onsdag 12 december 2018

"Ensamvargar"

Glädjande nyheter! Lika efterlängtat som oväntat - efter flera års skvalpande i pajpen - kommer Albert Bonniers Förlag att i april 2019 publicera Ulrika Milles efterlängtade biografi över Stig Ahlgren. Ensamvargar är den vackra, och i mitt tycke mycket välvalda titeln på boken.

En biografi över Stig Ahlgren blir, vare sig man vill eller inte - och jag tror mig veta att Milles vill - av bara farten också en biografi över Birgit Tengroth, titta på det snygga omslaget här bredvid och läs förlagets presentation av den kommande boken:

Stig Ahlgren var en av 1900-talets främsta svenska skriftställare, journalist och kritiker, inflytelserik och hänsynslös. Verksam inom den socialdemokratiska pressen fram till 1946 då han köptes över av Bonniers till Veckojournalen, och förlorade sin auktoritet över en natt. Oupplösligt förenad med Ahlgren var Birgit Tengroth, skådespelaren och författaren som en kort tid var hans maka men även därefter levde med honom fram till sin död.

'Ensamvargar' skildrar ett liv med framgångar och motgångar, manlighetens pris i offentligheten, kärleken till litteraturen och den mellan två människor som varken kan leva med eller utan varandra.


Förhoppningsvis kommer boken att lyfta fram nya bilder från Tengroths liv under de först skrivande, sedan tysta åren. Den lite anonyma, eller ska vi hellre säga privata, tiden efter skådespeleriets slut och efter skilsmässan från Jens Otto Krag, efter 19femtiotalets lite irrande tillvaro i Paris och söderöver, fram tills de båda hamnade i en stuga i Ösmo socken.

Släppet har redan skapat ett visst surr i sociala medier. "Orimligt höga förväntningar" som instaprofilen @torkilpetimoj sammanfattar fankretsens längtan efter aprilljus och vårläsning.

onsdag 11 april 2018

Tengroth och advokaten Scheutz


I slutet av februari 1950 sitter Birgit Tengroth i Jens Otto Krags lya på Julius Valentinsvej 11 i Köpenhamn och skriver brev. Eller sitter hon kanske på krogen Frascati, ofta nämnd i hennes minnesbok som en sambandscentral för hennes kommunikation med den gamla världen uppe i Stockholm? Hur som helst är adressaten advokat Wilhelm Scheutz på densammes advokatbyrå, Regeringsgatan 82, 6 trappor upp. Brevet express-stämplas, ärendet syns vara något brådskande. 

Mer än så går inte att veta. Kuvertet är nämligen numera tomt, kanske sparat av någon som en souvenir, som ett samlarobjekt i filatelikretsar. För att långt senare bjudas ut på nätauktion.


Wilhelm Scheutz var 15 år äldre än Tengroth, en smålandspojke från Kalmartrakten och en plats med det filmiska namnet Kråksmåla, hans far titulerades bruksägare. Unge Wilhelm tog studenten i Kalmar 1921, flyttade vidare till Uppsala där han blev jur.kand. 1930 och drev sedan egen advokatverksamhet i Stockholm sedan 1932. På hösten samma år gifte han sig i Stockholm med Karlskronaflickan Margareta Hammarström. 1942 blir han upptagen som medlem i Sveriges advokatsamfund. 

Så sent som 1976 nämns han i Stockholms kommunalkalender som revisor i Jakobs församling, kanske fanns han kvar på Regeringsgatan.

Varför skriver då Birgit till advokat Scheutz senvintern 1950? Hon har just kommit till Danmark och har säkert fortfarande affärer kvar i Stockholm, dels författarskapet och det säkert ännu inte helt uppgiva skådespeleriet. Dessutom en pågående skilsmässa från Stig Ahlgren. Flera möjligheter finns.

En ingång till kontakten kan ha varit AB Film-Labor, ett företag ursprungligen bildat av Albert Wickman, en f.d. predikant som blivit pacifist och vapenvägrare, medlem i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 1933. Han var en av grundarna till bolaget AB Real-Film som hann producera tre filmer innan det gick i konkurs året därpå. Wickman fick dock ett större arv som möjliggjorde ett inköp av laboratorieutrustning från firman Tullberg Film AB och med detta innehav byggde han sedan upp företaget AB Film-Labor som stiftades i december 1934. Och som hade sina lokaler på Regeringsgatan 106.

