lördag 31 december 2011

Per Gerhard [1924 - 2011]

Året är straxt till ända men vi hann minsann klämma in en döing till, i detta det stora manfallets år.

Nerifrån Frankrike kommer budet att teatermannen Per Gerhard gått bort. Hans kontakter med Birgit var förmodligen mest genom sin pappa, hennes vän och värd, den allomfattande Karl Gerhard.

Född Johnson var han från början Dramatenutbildad skådespelare, senare regissör och teaterdirektör, utspelade sig huvuddelen av den unge Gerhards aktiva teatergärning efter det att Tengroth skridit ner från tiljorna. Med detta gjort hade hon tid att vistas nere i Frankrike med regelbundna semesterperioder nere i Menton hos Gerhard d.ä.

Och det är så hon förekommer i Per Gerhards egen biografi av pappan, Med kvickheten som vapen. Både uppmärksammad och citerad. Någon gång där nere medan medelshavsbrisen rörde om i hennes lockar steg unge Per ut på altanen och tog henne i hand.

Gott så. Nu är det snart ett nytt år, med förhoppningsvis färre nekrologer. Då tar vi nya tag och fördjupar oss i människor som lever - och levde då. Gott nytt.

tisdag 13 december 2011

Marianne Zetterström [1912-2011]

Som tidigare sagts detta året: den här spalten tenderar alltmer att likna morgontidningens familjesida på en söndag. Den ena dödsannonsen följer på den andra. Nu är det Marianne Zetterström, född Enhörning, fru de Mumma, som kastat in handduken. Enligt obekräftad uppgift lyckligt nog före hon hann uppleva sin 100-årsdag. För en äldre generation är hon förmodligen mest känd som signaturen Viola - som skrev kåserier och liknande prosa under en lång rad år: från 1937 och de följande sjuttio (!) åren.

Som make till revyförfattaren Erik Zetterström kom hustrun naturligtvis i kontakt med tidens teater- och kulturkretsar. Han var redan där - genom egen jättelik produktion, och genom sitt första äktenskap med skådisen Margit Rosengren. I mitten av 1940-talet fick de desutom som grannar på Floragatan 7 det alltmer högljudda paret Ahlgren - Tengroth. Och väggarna var tunna på den tiden.

Men det var inte deras första möte: den blivande maken herr Zetterström antyder i boken Människor som mött mig att Tengroth någon gång under det sena 1930-talet delade lägenhet med den blivande fru Zetterström.

Bäst vi stod där och talade film och teater kollade jag in en ung dam, som litet norrköpingskt uppnosig och med sving i steget sneddade över Nybroplan. Det var Mariana, som för några ögonblick kom mig alldeles att glömma B. T. Med andra ord, samtalet kom av sig.
Då såg Tengroth strängt på mig med de bruna ögonen och sa:
- Det där är min väninna, som jag hyr lägenhet tillsammans med vid Norr Mälarstrand. Henne är du så god och låter bli!


Vilken han alltså inte gjorde, så gift han var.

Marianne Zetterström intervjuas och berättar om den tiden på Floragatan i Katarina Vikars radiodokumentär Bara mamma minns väl Birgit Tengroth. Det måste funnits ett otal fler mötespunkter, under droskfärderna mellan nöjeslokaler och krogar. Men vilka och var, får framtidens läsning visa. Viola har helt säkert mer att berätta.

måndag 12 december 2011

Kuplettsångare tar farväl

Kuplettsångaren, underhållaren med mera Mattias Enn har författat en dödsruna efter allas vår Sickan Carlsson, publicerad åtminstone i Svenska Dagbladet den 7 december.

Istället den vanliga högstämdheten i sådana här texter bjuder Enn in till fest, "uppe på Parnassen". Här skildras en himmelsk festsal där alla är på plats i väntan på hedersgästen, som med beslutsamt tålamod och självmedvetenhet dragit ut i det längsta på sin ankomst.

I vimlet mellan bardisken och dansgolvet skymtar alla de som redan passerat dessa sidor: Annalisa, far och son Ekman, Die Leander, Max Hansen och Schamyl Bauman. Björnstrand, Holmsten och Ahrle väntar på sin favoritflicka, kanske lite otippat Bergman också. Bland flickorna syns Hjördis Pettersson, Karin Ekelund, Tollie Zellman och den just anlända Gaby Stenberg. Och mitt i denna kurviga flock namndroppar Enn också Birgit:

där står de alla nu och väntar, alla revy- och filmstjärnor från förr. Deras teatergenre var måhända inte den förnämsta, men de var de förnämsta i sin genre.

Sedan tar någon upp välkomstsången, filmklappan hörs och dörren öppnas. Sickan Carlsson är på plats!

Lite roligt, lite tårögt. Greppet är naturligtvis inte nytt, ljudet av obekymrat skratt och glamm från efterlivet har skildrats många gånger tidigare. Dolly Parton sjöng förresten om samma sak i I Dreamed Of A Hillbilly Heaven 1993, där hon förresten dessutom petade in sig själv i himlaminglet! Så långt går inte herr Enn.

söndag 4 december 2011

TV-fröjd, tidig december

Ny vecka, nya utmaningar.

En slump eller en tanke, det får förbli en gåta - men risk för en verklig Birgitöverdos föreligger kommande vecka! Varning utfärdas.

Under den traditionella matinétiden i SVT tidiga måndag- och tisdageftermiddagar visas nu två Tengrothfilmer två dagar i rad! Maken till utbud har inte skådats sedan den här bevakningen inleddes. Alltså en högtid för alla skolkande skolungar, arbetslösa, nattarbetare, pensionärer, kulturarbetare och eventuella rikemansdrönare: på måndag vildmarksdramat "Kan doktorn komma?" i rafflande regi av den pålitlige Rolf Husberg. Och så på tisdag Ivar Johanssons "Oss baroner emellan" med Tengroth som välklädd guvernant i ett mer civiliserat sammanhang.

För den som till äventyrs skulle vara lite opasslig efter lunch på tisdag finns filmen även utgiven på dvd i serien Sandrews filmpärlor. På en videofilmbutik nära dig. Behöver jag säga: "rekommenderas".

torsdag 24 november 2011

Juni 1967

maskrosskaften är fattiga och fula
hattarna har blåst av
med bara nackar inväntar de lien
jag har lagt smuts i blöt
och mördat getingar med diabul
kvittrande fågelmatta högt i det blå
pioner tunga av vällust
o humla
du tjocka medelsvensson
överallt tror du dig välkommen
utsugare
och alla dessa fjärilar
som flygande dödsannonser
en rödhake lyfter
slagen av dåligt samvete
nej olyckliga gråter inte
lyckliga gråter över olyckliga
se månskäran över lidandets brinnande sol
mot eftermiddan
fanns bara skelettet kvar
av fjärilsbarnet som fastnat i korsspindelns nät
borta är borta
annars blir människan vansinnig
sten för sten
river jag skräckens mur
men världen släpper inte in mig
feber till hud och inälvor på flykt
min gud min gud varför över du mig inte


*

1967 blev året då Birgit samlade ihop skrivna papper och publicerade sig i det lilla formatet i pressen: några dikter i Dagens Nyheter fördelade på ett par tillfällen, ett gäng aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt en novell i tidskriften Vi. Kanske något mer, ännu inte spårat.

Den här lyriska trädgårdsbetraktelsen och självbespeglingen kunde man i alla fall finna i DN:s söndagsbilaga den 18 juni 1967.

onsdag 23 november 2011

I brist på bevis [1943]

Dags att dra till fjällen igen! Var det så att under de instängda krigsåren var det norrländska fjällandskapet det mest exotiska vi kunde hosta fram? I film efter film drar man norrut, till vidderna, eller backen. Ofta till ett högfjällshotell, i mer obekväma stunder även ut på kalfjället där den stackars storstadsbon från söderöver går vilse i snövinden. För att bli räddad. I bästa fall av exotiska samer, i annat fall av skogshuggare som pulsar runt i granskogen. Allt detta sker naturligtvis även här, i Ragnar Frisks långfilm I brist på bevis.

Frisk var vid det här laget en rätt erfaren reggissör, han skulle längre fram toppa karriären med en rad Åsa-Nissefilmer liksom tidstypiska epos med Thore Skogman och 47:an Löken. Men här är ingen plats för att raljera, så dåligt var det inte 1943. Knappt ens dåligt.

Filmen består av två delar, dels resonerande avsnitt kring alkoholism, dess följder och eventuella bot. Dels exotisk sameporr med snövidder, renhjordar, lappkåtor och samer i full mundering med tofsmössa och allt som antingen stirrar stumt eller uttrycker sig med så få ord det bara är möjligt att använda och ändå (knappt) göra sig förstådd.

Det är i den första världen Birgit befinner sig när det hela startar, som hustru till en grav alkoholist som just släpps ut från kliniken. Nu handlar det inte som samhällets skuggsida, herrn är disponent och de lever ett till det yttre välbärgat och ombonat liv någonstans i Norrland. Pengar och trygghet finns, men kärleken är för länge sedan bortsupen och söndergnatad genom disponentens eviga svartsjuka, misstänksamhet och ständiga humörbyten.

Men kärleken finns till hands nere i Stockholm, alldeles utanför porten där Birgit tillfälligtvis besöker sina föräldrar. Och den uppenbarar sig - eller återkommer - i Arnold Sjöstrands gestalt. Hennes före detta fästman, tillika ung läkare med ungdomlig och modern inställning till yrket och den psykiatriska vården. Sjöstrand, en sorts svensk 1940-tals variant av Ralph Fiennes, skulle senare återkomma i ett par Tengrothproduktioner: som skådis i Ödesmarksprästen och som regissör i den sena - och för Birgits del andra - Synd.

Den försupne, misstänksamme makens lynnighet är inte det enda som komplicerar de förälskades tillvaro: dessutom begås ett mord där den unge doktorn blir indragen, misstänkt, friad "i brist på bevis" men naturligtvis föremål för fortsatt allmänt sladder. Så han drar norröver för att slippa tisslet och tasslet. Birgit i sin tur skiljer sig efter att disponenten gått lös på henne i sin blödande svartsjuka. För att så småningom träffa sin läkare på nytt, där uppe i norr, där skidspåren slutar. Hon klär fint i tidstypisk skiddräkt med skinnmössa, som hon varvar med en kinky sjuksköterskeuniform medan Sjöstrand i uppknäppt läkarrock mer än lovligt visar sin förtjusning. Så vackert som då är det sällan Birgit ler på bild.

Det är mycket av allt, det slåss och det gapas, sups och älskas, folk går bakom ryggen på varandra och förtalas, flygplan lyfter och lappojkar räddas till livet. Men bortanför ropen ägnar sig flera av de medverkande åt att gestalta: Holger Löwenadler som disponenten har ett synnerligen levande ansikte med sann förtvivlan i läpprörelserna, den utsatthet som den mest högljudde drinkare säkert kan uppleva finns här i varje bildruta, Åke Grönvall ser trovärdigt opålitlig ut medan Arnold går från självupptagen karriärist till lyhörd älskare. Och Birgit själv leverar ett behagligt och verkligt hudnära spel: relationen mellan den som hopplöst super och den som delar samma vardag hanteras varsamt, kärlekens låga som sakta börjar flämta på nytt ger en klädsam rodnad på de svartvita kinderna. I sin roll som disponenthustru går hon runt med uppsatt hår på ett lite stifft sätt, men efter att Arnold råkat stå därute på trottoaren hänger de vackra lockarna ner över skuldrorna.

