söndag 31 juli 2011

Birgit: Söt som socker

Ett av de mer udda inslagen i Tengroths filmografi är utan tvekan Sockerskrinet från 1938: här är Birgit nämligen insyltad upp över öronen i ett beställningsuppdrag från industrin: Sockerbolaget AB hade, för att bredast möjligt lansera sockret som en basvara i svenska hushåll, gett Svensk Filmindustri i uppdrag - mot skälig betalning - att spela in en film som pedagogiskt och underhållande skulle få folk att köpa-köpa-köpa mer härligt socker! Bort med den tidigare lyxstämpeln: nu skulle alla frossa i det goda, alla skulle med - ingen behövde längre avstå.

Alltså spelades in en hel långfilm, i regi av Arthur Natorp och för huvudrollerna engagerades Birgit och den i dessa sammanhang tidigare onämnde Karl Magnus Thulstrup som det nygifta paret Karin och Eric Malm. De unga tu tillbringar sin bröllopsresa med att fara ner till Skåne och bese - svensk sockerindustri! De är förvisso båda lärare och naturligtvis väldigt vetgiriga: de gör en kunskapsresa. Rena spelscener varvas med rejäla dokumentärinslag från industrins alla processer. Och allt som de lär sig under turnén tar de sedan med sig hem till sina respektive klasser som får plugga in läxan: socker är gott, socker är billigt, socker kan köpas överallt, och framför allt modernt. Ja: socker kan till och med (nästan) kallas nyttigt.

Om allt detta går att läsa mer utförligt i boken Burkar, påsar och paket [Nordiska museets förlag, 2010], redigerad av Ulrika Torell, Roger Qvarsell och Jenny Lee. Boken i sin helhet handlar om förpackningarnas historia och deras betydelse i vårt konsumtionssamhälle - så älskat men också lite misstänkliggjort. Såklart.

Och mitt i denna imponerande kollektion av förpackningar dyker alltså Birgit upp.

Redaktören Torell ägnar en hel uppsats med rubriken Svenskt välstånd i standardförpackning: lanseringen av socker för masskonsumtion om filmen Sockerskrinet, dess förhistoria, tillblivelse och mottagande. Hon skriver underhållande och informativt, för den nyfikne riktigt medryckande. Filmen gick upp för övrigt upp på ordinarie biografer, men levde sedan ett eget liv på lokal nivå, på föreningsmöten och liknande. Sockerindustrin till fromma.

Filmen är naturligtvis hittills osedd av undertecknad, men om man får tro Torell - och det gör man av bara farten - så andas hela upplägget en sorts (inte enbart) tidstypisk lätt nationalromantisk helyllelycka som vi alla vid det här laget vet var väldigt långt från den tillvaro som Tengroth navigerade sig igenom. Men på en bild i boken ler hon väldigt sött när hon i slutscenen får visa upp en nyvirkad kofta åt sin kommande förstfödde. Till och med sötare än det bitsocker Bolaget försökte kränga.

Bilderna från filminspelningen härintill med Birgit, dels i sportig bilhuva, dels sysselsatt med mer praktiska tag, är alla snattade från sajten www.filmsoundsweden.se

onsdag 13 juli 2011

Omläsning 10: Snedresa

Så har vi kommit fram till den här skivans titelspår: snedresan. Den rörelse på tvärs mot resten som på något sätt kan sägas karaktärisera Tengroths gärning, liksom hennes attityd så som den i alla fall skymtar genom det töcken som trots allt ligger mellan då och nu.

Jag trivs bäst
med utlänningar
då blir jag missförstådd
på ett främmande språk
och vi blir vänner
för livet


Det hade gått osedvanlig lång tid sedan hennes förra bok, året var 1964 när diktsamlingen Snedresa gavs ut på Rabén & Sjögrens förlag. Sju långa år hade gått, en allt mer glesnande närvaro i veckopressen antyder att något kommit emellan, spekulationer om varför får vänta. I mellantiden hade hon publicerat reportage i Kooperativa förbundets tidskrift Vi, nu befann hon sig också på förbundets förlag. Sedan sist hade chefen Carl Björkman på Wahlström & Widstrand gått bort och hela den skutan knutits allt närmare Bonniers.

