onsdag 13 mars 2024

Swing it, Birgit! Kai Gullmar leder oss till Tengroths höjd över havet

Böckers personregister är som en orienterares karta: på sin jakt efter kontrollpunkter kan man finna oväntade platser och gläntor som oväntat öppnar sig i en oöverskådlig och tätvuxen snårskog. Tack till förlaget Romanus & Selling som lägger ned tid och möda på detta.

En sådan punkt dyker lite oväntat upp i en relativt nyutkommen bok av frilansjournalisten Ingela Hofsten: Swing it, Kai! - en biografi över "en av sin tids största schlagermakare", Kai Gullmar. Oväntat, för hittills har vi inte stött på några riktiga möten mellan Birgit och Gullmar. Schlager-Kai har som mest skymtat i skuggorna utanför själva scenen, även om hon naturligtvis hade sin egen scen och sin egen stora betydelse i tiden.

Nå, Birgit nämns alltså, på sid. 229, men i ett väldigt löst, för att inte säga inklistrat sammanhang.  Men anledning av ett möte mellan dansaren och skådespelaren Ingrid Björk (Stjernholm) och Gullmar 1946 får författaren Björk att minnas den tidens mansgriseri (om uttrycket fortfarande används) inom branschen: tafs, övergrepp och mer därtill - då som nu. Inte att betvivla. Som Ström säger: "historier som kunde varit med i metoo".

Som illustration till detta citerar Hofsten några utdrag från boken På tu man hand med filmidoler av pseudonymen Crick Holm från 1947, en lättsam samling skrivna porträtt av några av den tidens populäraste namn inom filmen. Förutom några pikanta klappa-på-huvudet-kommentarer om Sickan Carlsson så nämns även att Crick Holm i sin beskrivning av Tengroth skriver ut hennes vikt (inte fullt 60 kilo) och längd (169 cm). Jag gissar att han inte lämnade liknande uppgifter i samband med Edvin Adolphson, Alf Kjellin och George Fant, men är det ett smått nedvärderande översitteri? Själva texten om Birgit betonar hennes karaktär, yrkesgrace och levnadsstil i en smått beundrande ton. Även Sickan beskrivs, förutom den ibland lite slängiga tonen, som en fullt seriös och professionell aktris. Birgit är dessutom brunögd och har cendréfärgat hår, är impulsiv och "kvick i repliken" och är i sitt eget härad i alla diskussioner, röker lika mycket som hon dricker kaffe - för att ge ytterligare några karaktärsdrag.

Jag vet inte, men för mig kan sådan information vara infogad för att illustrera den utstrålning hon hade och som, i alla fall i den mer mognare kvinnans tid, kunde överrumpla de som mötte henne. Vi har tidigare stött på sådana samtida uttryck hos Buster von Platen och journalisten Sven Forssell. Liksom den numera bortgångne fotografen Lennart Nilsson som på en gångstig uppe vid Karolinska Institutet så sent som 2008 vid frågan om han mindes Birgit stannade upp i steget och utropade: "Birgit Tengroth? En fantastisk kvinna!"

[Omslagsbilden till Hofstens bok är plockad från förlagets hemsida.]

söndag 3 mars 2024

Snedtänkt om den unge Karl Gerhard: snillen spekulerar

I den outsinliga, och lika oupphörligt underhållande, poddserien Snedtänkt med Kalle Lind kom den 29 februari detta år turen till den "unge Karl Gerhard".

Avsnittet behandlar såklart revykungen och allkonstnären Karl Gerhards ungdom och tidiga karriär. Redan här reser sig BigganBlogg lite upp i stolen. Kalle Lind är ju en Karl Gerhard-expert av rang som dessutom skrivit en biografi över föremålet, och Gerhard var ju en centralpunkt i svenskt nöjesliv under större delen av sitt yrkesliv. Och, här finns en Tengroth-koppling, det är sedan gammalt. Åtminstone sedan 1950-talet.

Och uppmärksamheten ger utdelning, vid pass 40 minuter in i programmet diskuteras lite flyktigt Karin Swanström vars turnerande teatersällskap en gång i tiden innehöll Karl Johnsson, som just vid denna tid började omvandla sitt artistnamn i riktning Karl Gerhard. Lind nämner att Swanström under sin senare karriär var chef ute i S.F.'s filmateljéer i Råsunda och genom detta figurerar i flera skådespelares memoarer, så gott som alltid i uppenbart negativa termer.

