig. Han hade även recenserat andra Tengrothalster med betydligt färre invektiv.

I bokens inledning sträcker han ut en försonande hand. Här skriver han mångordigt och gillande om en artikel av Tengroth som tidigare publicerats i Året Runt och som nu också fick ge boken själva dess titel. Genom att publicera sin text i en "folklig" tidning som också "har en väldig spridning" hade Birgit riktat uppmärksamheten mot den fåtaliga skara katolska svenskar som vid denna tid levde undanskymt i ett ännu solitt prostantistiskt Sverige. Hon hade fört gruppens talan med brett anslag och formulerat tankar som kunde leda en människa in i den katolska fållan, allt med Stolpes gillande. Han ser också en rörelse i dåtidens trosliv, bort från det trist traditionella och etablerade till just "de andra", katolikerna. Naturligtvis påverkade det att Sverige så sent som några år tidigare, 1952, lagstiftat om religionsfrihet i landet men det fanns också ett mer svärmiskt blickande efter katolska ceremonier, svängande rökelsekar, en lite ängsligt drömmande position bland intellektuella. Stolpe fnyser lätt åt hur grunda sådana böjelser kan visa sig vara. Men det fanns i det dåtida samhället en debatt - delvis inspirerad av Ingemar Hedenius - som mer seriöst inriktade sig på tron vs förnuftet där katolicismen i många stycken tycktes dra det längsta strået. Det iskalla kalla kriget vid denna tidpunkt med sin neddragna järnridå påverkade säkert, sägs det, också att åtskilliga i det katolska såg ett skydd mot det kommunistiska hotet. Dessa frågor tas också upp i en artikel av Sten Hidal i den katolska tidskriften Signum, nr. 6, 2005 där bokens 50-årsjubileum uppmärksammas.

Det Stolpe huvudsakligen gillar i Tengroths text är den sakliga, lågmälda beskrivningen av hennes upplevelse, utan teatraliska gester och högljudda åtbörder, hur hon nästan nära nog glider in i övertygelse allt eftersom.

Han citerar henne: "Jag har knäböjt för första gången i mitt liv. Katedralen låg i mörker. I ett sidoskepp flämtade en låga för Our Lady. Jag låg på knä och såg på Maria som hade neonljusglorian på trekvart som hade hon tagit en dry Martini för nmycket. Jag kände ingenting."

Han säger sig också rekommendera läsning av Tengroths text i sin helhet även om hon alltså inte inbjudits till volymen. Processen hade, vad jag förstått, skjutit fart i samband med hennes ganska skyddslösa vistelse i Washington, D.C. Även om hon alltid påstått sig vara troende. När steget sedan var taget fullt ut beskrev hon alltså det hela i sin artikel som nämndes ovan. Den kom senare att ingå i volymen Njut av livet, Madame. Den boken förelåg tydligen ännu inte i tryck när Stolpe skrev sin introduktion, han benämner den nämligen Flicka på glid, som är rubriken på Tengroths reportage om Francoise Sagan som skulle komma att ingå i samlingen. Eller var det passning till sköra Birgit?

Skulle någon vara nyfiken på att blicka in denna gränsöverskidande tankevärld kan man tydligen finna spår av den i Vilgot Sjömans debutroman Lektorn (1948) och det var ju samme författare som 1952 skymtade Birgit i åhörarskaran vid litteraturpristagaren Mauriacs föreläsning vid S:t Paulsgatan på Södermalm.

måndag 11 augusti 2008

Och så tar vi oss en liten kaka till

Den 23 mars 1950 gick estradören Karl Gerhard in i skivstudio i Stockholm tillsammans med Herbert Steens ensemble och sjöng in fyra visor, alla med egna texter. En av dessa var kupletten Och så tar vi oss en kaka till till musik av någon kallad d'Alstone. Den gavs sedan ut på en 78-varvs stenkaka, Cupol 4348, där den andra sidan upptogs av Jag kan spela zittra från samma inspelningstillfälle.

Jaha, och? Jo, i texten - snabbt som ett ögonblink - passerar Birgit själv i egen hög person, vilket vi tidgare berört.

Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till, en kaka till
Kära bröder liksom systrar
Jag tror säkert att ni lystrar
Till min visa, fast den blott är skräp
Men jag vet jag träffar tonen
När jag inbjuder nationen
Att bevista mitt lilla kafferep

Det blir både tår och påtår
Och en sex, sju sorters dopp
Fru Tengroths säng
Kom fort och ta en kopp
Jag har allra bästa tautor
Ifrån NK:s lunchsalong
Fru Blom har gom
Som hon tar ut med tång
Fru Max von Mauritz
Har nyss omskurits
Jag menar nertzkappan förstås
Köpt i Paris och till vilket pris
Det blir både tår och påtår
Människan tre trappor opp
Ska ha barn
Med karln?
Nej, kom och ta en kopp
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Senatoren Mister Thomas
Han är en av Oklahomas pampar
Kommer han tillbaks till stan
Ska det inte bli någon snål grogg
Han ska mottas á la Olrog
Bullfest, bullfest ska det bli hela dan

Det blir både tår och påtår
Och vårt fina kungahus
Ska stå på tå
Med kakor, fjäsk och krus
Five o'clock det blir med tårtor
Uti Ulriksdals gemak
Louise får please
Snart tänka på sin bak
Sen ljuv Sibylla
Med mat och fylla
Prins Bertil bär som stadsbud hem
Vår senator
Som vi då förstår
Det blir både tå och påtår
Om jag känner Bertil rätt
För en tok
Ur Oklahomas operett
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till

Nästa nytt från skvallertanten
Kommer ifrån västkustkanten
Där "Guds ord på landet" tolkning får
Av den sköna Karin Kavli
Blottad ifrån topp till navli
Hennes barm just nu uti vågor går

Det blir både tår och påtår
Uti en sparsam vardagsblus
Madame dram fram
Sån konst som fyller hus
När hon blottar sina vårtor
Brakar det i nattlinnet
Som nog har sina bästa nätter sett
Vårt lands aktiser står inför kriser
Skall Kavli ensam brösta av, nej, Inga Brink
Säger med en blink
"Det blir både tår och påtår
Vår publik ska hållas varm
Med Manstads och fru Karin Juels barm"
Och så tar vi oss en liten kaka till
En kaka till
En kaka till
En kaka till.

[Musik: d'Alsone. Text: Karl Gerhard. Copyrightinnehavare okänd.]

Och vad betyder då detta? Ingen kan påstå att detta är ett av Gerhards vassaste alster men sången ingick - enligt Uno Myggan Ericson - i Gerhards föreställning på Chinateatern under våren 1950 och den här typen av texter är naturligtvis en kommentar till det samtida och det flyktigt dagsaktuella skvallret. Vad Tengroths säng har för betydelse är svårt att säga så här långt efteråt: var det en syftning åt en lättjans högborg, eller scenen för erotiska eskapader?

Får man tro Magnus Ugglas kommentarer var Mister Thomas den amerikanske senatorn Elmer Thomas som vid denna tid besökte Stockholm, kungahuset och prins Bertil. Får man tro Karl Gerhard gick det livligt till, monarkin verkar mer eller mindre vara inlagd i sprit.

Textens avslutande parti är hämtat ur säsongens teaterliv. Karin Kavli var ju vid denna tid en av teaterns stora aktriser, engagerad på fasta scener såväl som resande teatersällskap. Och just denna säsong var hon vid Göteborgs stadsteater där Ingmar Bergman satte upp en spansk pjäs, Guds ord på landet, av Don Ramon del Valle-Inclans. Kavli spelade här en lättfärdig klockarhustru och visade dessutom, våren 1950, brösten på scen vilket naturligtvis vållade en hel del rabalder. I sin biografi över Karin Kavli, Karin Kavli: från Kassandra till Farmor [Bonniers, 1984] beskriver Uno Myggan Ericson (tillsammans med Kavli själv) rabaldret och visar dessutom en smygtagen bild från föreställningen där man får se hela härligheten. Kavli var ju en sällsynt stilig kvinna som sedemera även under en längre tid (1953-1962) blev chef för samma teater där hon avsatte mer bestående spår när hon inte fick jaga runt och fånga upp en nevrotisk Per Oscarsson, ständigt på vandring någon annanstans.

