lördag 21 november 2009

Balettens sista dagar

Birgit Tengroth tillhörde ju under åren 1926-1931 Operabalettens elevskola, "min enda utbildning" som hon formulerar det i krönikan En dag i juni, Året runt nr 27, 1968. På flera ställen i hennes eget skrivande och i intervjuer framgår också att trots att hon aldrig dansade efter elevskolan upplevde hon i mycket dansaren som sin identitet.

I krönikan blir hon talför och berättar vidare hur det hela slutade.

Bakgrunden var ju den att hon redan hade börjat nosa på filmen, erbjudanden distraherade och plötsligt kände hon att hon inte ville dansa längre. Inom elevskolan fick man varje år framträda inför en jury som antingen lät eleven behålla sin plats eller bli kuggad. Nu var det Birgits tur. Hon beskriver det hela som en form av arrogant trotsig uppvisning á la Birgit. Istället för dansa ut på golvet går hon från hartslådan i ena hörnet, tvärs över rummet till andra väggen. C'est tout! Mycket riktigt: snart ramlar det in ett brev hemma med det ofrånkomliga meddelandet: hon fick sparken från Kungliga Teaterns corps de ballet, som hon frankt beskriver det.

Men den här lilla femtonåringen var kanske inte som alla andra, hon har andra planer. Hon tar kuvertet i handen och begär företräde hos Operachefen uppe på Kansliet, den näst intill onåbare, "den fruktade dunderguden" John Forsell som skällt och bråkat och skrämt generationer av musiker, sångare och dansare. Och till sin egen förvåning tar han emot och hon släpps in. Hon viftar med uppsägningsbeskedet och begär att kopian i arkivet skall plockas fram och rivas, eftersom "det här inte passar min karriär!"

Man kan givetvis undra vad en man av operachefens kaliber tänkte vid detta självsäkra uppträdande, men på något sätt tog han intryck och skickade iväg vaktmästaren som straxt bär in dokumentet, Forsell lyfter det upp det över skrivbordet och river det itu och förklarar: "Nu finns det inte mer. Det har aldrig hänt."

Varpå han går fram till den unga damen, ser henne i ögonen och trycker hennes hand och säger: "Jag önskar dig all lycka".

Ja, jag gick ut och nerför kanslitrapporna inte som i dimma, men i det rus som lugn och lycka ger. Han hade skänkt mig sitt lugn och sin styrka.

[Fotot: elever vid balettskolan, den tiden, okänt år, okända personer. Tyvärr.]

måndag 16 november 2009

En första flirt

1926 satte Stockholmsoperan upp Richard Wagners Tannhäuser, och rollen som Wolfram tilldelades barytonen och nykomlingen Einar Larsson, han hade debuterat samma år. Och när denne Wolfram sjöng sina nummer på scenen stod en knappt ens tolvårig medlem av operabalettens elevskola i kulissen, tindrande och glittrande.

Den unga var naturligtvis vår Birgit, han var hennes idol, och ingen sjöng som han. Och ingen kunde stoppa kola i hennes mun som han, och det var minsann hon som fick ge honom lyckosparken innan han trädde in på scenen. Bytt är bytt, var deras överenskommelse.

Allt detta står att läsa i Filmjournalen, julnumret nr 51-52, 1941 under rubriken Ung och dum och kär och tokig - och vem känner inte igen sig i detta? Här får några av tidens filmfavoriter berätta om sina första svärmerier och fröken Tengroth bidrar med sina korta, och rätt oskyldiga tycks det, minnen av den stilige Larsson. De flesta av de medverkande mörkar sina förälskelser, men Birgit och Hasse Ekman skyggar inte inför namns nämnande: hon med sin baryton, han med ingen mindre än Inga Tidblad vars skönhet fick honom att hänga på Oscars i tid och otid. Säger han här, i alla fall. Inom kort for han ju ända till Hollywood för att spana in Tutta Rolf.

Einar Larsson? Jo, han var elev till John Forsell, operachefen vid den tiden som här och där dyker upp i Birgits barndomsskriverier. Han debuterade just 1926 och var sedan Kungliga Teatern trogen i många, långa år och fick genom åren tillfälle att sjunga åtskilliga av de stora rollerna. Dessutom bundis med en annan yngre förmåga: den främste av dem alla, själve Jussi Björling på vars bröllop han också fick äran att sjunga. Inte illa, minsann. Myggans nöjeslexikon informerar vidare om att han var en hejare på att studera in roller, var mycket populär i kamratkretsen och instiftade senare i livet en förening för sångare vid Operan: Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister. Född redan 1897 dog han bara några veckor före sin unga beundrarinna.

[Bilderna: överst en illustration till reportaget i Filmjournalen med Birgit i position medan Larsson sjunger sin avslutningsaria i Tannhäuser, och fotografiet nedan visar Jussi (till vänster) och Einar Larsson tillsammans i en senare uppsättning av Puccinis Bohéme.]

tisdag 3 november 2009

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt förra friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, numera gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste resa sig och leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är ju delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det som stöts och trängs i vimlet? Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp! Lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?