Så kom i alla fall en tunn liten bok, 45 sidor tjock med många blanka blad. Under åren har jag suttit och bläddrat mig igenom det glesa buskaget med en känsla av att detta är nog hennes svagaste länk, ett mellanspel, en utfyllnad för att bottna i en lång period av tystnad. Det mest suggestiva tycktes omslaget av Curt Norberg vara, med den snea texten och den suggestiva linjen rakt upp, vidare, ut utanför. En grafisk Birgit.

Men ju mer man läser desto mer lyfter den upp till ytan, till synes spröd men ändå tydligt närvarande med återhållna andetag. Här skymtar saknaden efter en familj, barn såväl som föräldrar, här anas guden och hans manége: naturen som ligger utanför fönstret, tyst, vid och välkomnande, där

vi vandrar
mot natten
dimrock fodrad med snö
månen sväller
som en suparlever


här luktar rummen sjuksal, och mitt på golvet den ständiga medsystern ensamheten - trots att de andra, de därborta visst tjattrar på som tidigare. De hörs i tomrummen mellan raderna. Och straxt intill hukar den som kallas Döden. Och krafsar henne i ansiktet.

Det är varsamt skrivet, rent av försiktigt. En ännu ung människa som vet att det är dags att börja summera resan, den sneda och vingliga. Hon håller liksom handflatan en bit ifrån, men värmen tränger fram och frosten viker undan.

Jag tycker inte om mig själv
jag tycker mer om andra
det är ännu värre
än att hata sig själv
det ger inget
eko
.

måndag 11 juli 2011

"Hur kommer det sig att kärleksscenerna i svensk film verka så föga trovärdiga?"

Under denna något otympliga rubrik fortsätter vi vår bevakning av Birgits skidmode under säsongerna 1940 och 1941!

Under sidorubriken Enquette ställer sig nämligen kulturredaktionen i Allers, nr 22, 1940 rubrikens fråga och hör sig för bland ett dussin inblandade. Det hela illustreras med bifogad bild från vår nuvarande favoritfilm Karl för sin hatt! Nota bene: filmen har ännu inte haft premiär så vår hjältinna som här ses ligga utslagen på en brits i en fjärran timmerkoja vid skogs ände är inget mindre än en riktig liten teaser. Man ser ju lång väg vad den reslige Adolf Jahr har i tankarna! Sagt och gjort: vi som sett filmen vet att han i nästa sekvens kommer att dra av Birgit hennes (stickade) strumpor och långsamt - i närbild! - massera hennes bara fötter. Här har publiken kanske en mer trovärdig kärleksscen att se fram emot?

Därefter plockar Jahr fram sin gitarr och sjunger lite Dan Andersson medan Birgit klipper med ögonlocken.

Men om vi släpper fötterna och gitarren för ett ögonblick: notera skiddräkten som Birgit bär - visst är det densamma som på bilderna i förra inlägget!

Bland de med filmanknytning som tillfrågades om kärlekens trovärdighet är ju som sig bör fröken Tengroth själv. Till skillnad från flera andra meverkande som minsann lite allvarsamt ser ett problem snitsar Birgit istället till det lite kaxigt, med blicken fästad rakt mot intervjuaren:

De kärleksscener jag varit med om hör nog till de mest trövärdiga i svensk film - resultatet har hittills blivit inte mindre än fem barn! Så på min kärlek kan väl inte publiken klaga. Annars måste jag väl säga att kärleksscenernas äkthet kan vara beroende av mot vem man spelar.