Inga Brink var en kanske inte lika framgångsrik skådespelerska som efter en handfull filmroller toppade karriären med medverkan i två Åsa-Nissefilmer. Kanske antydde Gerhard att det behövdes nya friska grepp för att styra upp den sagan.

Margit Manstad är redan behandlad på dessa sidor och Karin Juel ytterligare en kollega.

Sången finns återutgiven på åtminstone tre LP-skivor och det är ett nöje att höra Karl Gerhards vokala insatser med en smattrande käft som springer hundra meter häck utan att snubbla på stavelserna. Men för ett nutida åhörare kan det vara nog så svårt att uppfatta det hela om man inte sitter med den tryckta texten till hands. Magnus Uggla har också gjort en tolkning på sitt hyfsat nya Gerhardalbum Ett bedårande barn av sin tid.

Kavli på bilden [av Lennart Carlén]: stilig som sagt. Vi låter bröstbilden försvinna och istället njuta av henne i sin fulla kraft på balkongen till Göteborgs stadsteater, med Götaplatsen som fond. Den som vill läsa mer om henne kan med fördel ta del av Tengroths text i Livs levande.

Stjärnparaden!

Nya fynd har genom andras förtjänst kommit oss tillhanda!

1937 publicerade veckotidningen Allers Familj-Journal ett klipp-och-klistra-album kallat Stjärnparaden: Allers Filmalbum med undertiteln En hyllning i ord och bild åt den yngsta av de sköna konsterna. Albumet såldes för 55 öre och byggdes upp med hjälp av idolbilder från filmens värld som klipptes ut ur olika nummer av Allerstidningen och sedan klistrades in på avsedda rutor i häftet. En typ av samlaralbum som faktiskt fanns så sent som på 1960-talets mitt, det kan undertecknad intyga, men hur det gick senare vet jag inte för då vändes uppmärksamheten åt annat håll. I detta stjärnalbum bildade samlarbilderna illustra färgsidor med handkolorerade skådespelarporträtt som kompletterades av svartvita sidor där en rad aktörer presenterades i kortfattade biografier. Under rubriken Stjärnor som lyst och lysa varvas svenska namn med utländska, utöver detta presenteras ett urval regissörer liksom samtliga svenska ljudfilmsproduktioner fram t.o.m. tryckåret!

Nå, detta var tydligen ett gott år för vår hjältinna som här hedras med en färgbild, nummer 38, där hon äppelkindad och lite oskyldigt, kanske rent av skyggt, söker något bortanför betraktarens blick. Texten informerar:

"Birgit Tengroth har trots sin ungdom hunnit med en förvånansvärd rad filmroller. Hon debuterade år 1933 i 'Bomans pojke' och var då nätt och jämnt fyllda 18 år. Att räkna upp alla hennes roller låter sig knappast göra. Hon har gjort ett dussintal filmer, bland vilka de intressantaste äro: 'Vad veta väl männen?' - hennes enda verkligt allvarliga karaktärsroll - 'Sången om den eldröda blomman', 'Ungkarlspappan', 'Annonsera' och 'Johan Ulfstjerna'."

Tidningen har även lyckats att plocka ner den store Gösta Ekman från dennes molnvandring, här författar han minsann företalet. Inte ens i detta kanske något lättviktiga och ska vi säga folkliga sammanhang kan den grandiose aktören hålla inne med de storslagna gesterna:

Och förtvivlat kort är popularitetens timma - snabbt byter människorna sina idoler. Snabbt reser man altaren år nya avgudar.

Att bevara minnet av filmens alla kämpande konstnärer, att föra dem samman till en spegelbild - det synes mig vara syftet med denna vackra bok. Jag har skrivit dessa ord med glädje ... Må denna bok bli ett minnesalbum och en hyllning åt filmens folk.


Tack Christina Rickhammar för din vakenhet och generositet.

söndag 3 augusti 2008

The neverending story of Karl Emil Georg Johnson

Eller Karl Gerhard som han kallade sig.

Vi har tidigare snuddat vid regissören och skådespelaren Per Gerhards biografi över sin fader, estradören, kompositören, kuplettsångaren och författaren Karl Gerhard, Med kvickheten som vapen [Lind & Co, 2007] och olika beröringspunkter mellan Gerhard och Tengroth.