Dagens bisittare i programmet är Snedtänktveteranen David Nessle, serieskapare, författare och översättare från Göteborg. Hans kunskaper i ämnet är förvisso omfattande men ger mest hela tiden ett rätt flamsigt intryck, väldigt glad i sin egen röst och framför allt sina egna skämt, pratar i munnen på programledaren som ibland får höja rösten för att slutföra ett resonemang. Hans ständiga inlägg är säkert omöjliga att klippa bort för även den mest erfarne redigerare.

När Lind nämner några memoarer som nämner Swanström: Sickan Carlssons, Annalisa Ericsons och Birgit Tengroths orkar Nessle inte lyssna klart utan bryter genast in med kommentaren att dessa "båda" böcker är så menlösa och tillrättalagda att de knappast skulle kunna innehålla ett "taskigt" omdöme. Lind tillrättavisar då bisittaren med att Tengroths bok minst av allt är mesig varvid Nessle genast faller ner i den gamla gropen att hon minsann skulle ha fått skrivarhjälp av sin make.

Lind: "Birgit Tengroths memoarer är allt annat än menlösa. Det är hon som skriver såhär [Lind höjer rösten] om: ..."

Nessle: "Hennes make kunde hjälpa henne och vässa elakheter... he he."

Lind: "Nej, jag tror att hon hade en egen fallenhet så hon behövde inte Stig Ahlgrens hjälp. Hon skriver, nu citerar jag fritt ur minnet, hon skriver om Karin Swanström: 'Karin Swanström hade vad man kallar charm, sen dess är jag livrädd för charmiga människor'".

Nessle: "He he, ja, hon kan ha en poäng."

Efter denna snabba passage går resan vidare under Linds ledning, kunskapstätt och som sagt: mest charmigt underhållande. Tidigare har ju Snedtänkt stått på fastare Tengroth-mark i ett samtal 2019 med Ulrika Milles med anledning av hennes (dubbel)biografi Ensamvargar.

lördag 9 september 2023

Människor som minns 27: Claes Sylwander

Claes Sylwander, erfaren teaterman, föddes kanske inte med silversked i munnen men väl med rejält kulturkapital nerblandat i morgongröten. Hans mor var den firade aktrisen Tora Teje, som själv gjort en spektakulär klassresa från ett eländigt pörte i Kniv-Söders knappt stadslika bebyggelse till fashionabelt boende i hjärtat av Östermalm.

Hans far, Herrman Sylwander, var framgångsrik fotograf och innehavare av den ansedda studion Atelier Jaeger på Drottninggatan, tillika hovleverantör av kungliga porträtt. När de unga tu blev ett 1913 bosätter de sig först på Riddaregatan, senare på Tysta Gatan, intill Karlaplan i Stockholm, i ett 24-rums hus i fyra våningar med mormor och moster placerade högst upp och med Tora, Herrman och så småningom sonen Claes residerande i resten av huset. Blev det för trångt där hemma kunde de fara ut till lantstället, Herrhaga, en elegant herrgårdsliknande jugendvilla utåt Österåkertrakten.

Tora Teje var het vid den här tiden, hade som 15-åring kommit in på Dramatens elevskola, med glans passerat undervisningen och genast fått fast kontrakt. Samma år som hon gifter sig bytte hon till Svenska Teatern under Albert Ranft, spelade mot den gamle Gösta Ekman och andra tidens stjärnor, lyfte ansenliga gager, klädde sig exklusivt och syntes vart hon än gick. Sonen såg knappt, enligt honom själv, sin mor ända upp till 15-årsåldern, då en fejd med Pauline Brunius på Dramaten - dit hon återvänt 1922 - gjorde att hon för en tid slutade uppträda och istället visade sig i hemmet i alla fall på deltid.

