söndag 23 augusti 2009

Biobesök 2: Medan porten var stängd [1946]

Hög tid att besöka biografen Sture i Stockholm igen: även denna gång i Cinematekets regi. Och nu är det Hasse Ekmans stockholmsskildring Medan porten var stängd som gäller, en film som har en alldeles speciell relation till dessa sidor:

ty hade jag aldrig sett just den här filmen på TV en gång i tiden, och genom dess scener häpnat över människo- och tidsskildringen, skådespelarnas insatser och manusets bärkraft hade jag kanske fortfarande hankat mig fram mellan tarkovskijflum, sjuttiotalets midsommarblomster och eastwood-shootdowns. Här fanns plötsligt i svartvitt ett vibrerande möte mellan generationer och miljöer, allt som var här var då och tvärtom. Framfört med en arrogans korsat med beynnerlig ödmjukhet som gav kalla kårar - för en känslig liten själ.

Och hade jag aldrig stigit in i Ekmans värld hade jag aldrig funnit dörren till Tengrothskrubben, med vad som dolde sig därinne. Och allt hade varit så mycket tristare. Och enklare.

Nå, filmen visas nu som en avnämare av Stockholms stadsmuséums utställning om staden Stockholm i filmen och presenteraras kort, kunnigt och föredömligt av filmvetaren Mikaela Kindblom som också viftar med Hasses välskrivna självbiografi: en, som hon påpekar, mycket läsvärd bok vi redan tidigare stött på.

Sedan bjuds vi alla via storduk in i fastigheten på Kavallerigatan 7, alldeles i skuggan av Hedvig Eleonora kyrktorn. Därinne rör sig ett antal boende och de öden dessa upplever från det att porten låses av den konstrande portvakten i Douglas Håges gestalt klockan nio på kvällen, tills dess han låser upp den nästa morgon då den nya dagen börjat morna sig. De gestalter som rör sig i trapporna och genom husets dörrar under dessa mörka timmar är en trasig skara med svikna drömmar, sköra masker och slitna fraser. De försöker alla på olika sätt hålla ryggen rak, men oron får dem att flacka med blicken och trampa snett, gång på gång.

Den enda av dem som egentligen funnit sig tillrätta och ser mot framtiden med tillförsikt är den som befinner sig längst ner (fast högst upp om man räknar antalet trappor): en prostituerad kvinna, suveränt - som vanligt - gestaltad av Marianne Löfgren, vars frimodiga repliker tvingade fram flera klipp av censuren. Men hon är bara en av många, i alla skrymslen hittar vi dessa fina skådespelare som befolkar filmen, på alla våningar, i alla rum, in i minsta detalj.

Tack, herr Ekman, för att du blommade ut så fint. Tack, Mikaela, för att du gav den här filmen chansen att visas igen - dessutom på riktigt!

tisdag 18 augusti 2009

"I farligt sällskap (1944)"

Redan före filmen På farliga vägar hade haft premiär började marknadens hjul att rulla: i Filmjournalen, nr 50, 1944 lanserades Branners film i form av en "bildnovell" med bilder och korta kommentarer som skissade upp handlingen utan att avslöja för mycket. Redaktionell reklam så att säga.

Den som hade oturen att missa senaste visningen, se förra inlägget, kan här ana sig fram till intrigen och få en visuell känsla av de inblandade skådisarnas karisma. Miljöerna i är de vanliga i tidens Stockholmsskildringar: borgarhem med viss klass och stil - gärna med etagetrappa i hallen och spännande gardinupphängningar, bättre restauranger med vita dukar och unga, sköna damer i eleganta hattar och pälsbrämade kappor uppassade av serveringspersonal i korta vita jackor.

På gatan är krigstidens vedstaplar en chic bakgrund till de snärtiga replikerna och de tomma körbanorna. Utanför ateljéfönstren vilar samma panoramabilder över ett idealiserat Gärdet klätt i vit funkis som så många gånger förr!