Det hela utvecklas till en av dessa sena Tengrothroller: kvinnan som hanterar sitt eget öde och trots allt går den väg hon kommer att välja själv. Och triangeln med hennes båda män, den förre och den nye, är båda gediget gestaltade med öppna spjäll mot alla livets nyanser och färgskiftningar. Det tackar vi för. Resten är schablon och granne till tjafs - det kunde vi vara utan.

onsdag 16 november 2011

Jacobs stege [1942]

Nyligen nämndes Gustaf Molander-filmen Jacobs stege som en beröringspunkt mellan Birgit och den nyligen avlidna kollegan Gaby Stenberg. Den är dessutom rena vändkorset då en hel drös med kända namn från Tengroths övriga filmografi passerar kameran från alla håll och kanter: Sture Lagerwall, Bullen Berglund, Carl Björk, Marianne Löfgren, Sven Eric Gamble - de är alla där, vi har sett dem förut. Och vi kommer att se dem snart igen.

Dramat i sig är pekpinnebok över karriärismens raka väg mot himmelriket. No matter the cost. Skit samma vem som offras på vägen. Det finns bara en väg och den går uppför stegen. Det kan låta enkelt och måhända tunt men det skildras åtminstone bitvis med den lödighet och känsla som var Molanders signum. Jacob är i det här fallet Jakob från Första mosebok, han som i en syn såg den stege som förenade jorden med Gud. Den stegen anar också den bohusländske fiskarpojken Sture Lagerwall som sliter mot sjöarna, tomma nät, fattigdom och elände. Samt dessutom grosshandlare Möller som tar familjens hem för obetalda skulder.

Filmen är så gott som helt och håller Lagerwalls, historien bärs på Stures axlar, han är här åter den charmerande cyniker, bufflige förförare, orädde gåpåare som är hans paradroll. Och han gör det med den äran, faktum är att det enda tillfälle då han verkar lite obekvämt teatralisk är i de inledande scenerna från fiskartillvaron: en strävsam arbetare utanför salongerna eller i deras närområde verkar Sture inte riktigt veta hur han ska gestalta. Nå, han mobiliserar alla resurser han har: påhittigheten, snacket och alla flickor inom synhåll - alltså de han har nytta av - och inom en dryg timme har han klättrat upp till det översta skiktet i den lilla stad där han först prövade lyckan sedan föräldrahemmet gått förlorat. Solvent medlem i Köpmannaföreningen, ledamot i bankstyrelen sitter han så i flott våning med nyanlagd mustasch och lyssnar tyst då han nått den översta stegpinnen: när grosshandlarens vackra och minst sagt chica dotter - Gaby Stenberg - tar förnedringen i vacker hand och erbjuder sig själv i utbyte mot att fadern slipper göra konkurs. Sture förmåga känner vi till.

Vad gör då Birgit? Tengroths namn är måhända skrivet i versaler på affischerna som kvinnlig huvudroll i denna männens småstadsvärld, men i själva filmen syns hon inte mycket. I stort sett bara i tre scener, men å andra sidan är de alla centrala för vännen (ja, de är ungdomsvänner från fiskehålan) Stures utveckling i det här dramat. Den första är dessutom bedårande vacker: Sture har fått anställning i samma affär som Birgit och redan första natten smiter han in på hennes rum (en trappa upp från butikslokalen) och de talar om framtiden och hans drömmar, läs: hämnd. De sitter båda i profil, ner till skuldrorna, tungt skuggsatta samtalar de lågt med varandra, låter orden dras ut ur tystnaden mellan stavelserna, ansiktena vibrerar av längtan och liksom förundran. Det är riktigt stort skådespeleri med utsökt känsla för bild och komposition, ljus och mörker som lyfter fram människorna och de hjärtan som så vilset klappar på olika sätt, att betraktaren känner hur luften liksom tvekar mellan varje andetag.

Så plötsligt kysser han henne, länge och nästan ömt. Hon svarar, låter det ske, betraktar honom på nytt, de dröjande rörelserna när de åter får ögonkontakt och samtalet fortsätter. Det är tyst, det är enastående gestaltat av alla inblandade, såväl framför som bakom kameran.

Många svek senare sitter Birgit som hushållerska vid Stures middagsbord. Ett kort ögonblick trodde vi nog alla att när han kom hem till våningen och ropade "Eva" att han hade gift sig med henne, trots allt. Men nej, hon var bara anställd. Nu ombeds hon sitta ner medan han äter för han behöver pröva sin planer på någon, men hon förklarar klart och tydligt och vältaligt om vad andra människor - de utanför hans egen krets - egentligen tycker om honom. Hon är inte imponerad av vad han blivit, tvärtom. Ingen håller honom för stor. Han tiger, men orden tar. Sista scenen: Sture försöker ställa det mesta tillrätta, återförena lycka med kärlek, han förbluffar och vill vara dramats goda centralgestalt. Det kommer kanske lite plötsligt, att Birgit kunde tala för sin sak har vi förstått - men till den milda grad? Men å andra sidan är resans mål nått, överskottet behövs inte längre och efter lite inledande gnabb sitter ring på finger och ridån kan gå.

Detta bitvis rätt brutalt ärliga drama med gedigna prestationer över lag - Holger Löwenadler lyser, Hjördis Pettersson övertygar - finns tillgängligt för alla och envar på Kungliga bibliotekets Audiovisuella avdelning. En promenad eller ett X2000 bort.

Sammanfattningen, från nånstans vid resans början:
Birgit: ”Lura? Man ska aldrig luta nån, det har man ingen glädje av i längden.”
Sture: ”Läs Bibeln då, läs om Jakob. Han var listig han. Han lurade och bedrog men Gud tyckte om honom i alla fall. Det är konsten: att vara knepig och lurig och ändå bli omtyckt. Då blir man rik också.”
Birgit: "Läs Bibeln lite bättre du. Jakob blev straffad, han brottades med Gud och fick ett slag på höften och blev märkt för livet.”
Sture: "Jag tänker inte låta någon märka mig. Så dum är jag inte. Nej. Jag ska gå stegen upp, pinne för pinne. Om jag måste brottas med någon på vägen, den blir det synd om.”
Birgit: "Jakob klättrade aldrig på någon stege, förresten. Han såg änglar gå på den.”
Sture: ”Jag går själv, jag. För säkerhets skull. Så når jag himmelriket fortare. Det himmelrike där Möller och sådana gör sig rika. När jag kommer dit, då ska de få konkurrens."

lördag 5 november 2011

Sickan Carlsson [1915-2011]

Kan knappast ens avgöra om det känns sorgligt: meddelandet som kom för några dagar sedan att Sickan Carlsson gått bort. Det är mer en bekräftelse på att den kanske sista linan till Birgit Tengroths värld kapats, nu driver hela den tillvaron, alla rösterna och gesterna, bort mot en vagt formulerad horisont. Den återstående vissheten, minnena, ljuden glider över kanten och faller ner i den stora tystnaden där ingen längre kan vara riktigt säker på hur det egentligen var.

Det som finns kvar är en enstaka husfasad, en krattad grusgång fram till ett tvåvåningshus, en portuppgång som en gång i tiden var entrén till en teaterlokal.

Sickan Carlsson var nästan granne med Birgit under sin barndom, de var årsbarn och växte upp några kvarter ifrån varandra i den västra kanten av det som bara några decennier tidigare fortfarande hade hetat Ladugårdslandet, kvarteren väster om Östermalmstorg: Birgit på Majorsgatan, Sickan på Cardellgatan, den lilla snutt som mynnar ut mot Humlegården. De gick i samma skola på Riddargatan, de besökte båda samtidigt, under Birgits lite lillgamla kommando radioprogrammet Barnens brevlåda och tjafsade glatt med Sven Jerring. Sedan gick de ut i filmvärlden, Birgit först, Sickan kort därefter. Tog spårvagnen ut mot Råsundahållet. Men trots detta hamnade de aldrig riktigt på samma scen, bytte aldrig repliker mot varandra. Men de var hela tiden bara en utsträckt hand från varandra.

Här är inte plats att beskriva Sickan Carlsson, det hon gjort är alldeles för stort, knappast flabbigt, mer nästan intimt. Hon har dykt upp här i spalterna åtskilliga gånger alla redan, och hon kommer att fortsätta att finnas i det som som är, förlåt: var, Tengroths värld. Vi släpper henne aldrig.

Det finns en bevarad journalfilmsekvens som handlar om mottagandet av Hollywoodhjälten och snyggingen Robert Taylor vid dennes besök i Stockholm på 1930-talet. Det är december, ett julbord är dukat, en pojkaktig Hasse Ekman skiner med rodnande kinder när han springer runt med en bricka fylld med glögglas, Ingrid Bergman sitter tätt intill och flashar med ögonlocken, Sickan i luciadräkt och ljuskrona, lutar sig fram och kysser hjälten på kinden. Birgit har hamnat vid bordets bortre kortända utan att ha någon att riktigt naturligt kunna tala med. Två klipp längre fram sitter hon plötsligt på stolen intill Taylor, ser ut att tala oavbrutet. Sickan står där bakom i sin vita dräkt, kastar en hastig blick mot Birgit, finner ett leende, och så är filmen slut.

torsdag 20 oktober 2011

Göthe Ericsson [1925-2011]

Plötsligt braskar morgontidningens familjesida med nyheten: teatermannen Göthe Ericsson är död. Det är ett tufft år för de som en gång träffat Birgit, hört hennes röst, känt hennes hand på sin underarm under samtalets gång, sett henne vända ansiktet åt andra hållet, mitt i en mening, dolt bakom en sky av halvlångt hår.

Göthe citerade Birgits sarkasm: "Herre du min skrapare, sa hon när hon åkte in på gyn." Kanske fanns det här en gemensam humor, de stod ju båda med ett halvt steg utanför allt som fanns runtom. Han som Karl Gerhards sekreterare och handy dandy man, hon som Gerhards trofasta väninna sedan hon väl skakat av sig allt utanpåverk.

Hon kopplade av som gäst hos Gerhard nere i Villa Fatima Morgana, låg säkert och solade medan Göthe hastade runt med alla bestyr. Berättats har i alla fall att hon nå'n gång följde med honom upp till Menton - tätorten intill - för morgoninköpen. Sedan satt de där på fiket vid torget med påsarna och paketen runt omkring sig.

Förre Dramatenchefen Lars Löfgren approachar vid ett tillfälle Göthe á propos Karl Gerhard med frågan om vad han minns av Tengroth: enligt Löfgrens yrkesmemoarer går Ericsson helt igång med ett mångordigt svar. Löfgren är också den som skriver runan i Dagens Nyheter den 18 oktober 2011: småputtrigt finstämt, med en knyck på nacken som slutkläm, en överordnad som minns sin underordnade som jämbördig arbetskamrat och kanske också klokare medmänniska, en sådan som berikade livet, minnena, vardagen.

