lördag 30 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Erkänner"


Birgit Tengroth erkänner att jag är envis. Att jag tror blint på allt vad jag gör. Inte förrän efteråt erkänner jag, att det kanske var ett misstag. Att jag är tjatig ibland. Att jag trivs med mina många fel. Att jag har svårt att bestämma mig för vad jag skall anse för betydelselöst. Att jag talar om fem saker på en gång - och tänker på den sjätte. Att jag tror att jag har det bästa kvar av min filmbana. Att jag fortfarande springer hem till pappa och mamma en gång om dan: jag får ingen ro annars, dagen är inte fullständig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Minns.

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker om"



Birgit Tengroth tycker om att vakna och vara lycklig. Att somna och vara lycklig. En sommardag i en segelbåt, solbad framför en öppen fjärd. Att vara en del av något som lyckas. Musiken som klingar överallt i naturen. Ärlighet hos män, för det är så sällsynt. Ärlighet parad med charm, vilket är det sällsyntaste av allt. Alltså: en uppriktig karl med charm, en tjusig karl som är ärlig. Att se lyckliga människor. Att dricka friskt vatten när man är törstig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Erkänner.




fredag 29 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Tycker inte om"



Birgit Tengroth tycker inte om dåligt väder. Att ha ovänner. Småsinthet. Nagellack. Kyla. När folk säger att jag ska låta bli att röka. Att inte få göra som jag vill, vilket är: det bästa möjliga av allt. Att bli betraktad som filmskådespelerska. Ensidiga människor och förståndiga - när förståndigheten bottnar i oerfarenhet. Att ha korsett - enda fördelen med bondflickroller är att man slipper.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker om.




onsdag 27 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Älskar"


Långt senare framgick det att Birgits hemliga dröm var att få skriva. Läsandet, som hon älskade, var något hon kunde ta till sig mellan inspelningarna, repetitionerna, turnérandet, men ron att sätta sig ner och skriva var något som kunde blomma ut först i samband med en strejk på Filmstaden i slutet av 1940-talet, de texter som senare skulle bilda debutboken Törst. Det första livstecknet av denna nya tillvaro var en novell publicerad under pseudonymen Eva Lavell i tidskriften All Världens Berättare.

Men följer man samtidens filmjournalistik hittar man redan långt tidigare spår av denna, om inte hemliga så undanträngda, böjelse. I Filmjournalen nr 27, 1943 publiceras en helsida under rubriken Jag Birgit Tengroth. Visst kan man ha invändningar att detta är en skapelse av en journalist, Stig Almqvist, som snabbt och liksom under en lunchrast intervjuat den pladdriga skådisen och knackat ner de tankar och associationer som hon råkade rabbla ur sig medan en ny cigarett grävdes fram ur paketet. Men det håller inte. Den korthuggna prosan, de fria associationerna under kärva rubriker, med grafisk design som vore den nerskriven direkt på tidskriftssidan med skrivmaskinen en kulen skymning uppe på Styrmansgatan påminner alltför mycket om Birgits senare språk för att detta inte ska vara ett första tecken på hennes egen kommande prosa. Alltså kan detta vara den första vittringen av hennes egen penna, liksom en av hennes första trevande skisser av författandets följande självbetraktelser.

Låt mig citera det hela ordagrant från tidningen. Vi tar det bit för bit. Låter bilden av den 28-åriga Birgit, och hennes värld, växa fram rubrik för rubrik. Dagens tema är Jag Birgit Tengroth Älskar:

äkta kaffe på morgonen, att vattna blommor. Nästan allting, för jag har just fått mina mandlar borttagna. Riktiga karlar - och det är jag glad för. Stockholm om sommaren: en stads personlighet kommer bäst fram i rötmånaden. Att umgås med och diskutera med få och trevliga människor men gärna känna och träffa många. Mozart över allting annat. Jag älskar solsken, musik och vår. Fågelkvitter. att känna brännheta klippor under mina nakna fötter - eller också daggigt gräs och veta att det blir en varm dag. Snälla människor - de får ha nästan vilka fel som helst. Vackra kläder i rätt ögonblick - inte av fåfänga utan för att ögonblicket blir ännu tjusigare då. Soluppgångar - dem tycker jag är spännande. Mitt lilla hem som jag plockat ihop så småningom sak efter sak, ingenting passar ihop. Drottningholm, Gustav III - jag har alltid varit svag för den tiden - kvinnorna gjorde sig gällande, människorna började uppfatta naturen. Att gå ut och gå, att gå på Koncerthuset. Näst Mozart Beethoven och rysk musik. Strindberg, Hjalmar Söderberg, Fröding, Karin Boye. Fantasi - frihet - allt levande. Grönt - moget blommor. Hela tillvaron - när den är spännande.

Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Tycker inte om.

Texten illustreras med foton av Kristoffersson (ur samma svit som bilden här ovan), samt Ateljé Uggla.

torsdag 7 november 2013

Birgit bjuder blinda på knytkalas 1942


Hårt arbete långa filmdagar och sena teaterkvällar utesluter inte lite frivilligt arbete däremellan. Det var krig runtomkring och man ställde upp. I Filmjournalen nr 43, 1942 visas några fotografier från den tillställning som sällskapet Visans vänner ordnat i samband med De Blindas Dag i Konserthuset i Stockholm. Och detta bör ha skett någon gång under oktober månad. Och flera namnkunniga personer var på plats för att höja stämningen så gott det gick.

"En verkligt lyckad och originell tillställning" blir också journalens omdöme och mitt bland alla trubadurer och blindstyren intog Birgit positionen som kvällens värdinna i sällskap med Lennart Bernadotte som sin manlige motsvarighet. Lite improviserat antyds det. Vad nu det vill säga. Om det var hon som hittat på att det hela skulle vara ett knytkalas förtäljer inte den korta texten, men stor succé blev det med ett kraftigt tillskott i De Blindas kassa.

Ljuv musik framfördes, på bilden ovan ser man från vänster Eva Helena Grill som sjöng romanser, Gerd Hagman spelade flygel och längst till höger balladsångerskan Gull Åkermark med värdfolket i mitten. På en annan bild syns Lillebror Söderlundh knäppa på gitarren medan Birgit serverar tilltugg och Gerd Hagman fick också tillfälle att skåla med själve Nils Ferlin som var på plats för att läsa egna dikter. Att de skålade i porlande wichyvatten kan tyda på att man höll på att kvällens framträdande skulle vara någorlunda artikulerat och hörbart för publiken.