Att tidskriftsredaktören tillåtit sig en liten knorr på filmtiteln verkar ha berott på eget hugskottt: den preliminära titeln på filmen under arbetets gång ska ha varit För att finna varann, inget annat.

Ett par godbitar bara ur Ragnar af Geijerstams och Per-Axel Branners manus:

Bullen Berglund till sin dotter: "En modern kvinna av i våra dagar tycks ta mej fan kunna tillåta sig vad som helst! Jag skulle, sannerligen, ha lust att ge dej ett rejält kok stryk!"
Dottern: "Om det ändå bleve bättre genom det så!"

Och, avslutningvis, sista ordet till Sture: "Ja, vinet, serru, vinet tycker jag om!"

På farliga vägar (1944)

"Se glad ut - och du blir glad!" [Ingenjör Martin Lannier, 1944]

Sommaren är min själ inte förbi! Obekymrad av molnformationerna skiner solen fram i form av den statliga televisionens matinétablå: Per-Axel Branners filmdrama På farliga vägar, tisdagen den 18 augusti.

Filmen hade premiär på nyåret 1945, med huvudsakligen goda recensioner; Sture Lagerwall var Birgits motspelare vad gäller den manlige huvudrollen: den onde hallicken från Sonja nu transformerad till ingenjör med arvspengar i fickan. Det var också andra gången på kort tid som Birgit spelade dotter till Bullen Berglund, som också han skördade ett rättvist samtida beröm för sin tolkning. Under 1940-talet producerades förvisso rekordmånga filmer men kombinationsmöjligheterna var kanske lite förutsägbara.

Birgit gestaltar här fru Lannier, barnlös hemmafru som tycker att äktenskapet börjar gå lite på rutin. Efter att ha försökt piffa upp vardagen och samtidigt utmana den kaxige maken misstänks hon plötsligt för mordet på en ute på sta'n rätt ökänd fransk ingenjör och tillika förförare som av ett oblitt öde hamnat här i kalla Norden. Tengroth stultar i filmens inledande parti runt i en frisyr som kanske inte är den mest klädsamma på henne, "gummig" för att använda sig av Kid Severins vokabulär. Allt hon satts att bära gestaltar för övrigt idel runda former.

Innehållsmässigt har hon dock en roll som liknar de hon gjorde mot slutet av filmkarriären: kvinnor som av omständigheter kastas ut från den ombonade tryggheten, men också individer som med egen vilja söker sig bort från det som utåt verkar vara en harmonisk tillvaro, men som minsann inte alltid är det. Det är roller som på något sätt skaver och för över en sorts klåda på betraktaren. Sture däremot är ett i hemmamiljö galant energiknippe där alla bekymmer åker av som vatten på en gås i bästa form, näbben far skränande åt alla håll. Hans spel är bitvis så intensivt att man liksom pustar ut när han försvinner ur bild.

Hans hustru tar naturligtvis inte tillvaron lika enkelt, när ångesten och oron övermannar Birgits rollsfigur på ett mera konkret sätt tillåts hon släppa ut håret och, oj, blir plötsligt en samtida och modern figur!

En kort eloge till den franske skådespelare som här gör sin enda svenska filmroll: Michel André, snabbt och elegant blir hans en tolkning av fenomenet "fransk man, medveten om sin egen förmåga", något som heter duga. Filmen släpper dessutom fram en rad kvinnofigurer: obundna kvinnor som röker ikapp med herrarna över krogborden eller som puffar i ring kring salongsmöblemanget medan skvallret stod som spön i backen! Men också de som bundits till mer påvra förhållanden, t. ex. Sif Ruuds tolkning av Birgits svägerska.

Det hela reder naturligtvis upp sig till slut i detta lite lätta kriminaldrama: det visar sig att den opålitlige och hale charmören mött sitt öde i form av en av de kvinnor han svikit och Birgit, som aldrig hunnit komma så långt, går fri och försonas med sin man.