Birgit höll säkert hans hand under bilfärden från Menton tillbaka ner till Gerhards villa. Medelhavet låg ju där så rofyllt tyst och odödligt blått. Och värden sov förmodligen fortfarande när de två lastade av inköpen. Och bar in. Så började ännu en dag.

tisdag 11 oktober 2011

Birgit Rosengren [1912-2011]

Dags för ännu en runa, ytterligare en av de som en gång var med har tystnat: skådespelerskan och sångerskan Birgit Rosengren, nästintill urgammal, vid 98 års ålder. Ja, nästan 99 till och med.

Fröken Rosengren var lillasyster till operettprimadonnan Margit Rosengren, en gång under 1920- och 30-talen ett lysande namn i Stockholms nöjesvärld. Lilla Birgit gick däremot vägen över Dramatens elevskola (årskurs 1931) för att sedan varva teater- och revyroller med filmskådespelande fram tills dess att sjukdom tvingade henne till en långvarig scenfrånvaro.

Kontaktytorna med Tengroth var marginella, deras världar stötte i varandra: men de trampade egentligen aldrig samma scen. Rosengren blev Birgits ersättare då Blanchesuccén med Melodien som kom bort gick ut på turné - då Tengroth fick lämna över huvudrollen till sin förmodligen inte lika kontraktsbundna namne.

De var dessutom Farbror Svens flickor, båda hade ursprungligen debuterat i talangprogrammet Barnens brevlåda - något som uppmärksammades vid radions miljonjubileum 1937 när de satt sida vid sida i radiostudion och mindes barndomens bragder: Tengroth deklamerade, och Rosengren sjöng. Som tidigare uppmärksammats finns just detta parti lättillgängligt - för den som så önskar - på CD-skiva.

Där man även finner den lättsamt charmerande duetten med Hasse Ekman i Det finns ingen gräns. Nej, det fanns ingen gräns för duktiga damer i hennes klass: "hennes ovanliga älsklighet tillförde henne många filmroller" som Svenska konstnärer sammanfattade 1943.

1940 gifte hon sig med skådespelarkollegan Elof Ahrle, samme Ahrle som Tengroth några år senare skulle göra en så lyckad insats tillsammans med i Hampe Faustmans Krigsmans erinran.

fredag 7 oktober 2011

"Två dikter": 2

Ge oss tankar
vi fryser
utan kläder
vi lever
utan uppehåll
i en värld vi inte ser
och ni på jorden
känner inget
för oss
någon gång
saknad eller hat
men kärlek
ber vi om
en eld att frysa vid
ge oss tankar
våra kläder


Söndagen den 19 februari 1967 publicerade Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga två dikter av Tengroth - under just rubriken Två dikter. Här ovan den andra.

tisdag 4 oktober 2011

Dynamit [1947]

Under sommaren 1946 spelade Åke Ohberg, skådis och regissör om vartannat, in sin film Dynamit baserad på en trettiotalsroman av Harald Beijer. Knappt hade man avslutat klippningen förrän verkligheten hann ikapp filmen eftersom det plötsligt började sprängas lördagkvällar mitt i centrala Stockholm. Detta fortsatte ända fram tills nyårsafton då den s. k. sabbatssabotören - som visade sig vara tre unga herrar - kunde gripas och sättas inom lås och bom.

För det är det som händer i filmen, att ung man med trasslig bakgrund och arma hemförhållanden stjäl dynamitgubbar vid byggen och sedan kastar dem runt om i staden, mest för att skrämmas men även till en del för att hämnas sina egna usla villkor. Detta ledde till några speciella censuringrepp inför premiären i februari 1947, nämligen scener där ynglingen rent tekniskt hanterar dynamiten med stubin, tändstickor och liknande.

Nu är detta inte egentligen ett thrillerdrama i första hand utan mer ett rop på moral, förnuft och lyhördhet i den samhälleliga processen. Det hela utspelar sig i en mindre stad (som exteriört påminner väldigt mycket om ett för nutida ögon idylliskt Strängnäs) där högborgerlig stramhet, militär sturskhet lever parallellt med elände och armod för de mindre lyckligt lottade. Här bland de lägre skikten frodas begreppet ungdom på glid, utan vare sig möjligheter eller framtidstro ligger det nära till hands att leva ut, störa, sno och försöka sabba om inte annat för sig själv.

Man kan inte sätta sig upp mot överheten, det vore detsamma som att sätta sig upp emot Gud. Överheten straffar, men överheten förlåter också. Förklarar prostinnan.

Långt från att vara en appell för skötsamhet vädjar filmen om medkänsla och flexibilitet i domen av den enskilde, varför stjälpa när man kan hjälpa? Ingen är hemsk nog för att inte ges en chans. Filmens manlige huvudperson, läraren Sixten, vet att han själv skulle ha drabbats av olycka i sin barndom efter det att hans far förskingrat - om inte familjen och klassens nätverk hade hållit honom om ryggen. Det kan knappast sonen till en försupen skomakare räkna med sedan fyrkantig rättskänsla, pengahunger och paragrafrytteri väl satt igång det legala maskineriet. Den unge läraren kämpar sympatiskt för att rädda den forne dynamitarden men har så gott som alla instanser mot sig, mangrant vänder man ryggen till, polisen slår när de kommer åt. Till och med hans fästmö försöker få honom att släppa taget och låta allt bli frid och fröjd igen. Några personer, bl. a. stadsfiskalen själv, kan känna en aning av samvetsnöd, men lagen måste ha sin gång och ingen kan särbehandlas - i alla fall inte så att man får rätt till vad andra kan få.

Denna förbannade likgiltighet! Denna förbannade tanklöshet! Rasar läraren Sixten Krogh.

Nu slutar det hela efter en rad förskräckligheter hyfsat lyckligt då den charmige läraren, spelad av Ohberg själv, i sista stund får tag på skomakarsonen när han precis ska till att förstöra det helt för sig själv och övertalar honom att rädda sig och med ett handlån från Sixten resa till ett okänt Stockholm där ingen dömer honom för det som varit.

Storstilat får läraren också tillbaka sin fästmö, Birgit, som under en baluns tydligt upplevt och förfärats av inskränktheten hos de kretsar hon vanligtvis umgåtts med. Nere vid småbåtshamnen försonas de alla och Allan, den unge - lysande gestaltad av Bengt Ekerot - borstar dammet av kavajen och vandrar österut mot sitt nya liv.

Den tydliga pamflett för det goda verkar ha fått bra kritik av samtiden. Så här efteråt kan tyckas att själva filmen och fotot är lite ospännande, stela scenerier, stillastående kamera, helbilder så gott som genomgående men i spelet finns inget att anmärka: allt framförs med brinnande intensitet och närvaro, skådespelare som Carl Ström, Nisse Hallberg och Bullen Berglund lyser. Sif Ruud glimrar till som girig poliskonstapelhustru, den vanligtvis så självlysande Marianne Löfgren har här klätt ner sig långt in i det brungråa och ersatt sitt nervöst kvillrande skratt med en gestaltning av den kuvade sorgen alltmedan örfilarna och skällsorden smäller från den råhyvlade äkta maken:

Det begriper du inte, kärring!

Det måste också sägas att här dukas fram pangroller åt två till åren komna skådespelerskor: Hilda Borgström och Gull Natorp som båda förvaltar dessa gåvor alldeles strålande, skådespeleri på topp. Birgit gör var hon ska, visuellt är hon tydligt modell-1946, hennes roll är mest ett bollplank åt Ohbergs formuleringar om rättvisa och anständighet, först som motpart, sedan som stöd. Tack och lov.

För övrigt finns denna högst anständiga berättelse om svensk ungdomskriminalitet för sextio år sedan tillgänglig i Kungliga bibliotekets Audiovisiella samlingar.

[Fotot ovan visar Bengt Ekerot i tidstypisk pose, snarlik figuren Allan i Dynamit.]

måndag 3 oktober 2011

Gaby Stenberg [1923-2011]

Fru Gabriella Koch gick bort under förra veckan, säkert mer ihågkommen under sitt film- och flicknamn Gaby Stenberg. Och för en samtida generation förmodligen mest bekant som en av figurerna i TV-serien Rederiet.

Men det började långt tidigare än så: född in i en svunnen tid i ett avlägset kejserligt Japan kom hon redan som spädbarn tillbaka till Sverige, drogs i unga år in skådespelarfållan och hade i tidens anda en bred repertoar och talang: hon agerade under många långa år såväl på teater- som revyscenen, både här och där, samt deltog i en lång rad åtskilliga filmer. Förutom förståss att hon sjöng operett och spelade piano i koncertsammanhang.

Vid två (kända) tillfällen kom hon i närheten av tengrothska närområdet, dels som medspelare i filmen Jacobs stege från 1942 där hon som dotter till en skrupelfri grosshandlare sånär tvingas gifta sig med karriäristen och hämndgirige Sture Lagerwall för att förhindra familjens ekonomiska ruin. Det slapp hon dock då Sture istället i sista sekunden väljer sin gamla ungdomskärlek, hembiträdet Birgit.

Mer betydande i dessa sammanhang - om än inte i speltid - var hennes insats i Bergmans Törst som hustru till den uniformerade fähunden Raoul, huvudpersonen i Birgits debutnovell som behandlades i förra inlägget. Även här står hon alltså i någon sorts konkurrens till Birgit, som är makens lilla älskarinna. Även om det just här är Eva Henning som så att säga spelar Tengroth.

"Med sitt ovanligt älskliga utseende och spirande talang" som översiktsverket Svenska konstnärer uttryckte det redan 1943. Den recensionen gällde ännu så sent som 2008 då hon fick ta emot applåder från en fullsatt salong när hon tillsammans med Annalisa Ericson närvarade vid Cinematekets visning av den gamla filmen Kyss henne! från 1940 på biografen Sture.

Bilden ovan av den till synes evigt chica Gaby till vänster är tagen vid ett annat tillfälle de båda damerna var samlade, Annalisa till höger. Som tidigare sagts: det blir allt glesare bland de som en gång var med.

onsdag 21 september 2011

Eva Lavell [1947]

Dags att komma fram till debuten, efter en ganska lång omväg i dessa spalter: Tengroths första trevande steg ut i det offentliga författarlivet. Även om det nu skedde i lönndom. Kanske skulle varumärket skyddas tills dess att man visste hur responsen skulle bli. I den populära tidskriften All världens berättares septembernummer 1947 debuterade pseudonymen Eva Lavell med en novell och redaktören Rådström skrev själv en presentation där han minsann inte sparade på förhoppningarna:

Eva Lavell är ett alldeles nytt namn för litteraturpubliken- Den härpublicerade novellen Törst är nämligen en debut. Novellens författarinna - det bör kanske sägas att namnet är en pseudonym - har dock på ett annat konstnärligt område, teaterns, gjort vackra och högt skattade insatser. Under sitt borgerliga namn är Eva Lavell känd som en av våra mest framgångsrika aktriser.

