Mans kvinna [1945] revisited

Som nämnts i föregående inlägg har Cinemateket i Stockholm under november kört en kortare Vilhelm Moberg-serie där Tengroth dyker upp två gånger. Först ut var Gläd dig i din ungdom, och dryga veckan senare visas Mans kvinna, i regi av Gunnar Skoglund. Med Edvin Adolphson som försteälskare, vid denna tid just avlagd av privatkvinnan Birgit Tengroth.

Låt oss bara ha en sak klar: gamla bondedramor i svartvitt är knappast en kassako på en blommande sommaräng denna gråmulna lördagseftermiddag i november 2019. Det är glest mellan besökarna men på duken myllrar det desto mer. Den småländska by där dramat utspelar sig är tätbefolkad och allehanda typer och personligheter passerar framför kameran och levererar Mobergs frejdiga manus.

Till skillnad från den föregående filmen har Birgit här en motspelare (ja, rentav två) som tränger sig på, ömsom ömsint, ömsom vanvettigt svartsjukt. Birgit, i flera scener rejält mejkad så bondfru hon är, slits mellan två män, mellan två varanden, två drömmar. En tidigare och längre (för att inte säga mångordig) redogörelse för filmen hittar ni här.

Nu är det ju inte alls samma rollfigur i de båda filmerna, men fem sex år har gått och Birgits ungflicka i den förra filmen har nu mognat till en vuxen kvinna som väljer själv i livet, tar sina egna beslut och följer sin egen kompass. Även när det innebär att gå från hus, make och hem och följa en odugling/drömmare, som inte kan hålla ordning på sin ekonomi, ut längs vägarna och in i skogen. Vi får hoppas att de hittar en stig som leder vidare förbi kättjans skogsgläntor till en långsiktigt bördigare mark. Sevärt är det hur som helst.

"Vi tre goda vänner delar lika" säger Edvin i sin replik på ett av fotografierna. Birgits Märit kan nog tänka sig det, för husfridens, lustens och framtidens skull. Men manliga egon sätter vid närmare eftertanke stopp för det. Och dramat kan rulla igång.

Liksom i det förra inlägget är fotografierna härintill från filminspelningen "lånade" från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/.

Gläd dig i din ungdom [1939]

Inte nog med att fru Tengroth plötsligt figurerar i en nyutkommen bok och diskuteras i radioprogram: nu går hon på bio också, i fullt format. Det är Cinemateket Stockholm som kör en kortare Vilhelm Moberg-serie, med fem filmer baserade på hans böcker och i två av dem har Birgit den kvinnliga huvudrollen. Den första av dessa är alltså baserad på Mobergs roman från 1935 'Sänkt sedebetyg' som spänner över ett längre tidsplan är filmen.

Eftersom det närmast vore att beteckna som tjänstefel att inte sitta i salongen, sitter man där. Med lätt klappande hjärta när gardinen dras åt sidan och filmtexterna till 'Gläd dig i sin ungdom' börjar fladdra förbi på duken.

Birgit gör det bra, hennes roll är helt trovärdig och hon går ända in i salongen med sin omtalade charm och närvaro. Men hon har inte en helt lätt uppgift, hennes manlige motspelare Peter Höglund gestaltar sin figur Knut Toring på ett helt hopplöst sätt. Om det är skådespeleriet, eller om det beror på Per Lindbergs manus, Mobergs roman eller regissör Lindberg instruktion är något oklart, men Höglund domderar som den omogne tonåring han kanske är menad att föreställa, han deklamerar oavbrutet utan att lyssna på någon, han rasar mot allt runtomkring inklusive Gud Fader trots att han hela tiden låter som en frikyrkopastor i den yttersta dagens farstu. Och vad värre är: han tänker inte ett ögonblick på sin flamma, den ljuvliga (och ansvarstagande) Ebba Brun i Birgits gestalt. Han är självupptaget jobbig helt enkelt. Men kanske var man jobbig när kriget stod för dörren som Torings far påpekar för sin arbetsskygge son. Och om man ville något annat i livet än att sätta spaden i jorden och vända på torvan.

I övrigt är skådespeleriet klart godkänt, vi ser 'Bullen' Berglund ganska fjärran från den gemytligt borgerliga rondör som han annars är mest känd för och Gunnar Sjöberg som i mörk och rufsig kalufs fångar flickan till sist. Långt senare skulle han ju dyka upp i Bergmans Smultronstället som Stig Ahlgren himself med Birgit, eller är det Gunnel Broström, vid sin sida. Men det är helt annan historia.