En av dessa hennes motspelare, George Fant, uttalar sig också:

Det är ingen idé att försöka göra verkligt realistiska kärleksscener. Jag vet det av egen erfarenhet genom några scener med Birgit Tengroth i "Gubben kommer". På vissa håll förekom det att hela biopubliken gapskrattade åt dessa kärleksscener. De var nämligen så pass verklighetstrogna att publiken kände igen sig alltför mycket: "Så gör jag ju själv, så säger jag själv..." Då blev man generad, och för att dölja det skrattade man. Nej, publiken är inte mogen för sådant - på svenska.

Enkäten ifråga sammanställdes för övrigt av paret "Marco & Streamline", om någon skulle undra.

Birgit landar mjukt i Åre

I det förra inlägget uppmärksammandes den underbara filmen Karl för sin hatt, och redan nu finns det anledning att återkoppla till den.

I tidningen Se nr 4, 1941 publiceras ett bildreportage från Åre (under ämnesrubriken Sport) där Birgit ses åka kälke, långfärdsskidor - både i spår och efter bil, i terrängen bort mot Hålland, enligt uppgift 2 mil från centralortens Grand hotell.

Birgit var ju lite hurtigt lagd och hymlade inte om sina friluftsintressen så visst kunde hon tänkas fara upp till Åre på egen hand men det som kan göra betraktaren nyfiken är att hon i bildsviten ses klädd i en skiddräkt som mycket liknar den hon bär i den nyss nämnda filmen! Och den spelades in på vårvintern 1940 och när tidningen kommer ut har det redan hunnit bli sista veckan i januari 1941. Vi har ju redan tidigare sett exempel på att Tengroth vårdade sina kläder och återanvände dem långt efter de först varit synliga i offentliga sammanhang, och att bära samma skiddräkt under två säsonger är väl ingen orimlighet, krigstider som det var och allt.

Men det kan ju också vara så att bilderna (av fotografen Melander) kan vara tagna i samband med filminspelningen nästan ett år tidigare. Hur som helst, Birgit är på ett stålande humör och flashar upp sitt leende mot alla och envar, på ett lika gott humör som så tydligt präglade filmen vi nyss nämnt - och som den samtida filmkritiken också noterade.

Nåja, det kan vara som det är: bakom Birgits mörka uppenbarelse syns en annan kvinna i turban, mörka byxor och något som liknar en renskinnsjacka. Hon presenteras i bildtexterna som Marga Lettström-Frunck, i fotograferande stund fru till advokat Carl Olof Frunck från Stockholm. Vad hon har att göra i Åre med Birgit är dock oklart: hon hade tidigare jobbat med veckopress, därtill översatt en roman av Irving Stone, så hon fanns säkert i kretsarna som Birgit rörde sig i.

Men om ett par år skulle hon än mer tangera den film- och teatervärld som är ett av dessa sidors ämnen: nämligen i rollen som Georg Rydebergs tredje hustru! En sådan lycka medför åtföljande olycka, såklart: ytterligare några år och två barn senare skulle hon fara rätt illa, delvis på grund av Rydebergs hämningslösa fixering vid Viveca Lindfors. Det kan vi just nu lämna därhän och istället låta flickorna spexa och skratta obekymrat därborta i de jämtländska snövallarna.

tisdag 5 juli 2011

Karl för sin hatt [1940]

"Men, snälla Ni, inte får man säga som det är, inte!" [fröken Gun Bergström, 24 år, Östermalm, Stockholm]

Dags för ny sommareftermiddagsmatiné! Dagens drama startar som en skissartad light-version av På liv och död, med en drös snabba skidåkare som svischar enligt tidens mode nerför det norrländska kalfjällets branter, ystra storstadsungdomar på fjällhotell och ensam ung dam som kommer ifrån gruppen och anmäls saknad. Fjällräddningsgrupp kommenderas ut att söka efter henne.