Den novell som AvB nu ger plats åt, är inte det första hon har skrivit. Under flera år har hon sysslat med författarskap men har haft tålamod och ambition att avstå från publicitet tills dess hon känt sig behärska form och uttrycksmedel. Än är hon väl inte färdig och som alltid då det gäller konstnärer måste man tillägga: gudskelov. Novellen Törst har dock så uppenbara förtjänster att AvB med nöje ställt sig till förfögande för debuten, ganska viss om att denna begåvade skådespelerska också kan komma att bli en författarinna att räkna med.


Säkert glädjande ord för en osäker debutant, valet av tidskrift var ju inte heller det fy skam som framgick av föregående inlägg. Här fick hon ju trängas både med jämnåriga och riktigt högvilt. Stycket illustrerades dessutom förtjänstfullt och lite tidstypiskt av den nyblivne konstakademieleven, grafikern Nils Möller och själva texten var densamma - med några knappt märkbara skönhetsingrepp i den löpande prosan - som året efter kom att bli titelnovellen i boken Törst.

Om denna lilla undanskymda debut ledde till någon som helst uppmärksamhet med påföljande spekulationer är i skrivande stund lite oklart, men lika bra var väl kanske det: lite lugn och ro inför det kommande årets buller och bång, med en Stolpe på språng och följande nervras. Stenen hade i alla fall börjat rulla.

måndag 19 september 2011

All världens berättare (1945-1956)

I det myller av litterära tidskrifter som förr i tiden gavs ut i Sverige, lite trotsigt, kaxigt och med ett stort självmedvetande, är det nu hög tid och på sin plats att nämna All världens berättare.

Den startades av Åhlén & Åkerlunds förlag och var ett ambitiöst försök att ge ut god litteratur - som det heter - med tonvikt på noveller, mycket nyskrivet blandat med äldre klassiker, svenskt material låg sida vid sida med importerade texter, nyskrivna författarpresentationer, recensioner och litterära reportage. Alltså en härligt spretig bukett av allehanda texter, formmässigt toppat med ofta unika originalillustrationer av samtidens konstnärer.

Får man tro Åke Runnquist, förlagsräv och litteraturens grå eminens i decennier, var detta en tidskrift "som knappast har motstycke i svensk kulturhistoria". I alla fall fram till 1964 då omdömet fälldes. Och tittar man igenom namnförteckningen över de som medverkat med originalbidrag hittar man tidens hela parnass: allt från stötar från förr: Frans G. Bengtsson, Bo Bergman till yngre glopar med ena benet i vår tid, Bo Widerberg och Björn Håkansson. Och alla andra däremellan.

Redaktören bakom det hela var en Karl Johan Rådström, gammal författare med andra tunga och ansedda tidskriftsförsök bakom sig, numer kanske mer känd (nåja) som far till kultförfattaren Pär Rådström - of Beppe Wolgers-fame - än för sina egna konstnärliga prestationer. Han höll sig upprätt i redaktörfåtöljen till 1952, följdes sedan av en hastig rad efterföljare, alltmedan upplagekurvan stadigt pekade neråt till dess att hela projektet havererade och uppgick i Bonniers Litterära Magasin 1956 (där Runnquist fanns till hands).

Nå, tidskrifter kommer och går, de gjorde det den tiden, de gör det idag. Utan att någon egentligen höjer på ögonbrynen. Alltså: inget att slå på trumman för, och Birgit, vad har hon med detta att göra? Håll ut, mer inom kort.

Post scriptum 1: är man road av publicitetshistoria och litterära tidskrifter är det ett nöje att bläddra sig igenom ovan nämnde Runnquists lilla nätta volym Litterära tidskrifter 1952-1960 (1964) eller ännu bättre, och ännu mindre: Att samla på litterära tidskrifter (1952).

Post scriptum 2: Fadern redaktör Rådström har - visar det sig efter en rutinkontroll - mig och hela världen ovetande spelat en betydande roll i formandet av en ung pojkes föreställningsvärld genom att 1932 gett ut Minnesalbum över Gustav II Adolf till 300-årsdagen av hans död vid Lützen. Ett spänstigt häfte som långt in på 1960-talet fyllde vardagsrummet med krigets mystik, krutrökens stickande doft och generalers och marskalkars kallt hotfulla blickar.

torsdag 15 september 2011

Flicka och hyacinter revisted

Birgits sista filmroll och älsklingen Hasse Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter kan man aldrig läsa för mycket om, eller för den sakens skull se för många gånger.

Den kunniga Mikaela Kindblom - som tidigare förekommit på den här sidan här och där - har nyligen på nytt avhandlat det hela. Läs henne här, fastna i ett mörkt drama och förundras.

onsdag 14 september 2011

Natt i hamn [1943]

Det är tidigt 1940-tal, det är krig, det är mörkt, rentav kolsvart förutom månljuskäglan över vågorna. Runtom finns minfält och dimman glider i det svepande strålkastarljuset från lastfartyget S/S Rune. Men skeppet stävar oförtrutet framåt genom natten. Hemåt. Detta är scenariot för Erik "Hampe" Faustmans debutfilm Natt i hamn. Kaptenen avlöser styrman på bryggan och det är lika långt från resans mål som till hemmahamn.

Den som till äventyrs läst Josef Kjellgrens roman Smaragden känner sig väl till rätta när kameran söker sig till kabyssen under däck; lediga sjömän spelar kort, tjafsar, bekämpar ångestens demoner, några kanske rentav längtar till nästa hamn. Det är ett litet myller i det trånga utrymmet: den trygge Sigge Fürst, den pigge Åke Söderblomvarianten Rune Halvarsson, den ångestridne Bengt Ekerot. Och mitt i allt en klassiskt vacker ung man: Alf Kjellin.

Detta är ett nattsvart drama, utan egentligt ljusinsläpp. Bestänkt av hjältemod styr skeppet hela tiden mot sin undergång. Inne, hitom kajen, trycker ett gäng av adliga upptuppar från slott och herresäten: Lilliecrona och Löwenadler som till sin hjälp har underhuggaren Björnstrand. Denna rätt slemma trio som lystrar till Pajen, Mårten och Lillen följer en oklar politisk agenda och i lönndom sänker obeväpnade skepp till havs. Och mitt ibland dem vandrar oroligt den mörka Maria som mentalt är på väg bort från gänget, sedan kärleken till Lillen släppt sitt grepp och hon börjar få synen och självkänslan tillbaka, hon anar varåt kompassen alltid visat.

Tengroth som Maria, passande klädd i svart, tolkar här åter en av de roller som kom att dominera hennes sista decennium som skådespelerska: vilsna, ensamma, svikna unga kvinnor utan hopp, på gränsen till att vara förlorade. Som de är. Hon tänder ännu en cigarett, lägger blicken bort mot en halvt tom, definitivt aldrig uppenbar och än mindre gripbar framtid. Illavarslande på samma sätt som hennes bakgrund är ett töcken.

Denna kvinna träffar på danshaket Kontinenten den sköne och annorlunde Kjellin, på sitt sätt lika drömmande vilsen i sin sjömansroll som hon. Och där i hennes säng (redan) den första natten föreläser han högstämt och ivrigt om lyckan av ett gemensamt hem, med ett tryggt möblemang. Hon ligger försiktigt på hans arm och lyssnar på fantasierna som en besvärjelse mot det som är hennes liv, hennes hopplösa vandring i skymningen.

Filmen var Hampe Faustmans debutfilm, han skymtar faktiskt också i en stum cameoroll som flinande gäst på danspalatset. Hans skrev också manus tillsammans med bland annat Kjellin. Även om särskilt dramatiken mot slutet haltar, eller i varje fall är rätt flyktigt tunn, så lyckas han skildra sjömanslivet, ungdomen och kanske delar av tidsandan både finstämt och trovärdigt. Den är också mer sammanvävd än vad det kan tyckas vara här. De skygga blickarna inne bland de dystra hamnkvarteren, de skeva och vinda innergårdshusen med sin flagnande rappning och de lika stukade människorna som befolkar dem. Alf Kjellin tänder kärlekens tändsticka som lika snabbt släcks av det kalla vinddraget från havet, Birgits bruna ögon blänker en kort sekund. Sedan är det över.

Ett finstämt ögonblick i beslöjad gråskala av en av svensk films mest lovande namn. Tengroth tillåts också gestalta dova repliker liksom hon ges chansen att vara oemotståndligt och mörkt vacker. Väldigt, väldigt fjärran trettiotalets rundkindade fröken. Här håvar hon in rollen och tar avstamp in i den återstående filmkarriärens mångskiftande gestaltningar.

Hampe själv, vid sidan av Hasse Ekman dessa sidors emotståndlige manlige hjälte, skulle med detta vandra vidare mot en rad minnesvärda filmer: redan samma år hade Sonja med Birgit i huvudrollen premiär, och några år senare lät han henne vara frispråkigt mörk i Krigsmans erinran - ett drama som vi snart återkommer till.

För övrigt finns Hampes debut tillgänglig varje dag på vanlig kontorstid inne i Kungliga bibliotekets audiovisuella samling. Eventuellt nära just dig. Mycket nöje.

[Omedelbart post scriptum: Associationen till Kjellgrens Smaragden var inte enbart en fantasi, 1948 gjorde Faustman ännu en sjöfolksfilm, Främmande hamn, baserad på en teaterpjäs av - just det - Josef Kjellgren. Fast den gången skymtade inte Birgit ens vid kajkanten.]

"Två dikter": 1

Sätt dig ner
Fly inte mer
Du är i en fälla
Fällan är du
Försök inte fly
Buren blodas ner
Det är det enda som sker
Sätt dig ner.


Söndagen den 19 februari 1967 publicerade Dagens Nyheter i sin söndagsbilaga två dikter av Tengroth - under just rubriken Två dikter. Här ovan den första. Läs den varsamt, rör vid den med mjuka fingrar. Så att den inte går sönder. Eller hon, eller du.

Fortsättning följer.

onsdag 7 september 2011

Sockerskrinet [1938]

Efter att ha läst om filmen Sockerskrinet i Ulrika Torells bok om förpackningarnas historia får man ju ingen levandes ro förrän man har fått se filmen! Sagt och gjort: inne på Kungl. Bibliotekets Audiovisuella sal rullas den digitaliserade rullen upp på en datorskärm, blott ett inlogg och några knapptryck bort.

Det är rätt storslaget, en gammaldags skolfilm extended med klingande introduktionsmusik och flygbilder över ett svartvitt men ack så naturskönt Sverige. Och genom detta landskap bilar ett ungt nygift par söderut på bröllopsresa. Och lärare som de gör det också till en bildningsresa, med tema: socker, så gott och så nyttigt!

Denna huvuddel av filmen föregås dock av två kortare bakåtblickar: på 1860-talet sitter en näpet söt Tengroth och broderar medan hon samtalar med föräldrarna om sockrets härliga kraft. För alla och envar. Sedan ett hopp till 1918 då ett par med två småttingar kommenterar hur sockeranvändningen gått framåt sista tiden – trots krig och elände. Och så 1938 då den unga flickan Karin blivit 26 år och nygift, nu i tryggt förvar på den lilla öppna Opels passagerarsäte. På väg söderöver.