Claes själv önskade bli konstnär, åkte till Paris för att studera måleri, blir hemkallad för att driva pappas fotostudio (vid denna tid lokaliserad till Birger Jarlsgatan], även han kvalar in som hovfotograf och framgångsrik för egen maskin tills han vid 30-årsåldern kastar allt detta över bord för att gå in vid teatern. En dröm förverkligad. Först en karriär som skådespelare, regissör och annat inom fältet, sedan som teaterchef i Göteborg, Helsingborg och Malmö.

I sin memoarbok "Oh Gud vad vi haft roligt" [Wiken, 1993] berättar Sylwander rappt, impulsrikt och under]ållande om sitt liv, mor (speciellt) och far, och alla personligheter och kändisar som passerat, både det gamla gardet kring hans föräldrar och det yngre under hans egen tid.

Och Birgit Tengroth då? Hur kommer hon in i gänget? Jo, Tora Teje, medverkade i filmen Gubben kommer - efter Gösta Gustaf-Jansons roman - 1939, där även Birgit hade en roll. En dag fick Claes följa med till filmstudion (detta var under Bruniusfejden) där scener med Victor Sjöstrom, George Fant och Birgit skulle spelas in. Claes är 9 år yngre än Birgit och "blev barnsligt förälskad". Tora Teje är mer skeptiskt till ungdomarna Birgit och George: "De där två gör ju ingenting när kameran går, det kan väl inte bli nånting. Det ska bli lustigt att se", recenserar hon i bilen hem. Efter att filmen senare provvisats utbrister hon: "De där två var ju bäst! Jag tyckte jag var avskyvärd. Jag lovar och svär att jag aldrig ska filma mer!"

Så på sätt och vis kan man, med lite god vilja, säga att Birgit Tengroth fick Tora Teje att sluta vid filmen. 

Inte mycket till minne kanske, men av en ren slump hittar jag dagen efter på nätet ett omslag till Svensk Damtidning 1940, taget av just Jaeger. Kanske råkade den 15-årige Claes vara i pappas studio just den dagen. Eller att hjärtat klappade lite extra när pappa vid middagen berättade vem som fotograferats tidigare på dagen. 

[Det är inte Sylwander på bokomslaget ovan utan Lars Hanson som tar sig an fru Teje från filmaffischen till Stillers Erotikon. Claes såg inte fullt lika diabolisk ut. Han gick bort 2013.]

fredag 18 augusti 2023

Tage Ståhlenberg lyfter

Detta inlägg har - som bilden här intill antyder - inte mycket att göra med Birgit Tengroth, egentligen ingenting alls. Se det snarare som ett MÖP-appendix till ett tidigare inlägg.

Knappt hade vi avhandlat Birgits balettkompis Vilma Persson och hennes öde förrän volymen Svenska flygare mot Hitler (Lind & Co, 2022) dök upp i bokhandelshyllorna. Författad av militärhistorikerna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.

Efter några avstickare till Abessinien, vinterkrigs-Finland och Norge fokuserar boken på de svenskar som under andra världskriget engagerade sig i kampen mot nazi-Tyskland genom att frivilligt ansluta sig till det brittiska flygvapnet, män och kvinnor, i luften och på marken.

Och i myllret av figurer som dyker upp på sidorna märks Tage Ståhlenberg (det är han på omslagsfotografiet), Vilmas blivande make, och vi får följa hans karriär från tiden som spårvagnskonduktör i Stockholm till den slutliga kraschen i Småland. Via Royal Air Force i Kanada och England. Ståhlenberg tjänstgjorde mest som instruktör i utbildningen av andra piloter men under krigets sista halvår fick han lyfta och flyga Spitfires över de tyskockuperade delarna av kontinenten.

Efter krigets dramatik återvände han till Sverige och fick jobb som civil pilot först inom AGA och under 1947-1948 hos Bergslagens flyg där han flög brukschefer från Västmanland på affärsresor bl.a. till Storbritannien och det var under ett sådant uppdrag som han den 31 maj 1948 störtade utanför Skillingaryd. Ståhlenberg blev 28 år gammal.

Birgit syns naturligtvis inte alls i boken, och om hon ens hört talas om Tage förblir ovisst. Vilma Persson nämns inte heller, även om Ståhlenberg benämns "nygift" vid sin död. Närmare än så kommer vi inte aktrisen Birgit Tengroth i denna bok.