Tar man sig för att läsa hela boken, vilket man bör för den är mycket välskriven och ger ett rätt allsidigt porträtt av Gerhard i med- och motgång och den tid han verkade i. Gerhard junior lyckas också beskriva sin pappa med ironi, bitsk humor och distans. Stundtals är berättelsen rätt dråplig och läsaren får sig ett gott skratt mellan de mer allvarliga resonemangen.

Efter kriget skaffade sig Gerhard senior ett boende nere på franska Rivieran, Fatima Morgana (döpt efter Gerhards adoptivdotter Fatima, sedemera under en period gift med den yngre Gösta Ekman). Huset var rätt storslaget, försett med en imponerande terass invid en magnifik havsvy och här tog han emot (ibland betalande) gäster hemifrån när han inte travade runt bland lokalbefolkningen. Tillvaron här nere var ofta ett välbehövligt, ja nödvändigt andrum för den hårt arbetande revymakaren som med stigande ålder och tilltagande krämpor presade sig till det yttersta. En av gästerna norrifrån var ju som vi tidigare sett Birgit Tengroth, med egen namnskylt på en sovrumsdörr och allt. Hon författade ju också ett inspirerat porträtt av den höge värden 1952.

Per Gerhard citerar också långa stycken ur Birgits text med motiveringen att Birgit är "nog den som bäst skildrat hur han tillbringade en 'semester'".

Karl Gerhard var gift flera gånger och hade egna barn men allteftersom kom rykten igång som handlade om hans bi- alternativt homosexuella läggning. Unge Gerhard tar upp ämnet i boken och kan naturligtvis inte helt avfärda det som enbart skrönor, han hade själv fått indikationer i den sociala svängen runt pappan. Och här kommer Tengroth in, minsann. Per Gerhard hänvisar nämligen till Stig Ahlgrens bok om Karl Gerhard där intet sägs om denna problematik, eller vad man ska kalla det. Och då hade Ahlgren haft en egen reporter inne i huset, som han uttrycker det, som borde ha kunnat rapportera. Sonen betygar faderns kärlek till Kvinnan och till kvinnorna i hans liv, men ett och annat snedsteg går kanske inte helt att resonera bort.

Frågan är väl om tiden tillät en sådan diskussion, och om Ahlgren hade fäst den på papper även om han hade vetat mer än vad han yppade. Kanske var det också så att Birgit såg vad hon såg, men att detta något kanske hon också uppfattade som rätt normalt, förståeligt och intet stort att yvas över. Byxor bar hon ju rätt ofta.

onsdag 23 juli 2008

I Birgits bokhylla 1: Carl G. Laurin

Hög tid för nya utmaningar! Efter förhållandevis många noteringar inom den i och för sig spännande och smaskiga avdelningen skvaller och spekulationer, varvat med "analyser" av filmade folklustspel och krävande komedier styr vi nu upp det hela med att försöka rekonstruera Birgit Tengroths bokhylla, vad bar stadsbuden mellan de olika tengrothska våningarna runt staden, vad bläddrade hon i när kvällsmörkret sänkte sig över huvudstaden? Vad hade hon i handväskan som styrketår i inspelningspauserna? Önska mig lycka till.

Först ut är en konstbok, uppsalaakademikern Carl G. Laurins Barnet i liv och konst [Norstedts, 1938]. Laurin var filosifie kandidat och hedersdoktor, dessutom anställd på förlaget som gav ut hans bok: en anställning som tydligen var bas för en spridd och bred kulturgärning inom konstvetenskapen. I mångt och mycket i pedagogiskt nit. Denna bok kom ut sent i hans liv, Laurin avled 1940, gammal som gatan och långt från Tengroths generation, och är en skildring av hur barn och barndom skildrats i konsten genom tidernas lopp. Den gamle tronade uppe i det Laurinska huset på Mariaberget med vidsträckt utsikt över Riddarfjärd och Gamla Stan, som än i denna dag dominerar Södermalms skyline. Tvärs över vattnet och det som mötte Birgits öga när hon yrvaket steg ut på gatan från föräldraboendet Slussplan 1-3.

Birgit fick eller köpte boken på hittills okänt sätt, skrev in sitt namn med reservoirpenna i bred och slängig stil - odaterat.

