tisdag 12 oktober 2010

Kristoffersson, fotograf

Om man skulle fortsätta på de två senaste inläggens tema, och försöka knåda ihop dem, så skulle resultatet kunna bli som det här: ett fotografi av K. G. Kristoffersson i anknytning till filmen Sonja!

I Filmjournalen nr 6, 1944 startar en ny följetong: Sonja. Man har nämligen låtit en kvinna vid namn Sonja [sic!] Sjöstrand ställa samman en prosaberättelse baserad på filmmanuskripet som i sin tur baserats på Herbert Grevenius tidigare skådespel, och från och med detta nummer kommer berättelsen spridas ut i nummer efter nummer - allt till läsekretsens glädje. Man betonar också att Grevenius själv har granskat det hela, och därigonom godkänt resultatet.

Birgit Tengroth har enligt en samstämmig kritik gjort en av sin karriärs bästa prestationer som Sonja

konstaterar tidningen i sin presentation. Till detta lägger man alltså Kristofferssons porträtt som fint fångar vemodet, skörheten och eftertänksamheten hos Tengroth, liksom den Birgit som stundtals brinner innanför ansiktsdragen. Fotografens alster har ju tidigare visats upp i dessa spalter, och på hans fotokonst finns ingen anledning att klaga. Verkligen inte.

Däremot finns för tillfället inget att berätta om mannen, utredning pågår. Lite senare, i mitten av 1950-talet gav han ut fotoboken Hon, kameran och jag: hur man fotograferar flickor [Nordisk rotogravyr, 1955] - och det låter ju något det! Men tittar man på Kristofferssons bidrag till det i normala fall anständiga kändisplåtandet så anar man att det knappast finns något ohälsosamt att hämta i flickfotograferandet. Där känner man sig trygg. Kanske kan det bli ytterligare granskning av fotografens bidrag till världsarvet, så småningom.

fredag 8 oktober 2010

Birgit ligger på Korset

Man skulle kunna skriva "apropå ingenting", men egentligen är det nog apropå att redaktionen känner för att i höstrusket publicera en "tjusig, nytagen" idolbild på filmaktrisen fröken Tengroth. Det blir en helsida för hon har ju just skördat framgång med sin rolltolkning av huvudrollen i filmen Sonja och Filmjournalen nr 48, 1943 summerar:

vilken blivit hennes största framgång som mogen, varmt och innerligt kännande artist.

Men samtidigt kan tidningen inte undanhålla läsekretsen att skådespelerskan den senaste tiden varit lite opasslig och tillbringat en del av hösten på Röda Korsets sjukhus i Stockholm. Men Birgit själv påpekar i den korta bildtexten att hon minsann trivts underbart där med alla de trevliga systrarna. Nu återstår en kort tids vila i hemmet innan arbetet återupptas i december.

I sin minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv berättar hon långt senare att det rörde sig om hjärnhinneinflammation och sviterna efter den. Under konvalescensen finns gott om tid för läsning: där ligger hon alltså på sjukhussalen, eller om nu den unga stjärnan tilldelats eget rum, och blir alltmer nyfiken på den där ettrige och välformulerade skribenten i Afton-Tidningen, Stig Ahlgren. Och hon fantiserar vidare om att det nog är dags för en bjudning därhemma när hon väl blivit återställd, en liten fest "efter min modell", d. v. s. en halv hummer per gäst, vitt vin och tårta. Hon knåpar ihop gästlistan och som vi vet sedan tidigare faller det på väninnan Bruncronas lott att lura med sig den där vasse skribenten.

Och så gick det som det gick: hon föll pladask in i ett plötsligt äktenskap, bråkade och gormade, rev och slet, tills skilsmässan blev oundviklig. Varpå hon grät sig igenom ensamheten inom och utom nästa äktenskap för att slutligen komma hem igen till en livslång vänskap med sin förste man. Men så kunde nog Ahlgren också se henne, trots allt, uppfatta hennes verkliga väsen. Som han formulerat det flera år före de träffades i en recension av filmen Gubben kommer:

att hon i sin äpplefriska skönhet påminde om vitgyllen som har ett så genomskinligt kött att man anar kärnhuset som en mörk skugga genom skalet.

Studioporträttet var taget av Studio E:son och kan nog sägas, trots sin softa ton, förmedla essensen av båda citaten ovan.

fredag 1 oktober 2010

Boenden 6c: Styrmansgatan 39

Filmjournalen kan man alltid lita på, i sökandet efter Tengroths lyor runt om i staden så läggs ytterligare en pusselbit till mönstret i nr 5, 1943 där man under rubriken Ung dam...går mot ny vår på nytt besöker våningen på Styrmansgatan. Vi har varit vid porten nr 39 flera gånger redan, men nu får vi också veta att fröken Tengroth håller hus två trappor upp och att hon förfogar över tre rum. Fint värre alltså, i anständiga kvarter.

En mängd bilder publiceras, tagna av fotografen C. G. Kristoffersson, där Birgit klätt sig i ny jacka och naturligtvis chica långbyxor. Något har hänt med den unga skådespelerskan, skriver reportern Arne F., det har kunnat märkas i hennes senaste filmer Kan doktorn komma? och I brist på bevis: hon har fått en ny nerv i sitt spel efter en period av slätare roller. Vilket hon också säger sig själv ha märkt av: hennes egen förklaring är att självkänslan har ökar, hon agerar ut, lever mer ohämmat framför kameran. Det har liksom lossnat för henne och hon längtar efter att samarbeta med duktiga personinstruktörer och nu närmast spolingen Hampe Faustman, vars manus till Natt i hamn hon ligger och poserar med i den blommiga soffan i lägenhetens lilla "manuskriptvrå". Den filmen blir snart hennes nästa huvudroll.

I övrigt utvecklar sig reportaget till en från denna epok bekant sammanfattning av de mest skilda intressen och en studie i okonstlad charm och tjuskraft: de bruna ögonen som håller fast den hon talar med, den infallsrika och snabbtänkta konversationen som hoppar nyckfullt och halsbrytande mellan alla möjliga ämnen, de försåtliga fällor som Tengroth lägger ut för att få den andre på fall. Och hon läser allt, nu Hesses Stäppvargen och Martin du Gards Släkten Thibault, hon sitter nätterna igenom och diskuterar med "iderika människor", röker, pimplar kaffe, bär hem blomster men skyggar för swing och hot jazzmusik. Om hon inte får dansa, vill säga.


Hon är på en gång ordentlig och bohemisk, impulsiv och medveten om sina motiv, en förbryllande blandning av pojkaktighet och kvinnlighet, full av infall och filosofisk, romantisk och vardagsförnuftig

sammanfattar reportern och känner sig nog en smula yr och vimmelkantig när han omsider går de två trapporna ner till gatan igen. Förmodligen också en smula uppspelt efter att ha fått sig en sådan hetsig omgång.