 

torsdag 27 april 2023

Frk Tengroth möter Birgitmania i Göteborg


Om man bläddrar igenom boken Göteborgs alla biografer - en resa i 100 år av Göran Bjelkendal (2009), vilket man naturligtvis gör eftersom Tengroth, Birgit återfinns i registerdelen, hittar man en udda uppgift: Birgit besökte Göteborg den 5 mars 1934 i samband med att biografen Cosmorama visar Atlantäventyret.

Att besöka städer i provinsen var naturligtvis inget konstigt för en firad stjärna den tiden, men enligt Bjelkendal orsakade de "flera hundra entusiaster" som mötte vid tåget när hon anlände till Göteborgs Centralstation "det största publikupplopp som staden skådat". Inte illa alls.

Och på denna på nätet upphittade bild ser vi hur mottagandet gestaltade sig när den unga filmstjärnan steg ner på perrongen den där tidiga marsdagen.

Besöker man dessutom Kungliga Bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB) kan man dessutom ta del av rörliga bilder i SF:s veckojournal från den 26 mars av samma scen. Hur tåget anländer och hur Birgit omsluts av en entusiastisk beundrarskara. Stor trängsel men Birgit ser överraskat lycklig ut. Och alla bär hatt, prydliga gångkläder och överrock alternativt kappa med pälsbrämad krage. Ingen vanlig nutida göteborgsmobb där inte.

Bjelkendal skriver: "Hon räddas undan i en bil." Och i scenen efter perrongscenen ser vi i filmklippet hur hon från, kanske, hotellfönstret vinkar till folket på trottoaren nedanför. Det står Savoy över porten mittemot. Hon ser lite förlägen ut, pratar med någon i rummet och klamrar sig vid blomsterbuketten. Hon är ännu inte fyllda 19 år men folket därnere anar att hon gjort en praktroll som 'Tusse Telmi', den till glad skeppsgosse förklädda operettstjärnan/fripassageraren på M/S Kungsholm.






måndag 10 april 2023

Birgit Tengroth åker spårvagn

Under den törnrosasömn som den här bloggen har slumrat i under de senaste åren har minsann en del hänt, nosar man runt så friläggs ett och annat.

Förra året, 2022, publicerades till exempel ett stort text- och bildverk med titeln Svensk filmhistoria på det något otippade Trafik-Nostalgiska Förlaget och som är en kronologisk genomgång av företaget AB Svensk Filmindustri (SF) och dess roll inom den svenska filmen.

Författaren heter Mikael Josephson och beskriver sig själv som 'filmnostalgiker'. Han växte upp i anknytning till filmindustrin, något som genererade ett livslångt intresse för fotografi och vilket resulterat i att boken är överdådigt illustrerad med filmbilder, dito affischer och signerade porträttfotografier av de hetaste filmnamnen under det sekel som gått. Den är en fröjd att bläddra i. Josephson har tidigare gett ut en bok om Finnboda varv, ett verk som vi säkerligen har minimal anledning att återkomma till.

Detta påkostade verk innehåller alltså historien om inhemsk svensk film och dess industri, allt från att de första stegen togs under den tidiga stumfilmsepoken som i sin tur ledde till att större spelare bildades och att efter hand SF blev en av de ledande, för att inte säga den dominerande aktören. Ända fram in i vår samtid, 2000-talet.

Boken är i stort uppdelad efter decennier, allt från 1920-talet och framåt och under varje årtionde återfinns likartade underrubriker: först en inledande övergripande historik, sedan 'Filmpersonligheter' med porträtt av framträdande personligheter både bakom och framför kameran. Sedan 'Ett urval SF-filmer' från respektive decennium med korta redogörelser för tidstypiska alster följt av 'Exempel på biografer som invigts under perioden'.

Nåja, låt oss lämna den övergripande historien och rikta in oss på vår favoritskådespelerska, under perioder också kontraktsanställd hos A.-B. S.F. (som man skrev på den tiden). I avsnittet om trettiotalsfilmen får Birgit faktiskt lite oväntat stort utrymme, inte alls oförtjänt, under rubriken 'Filmpersonligheter' en hel egen sida prydd med två signerade ateljéporträtt (s. 71, som det här till vänster - min egen kopia - från lyan på Styrmansgatan) och dyker även upp här och där i beskrivningen av de filmer hon medverkat i. Av hennes 1940-talsfilmer lyckas bara Bergmans Törst baxa sig in, men hon låg ju utanför SF långa perioder under den tiden. 