Mer än så vet jag inte, boken överlämnades till mig för en timme sedan, diskret intill en busshållplats som en avlämning i ofärdstider. En lite vilsen pust från en annan värld, långt från sin hemtrakt, i utkantsområden som bebyggdes först i samma tid som den publicerades. Nutidens brus runtomkring medan och fjärran flöt upp till ytan.

Typ.

Tack, Karin, för din uppmärksamhet.

fredag 18 juli 2008

"Plötsligt".

plötsligt
solrosen
livets yttersta hemlighet
blev verklighet
som när jag var
tio år
och höll på att drunkna
himlen blå
vattnet blåare

[ur Snedresa, 1964]

måndag 14 juli 2008

Flickornas Alfred (1935)

Idag, måndagen den 14 juli, med högsommarvärme och seneftermiddagsregn, visade Sverige Television på bästa matinétid den av Edvin Adolphson regisserade Flickornas Alfred.

Historien utspelar sig en en mindre stad, eller tätort, utanför de stora städerna i dåtidens Sverige. Inledningsvis kan sägas att filmen, liksom flera från denna tid, mest gestaltar sig som ett etnologiskt drama av en tid sedan lång tid förgången, med replikföring och moralcodex som snarast associeras med dagens Saudi-Arabien än med samtidens verklighet. Ändå är det inte långt borta, de flesta av vår tids rollatorförsedda medmänniskor växte upp under denna epok där den rike kan köpa sig fri från moral, ansvar, rättvisa och skriven lag. Här gestaltar Anders Henrikson med undermåligt överspel dåtidens godsherremanér, här vandrar tidens småstadsdoktor i Carl Barcklinds gestalt omkring, mer lik en Lavrentij Berija vid Stalins begravning 1953 än en ömsint fader, här ställs högt mot lågt i form av kontrahenterna: på ena sidan en nyexaminerad föräldralös advokat Björk som åtar sig att stå upp för alla försvars- och hjälplösa, på den andra: friherrens son som befruktar pigorna på godset alltmedan han drönar runt mellan cigarrlådan och golfbanan. Om jag så att säga nämner att allas vår Sture, Lagerwall, gestaltar den ena karaktären och en mycket ung Georg Rydeberg den andre. Hur tror ni att rollerna fördelats?

Filmen inleds som ett lustspel där sympatiska, men blamerade, figurer ställs mot varandra och avslutas som ett rent klasspel, där delvis förstenade rollgestaltningar endast övervinns av kärlekens rop, denna överskridande lockelse från andra sidan. Så även här.

Och mitt i all denna turbulens: Birgit Tengroth som Birgit Brink, stadens lite glassiga läkardotter, trolovad med friherrens odåga till son men ohjälpligt förälskad i unge Sture som i filmbilderna närmast fysiskt nafsar efter hennes ansiktshud. Rollen är rättrådig, klar och tydlig - för att inte säga modärn. Hennes ögon vilar i kameran med ett rådjurs bottenlösa blick. Med de accentuerade höga kindknotorna och läckert påmålade läppsiluetter blir hon riktigt vacker. Rösten bär dessutom med en klang som tränger genom tidsepoker - liksom fylld av självförtroende visslar hon sig igenom ytterligare ett musikstycke.

Knappt fyllda 20, gestaltar här unga fröken Tengroth den person som snart skulle bli kloka fru Tengroth när hon efter att hört sin fars uråldriga, ska vi säga stendöda, förmaningar, rycker upp salsdörren och gastar:

"Jag blir hellre en nucka i hela mitt liv än jag gifter mig med Ulf von Harrebow!"

Bara mamma minns väl Birgit Tengroth påstod Katarina Wikars en gång i Sveriges Radio. Tyvärr verkar inte ens mamma göra det längre på systerföretaget. I Sveriges Televisions information om filmen och dess rollinnehavare nämns inte ens Tengroth trots att hon klart innehar filmens kvinnliga huvudroll! Skuggorna sluter sig.

tisdag 8 juli 2008

Birgitta Britt Brita Birgit Berit

En litet sommarloppisfynd inne hos Myrorna på Platensgatan i Linköping, i väntan på att brödkön på bageriet intill skulle tunnas ut något: Boken om Birgitta (Förlaget Futurum, 1998). En lite märklig skrift som ingår i en serie kallad Namnböckerna. Redaktörsidén är tydligen att utgå från ett enskilt förnamn och sedan fylla på med så många personer man förmår skaka fram med just det namnet.