Landsvägarna är kantade av blommande träd, Birgit skiner så lyckligt och flashar leendet mot alla som har något med socker att göra. Men så får hon också – förutom att kyssa nyblivne maken på kinden medan han kör – lära sig allt om betodling, dess nytta, möjligheter och värde för Riket. ”Betodlingen är en konst, mina vänner!” som en av de inblandade odlarna utbrister.

Dramatiserade scener varvas med långa journalfilmer med myndig speakerstämma som visar fabriker och raffinaderier, stora som vore de byggda av kulisserna från Metropolis, kompletta med ånga och rök, kolvar och massivt stål. Med arbetare som träget utför sina monotona arbetspass.

Välmatade med fakta återvänder så de unga tu till sin skola långt upp i norr, med oändliga skogar fyllda med bär och frukter i överflöd som bara behöver samlas ihop. Det syltas och saftas och slaskas för klassens alla flickor lyssnar och lär tills skafferiet är fyllt av burkar och flaskor: ”visa mig ditt skafferi och jag ska säga dig hurdan du är!”.

Detta är sent 1930-tal: det finns en stark doft av Blut, Boden und Heimat när flickklassen marscherar längs skogsvägarna sjungandes klämkäcka vandringsånger, för att sedan slå sig ner i grönskan vid (den manlige) lärarens fötter när denne vill förklara hur saker och ting hänger ihop.

Det kan, och bör, noteras att när Birgit mot slutet agerar i dessa pedagogiska hushållsscener så framförs de faktaspäckade fraserna rätt stelt och tillkämpat. Som att det här hushållandet - trots allt - kanske inte var riktigt hennes vandringsvisa. Hur långt som helst från den bravur och gusto som hördes när hon ett par år tidigare framförde Folkpartiets liberala partiprogram!

onsdag 24 augusti 2011

Birgit (Frisinnad liberal)

Om Birgit 1938 gått i industrins och framför allt Sockerbolagets ledband genom insatsen i filmen Sockerskrinet så var det inte första gången hon tassat i markerna utanför den konstnärliga och kulturella hägnaden: redan två år tidigare hade hon gjort en liknande uppvisning - inom partipolitiken! Som medverkande i Folkpartiets valfilm inför riksdagsvalet 1936.

På ett sätt kan man ju säga att hon var med och bröt ny mark: valfilmer hade först dykt upp inför valet 1928. Nu var det 1936 och det stundande riksdagsvalet var på modernt sätt person- och medieinriktat: i jämförelse med tidigare så ökade det politiska kampanjarbetet i omfattning, partierna producerade bland annat fler filmer och affischer, ett ökat antal kampanjarbetare mobiliserades och radion slog på trumman genom presentationer av alla deltagande partier. Valet kallades dessutom lite slagfärdigt "Per Albin-valet", på grund av den ovanligt personcentrerade kampanjen. Allas vår folkhemsfader Hansson kallas också "Per-Albin" i valfilmen och Birgit, i alla fall hennes rollfigur Inga, klappar i händerna och hoppar jämfota när hennes mamma förkunnar att nu får det vara slut med röstandet på socialdemokraterna!

Valfilmen är uppbyggd kring två olika sekvenser som följer i varandra, men levererar även var för sig det politiska budskapet. Birgit ingår bara i del två.

Del 1 inleds med bondeidyll, folk och kritter trampar runt i dynga och fridfull harmoni. Men under den stillsamma ytan lurar framtidens hot: förflackningen av en gammal tids värderingar och att ungdomen flyr landsbygden för storstädernas lockande möjligheter - arbete, måhända, men framför allt hotar faror och skörlevnad. Ung man sparkar igång sin motorcykel (med sidovagn) och lämnar gård, familj och hem för att söka jobb någon annanstans - han står nämligen inte i tur att ärva gården.

Knappt har motorknattret avklingat förrän de äldre männen samlas kring köksbordet för att begrunda samtiden. Flykten från landsbygden är naturligtvis åt helvete: "Ja, det är ljusblått här i landet. Sossarna pratar välfärdspolitik och skryter om vad de gjort för bönderna. Vad hjälper det?"

Nej, inte alls: ungdomen är "nippertippor" och "frökenfina" som bara vill "ränna på dansbanan var och varannan kväll". Tack och lov inte alla: gårdsdottern Karin kliver in i köket och käftar emot gubbarna: "Ni gamla är spökrädda, ni följer inte med tiden, ni är alldeles för konservativa". Det här var fortfarande en tid när liberalerna hade lika stort behov av att distanserna sig från högern som vänstern: "Skaffa mig bara en bra karl som det är nånting med, så..." stannar hon vid torvan.

Under tiden närmar sig den mc-burne mannen (Björn Berglund) Stockholm, stannar vid en bensinmack, frågar efter jobb men får veta att sossarna är på väg att införa bensinmonopol, d.v.s. här har vi ett hot mot framtida välstånd och ingen vågar anställa med den framtiden. Han gasar vidare.

Del 2: I Bergshamra. Sossefamilj med fackansluten far bygger eget hus. När släktingar hjälper till med bygget bråkar sossarna och kräver fackansluten arbetskraft. Det hela leder till en kraftfull och aktiv familjedebatt: fadern är fackföreningsman sedan gammalt, modern politiskt oengagerad (tills nu!), sonen (Olof Widgren) i tidens anda anfrätt av nazistiska böjelser, och den unga dottern Inga - Birgit - är övertygad liberal.

Det är i samband med familjediskussionen som Birgit får breda ut sig: hon håller ett mindre tal, riktat till föräldrarna, brodern och mc-killen (som är kusin). Hennes engagemang är påfallande och med en för Tengroth osedvanlig frenesi levererar hon repliker, argumenterar och knycker på nacken så att det är en fröjd att se. Och höra. Någon hade skrivit manus, och någon hade lyckats knåpa ihop ord som grundade i fröken Tengroth vid denna tid.

Hur lät då politiken i mitten av 1930-talet? Jag kan inte låta bli att vidarebefordra diskussionen:

Far: Men snälla Karin, vad är det?
Mor: Vad det är? Ser du inte det? Jag är arg förstår du! Arg så jag kan spricka!
Far: Men politik ska du inte blanda dig i.
Mor: Därför har jag heller aldrig lagt mig i det, utan låtit er andra
babbla på. Men nu är det slut förstår du!
Birgit (BT): Men vad är det? Har ni blivit osams?
Mor: Osams har vi varit i 28 år, men nu är vi sams för en gångs skull. Eller är vi inte det, Sandgren?
Far: Jo jo, visst! Men om vad?
Mor: Om vad? Jo, från och med idag får så inte sossarna nån röst ifrån den här familjen!
BT: Bravo! Men då ska väl mamma rösta själv också? Men med vem?
Mor: Det vet jag inte. Det kanske jag singlar slant om. Men inte blir det på Per-Albin.
BT: Ånä, här singlas inga slantar, rent spel ska det va. För eller emot.
Son: Det skulle varit i Tyskland det här. Då hade Hitler gjort rent hus med
sossarna på en halvtimme.
BT: Ja, på samma sätt som bolsjevikerna gjorde rent hus i Ryssland. Huggit nacken av oss allihop.
Son: Men det är väl skillnad i alla fall.
BT: Det säger du ja, och tiotusen högermän med dig.
Far: Säg Inga, vad är det för skillnad mellan ditt folkparti och högern?
BT: Den frågan får jag om och om igen, från både sossar och nassar. Men det ska jag tala om för dig: ni påstår att det är vi som fjäskar för högern, men istället är det så att det är högern som klamrar sig fast vid oss! Och det är varken till vänster eller höger utan i mitten tyngdpunkten ska ligga. Och där står vi!
Far: Hö hö!
BT: Och vi kräver respekt och rättvisa för varje människa, vare sig hon är vit eller röd. Men ni andra, ni har ingenting emot lite tvång och förtryck, bara ni slipper känna på det själva.
Son: Men nu har vi fått känna på det.
BT: Ja, nu har vi fått känna på socialdemokratins välsignelse. Nä, pappa lilla: det här är bara början. Här ska regleras: bensinmonopol! Kaffemonopol, apoteksmonopol, trafikmonopol! Och sen när det har blivit riktigt tillkrånglat och fastlåst och arbetslöst, ja då kan vi sitta där och trivas.
Mor: Ja, här står ni och gapar.

Nå hur gick det då? Trots Birgits passionerade inlägg ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd och fick sammanlagt 46 procent. För högern blev valet ett bakslag och man tappade rätt stort till 18 procent. Bondeförbundet och Folkpartiet fick 14 respektive 13 procents väljarstöd. På vänsterflajen trängdes Kominternkommunisterna och det socialistiska partiet vid 3-4 procent av rösterna vardera. Det hela ledde i slutänden till att socialdemokraterna bildade en koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet.

Hur Birgit tog denna motgång är inte känt. För övrigt finns valfilmen till beskådan på Kungliga bibliotekets Audiovisuella samling.

onsdag 17 augusti 2011

Sif Ruud [1916-2011]

Skådespelerskan Sif Ruud har gått bort vid hög ålder och med en gedigen spellista bakom sig, såväl på film och som på teaterscenen.

Fanns det då några mötespunkter med Birgit? Vad gäller film så spelade de båda i Åke Ohbergs 1940-talsdrama Dynamit och i Bergmans Törst där de delar en scen på Norra Kyrkogården och kör duett, eller snarare Ruuds roll gör en monolog, så energisk att Birgit hastigt måste lämna valplatsen.

Samma år - 1948 - hängde de helt visst backstage på Nya Teatern där de båda ingick i tripletten Henne vi glömmer, där tre enaktare samlats ihop till ett program i regi av Georg Funkquist. Birgit spelade i det första numret Livet är vackert och Sif i det sista, Rött i grått. Båda hade de Sture Lagerwall som motspelare, han körde nämligen i alla tre delarna.

måndag 15 augusti 2011

Synd [1948] - en bonus

Trots det mångordiga förra inlägget kring filmen Synd går det inte inte att hålla tillbaka denna bild, även om den är tagen med en simpel telefonkamera från en datorskärm. Mest för att den på något sätt ofrivilligt illustrerar den Tengroth som frigjorde sig under 1940-talets sista år; den sinnesstämning som är dessa sidors grundtema.

Här sitter hon i svindlaren och älskaren Freds hotellsäng, med lystet levande, ja rentav hungriga ögon, spetsat med ett snett leende medan hennes filmrolls make redan ligger lik hemma på gården Viken 12 ute på det fjärran Vikbolandet och riktigt njuter av att formulera sitt eget misslyckande, sin nesa, den tuva som stjälpte stort lass. Se vidare textremsan.

Vägskälet låg där, och hon fann en sällsam och oväntad njutning av att välja "fel" väg. Synd var på inget sätt en stor film, den är dessutom relativt anonym i Birgits produktion, men den kom att oplanerat illustrera en alltmer obändig personlighet, på väg mot trotset inför det mesta hon såg runt omkring sig. Liksom hon lät röd glöd färgsätta det sätt som hon formulerade replikerna.

söndag 14 augusti 2011

Synd [1948]

Hon: Varför ger jag alltid efter för dig? Varför gör jag alltid som du vill?
Han: Därför att du älskar mig, liten! Förstår du inte det?
Hon: Ja, det gör jag!

