fredag 28 januari 2011

Utflykt till Norra Djurgården 1946

Våren 1946 bor paret Tengroth-Ahlgren ute i Bergshyddan ett stenkast från anrika Djurgårdsbrunn. Där hyr de en våning i en äldre fastighet med anor från 1700-talet, rummen är möblerade med antika ting, möbler och prydnadsföremål. Väggarna klädda med bokhyllor. Vi har varit där tidigare, men en senvinterdag detta år beger sig även Filmjournalens reporter dit ut.

Under rubriken Samtal om livet...och prat om annat med lycklig Birgit beskriver signaturen Tell tillvaron för den kända skådespelerskan, en bit bortom stadens upplysta stråk. Det hyfsat fylliga reportaget publicerades i Filmjournalen nr 15, 1946.

Birgit är vid denna tid engagerad på Vasan i uppsättningen av Morgondagens värld. Hon charmar den unge reportern utstyrd i frisyren från pjäsen och sitter sedan med honom natten igenom under flödande samtal, med "känguruskutt" mellan alla möjliga ämnen, höga som låga, med skarpa och tvära kast. Precis så som det beskrivits på annat håll, från denna tid: den mogna människans stund på jorden, hon som bottnar och tar för sig, och inte låter sig styras av något utanför henne själv. Under en kontinuerlig konsumtion av svart kaffe och cigaretter.

Hon pratar och skrattar och sprudlar och bubblar och kan bli förbannad också. Men är lycklig. Ty bakom sig har hon en rik fond av livsbejakande positiva idéer, och skäller hon på något är det för att hon själv har något bättre att komma med.

Det är ju efteråt svårt att veta hur typisk hon var för sin tid: men hon ter sig som en oväntat öppen och inbjudande person, om än farlig som andra vittnat om med sina raljanta och förrädiskt inbjudande kommentarer:

Hon är impulsiv, snabb i repliken, frän och kvick i diskussionen. ... Hon är förjust att dra ut folk på det hala, att få dem att falla pladask på sina egna ord. Det är inte elakhet eller snobberi, men hon älskar ordduellen, det är hennes sätt att pröva folk.

Under en utomhusvisning av fastigheten visar hon Ahlgrens skrivarlya i en uthuslänga, eller "Ahlqvist" som hon kallar honom på det sätt som von Platen i ett annat sammanhang reagerade på. Redaktören vid sin skrivmaskin lockas ut för fotografering och får som tack en snöboll i nacken.

Och, tänker signaturen Tell, vad skulle denna pulserande kvinna vara om hon inte var skådespelerska? Lärarinna? Säkert populär bland de unga. Journalist? Hon skulle aldrig kunna hålla sig till ämnet for reportaget. Författarinna? Kanske, kanske, men bara kanske.

Med i sällskapet på detta Djurgårdenäventyr var även fotografen Kristoffersson, välkänd i detta sammanhang och "alla skådespelares fotografiska kelgris" som kånkar kamera och bränner blixtrar därute i Bergshyddan, och som bollplank i konversationen hade skådiskollegan Willy Peters hängt på. Nersjunken i en fåtölj blåser han rök mot taket och driver ut i monologer ända in i gryningstimmen.

Den unge reportern, eller "Lillgrabben" som Birgit benämner honom medan hon nyper honom i näsan - och man märker att han smått ryser av välbehag - är inte riktigt så anonym som man förledas tro. Den unge glopen förvandlas genom en basal söksträng till veteranen, ja kanske legenden Thorleif Hellbom, känd i alla fall för undertecknad från Dagens Nyheter. Han har i en egen blogg berättat om denna sin tidiga yrkessignatur, konstruerad på ett sätt som var vanligt den tiden. "Om man inte kunde hitta på nåt mer fantasifullt."

Fantasi hade nog i alla fall Tengroth så det räckte, och blev över.

fredag 21 januari 2011

Kalla fakta 1946

Äntligen lite riktiga fakta, exakta siffror! Som vi har väntat.

Februari 1946, gränserna är åter öppna efter krigets förlamande instängdhet. Många ger sig ut för att andas någorlunda fritt. Filmjournalen hakar på och roar läsekretsen- men kanske framför allt sig själv - genom att ställa ut fejkade pass på samtida skådespelare.