Författarna till den här boken är lite lokala celebriteter: Gunilla och Sven E Noreen, varav åtminstone den senare är/var museiman och kulturell person i största allmänhet men för medelålders f. d. linköpinggossar mest känd som Kajsas farsa. Tror jag i alla fall.

Nå, författarparet vojar sig inledningsvis över att det är så få kändisar som faktiskt bär namnet Birgitta eller dess variationer som syns i rubriken här ovan. Det visar sig nämligen att i och med reformationen stämplades namnformen som papistisk, föll i onåd, blev omodern och plockades fram igen mer populärt först med det som kallades Hagasessorna, alltså nuvarande majestätets systrar varav prinsessan Birgitta var en. Denna historieskrivning kan väl ifrågasättas något, de personer som jag känner till som bär namnet ifråga är, respektive var, alla äldre än prinsessan. (Nu har väl dessutom glömskans dunkel lagt sig barmhärtigt även över denna sentida celebritet, med tiden försvann hon bort i något slags hokuspokustöcken.)

Mellan de gula pärmarna lyckas man ändå stoppa in ett antal kvinnoöden. Namnets egen historia behandlas väldigt summariskt och bokens första tredjedel går åt till den heliga Birgittas biografi, sedan fyller man på med andra helgon, ledstjärnor och eldsjälar: vi får möta sångerskor och författarinnor, konstnärer och politiker av olika ålder och dignitet. Och så, under rubriken Döttrar av tiljan: skådespelare, dansare och regissörer trippar så vår egen lilla katolik fram: Birgit Tengroth, född Birgitta, som här får en egen, om än kort, levnadsbeskrivning.

Roligt är dock att paret Noreen betonar kvalitén i hennes gärning, tonläget är genomgående positivt och uppmuntrande recensioner citeras även om man slarvar en del och kallar artikelsamlingarna, liksom hennes sjukhusbok, för romaner.

"En långvarig och svårartad sjukdom satte alltför tidigt punkt för denna mångsidiga begåvning och Birgit Tengroth slutade sina dagar i nästan fullständig isolering från omvärlden."

Så slutar även denna berättelse i moll.

onsdag 25 juni 2008

Människor som minns 15: Göthe Ericsson

Göthe Ericsson var namnet på Kart Gerhards sekreterare, alltiallo, handyman - you name it. Alltid närvarande som en skugga intill artisten, likt en grå eminens. Hur långt Ericssons förpliktelser gentemot sin arbetsgivare gick vet jag inte, men han kom tidigt till Gerhard och var honom trogen i alla år tills dess den store kuplettskrivaren stod lik.

I förre Dramatenchefen Lars Löfgrens memoar Teaterchefen (Bonniers, 1997) dyker Ericsson upp, detta var efter Gerhards död. Löfgren frågar, apropå Sven Stolpe, om Göthe minns Birgit Tengroth och Ericsson går igång: visst var de vänner! När hon besökte Gerhards Villa Fatima Morgana på Rivieran hände det att den morgontidiga Birgit följde med Göthe på morgonens inköpsrunda till saluhallen i det intilliggande Menton. När inköpen var avklarade fikade de på Rendezvous med utsikt över Medelhavet och aftonens middagar på Gerhards terass var ännu närvarande i den gamle mannens minne.

I sin bok Katt bland hermeliner (Bonniers, 1956) beskriver Gerhard själv det myllrande torglivet inne i Menton:

"På torget i Menton åt det italienska hållet, där klimatet är milt och urinnevånarna genomlysta av samma sol som ger frukt och bär deras sötma, brukar vi göra våra uppköp, ty icke av utsikter allenast lever ens turisten. Och det är dessutom en upplevelse i färg och ton. Där talar slaktare och grönsakshandlare mentonesiska, en gränsblandning av sydfranska och italienska. Två folk med druvsocker i blodet har blandat konsonanter och vokaler till ett språkets gemytliga fostbrödralag, som gör morgonens köpslående till en folkfest."