Filmen Synd hade premiär i november 1948 men hade redan spelats in under sommaren två år tidigare vilket den uppmärksamme också kan notera i och med att Tengroths apparation är klart mer '46 än '48. Och blev därmed en av de sista titlarna i Birgits filmografi. Regissören var dessutom ett nytt namn i den tengrothska världen: Arnold Sjöstrand som tidigare bara skymtat i Ödemarksprästen men var riktigt skolad på Dramaten - i samma årskull som Garbo och Mimi Pollak - och senare spelat både där och på andra scener.

På ett sätt kan filmen sägas vara en variant på den tidigare succén Sonja. Sture Lagerwall gör en repris på den onde figuren från förr som dyker upp i Tengroths nya, hyffsat trygga borgerliga liv och påminner handfast - liksom han försöker slå mynt av det - om det som tidigare varit.

Men det är också en film om passion och vad detta kan föra med sig, den där näst intill okontrollerbara passionen, det rentav fysiska ruset, blott ett tuppfjät från synden.

Det hela börjar med att den galante men skrupelfrie Fred, alltså Lagerwall, raggar upp Anna, spelad av Tengroth, längs stråket på något som kan antas vara Kungsgatan i Stockholm. Han har redan dessförinnan recenserat henne som "Vetlandatypen", d.v.s. lite lagom bonnig, naturligtvis ointressant men dessbättre lättlurad. Så nu är det Vetlanda som gäller! Efter några dagar träffas de för en kväll på Gröna Lund: lite karusell, lite dans och sedan hem till Sture! Raskt jobbat. Nästa morgon vaknar Birgit upp i sängen, kameran har straxt innan fångat en flaska på golvet, hon ser lätt förvirrad ut men är klädd i nattlinne. Hon var alltså förberedd på vad som kunde följa en kväll på nöjesfältet.

Utanför protokollet måste sägas att scenen med den morgontrötta Birgit visar något som inte hör till den vanliga Tengrothtypen: den som en klassisk skönhet - lite oväntat, och hon bär upp det! Ett tidlöst, gracilt utseende långt bortom de näpet rundnätta flickor hon så ofta gestaltat tidigare.

Sture har nu kopplat greppet, och flickan fångas omedelbart av hans charm, gåpåaraktighet och världsvana. Hon lösgör sitt sparade kapital för att hjälpa honom i hans minst sagt tveksamma affärer, hon distanserar sig alltmer från den (fri-)religiösa värld hon tillhört i en trång, stillastående och andefattig krets av släkt, Jesu Vänner och bekanta.

Hon: Idag är det 3 månader sedan vi träffades.
Han: Hah, sentimental, va? Ja, sån't hör väl till, men det är ingenting för mej, inte. Jag är mera praktiskt anlagd.

Ja, det går naturligtvis åt skogen alltsammans, Sture försvinner till fjärran land med resterna av pengarna sedan det mesta förskingrats: Birgits egna medel, delar av hennes tants förmögenhet och kapital stulet på Birgits arbetsplats. Här skulle det kunna sluta i moll. Men det kommer att bli värre. Först styrs det hela dock upp av en man jordbruksintressen, som hela tiden uppvaktat Birgit. Han är för övrigt gestaltad av Gunnar Sjöberg, som ett decennium senare skulle spela Birgits riktige man, Stig Ahlgren, i Bergmans Smultronstället. Denne lätt stillsamme man ruskar av sig hennes krassa bekännelser och friar på stående fot. Vad kan hon göra annat än säga ja?

10 år senare: Birgit hänger vid trädgårdens murade vattenbrunn och röker en cigarrett. Hon är nu gårdsfru på en större gård utanför Norrköping, med husa och förvaltare. Men äktenskapet har gått i stå: maken leder av diabetes och grav allergi, han är ilsken, lättretad, kitsligt svartsjuk och oförutsägbar. Och svärmor skrider genom salongerna som en evig gäst. Mitt i all denna slutna och låsta tillvaro springer hon åter på Sture vid ett besök i staden: och hon faller pladask på nytt, hela hennes väsen vibrerar av lust till den typ han representerar: äventyret, kluvenheten, det ansvarslösa.

"Bara han rör vid mig så ryser jag. Men vad ska jag göra? Det är han som har pengarna?", berättar hon för Sture efter en natt på hotell. "Pengar", tänker Sture och repar mod.

Och denne numer lätt sjavige vålnad tränger sig närmare, (åter-)erövrar henne bit för bit tills hon förklarar där hemma att hon vill skiljas och straxt därefter med berått mod avstår från att ge sin sjuke man den nödvändiga insulindosen vid ett sjukdomsanfall. Knappt har liket kallnat förrän hon åter är hos Sture inne i stan. Därpå dyker han oanmäld upp på gården och gör sig allmänt omöjlig, falsk och spefull som han tydligt visar sig vara för alla och envar.

Och nånstans där går det upp för henne hur hon hetsats bort från allt hon tycker är rätt och riktigt. Hon får hjälp på traven av den inneboende Brust i Stig Järrels gestalt - åter en av alla dessa hans oförglömliga figurer. Här en författare som sett det mesta och nu sökt sig ut till lantlig frid, fjärran från alla villfarelser livet skänker oss: det var länge sedan jag tyckte någonting var märkvärdigt, som han sammanfattar tillvaron. Denne Brust genomskådar raskt Sture ("en erotikens ockrare". "En tarvlig lymmel") som straxt därpå drivs bort från gården - han måste dessvärre först tigga pengar av Birgit för transporten - samtidigt som alla de andra reser sin väg. Hon, den nyblivna änkan, är ensam kvar. Med pengar, gård och en eventuell framtid.

Det är lite oklart varför premiären dröjde i två år, och kritiken var bitvis inte nådig, en pellejöns i Arbetaren sammanfattade: "Om vi säger att det hela är precis så släpigt och oskickligt gjort som man kan vänta när det är gjort av Arnold Sjöstrand och precis så illa spelat som man kan vänta av Birgit Tengroth, så har man egentligen sagt allt som behöver sägas". Dessbättre fanns även andra röster i kören, Lagerwall fick goda vitsord på annat håll, även Tengroth sades hålla måttet och man måste nog, nu långt efteråt, säga att filmen innehåller delar med en starkt och rentav frustande nerv inför de möten och kopplingar tillvaron kan föra med sig.

Filmen finns f. ö. tillgänglig på Kungl. bibliotekets Audiovisuella samlingar.

torsdag 4 augusti 2011

Människor som minns 23: Rolf Husberg

Rolf Husberg verkar ha varit en man som varit överallt, mött alla, sett allt, gjort allt. Lyckans ost, med andra ord. Hur korsar en sådan man vår väg? Jo, han regisserade två filmer med Birgit Tengroth: Kan doktorn komma? (1942) och På liv och död (1943), båda har behandlats tidigare.

Men Husberg hade en lång och gedigen erfarenhet av yrket, långt före dessa insatser. Han hade kommit in i filmvärlden, genom Filmstaden, under stumfilmens slutfas och sedan arbetat sig igenom yrket från grunden. Han assisterade - och därmed hanterade Tengroth - redan i Hans livs match, Pojkarna på Storholmen, Giftasvuxna döttrar, Vad veta väl männen?, Sången om den eldröda blomman, Ebberöds bank och Annonsera. Hans regisserade dessutom valda delar av Karl för sin hatt.

Husberg var Filmstadens och branschens alltiallo: han hade jobbat med Gösta Ekman, Viktor Sjöström, Julius Jaenzon. Han drog sitt strå till stacken med Edvin Adolphson (vars filmer han klippte om utan att regissören märkte det) och jobbade med Hasse Ekman. Han klippte andras filmer, skrev manus, skrev om manus, fixade, riggade och donade. Till och med Pensionat Paradiset fanns med i hans CV. Tills han då blev regissör fullt ut, och gjorde hyfsat sammansatta filmer, gedigna arbeten om än inte med det där lilla extra, med en speciell vurm för det norrländska: kalfjäll, samekultur, isvidder. Motiv som återkom under åren, med eller utan egen förskyllan.

Om allt detta skriver Husberg själv i en memoar över sitt arbete: Mellan tagningarna: ett stycke filmhistoria [Arena förlag, 1993]. Ja, den är extremt fokuserad på arbetet, allt som beskrivs sker på Filmstaden, i konkurrerande Stockholmsstudior eller på avlägsna utsocknes (mest norröver) filminspelningar. Då och då på krogar i samband med inspelningar eller förhandlingsarbetet som föregick projekten. Husbergs ton andas en faiblesse för drickandet, i alla fall hanterandet av spriten, eller kanske snarare kulturen kring det hela. En dimmig kväll nånstans står Jussi Björling och sjunger i baren. Men när väckarklockan ringer igen är allt åter arbete. I samband med någon inspelning någonstans träffar han sin blivande fru, det noteras helt snabbt i en bisats.

Men boken är snygg, fint och rikt illustrerad, välskriven med charmig skvallernivå. Dessvärre verkar Husberg dock inte ha något som helst förhållande till Birgit, trots de många, många mötena i hennes tidiga filmkarriär: hon nämns då och då, som "Birgit Tengroth" eller "Tengroth", även om hon förvisso får posera på ett fotografi. Så antingen var hon helt ointressant (vilket hon knappast verkar varit som typ rent allmänt) eller så var det något som inte fungerade, eller hakade samman, dem emellan.

Husbergs regiarbete rullar på under 1940- och 1950-talen för att sedan hamna i en brant kurva i lodrätt riktning under 60-talets första år. Han skriver något om TV-produktioner, men ingenting preciseras närmare. Som om en andra del av boken var planerad. Eller att sagan härmed var slut.

I en annan, samtida, bemärkelse är sagan inte alls slut: om jag säger Moln över Hellesta? Titlar som folk minns: Barnen från Frostmofjället eller Luffaren och Rasmus (han var bland de första att regissera filmer som vände sig till barn och ungdomar)? Och dessutom har flera av hans senare, även kan man tycka relativt ouppmärksammade filmer nyligen getts ut på dvd, vilket som vi vet inte är alla förunnat. Rolf Husberg lever än, mer genom sitt arbete än genom sitt namn.

[Bilder: förutom på porträttbilden överst syns Husberg på gruppfotografiet nedan klädd i golfbyxor. Filmen som spelas in är något som kallas Trötte Teodor (1931), alltså straxt innan Birgit korsade spår med honom.)

Post scriptum: Ett minus med boken som måste påtalas, och som den har gemensamt med många andra av den här typen - minnesböcker på mindre förlag med motiv från det vi kallar populärkultur - är avsaknaden av ett personregister. Denna typ av litteratur, det är ju trots allt fackböcker, måste också fungera som referensverk. Dumsnålt. Illa, mycket illa!

söndag 31 juli 2011

Birgit: Söt som socker

Ett av de mer udda inslagen i Tengroths filmografi är utan tvekan Sockerskrinet från 1938: här är Birgit nämligen insyltad upp över öronen i ett beställningsuppdrag från industrin: Sockerbolaget AB hade, för att bredast möjligt lansera sockret som en basvara i svenska hushåll, gett Svensk Filmindustri i uppdrag - mot skälig betalning - att spela in en film som pedagogiskt och underhållande skulle få folk att köpa-köpa-köpa mer härligt socker! Bort med den tidigare lyxstämpeln: nu skulle alla frossa i det goda, alla skulle med - ingen behövde längre avstå.