I nr 6, 1946 är det Birgits tur. Naturligtvis har man god uppfostran och utelämnar damernas ålder, men i övrigt får vi veta:

Efternamn: Tengroth
Förnamn: Birgitta (Birgit) Eva
Födelseort: Stockholm
Gift: Fil. lic. Stig Ahlgren
Barn: -
Hårfärg: Cendré
Ögonfärg: Brun
Längd: 169
Vikt: 59
Hobbies: Litteratur och musik

Se där: sakta tonar bilden av fru Tengroth fram, till och med i en svag nyans åt det bruna. Vad mer behöver man veta? Ja, det skulle väl vara byst/midja/höfter då - men det får den nyfikne nog försöka uppskatta på egen hand, utifrån tillgängliga filmsekvenser. Lovar återkomma om något sådant skulle dyka upp.

lördag 1 januari 2011

Oss baroner emellan [1939]

Nu handlar det om Ivar Johanssons film Oss baroner emellan som just släppts på dvd! Efter de inledande textskyltarna får man ge sig till tåls under några långa minutrar: sedan introduceras Birgit Tengroths rollfigur sittande på parkbänk ute på Djurgården, i chic dräkt, liten hatt på bakhuvudet och med en tjock roman uppslagen i knät. Hey, det var alltså så hon såg ut den tiden: den unga skådespelerskan som under filmarbetet, enligt eget och andras vittnesmål, drog sig undan inspelningspausernas skvaller och kaffeslask för att istället ägna sig åt böcker och läsning!

Men lugnet är bara tillfälligt: naturligtvis uppmärksammas en raring som hon av en snuskhummer som slår sig ner sig bredvid och som, dessbättre, inom någon minut har förpassats ut ur bild av filmens huvudperson: den tvättäkta baronen Lejoncloo, här getaltad av den i sin tur rätt opålitligt leende Adolf Jahr. Han blir (naturligtvis) omedelbart förtjust i den stiliga kvinna som han just räddat, bara för att omedelbart börja antasta henne själv - i form av raka inviter och aktiv stalking. Den unga bokläserskan fintar dock bort honom men naturligtvis kommer de unga tu att mötas igen längre in i filmens handling. Han besatt, hon retsamt sval.

Manuset är baserat på en engelsk roman från 1920-talet: Following Ann, som på svenska fick heta För en flickas skull. Åtminstone i filmversionen är det ett förväxlingsdrama i herrgårdsmiljö, Tengroth är guvernant på gården, Jahr uppträder - falskeligen - som sekreterare till godsägaren för att kunna snärja guvernanten, en sjavig skumraskfigur spelar Jahrs baron och allt blir lite huller om buller. Birgit klarar sin något tunna gestalt utan problem, hon är lite sipp i mitten av dramat men kompenserar det med att då och då flasha upp ett alldeles bedårande leende. Hon är också uppriggad i rätt ärtiga kreationer.

Men filmens höjdpunkt är nog ändå samspelet i ett fåtal scener mellan Tollie Zellman som nyrik godsägarinna med vurm för det adliga och hennes betjänt i form av Hilding Gavle. Stundtals helt obetalbart! Och båda skulle ju senare, var och en för sig, göra strålande insatser under Hasse Ekmans regi: hon i Medan porten är stängd, han i Flickan från tredje raden.

Att filmen nu getts ut på nytt får väl tillskivas Thor Modéens insats, eller minnet av honom. Antagligen har han fortfarande en eventuellt entusiastisk fanclub som köper vad de kommer åt. Hans spel i det här sammanhanget är typiskt Modéensk, dock lite återhållet och han frustar inte på med öppna spjäll utan sköter sig rätt bra. Vilket skådespelarna överlag får sägas göra. Detta gäller även regiarbetet: veteranen Johansson och Tengroth hade tidigare samarbetat 1933 i Bomans pojke och skulle ytterligare en gång gå in i samma studio: då handlade det om Skogen är vår arvedel och året hade hunnit bli 1944.

Trots alla intrigens trassligheter och missförstånd reder det hela till slut upp sig. Förståss. Baronen Lejoncloo får sin väna guvernant, de kopplas till och med ihop i slutscenen med hjälp av landsfiskalens handklovar och nog glimtar det till i den tengrothska blicken inför de möjligheter detta svala järnlås kring handleden kan föra med sig.