Birgit hade uppenbarligen förmågan av sommarsofta på rätt ställe. Ericsson citerar avslutningsvis Tengroths rappa tunga när verkligheten trängde sig på: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn."

tisdag 17 juni 2008

Litterära intryck 2: Hjalmar Gullberg

En bit in i Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter besöker det gifta paret Wikner den lägenhet de plötsligt fått ärva efter filmens huvudperson. De går lite tvekande in i den tomma, för dem okända våningen. Fru Wikner (gestaltad, som nog alla vet vid det här laget, av Birgit Tengroth) koncentrerar sig på möbler och inventarier medan maken, författaren (Ulf Palme), går direkt på bokhyllan. Han mumlar medan han kritiskt ögnar bokryggarna:

"Dom böcker man kunde vänta sig, mest poesi: Boye, Gullberg, Södergran."

Man kan fråga sig hur skådespelerskan intill uppfattade den repliken, dokumenterat förtjust som hon var i Hjalmar Gullbergs diktande, liksom Boyes och Södergrans för den delen. Dessutom kan man undra lite över varför repliken formulerades just så, och omformulerades, eftersom i det publicerade Hassemanuset - vilket jag utgår från föregick inspelningen - innehas Gullbergs plats av Harriet Löwenhielm.

Gullberg (1898-1961) var ju en av tidens stora, skånepåg, uppvuxen i Malmö under om inte påvra så minst sagt splittrade förhållanden. Han växte upp med fosterföräldrar medan hans biologiska mor och far var kända och blev med tiden välbärgade. Den unge Hjalmar umgicks till och med av och till med dem. "Situationen bidrog från början till en känsla av särställning i tillvaron, av utstängdhet", som Svenskt biografiskt lexikon uttrycker det. Med tiden fick han - efter rättslig process - ärva sin faders förmögenhet medan modern, som tydligen var "klipsk, slagfärdig men neurotisk med drag av känslokyla" som änka flyttade till Stockholm, började nyttja narkotika och hoppade slutligen ut från ett fönster på Strandvägen.

Ett bra stoff för diktning kan tyckas. Nere i Lund anträdde Gullberg den akademiska banan och började så småningom publicera sig från mitten av 1920-talet och framåt. Resor och skrivande i mellankrigstidens Europa blev hans melodi, varvat med arbete som lärare (inledningsvis), senare knuten till Dramaten i Stockholm som litterär rådgivare och därefter chef för Radioteatern med ståndsmässigt boende i villa på Djurgården. Hans diktande innehåller anslående stråk av andlighet, erotik och musikalitet och han lade också ner stor kraft i översättningsarbete. Ledamot av Akademien verkar Gullberg ha varit en udda fågel i tidens kulturliv. Hyfsat gammal (50-årsåldern) förälskade han sig i änkan och grevinnan Greta Thott med medföljande egendom - där han också fick tillbringa sina senare år tills han, tyngd och skrämd av en accelerande förlamningssjukdom, gick i sjön efter ett stilfullt men diskret avsked.

Här och där i intervjuer skymtar Gullberg som en av Tengroths favoritförfattare, alltid en volym på hennes nattygsbord. Krag nämner skåningen som Birgits ständige föjeslagare. Dessutom verkar hon själv ha träffat honom vid något tillfälle i kretsen kring författarinnan Marika Stiernstedt, som liksom Gullberg tillhörde samfundet De nio. Åtminstone vid en middag på Villagatan fick den nervösa skådespelerskan med alla känselspröten ute dela bord med den imponerande akademiledamoten. Gullberg var uppenbarligen en underhållande berättare, "denna sammetsstämma, som ömsevis gled och tassade som om han haft österländska tofflor på stämbanden," om än något otålig och alltid mån om att bryta upp så tidigt det gick. Hon förstod varför Gullberg blivit en så fin lyriköversättare: "han smög sig på originalet med en mjuk obönhörlighet, som måste vara alldeles överrumplande." Upplevelsen finns återgiven både i Livs levande och minnesboken.

Gullberg tillhör väl dem stor förblivit tidlös, ständigt aktuell. Ett sällskap vårdar numera hans minne.