Alltså spelades in en hel långfilm, i regi av Arthur Natorp och för huvudrollerna engagerades Birgit och den i dessa sammanhang tidigare onämnde Karl Magnus Thulstrup som det nygifta paret Karin och Eric Malm. De unga tu tillbringar sin bröllopsresa med att fara ner till Skåne och bese - svensk sockerindustri! De är förvisso båda lärare och naturligtvis väldigt vetgiriga: de gör en kunskapsresa. Rena spelscener varvas med rejäla dokumentärinslag från industrins alla processer. Och allt som de lär sig under turnén tar de sedan med sig hem till sina respektive klasser som får plugga in läxan: socker är gott, socker är billigt, socker kan köpas överallt, och framför allt modernt. Ja: socker kan till och med (nästan) kallas nyttigt.

Om allt detta går att läsa mer utförligt i boken Burkar, påsar och paket [Nordiska museets förlag, 2010], redigerad av Ulrika Torell, Roger Qvarsell och Jenny Lee. Boken i sin helhet handlar om förpackningarnas historia och deras betydelse i vårt konsumtionssamhälle - så älskat men också lite misstänkliggjort. Såklart.

Och mitt i denna imponerande kollektion av förpackningar dyker alltså Birgit upp.
Redaktören Torell ägnar en hel uppsats med rubriken Svenskt välstånd i standardförpackning: lanseringen av socker för masskonsumtion om filmen Sockerskrinet, dess förhistoria, tillblivelse och mottagande. Hon skriver underhållande och informativt, för den nyfikne riktigt medryckande. Filmen gick upp för övrigt upp på ordinarie biografer, men levde sedan ett eget liv på lokal nivå, på föreningsmöten och liknande. Sockerindustrin till fromma.

Filmen är naturligtvis hittills osedd av undertecknad, men om man får tro Torell - och det gör man av bara farten - så andas hela upplägget en sorts (inte enbart) tidstypisk lätt nationalromantisk helyllelycka som vi alla vid det här laget vet var väldigt långt från den tillvaro som Tengroth navigerade sig igenom. Men på en bild i boken ler hon väldigt sött när hon i slutscenen får visa upp en nyvirkad kofta åt sin kommande förstfödde. Till och med sötare än det bitsocker Bolaget försökte kränga.

Bilderna från filminspelningen härintill med Birgit, dels i sportig bilhuva, dels sysselsatt med mer praktiska tag, är alla snattade från sajten www.filmsoundsweden.se

onsdag 13 juli 2011

Omläsning 10: Snedresa

Så har vi kommit fram till den här skivans titelspår: snedresan. Den rörelse på tvärs mot resten som på något sätt kan sägas karaktärisera Tengroths gärning, liksom hennes attityd så som den i alla fall skymtar genom det töcken som trots allt ligger mellan då och nu.

Jag trivs bäst
med utlänningar
då blir jag missförstådd
på ett främmande språk
och vi blir vänner
för livet


Det hade gått osedvanlig lång tid sedan hennes förra bok, året var 1964 när diktsamlingen Snedresa gavs ut på Rabén & Sjögrens förlag. Sju långa år hade gått, en allt mer glesnande närvaro i veckopressen antyder att något kommit emellan, spekulationer om varför får vänta. I mellantiden hade hon publicerat reportage i Kooperativa förbundets tidskrift Vi, nu befann hon sig också på förbundets förlag. Sedan sist hade chefen Carl Björkman på Wahlström & Widstrand gått bort och hela den skutan knutits allt närmare Bonniers.

Så kom i alla fall en tunn liten bok, 45 sidor tjock med många blanka blad. Under åren har jag suttit och bläddrat mig igenom det glesa buskaget med en känsla av att detta är nog hennes svagaste länk, ett mellanspel, en utfyllnad för att bottna i en lång period av tystnad. Det mest suggestiva tycktes omslaget av Curt Norberg vara, med den snea texten och den suggestiva linjen rakt upp, vidare, ut utanför. En grafisk Birgit.

Men ju mer man läser desto mer lyfter den upp till ytan, till synes spröd men ändå tydligt närvarande med återhållna andetag. Här skymtar saknaden efter en familj, barn såväl som föräldrar, här anas guden och hans manége: naturen som ligger utanför fönstret, tyst, vid och välkomnande, där

vi vandrar
mot natten
dimrock fodrad med snö
månen sväller
som en suparlever


här luktar rummen sjuksal, och mitt på golvet den ständiga medsystern ensamheten - trots att de andra, de därborta visst tjattrar på som tidigare. De hörs i tomrummen mellan raderna. Och straxt intill hukar den som kallas Döden. Och krafsar henne i ansiktet.

Det är varsamt skrivet, rent av försiktigt. En ännu ung människa som vet att det är dags att börja summera resan, den sneda och vingliga. Hon håller liksom handflatan en bit ifrån, men värmen tränger fram och frosten viker undan.

Jag tycker inte om mig själv
jag tycker mer om andra
det är ännu värre
än att hata sig själv
det ger inget
eko
.

måndag 11 juli 2011

"Hur kommer det sig att kärleksscenerna i svensk film verka så föga trovärdiga?"

Under denna något otympliga rubrik fortsätter vi vår bevakning av Birgits skidmode under säsongerna 1940 och 1941!

Under sidorubriken Enquette ställer sig nämligen kulturredaktionen i Allers, nr 22, 1940 rubrikens fråga och hör sig för bland ett dussin inblandade. Det hela illustreras med bifogad bild från vår nuvarande favoritfilm Karl för sin hatt! Nota bene: filmen har ännu inte haft premiär så vår hjältinna som här ses ligga utslagen på en brits i en fjärran timmerkoja vid skogs ände är inget mindre än en riktig liten teaser. Man ser ju lång väg vad den reslige Adolf Jahr har i tankarna! Sagt och gjort: vi som sett filmen vet att han i nästa sekvens kommer att dra av Birgit hennes (stickade) strumpor och långsamt - i närbild! - massera hennes bara fötter. Här har publiken kanske en mer trovärdig kärleksscen att se fram emot?

Därefter plockar Jahr fram sin gitarr och sjunger lite Dan Andersson medan Birgit klipper med ögonlocken.

Men om vi släpper fötterna och gitarren för ett ögonblick: notera skiddräkten som Birgit bär - visst är det densamma som på bilderna i förra inlägget!

Bland de med filmanknytning som tillfrågades om kärlekens trovärdighet är ju som sig bör fröken Tengroth själv. Till skillnad från flera andra meverkande som minsann lite allvarsamt ser ett problem snitsar Birgit istället till det lite kaxigt, med blicken fästad rakt mot intervjuaren:

De kärleksscener jag varit med om hör nog till de mest trövärdiga i svensk film - resultatet har hittills blivit inte mindre än fem barn! Så på min kärlek kan väl inte publiken klaga. Annars måste jag väl säga att kärleksscenernas äkthet kan vara beroende av mot vem man spelar.

En av dessa hennes motspelare, George Fant, uttalar sig också:

Det är ingen idé att försöka göra verkligt realistiska kärleksscener. Jag vet det av egen erfarenhet genom några scener med Birgit Tengroth i "Gubben kommer". På vissa håll förekom det att hela biopubliken gapskrattade åt dessa kärleksscener. De var nämligen så pass verklighetstrogna att publiken kände igen sig alltför mycket: "Så gör jag ju själv, så säger jag själv..." Då blev man generad, och för att dölja det skrattade man. Nej, publiken är inte mogen för sådant - på svenska.

Enkäten ifråga sammanställdes för övrigt av paret "Marco & Streamline", om någon skulle undra.

Birgit landar mjukt i Åre

I det förra inlägget uppmärksammandes den underbara filmen Karl för sin hatt, och redan nu finns det anledning att återkoppla till den.

I tidningen Se nr 4, 1941 publiceras ett bildreportage från Åre (under ämnesrubriken Sport) där Birgit ses åka kälke, långfärdsskidor - både i spår och efter bil, i terrängen bort mot Hålland, enligt uppgift 2 mil från centralortens Grand hotell.

Birgit var ju lite hurtigt lagd och hymlade inte om sina friluftsintressen så visst kunde hon tänkas fara upp till Åre på egen hand men det som kan göra betraktaren nyfiken är att hon i bildsviten ses klädd i en skiddräkt som mycket liknar den hon bär i den nyss nämnda filmen! Och den spelades in på vårvintern 1940 och när tidningen kommer ut har det redan hunnit bli sista veckan i januari 1941. Vi har ju redan tidigare sett exempel på att Tengroth vårdade sina kläder och återanvände dem långt efter de först varit synliga i offentliga sammanhang, och att bära samma skiddräkt under två säsonger är väl ingen orimlighet, krigstider som det var och allt.

Men det kan ju också vara så att bilderna (av fotografen Melander) kan vara tagna i samband med filminspelningen nästan ett år tidigare. Hur som helst, Birgit är på ett stålande humör och flashar upp sitt leende mot alla och envar, på ett lika gott humör som så tydligt präglade filmen vi nyss nämnt - och som den samtida filmkritiken också noterade.

Nåja, det kan vara som det är: bakom Birgits mörka uppenbarelse syns en annan kvinna i turban, mörka byxor och något som liknar en renskinnsjacka. Hon presenteras i bildtexterna som Marga Lettström-Frunck, i fotograferande stund fru till advokat Carl Olof Frunck från Stockholm. Vad hon har att göra i Åre med Birgit är dock oklart: hon hade tidigare jobbat med veckopress, därtill översatt en roman av Irving Stone, så hon fanns säkert i kretsarna som Birgit rörde sig i.

Men om ett par år skulle hon än mer tangera den film- och teatervärld som är ett av dessa sidors ämnen: nämligen i rollen som Georg Rydebergs tredje hustru! En sådan lycka medför åtföljande olycka, såklart: ytterligare några år och två barn senare skulle hon fara rätt illa, delvis på grund av Rydebergs hämningslösa fixering vid Viveca Lindfors. Det kan vi just nu lämna därhän och istället låta flickorna spexa och skratta obekymrat därborta i de jämtländska snövallarna.

tisdag 5 juli 2011

Karl för sin hatt [1940]

"Men, snälla Ni, inte får man säga som det är, inte!" [fröken Gun Bergström, 24 år, Östermalm, Stockholm]

Dags för ny sommareftermiddagsmatiné! Dagens drama startar som en skissartad light-version av På liv och död, med en drös snabba skidåkare som svischar enligt tidens mode nerför det norrländska kalfjällets branter, ystra storstadsungdomar på fjällhotell och ensam ung dam som kommer ifrån gruppen och anmäls saknad. Fjällräddningsgrupp kommenderas ut att söka efter henne.