Men det rätar snabbt upp sig: efter några minuters filmtid har Gun (Tengroth) hunnit räddas mitt inne i djupa fjällskogen från en fallande gran av den för tiden sällsamt orakade Adolf Jahr som råkar vara inblandad i skogsavverkningen. Unga damen bärs avsvimmad hem till skogskojan en bit bort längs stigen och innan hon helt kommit till sans igen har Lill-Ola (Adolf Jahr) passat på att raka sig. Vilket ger omedelbart resultat: stockholmsflickan Gun finner sig i att med illa dold iver tvingas övernatta ensam med Jahr i storskogen, långt bortom allfarsvägarna. Här har vi händelsernas startpunkt.

Filmen, regisserad av en pålitlig Schamyl Bauman, består i stort av två delar: dels en sorts satir där den lille mannen från landsorten tvingas möta huvudstadens förvirrande och labyrintartade kungliga byråkrati: man jagar från det ena ämbetsverket till det andra.

Dels också en rapp komedi om lantisars möte med den välbeställda borgarklassen downtown Stockholm. Lill-Ola och hans farbror Stor-Ola (ja, så man vet vem som är vem) far till Stockholm för att slåss för sina rättigheter gentemot Bolaget men kanske mer för att få träffa unga Tengroth, fröken Bergström, bosatt med sin familj ståndsmässigt på Strandvägen 116. De två Olorna konverserar sinsemellan på en slags obegriplig Filmstadennorrländska där bara enstaka ord och uttryck kan identifieras av oss sörlänningar men tack och lov växlar de till rikssvenska när så krävs så att de kan kommunicera med ämbetsmän, borgarbrackor och unga skönheter.

Gun fyller 24 år! Och mitt i uppvaktningarna dyker Adolf upp, inbjuden som han blev däruppe i den insnöade skogshuggarkojan. På kvällen är det stor bjudning, frack påbjuden, och det är här som den snabba dialogen skjuter fart med friska syrligheter och muntra sanningar. Guns kompisgäng är en samling snobbiga snorvalpar med, ska vi kalla det bristande förståelse för livet bortanför Stureplan och Cecil och den stilige Adolf väcker ont blod genom sin blotta närvaro, även om de unga damerna flashar med ögonfransarna och suckar uppgivet. Det finns en rätt oemotståndlig tagning där kameran följer bordet och låter middagsgästerna i tur och ordning diskutera hans närvaro. De sekunder Gudrun Brost för ordet är värda sin eventuella vikt i guld. Även Stor-Ola charmar de äldre damerna genom sin avspända oförståelse för allt vad etikett heter.

Birgit spelar filmen igenom med en lysande självsäkerhet, hon är märkbart bekväm i rollen, miljöerna och med manuset som hon framför med en elegans, snabbhet och skärpa som verkar helt vara hennes egen. Rollerna är för övrigt in i minsta tjänsteflicka gediget besatta och det bubblar av en sorts munterhet även när stämningen går i moll.

Tre namn måste dock nämnas innan vi kommer till slutet: Emil Fjällström som Stor-Ola, den trulige norrlänningen, respektlös för allt och alla utom sin egen lättstötta självkänsla. Stig Järrel, strulputte och fyllkaja par excellence utan några bekymmer bortanför det han råkar se rakt framför sig.

Och så Hasse Ekman som är inblandad i manuset, vars dialog och formuleringar så tydligt kommer från hans penna, präglat av camparis och lättsinnig spjuveraktighet med tydlig skuggkant: så nära en hasse-film man kommer utan Ekman själv.

För övrigt borde någon, i ett annat sammanhang, skriva en essä om Hasse Ekmans gestaltning av borgarfruar, denna rad av till synes bortskämda medelåldersvåp kopplade till äkta makar med position, anständigt boende, pengar och ständiga statusbekymmer.

Nåja, lyckligt slut blir det till slut: Birgit far till Jämtland på nytt för att söka upp Adolf Jahr och reda ut en del bekymmer som uppstått under resans gång. Och här fegar filmen ut en del, det visar sig nämligen att de båda skogshuggarna i själva verket är lokala hemmansägare med stor gård och vida ägor. Birgit ser allt lite lättad ut i slutscenen.