Sedan blev det trassel med Moberg. Den svenska filmcensuren grep in och saxade bort en längre osedesam scen med Birgit och Höglund och Moberg rasade som bara Moberg kunde. Redan på ett tidigt stadium hade man lämnat in manuset för förhandsgranskning varefter åtminstone en scen ströks efter censorernas anmärkning. När filmen sedan var klar klipptes delar av ovan nämnda kärleksscen. Detta kunde Moberg inte förlika sig med, det var för djävligt helt enkelt. Därmed, eller av andra anledningar, spelades den tänkta uppföljaren till filmen aldrig in.

I bokverket Svensk filmografi (del 3, 1930-1939) sammanfattar Jan Olsson filmen: "Som helhet betraktad är filmen ett försök att utifrån ett fullvärdigt stoff höja sig över pekoralens lågvatten, men är snarare ett tecken på en övertygad ambition är ett fullvärdigt resultat."

Fotografierna från filminspelningen är utvalda och hämtade från Svensk filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/

Snedtänkt med Kalle Lind

Ute i poddetern händer det plötsligt saker som får Bigganblogg att skälva till. Snedtänkt med Kalle Lind lägger torsdagen den 24 oktober upp ett nytt avsnitt som döpts till 'Om Stigrit Tenggren', ett 72 minuter långt samtal mellan radiomannen, författaren, kulturbevakaren, prataren, m.m. Kalle Lind och dessa spalters favoritlitteraturkritiker, Ulrika Milles.

Poddens generella underrubrik är 'Podden som pratar om det inga andra poddar pratar om', och den passar som hand i handske just denna gång: det handlar ju om kombon Stig Ahlgren och Birgit Tengroth, de kämpande tu som alltid hörde ihop, i med- och motgång lika. 'Stigrit Tenggren' är en kallelindsk konstruktion för att illustrera hur sammanlänkade de var, tycktes vara och alltid förblev.

Nu har det ju pratats, i alla fall skrivits "en del" om dem under det senaste halvåret efter att Milles fina biografi Ensamvargar släpptes i våras. Men på poddfronten har det förmodligen varit rätt tyst, vad vet jag. Ulrika Milles har hursomhelst varit runt i alla fall i Stockholmstrakten, i möteslokaler, bokhandlar och på bibliotek och talat om paret, deras verk och öden, såväl kända som dunkla.

Och att hon kan ämnet råder ingen tvekan om, ingen kan tala om Tengroth som Ulrika Milles. Om böckernas beständighet, deras glipande sömmar och ännu urskiljbara lyskraft som fortfarande anas genom decenniernas källarmörker. Hon kan ta sig an personerna, Ahlgren och Tengroth, och förklara deras sammansatta karaktärer och foga de utspridda pusselbitarna på bordsskivan till en någorlunda urskiljbar bild.

Kalle Lind leder det elastiska samtalet ända in i mål, trixar bollen än hit och än dit, snubblar stundtals in i associationerna för att sedan raskt resa sig och trampa vidare mot det litterära upploppet kryddat med smakrika skvallerkryddor. De 72 minutrarna är över innan man ens hunnit tänka ikapp och egentligen skulle behövt ytterligare en timmes diskussion, påhitt och sanningar, några i dur, de flesta i moll.

Mycket bra, och särdeles hörvärt, dessutom riktigt roligt. Och finns såklart tillgängligt tills vidare på Sveriges Radio Play. Rekommenderas varmt.

Förutom allt detta så har undertecknad äntligen fått lära sig vad 'snedresa' stod för i dåtidens stockholmsslang, inte en dag för tidigt.

Frisläppta ensamvargar

Den 12 april släpptes så den tidigare nämnda Stig Ahlgren-biografin Ensamvargar av kulturskribenten Ulrika Milles. Ett efterlängtat släpp och ett märkligt ögonblick i den här bloggens tillvaro: för även om Ahlgren är huvudfiguren så får hans hustru och livskamrat mycket utrymme. För första gången sedan dessa spalter inleddes kommer alltså ett nyskriven bok som behandlar och diskuterar Birgit Tengroth, hon är till och med insläppt på omslaget. Dessutom författad av den i vår tid förmodligen mest kunniga och inlästa på området. Härliga tider.

Ulrika Milles i samtal med sin förläggare Sara Nyström på bokreleasen.