Wickmans var huvudaktieägare men i stiftelseurkunden nämns även paret Scheutz som innehavare av vardera en (1) aktie. Straxt innan jul 1934 väljs Scheutz in som styrelseledamot, hans fru blir suppleant.

Underbart är kort. Wickmans talang att driva företag var inte den bästa. Vinsterna från Film-Labor gick till fastighetsaffärer vilket i sin tur ledde till konkurs för laboratorieföretaget ett par år senare. Exit Wickman, in kommer änkan Ester Wykman (!, samma uttal?) som köper konkursboet och erhåller 596 aktier medan styrelseledamoten Scheutz nu är uppe i 75. Hans lillebror disponenten Otto sitter på 1 aktie, liksom fru Margareta. Otto blir också kamrer och kontorschef.

Detta kluster av Scheutzare varar dock bara ett halvår, redan i oktober ´37 lämnar Wilhelm styrelsen. Änkan Wykman driver firman vidare som senare genomgår olika ägarbyten fram till sin nedläggning 1989.

Nu var det säkerligen inte gamla laboratorieärenden som var anledning till Tengroths korrespondens. Framtiden kan kanske visa vilka anknytningar Scheutz' advokatkontor hade med f.d. filmstjärnan Birgit Tengroth. 

En sista filmnotering: Albert Wickman ovan var förutom filmlaborant även far till den senare så (ö)kände filmregissören Torgny Wickman.

En sista namnnotering: VD för Film-Labor från juni 1946 var Gösta Wikman, namne med änkan Wykmans son Gösta (Wykman), initialt aktieägare i Film-Labor men som efter ekonomiska vidlyftigheter hamnade i Tanger, Afrika. Och så ovanpå det Torgnys pappa Albert Wickman. Tre stavningsvarianter i ett stycke.





onsdag 4 april 2018

Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

I början av mars 2018 sjösattes nätprojektet Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, ett nätlexikon sammanställt vid Göteborgs universitet och vars 1000 biografier ska skildra kvinnor som anses ha bidragit till samhällsutvecklingen, då som nu, här som där. Texterna skrivs, och kommer att skrivas, av specialister från hela Sverige. Riksbankens Jubileumsfond har varit med och finansierat.


I programförklaringen sägs att man generellt betonar betydelse framför berömmelse, pionjärer från olika tider och de som arbetat för jämställdhet ska här ha sin givna plats. 

Och någonstans där lite bak i tåget av kvinnor som här paraderar förbi vid varje klicktryck finner vi också dessa sidors huvudperson Birgit Tengroth. Det går väl inte att se som annat än ett senkommet erkännande, välkommet och efterlängtat. En gång fanns hon givet med i tidens film- och skådespelarlexikon, senare även i författarhandböcker - men det var många decennier sedan. Nu är Birgit till synes ombord igen, hängande över relingen och blicken riktad ut över okända vattenytor.

Artikeln om Tengroth är skriven av Tytti Soila, professor emeritus i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Texten betonar nästan mer hennes roll som författare än som skådespelerska, vilket väl motsvarar dessa sidors ursprungliga ambition, och får betraktas som en kortfattad men sansad bild av hennes konstnärskap. En komplett lista över utgivna boktitlar och teater- och filminsatser får man dock pussla ihop på annat håll.

Dock nämns en udda titel som diktsamlingen Snedresa om än följt av en något förbryllande mening: "Det kom ut i flera upplagor ända in på 2000-talet", vad som kom ut så sent i nya upplagor är minst sagt oklart, det var i alla fall inte den poesiboken. Förmodligen har vi här att göra med en redigeringsmiss.

Tytti Soila har för övrigt i skrivande stund förutom Tengroth skrivit biografierna över Kim Anderzon, Ingrid Bergman, Anita Björk, Eva Dahlbeck, Viveca Lindfors samt Naima Sjöstrand. Vi får hoppas på fler!


Försök till nystart, med tross och nödankare

Hög tid att försöka sparka liv i den här gamla skraltiga kärran som kallades BigganBlogg. Snart två år har gått sedan senast och en del har hänt under den tid som har gått. Birgit Tengroth går ju in på sitt andra århundrade och det vore skada om hon fortsatte skymmas av brus och sandrök, att förhoppningarna som en gång fanns bara skulle försvinna för att någon råkade komma åt ljusknappen.

Jag får rafsa runt i pappershögarna, sortera om veckotidningsbuntarna, flytta bokmärkena från stället där de hamnade senast.