Men det rätar snabbt upp sig: efter några minuters filmtid har Gun (Tengroth) hunnit räddas mitt inne i djupa fjällskogen från en fallande gran av den för tiden sällsamt orakade Adolf Jahr som råkar vara inblandad i skogsavverkningen. Unga damen bärs avsvimmad hem till skogskojan en bit bort längs stigen och innan hon helt kommit till sans igen har Lill-Ola (Adolf Jahr) passat på att raka sig. Vilket ger omedelbart resultat: stockholmsflickan Gun finner sig i att med illa dold iver tvingas övernatta ensam med Jahr i storskogen, långt bortom allfarsvägarna. Här har vi händelsernas startpunkt.

Filmen, regisserad av en pålitlig Schamyl Bauman, består i stort av två delar: dels en sorts satir där den lille mannen från landsorten tvingas möta huvudstadens förvirrande och labyrintartade kungliga byråkrati: man jagar från det ena ämbetsverket till det andra.

Dels också en rapp komedi om lantisars möte med den välbeställda borgarklassen downtown Stockholm. Lill-Ola och hans farbror Stor-Ola (ja, så man vet vem som är vem) far till Stockholm för att slåss för sina rättigheter gentemot Bolaget men kanske mer för att få träffa unga Tengroth, fröken Bergström, bosatt med sin familj ståndsmässigt på Strandvägen 116. De två Olorna konverserar sinsemellan på en slags obegriplig Filmstadennorrländska där bara enstaka ord och uttryck kan identifieras av oss sörlänningar men tack och lov växlar de till rikssvenska när så krävs så att de kan kommunicera med ämbetsmän, borgarbrackor och unga skönheter.

Gun fyller 24 år! Och mitt i uppvaktningarna dyker Adolf upp, inbjuden som han blev däruppe i den insnöade skogshuggarkojan. På kvällen är det stor bjudning, frack påbjuden, och det är här som den snabba dialogen skjuter fart med friska syrligheter och muntra sanningar. Guns kompisgäng är en samling snobbiga snorvalpar med, ska vi kalla det bristande förståelse för livet bortanför Stureplan och Cecil och den stilige Adolf väcker ont blod genom sin blotta närvaro, även om de unga damerna flashar med ögonfransarna och suckar uppgivet. Det finns en rätt oemotståndlig tagning där kameran följer bordet och låter middagsgästerna i tur och ordning diskutera hans närvaro. De sekunder Gudrun Brost för ordet är värda sin eventuella vikt i guld. Även Stor-Ola charmar de äldre damerna genom sin avspända oförståelse för allt vad etikett heter.

Birgit spelar filmen igenom med en lysande självsäkerhet, hon är märkbart bekväm i rollen, miljöerna och med manuset som hon framför med en elegans, snabbhet och skärpa som verkar helt vara hennes egen. Rollerna är för övrigt in i minsta tjänsteflicka gediget besatta och det bubblar av en sorts munterhet även när stämningen går i moll.

Tre namn måste dock nämnas innan vi kommer till slutet: Emil Fjällström som Stor-Ola, den trulige norrlänningen, respektlös för allt och alla utom sin egen lättstötta självkänsla. Stig Järrel, strulputte och fyllkaja par excellence utan några bekymmer bortanför det han råkar se rakt framför sig.

Och så Hasse Ekman som är inblandad i manuset, vars dialog och formuleringar så tydligt kommer från hans penna, präglat av camparis och lättsinnig spjuveraktighet med tydlig skuggkant: så nära en hasse-film man kommer utan Ekman själv.

För övrigt borde någon, i ett annat sammanhang, skriva en essä om Hasse Ekmans gestaltning av borgarfruar, denna rad av till synes bortskämda medelåldersvåp kopplade till äkta makar med position, anständigt boende, pengar och ständiga statusbekymmer.

Nåja, lyckligt slut blir det till slut: Birgit far till Jämtland på nytt för att söka upp Adolf Jahr och reda ut en del bekymmer som uppstått under resans gång. Och här fegar filmen ut en del, det visar sig nämligen att de båda skogshuggarna i själva verket är lokala hemmansägare med stor gård och vida ägor. Birgit ser allt lite lättad ut i slutscenen.

torsdag 30 juni 2011

Omläsning 9: Den stora glädjen

1957 släppte Tengroth sin nionde bok på knappt ett decennium: Den stora glädjen, liksom hennes tidigare böcker utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Det var en utgivning i ett nästan rasande tempo även om vissa utgåvor var sammanställningar av tidigare publicerat material i pressen. Men, nevertheless, hon skrev oavbrutet, hela tiden. Först en lång filmepok där filmpremiärerna snubblade på varandra, sedan detta - ska vi uttrycka det med ett manligt genusperspektiv - hysteriska skrivande!

Den stora glädjen är en roman om kvinnan Bunny, egentligen döpt till Ruth Ingrid, på samma sätt som skådespelerskan Birgit var döpt till Eva Birgitta, som går in i äktenskap med ingenjören Jan som när den första forcerade förälskelsen lagt sig visar sig ha en fullständig arsenal av mindre attraktiva karaktärsdrag, det ena efter det andra. Hon noterar dem från sidan två:

för Bunny är en vaken och vass kvinna, som sätter det hon ser med snabba skott. Rapp i tanken, med en osviklig förmåga att fånga språkets mest exakta formuleringar rusar hon in på äktenskapets planhalva. Iakttagelserna och kvickheterna jagar varandra som ouppforstade terriers på en krocketplan, samtidigt är hon ångestladdad, varje kall blick, varje sval motreplik, varje motgång får henne att falla in i äktenskapsrollens inrutade ångest: hon vill ju bara vara en kvinna i tiden! Kunna vara till lags. Men, bakom tårarna, ser hon, iakttar, noterar - allt, mellan gråtattackerna.

Och det hon ser är den gamla manligheten, dess brister, dess falskhet, dess hopplöshet. Men ändå kan hon inte låta bli att kasta sig över honom när kroppen ropar, och det gör den oavbrutet: då ger hon sig hän, detta som är titelns stora glädje. För det här är en bok delvis om ren sexuell drift och strävan, en roman om stundens njutning, om det som skjuter upp och får oss att glömma allt. Glömma oss själva. Få vara enbart här och nu. Åtminstone för en minut.

En lycka som är en grimas mot dygnets alla övriga timmar, för det här är en roman om Den Stora Ensamheten. Bunny är totalt ensam, missförstådd, hon når ingen, hon kan bara tala med sig själv, hon famlar tomt i luften efter kontakt med den minsta rörelse som talar hennes eget språk: ingenstans, utom just när han vältrar sig över henne.

Samtidigt är hon den starkare, den som dansar äver Atlantångarens däck när karlakarlen ligger och spyr nere i hytten. Kvinnan med sikten utstakad, även om tjockan tidvis ligger tät. Höj rösten, babbla oavbrutet: och du är på väg!

Detta är kanske Birgit Tengroths höjdpunkt som skönlitterär författare. Hennes språk flödar fritt, det håvar in livet. Det är klokt, väsentligt, nyfiket, det är rent av vackert. En lössläppt fors.

De som läste denna roman den tiden såg den säkert som en roman, vi som levt vidare och fått tillfälle att långt senare få läsa hennes minnesbok vet att denna berättelse handlar om tiden med Jens Otto Krag som Jan, Birgit som Bunny och där borta som en saknad, och sviken dröm: Stig Ahlgren kallad Herbert. Detta var förmodligen hennes hittills största konstnärliga stund - innan hon lät den rena sanningen flöda fritt, om än med ett ännu mer underbart språk.

Det stora glädjen? På bokhandelns pockethylla nära dig? Glöm det.

Den fina omslagsbilden är skapad av Ulla Sandin, som senare skulle illustrera några tidiga utgåvor av Astrid Lindgren.

onsdag 1 juni 2011

Lite extra Spill

Tiden går, endast lite spill består.

Vi har tidigare en gång som hastigast noterat Sigrid Combüchens uppmärksammade roman Spill: en damroman [Norstedts, 2010], sedan dess har den kommit i pocket och t. o. m. gått på bokrea. Först i detta sena skede kommer här en liten kommentar kring bokens Tengroth-koppling. Se, så fort det kan gå.

Det här är kanske inte rätt plats för att skildra och bedöma romanens intrig och kvaliteter men i stort är den uppbyggd kring en brevväxling mellan två personer: dels en dam, bosatt i staden Lund och som bär namnet Sigrid Combüchen, dels en äldre kvinna, Hedwig Langmark, född Carlsson, uppvuxen i Lund, efter studenten uppflyttad till Stockholm och i romanens nu pensionär som på ålderns höst bosatt sig på den spanska solkusten.

Och vi får ta del av några välskrivna och finstämda miljöskildringar från 1930-talets Småstad Lund och det något större, och definitivt mer äventyrliga, Stockholm. Unga Hedwig, kallad Hedda, hamnar som lovande sömmerskeelev vid Borg-White Akademien på Birgerjarlsgatan genom ödets nyck ute i Råsunda filmstad och får tillfälle att skådespela i ett par produktioner: Rorsman Sonja med premiär annandag jul 1938 och därpå i ”Viljen I veta…” Och det är i den förstnämnda (naturligtvis: ’Sonja’) som vår Birgit dyker upp som huvudroll:

Öppningen en telefonväxel: en kakafoni av frökenröster, ett helt batteri av blankblonda huvuden på rad, händer som kopplade, fötter som trampat ur skorna, eller stod undergivet med tårna ihop, kliade höger vad med vänster tåspets, jazzade i hemlighet. De sistnämnda tillhörde huvudpersonen. Sonja (Birgit Tengroth) kvittrade ”nej tyvärr, majoren det har inte ändrat sig sedan förra gången. Jag har inte befogenheten, fru von Ganthoff har själv bestämt att det skall vara hemligt. Adjö då majoren. Hotel Splendide, god förmiddag.

Inte alls tokigt fångat: farten, vimlet, ljuden. Någonstans sägs det att Hedda medverkat i en (så’n) ”Birgit Tengroth-film”, på samma sätt som man kanske sa ”Sickan Carlsson-film”, ”Nils Poppe-film”. Det är väl lite oklart vad en sådan BT-film skulle tänkas representera, men kanske är det beskrivningen av en senare scen i filmen:

”Sedan Waxholmsbåten med Sonja frisk och vän i fören, piskande hårslingor, äppelkinder” som ska föra tankarna åt ett visst håll, en viss form. Ett par repliker citeras, transkriberade med utpräglad stockholmsdialekt. Ja, det var i stort sett allt. Birgit gestaltas inte alls i Spill, inte heller någon annan från tidens filmvärld, utan bara blinkar till som pappersfigurer i ett par filmscener vid en specialvisning (eftersom bokens fiktiva Combüchen börjat ”forska”, eller snoka i Langmarks bakgrund). Och det var väl inte heller meningen, bara en typiskt fåfäng förhoppning av undertecknad.

Filmstudenten kan slå i alla tillgängliga filmlexikon efter Hedwig Carlsson, Hedda Frohm (pseudonym) eller Hedwig Langmark för att finna mer upplysningar om de två filmtitlarna som nämnts ovan. Förgäves.

[Porträttfotografi: Norstedts förlag.]