Några veckor har gått sedan dess. Undertecknad är en långsam läsare men har nu landat på sidan 208. Även om litteraturkritik eller redaktionshistoria inte är undertecknads främsta intressen har resan varit nöjsam, Milles skriver väl och bladvändande, ofta med ett leende i mungipan och strösslar med fina, fyndiga formuleringar som gör att man stannar upp och prövar meningen en gång till.

Boken är också ett nöje att bläddra i, en 28 + 15 sidor lång käll-/referensförteckning är en fröjd för ögat och en löftesrik skattkista för den som vill gå vidare. Och det vill man redan innan man har börjat. Naturligtvis smyckas också volymen av ett personregister. Så ska en bok göras.

Ensamvargar har, vad jag har sett, fått fina vitsord av dagens litteraturkritiker i Stockholmspressen. Min favoritförfattare Fredrik Sjöberg hyllar den i Dagens Nyheter, Sigrid Combüchen i Svenska Dagbladet värjer sig mot mängden fakta men stryker flitigt under i textmassan och finner Milles skrivande bitvis lysande. Åsa Linderborg värjer sig mot Tengroth men lyfter Ahlgren och boken i Aftonbladet.

 Själv är jag nu startberedd på sidan 209, ny kapitelrubrik "Skönheten och odjuret". Vi har kommit fram till den där kvällsbjudningen uppe i Birgits våning på Styrmansgatan i december 1943. Bortifrån matbordet hörs förmodligen skratt, porslinsslammer och ivriga röster när redaktör Ahlgren osedd smyger in i garderoben och väntar där tills de andra gästerna gått hem, varpå han plötsligt steg fram och "omfamnade henne bakifrån med händerna om hennes bröst, [och] lovade att hon skulle blomma under hans händer. En stursk förförelse, berusningen, och ett underbart löfte; något är plötsligt annorlunda: fallet i hängivelsen som plötslig befrielse", som Milles formulerar ögonblicket. Förälskelsen. Eller vad det nu var, egentligen.

Nu börjar resan i Stickans och Biggans något rangliga båt, men mycket finns att lära föröver, och med Milles vid rodret blir det all anledning att återkomma. 220 sidor kvar!

"Vårens succédam"

I den tidiga junimånaden 1941 skiner solen över Östermalm i Stockholm. Inte bara det, "Birgit Tengroth har vind i seglen", skriver den namnlöse reportern i Vecko-Revyn nr 23, 1941 när hen och en lika anonym fotograf besöker Birgit i hennes nya våning på Styrmansgatan 39.



"Hon kan inte klaga." fortsätter reportaget, "Först går hon och gör succé i filmen 'Så tuktas en äkta man', där hon var så bra att man jämförde henne med Irene Dunne, och inte nöjd med det så köper hon tillsammans med Georg Rydeberg den amerikanska komedin 'Fyra unga människor' och har premiär på den Nya teatern i Per-Axel Branners regi. Och en enhällig kritik kan bara konstatera en pålitlig framgång för henne som för hennes medspelare".



Med detta i bagaget tar hon emot i sin nya lya och visar upp såväl arvegods som sin till synes gedigna boksamling.

Runtom i våningen finns ett överflöd av rosor och nejlikor i alla gratulationsbuketter efter teaterpremiären, med det är ett kärt besvär: "Att ordna med blommor tycker väl alla kvinnor är roligt, men allra roligast tycker nog en skådespelerska att det är dagen efter en lyckad premiär när ekot av alla applåderna ännu ringer i hennes öron" som bildtexten lyder.



Javisst, "hon kan inte klaga". Och Birgit skiner som självaste junisolen när hon eskorterar fotografen ut på sin egen balkong för att koppla av med en cigg, högt ovanför Styrmansgatan med utsikt såväl över Oscarskyrkan som Nybroviken. Ja, ända bort mot Slussen!

Och även om nu sommaren synes fullbokad hoppas hon få en vecka fri för lite segling även om det alltså redan är rejält med vind i seglen på Branners teatertiljor, nu nio år efter att han plockade in henne till sin 'Hans livs match' 1932 och filmkarriären kunde börja.

Kommentar: Den med skarpa ögon kan dock konstatera att Vecko-Revyns redigerare tagit sig vissa friheter. På det första balkongfotot, med en leende huvudperson i kortärmad klänning, sitter hon på den balkong som i Filmjournalen sommaren 1940 benämndes som Mimi Pollaks balkong, gissningsvis på Furusundsgatan. Men vad gör man inte för att få illustrera att Birgit nu, i juni 1941, "är glad som lärka".