Jag slår upp en bok på random:

"Den dag man börjar tala som sig själv i förfluten tid öppnar sig en avgrund, tusendelen av en sekund ser man in i evigheten. Trossar springer, nödankaret hugger i tomma intet. Men än dunkar det taktfast från maskinrummet, mitt hjärta."

[Porträttfotografi från 1942: https://theeclecticone.deviantart.com/]

lördag 4 juni 2016

Birgit och helgonet

I några udda strilar av samtidens nyhetsflöde rapporteras det om att Sverige i helgen som är kommer att få sitt andra helgon, förra och första gången var det Birgitta Birgersdotter som 1391 upphöjdes till den heliga Birgitta. Och om nu allt går enligt plan och påven Franciscus gör vad han föresatt sig så kommer Elisabeth Hesselblad förklaras vara ett sant helgon.


Hesselblad levde mellan 1870 och 1957, hon växte upp i Dalarna men på grund av familjens usla ekonomi utvandrade hon i ungdomen till USA och kom där i kontakt med katolicismen, konverterade och från 1902 och framåt fanns hon stationerad i Rom och verksam inom birgittinordens verksamhet.

Och det är i den verkligheten som vårt eget katolik släntrar in på scenen. I boken Njut av livet, Madame! från 1956 finns ett reportage som har sin utgångspunkt i Hesselblad.

Birgit är i Rom, hon längtar hem. Men hon kan inte fara hem, hon känner också att hon tröttar ut sina vänner på plats. Hon vill höra en svensk röst och ringer upp Birgittinerklostret vid Piazza Farnese. Det är Hesselblad själv som svarar, bjuder in Tengroth till huset Casa di Sancta Brigida men sjukanmäler sig själv och hänvisar till en moder Riccarda.

Tengroth går dit. Och här övergår berättelsen till ett kan man säga typiskt Tengroth-reportage. Hon dröjer på vägen och beskriver vad hon ser i gränderna och på torgen, målar upp en bild, eller en snabbskiss, av ett 1950-talets Italien runtom henne: människorna, miljön, solskuggorna. Hon kommer fram, visas runt i lokalerna, hon betraktar och hon betraktas. Hennes egen dragning till det katolska ger henne en hemkänsla, en trygghet från sitt eget ibland lite våpiga jag. Det är färger runtomkring henne: "och jag känner, på något sätt, att jag äntligen hittat hem."

Fan tro't. Berättelsen kan fortsätta.

onsdag 6 januari 2016

Tengroth på tiljan 14b: Claudia

Låt oss inleda Birgits år 101 med ett kryddmått framgång, med något som kan beskrivas som en liten succé - i alla fall på landsorten.

Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:

att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:

det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.


Birgit var på scenen omgiven av bekantingar: Björn Berglund och Lisskulla Jobs, vilka båda klarar sig fint inför Björkmans blick. Även för denna spalt nya namn samsas med Birgit i scenens soffgrupp: Margot Ryding och Brita Vieweg-Scheel (i V.-J. stavat Wieweg), två damer som vi kanske får återkomma till någon gång.

Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.



Fotografierna kommer från Vecko-Journalens reportage och är förmodligen Riksteaterns egna foton från föreställningen. Den unge mannen, Birgits make, är Björn Berglund, Margot Ryding den äldre modern och på sista bilden syns tidens stiliga kvinnor i form av Brita Wieweg och Lisskulla Jobs - den sistnämnda enligt Björkman ett: yrväder till operasångerska, en sångerska hela dan, färdig för divans roll redan före morgonkaffet.

Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.

torsdag 31 december 2015

Birgit på Filmhuset

Låt oss avsluta hundraårsåret 2015 med en liten skärva Tengroth i offentligheten. På Svenska Filminstitutets bibliotek i Stockholm har i alla fall tidigare funnits en monter en trappa upp med porträttfotografier av årgång 1915. Och bland de utvalda finns naturligtvis Birgit, representerad av ett svartvitt bild från en av hennes Mobergsdramor. I huckle, förkläde och en massa hö på marken.

Även om blicken låter antyda att hon känner till flera av höets användningsmöjligheter.

Nästa år kommer Birgit att fira sina 101 år. Förhoppningsvis kommer det att gå att gräva fram ytterligare tengrothiana under året, stort som smått, gestaltad konst och löst skvaller.

Väl mött. Ett gott nytt år till alla från BigganBlogg.