Även i notisskrivarnas värld verkar något ha hänt: i de kortfattade tv-tablåéerna har Birgit minsann återtagit sin position som huvudrollsinnehavare. Rätt kvinna tillbaka på rätt plats!

söndag 16 augusti 2009

Människor som minns 21: Kid Severin

Eller fru Bruncrona som hon hette när det begav sig. Tänk dig att du går uppför trapporna till andra eller tredje våningen. Stenportalen är bred och elegant, ledstången rengjord och du hör ett bekvämt sorl kanske en trappa upp. Våningsdörren är självklar, den slås upp, ljuset från belysningen faller ut, pälsar i rad längs hallens hängare, en husa i svartvitt niger och tar emot. Därbakom, i motljus, borta i salongen, syns frackar och långklänningar röra sig mellan bufféborden.

Välkommen, Baby, du är i Kids värld. Och det doftar av dyr parfym.

Kid Severin, legendarisk, nåja, åtminstone förr, kvinnlig journalist och redaktör, skvallerbladens femme fatale, attraktionens drottning, har i sina memoarer "Mitt i Strömmen" [Bonniers, 1980] skildrat sin karriär inom tidningsvärlden.

Direkt efter studentexamen värvades hon till den samtida pressen, gick från tidning till tidning, skötte och chefade över kvinno- och "dam"-sidor, rörde sig på premiärer och svartklubbar, mötte noblesser och yrkets patrask, duade rika och var själv fattig, var fri och fångad; snygg och förbisedd. Bläddrar man vidare i memoarerna hamnar man så småningom några trappor upp på Styrmansgatan.

Det var ju nämligen Kid Bruncrona, med maken på bekvämt sätt inkvarterad i krigstidens beredskap uppe i södra Norrland, som blev tillsagd att locka med sig redaktör Ahlgren till Birgits lilla hummersupé. Situationen är tidigare nämnd och definitivt ett vägskäl i skådespelerskan Tengroths liv och gärning. "Min vän", som Birgit kallat henne i någon krönika.

Men Kid hade först mött Stig Ahlgren genom jobbet. I en tid då han "ännu inte blivit gåtan i elfenbenstornet. Han nedsteg fortfarande personligen bland sina kollegor" och han "behagade ännu delta i sällskapslivet, där hans blixtsnabba, mördande repliker framkallade skratt med skrämseldarrande hakor."

För det var ju hon som sammanförde Birgit och Ahlgren. En av hennes "insatser i svensk litteraturhistoria" som hon uttrycker det. Resultatet blev ett "blixtnedslag", som vi alla vet. "Att den docksöta filmstjärnan Birgit var en lysande skribent visste man då ännu inte", avrundar hon.

Att hon själv var en lysande skribent råder det inget tvivel om, den som vill gå vidare från memoarerna, och undvika mögliga tidskriftsbuntar i utsocknes antikvariat rekommenderas "romanen" Cocktailpartyt [Trevi, 1993] som är memoarerna i lätt omskriven, lättsinnigare och definitivt mycket rolig form sammanställd på hennes ålders höst eller varför inte rent av beställa fram någon av de tidigare kåserisamlingarna från sent 1940-tal: bland andra "Lilla Midjan kommer tillbaka" (1948) eller "Lilla Signes frestelser" (1949).

I sitt första äktenskap, med journalisten Lars Djurberg, 161 cm hög, och bror till filmskådisen och charmören Bengt Djurberg hittar vi en annan koppling till Tengroths värld. Bengt och Birgit hade spelat mot varandra i "Ebberöds bank" 1935. Kanske var det denna länk som gjorde att hon steg in i tamburen den där kvällen på Styrmansgatan.

"Kärlek för livet" sammanfattar hon Tengroth + Ahlgren = sant. Och efter Krag "blev det Stig igen. Intill denna dag. I nöd och lust." Inget mera sagt, vi förstår. Själv försvann hon ut på den stora scenen, och lät sig kyssas på hand. Med drink och notesblock i den andra.

[Bilderna: överst memoarernas skyddsomlag, därunder Kid på cykel under krigsårens Stockholm, i nedförslutet längs Kungsgatan mot redaktionen på Nya Dagligt Allehanda.]