En bok som denna, med sitt lite rapsodiska upplägg är kanske inte något man läser från pärm till pärm, men om man råkar göra det så hittar man en del onödiga upprepningar. Personregister finns naturligtvis inte (mer regel än undantag nuförtiden som vi alla vet) men letar man sig igenom kapitel 11 som är ett register 'över SF:s filmer 1919-2021' så dyker hon, Tengroth, upp som en av de två, tre, fyra namngivna skådisarna i flera av de titlar hon faktiskt deltagit i. Bra där.

Eftersom temat är SF är det ju naturligt att stora delar av berättelsen rör Filmstaden ute i Råsunda. Då kan man ju passa på att tipsa om två andra böcker som också behandlar ateljéerna norröver: Mikaela Kindbloms välskrivna och fint faktafylliga Den svenska drömfabriken (2015), som lite är uppbyggd på samma sätt, och planschverket Filmstaden av Anders Birkeland (2000).

Och apropå trafiknostalgin, åkte då Birgit Tengroth spårvagn? Jo, det vet vi från annat håll men här får vi veta att spårvagn 15 gick från Norra Bantorget, längs Dalagatan - Odenplan - Norrtullsgatan, ut till Sundbyberg via Råsunda Filmstad. Fram och tillbaka ända sedan 1922.

söndag 26 mars 2023

Svenska öden & äventyr: Birgit Tengroth

Trumman går, löpsedlarna ropa: spring till närmaste pressbyråkiosk! I det just utkomna numret av tidskriften Svenska öden & äventyr, nr 4/2023 finns en fyra sidor lång artikel om vår hjältinna, Skådespelaren gjorde som skandal som författare, förnämligt illustrerad och med en rapp sammanfattning av Tengroths liv från en bakgata på Östermalm fram till ett hukande torp nere i Södermanland, långt bortom allfartsvägens hank och stör. Författad av Ingrid Thörnqvist, känd sedan tidigare som utrikeskorre från radio och television, numera författare på hemmaplan.

Thörnqvist väjer inte för det svarta och skissar upp den komplexa karaktär som var fru Tengroth. Med välvilligt bistånd från Ulrika Milles sätts också författarskapet in i tidens och den litterära omvärldens kontext. Bra jobbat.

Svenska öden & äventyr är en Malmöbaserad tidskrift från Egmontkoncernen, och innehåller en salig blandning av ämnen med det enda gemensamma att det hänt förr. Lite som den tidigare nämnda Minnenas journal, alltså en lämplig damm för sådana som Birgit att flunka runt i.

Och inte nog med Thörnqvists artikel, Birgit dyker även upp i ett annat, nåja, sammanhang i samma tidskriftsnummer. Den rätt välkände Kalle Lind verkar ha en stående rubrik med den passande titeln Kalle Lind blickar bakåt. Denna gång tittar han närmare på 1930-talets svenska kvinnliga filmstjärnor och hur de, enligt den citerade Leif Furhammar, delades upp i käcka och muntra typer: 30-talets käcka och muntra aktriser. De som tas upp är de vanliga: Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Tutta Rolf och Birgit ('käck'), men också Isa Quensel, Maritta Marke och Carin Swensson. Men de representerade inte bara det oförargligt klämkäcka utan också ett kvinnoideal som var på väg att förändras, de tog plats i tidens manssamhälle, visade ofta en påtaglig handlingskraft och ett jävlar anamma, konstaterar Lind.

Han tar sig också tid att förklara två begrepp som ofta dyker upp i nöjesskriverier från den tiden: ingeny och backfisch (Birgit beskrevs med båda termerna under tidigt 30-tal, ofta med tillägget "lilla"). Och det var alltså från dessa, lätt nedsättande, rolltyper som de ovan nämnda klev över tröskeln in i det synliga, det attraktiva och pådrivande.

[Man ska ju vara transparant i dessa tider: det kan nämnas att Thörnqvist varit i kontakt med undertecknad i samband med att artikeln skrevs.]